Vad är SD? Populister, rasister eller konservativa eller...

Vad är sverigedemokraterna - egentligen?  Är de rasister? Är de "bara" främlingsfientliga? Är högerextremister?
Kanske tycker vi inte att det spelar så stor roll hur vi betecknar den. Men, ska vi förstå vad partiet i sig står för kan det vara bra att veta varifrån det kommer, hur det växt fram och i vilken mån det skiljer sig från nazister, nynazister, fascister, extremhöger etc. ÄR det Sveriges Dansk folkeparti eller  motsvarigheten till Framskrittspartiet? Är de arvtagare till de svenska bruna rörelserna, eller inte? Eller motsvarar de Le Pens franska invandrarfientliga och populistiska parti? Eller...

Alla dessa extremister åt olika håll,kan man ju tycka.  Och varför finns de, och hur SD-sympatisörerna ut? .... 
 ill man ha en koll på extremhögern (ett i o f sig oegentligt begrepp) så kan man med fördel läsa "Sverigedemokraternas svarta bok" (Axelsson/Borg).
Det är ju närmast omöjligt att ha allt i huvudet, men i den boken (utgiven strax fölre valet 2014)  får man en grundlig kartläggning av SD:s bakgrund, av hur SD växte fram och ur vilka rörelser. Vilken soppa, ja, det är det. Är SD populister? 
På köpet får man och ett grepp om SDs strategi och egen positionering i förhållandet till andra grupper. Och växelspel med dessa betr personer och åsikter.


Helt kort (läs boken).  SD:s strategi är att blåsa under det utbredda missnöjet rent allmänt med alla andra partier, de etablerade. Och all publicitet gynnar dem. Får dem att bli underdogs, att ta på sig offerkoftan. De spelar givetvis på att yttrandefriheten innebär att de ska få föra fram sin politik, och där får de ofta (ett naivt) medhåll av gedigna demokrater. De utmålar sig som anständiga, välkammade, inga skinnskallar längre, och inget gatuvåld inte, men de gillar uppmärksamheten kring järnrörsaffären - och internt och hos de breda medlemslagren är de inte lika välkammade. Men utåt. 

I någon mening kan man nog säga att de är ett slags ultrafascister, i en egen tappning. De använder (utåt) inte begrepp som ras, nordisk ras etc. Nej, man talar om svenskhet. Som kan förvärvas trots hudfärg och långväga härstamning. Men kan också förloras om man, "svensken" inte lever enligt svenskhetens principer utan förfaller till mångkulturell syn.  Och det är "massinvandringen" som är hotet mot svenskheten, mot det svenska välfärdsamhället. 

Rötterna är många (läs boken, det är inte bara BSS). Men samtidigt så växer det ut bruna grenar från det nutida blå-gula SD-trädet. 
Och det är förenklat att kalla SD för högerextremister, eller ens socialkonservativa. Även om de själva kallar sig för socialkonservativa.
De hyllar dessutom i hög grad den gamla socialdemokratiska folkhemmet. Vilket ju visar sig också i deras olika förslag i riksdagen. Men de är exkluderande som varken folkhemssossar eller socialkonservativa är. 
Det övergripande är en extrem nationalism, även om de inte använder ordet i onödan, en längtan till det gamla, till den rena  nationen utan influenser utifrån. Givetvis i högsta grad emot internationalisering, emot EU etc.
Sverige är i förfall, och måste räddas.
De klagar inte bara på skatterna (tvärtom) som populisterna oftast gör. De har en ideologi som går djupare än Ny Demokratis ytlighet. 

Och lösningen på alla problem är att stoppa invandringen. 
Att det är emot all humanitet - och emot utveckling och skulle rasera den svenska välfärden, det bryr de sig inte om.
De spelar på det främlingsskap som många känner inför omvärlden, inför utvecklingen, de gamla partierna oförmåga att ha kontakt med väljarna. På rädsla. 

Och gissningsvis så sympatiserar inte partiets stora sympatisörskara med SD:s ideologi fullt ut. Men de är rädda .... och tror att SD har lösningen. 

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?

Ett lästips att tänka till ifrån

Orkar inte skriva något längre el genomabetat inlägg idag.
Men ska ge ett lästips. Det är i DN-debatt jag hittat en intressant artikel av statsvetaren Leif Lewin (s, men tämligen oberoende som statsvetare tycker jag).
Han skriver om moderatenas utveckling, kallar dem för de "borgerliga" men det kan väl förlåtas honom. Och han efterlyser den "borgerliga berättelsen", dvs visionen bortom pratet och valslogans.

Det kan jag instämma i, dock delar jag inte hans synbara uppskattning av vad de de facto gjort...

Däremot konstaterar han att nyliberalismen är slut som moderaternas ideologi. Reinfeldts moderata parti är social-konservativt. Vilket jag skrivit om redan flera gånger på denna blogg. Scrolla ner bara...

Moderaterna är socialkonservativa, liksom socialdemokratin.

Som randanmärkning, filosofiska rummet i radions p1 diskuterade liberalismen idag. Intressant. En sak som sas var att idag är det liberalism som är ideologin, överallt i Sverige.
Jag tänker då på ungmoderaternas klagan för säg tio år sedan el så över att alla partier var mer eller mindre socialdemokrater.

Jag vill nog mena att båda påståendena är kraftigt överdrivna.

Social-demokrati och social-liberalism, o lite om social-konservatism

Vad är socialdemokrati? Från början var det en vilja från en del (f.d. radikala) socialistiska arbetarledare (alla arb-ledare var inte socialister, många var frisinnade/liberala) att bygga ett parti som skulle ta makten med demokratiska medel, dvs genom allmänna val, och inte genom revolution.
När de tog namnet "socialdemokrati" så såg de nog "social-" som en, möjligen smart, förkortning av termen socialistisk. De ville (vill?) ha en socialistisk omvandling av samhället, men inte skrämma folk med blodig revolutionsromantik.

Det visade sig vara en vinnande strategi. Visserligen är det inte ofta som sossarna vunnit egen majoritet, men de har alltid haft kommunisterna som ett lydigt och lojalt stödparti. Och har ibland hittat andra stödpartier (bondeförbundet/centern eller miljiöpartiet), som inte anser sig som socialister, men ändå ställt upp.
När sossarna velat ta för stora steg i sin socialiseringsplan (ex-vis löntagarfondsfrågan) så har de fått ge sig, backa. Det har varit smartare att ta ett litet steg i taget - salamistrategin. Då och då har man bestridit sin socialiseringsplan, ibland av taktiska skäl. Ibland har det funnits företrädare som varit mera pragmatiska och själva inte varit så socialistiska. Men i grunden verkar partiet som sådant vara stabilt socialistiskt, de s k "förnyarna" till trots.

En del sossar kallar sig t.o.m. för socialliberaler. Ofta är det en missuppfattning, de tror att socialliberalism är liberaler som är socialister (vilket ju är en omöjlighet, man kan inte vara både-och), om än med en mjukare framtoning. En del sossar inser att marknadsekonomi är ett måste, att det är den välfärdsskapande kraften. Att en socialistisk planekonomi bara leder till fattigdom och ofrihet. Vad dessa sossar har för ideologi i grunden är oklart.

"Social" i socialliberalism är alltså något annat än socialism. "Social" står här för socialt ansvarstagande utan socialism. Ja, socialliberalismen är anti-socialistisk, den anser att alla människor ska behandlas lika, inte att alla ska vara lika. Samtidigt finns det även liberaler som ser med skepsis på socialliberaler, de har samma felsyn på ordet "social" som många sossar.

Men socialliberaler har ofta samarbetat med socialdemokratin. När de haft samma mål. Exempelvis när den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor skulle genomföras i kamp mot de konservativa. Exempelvis när sociala reformer skulle genomföras, trygghetssystem införas för sjuka, för barnfamiljer, för äldre etc(även det i strid mot de konservativa). Så länge dessa system inte slagit över i socialisering. För socialliberaler har frihetsaspekten alltid varit viktig, att se till individens integritet, att den enskilde är viktigare än ett svårdefinierbart kollektiv. Sossarna har gärna prioriterat kollektivet och statsnyttan före individen. (Under några decennier såg sossarna också möjligheten att köpa röster genom att överdimensionera olika bidragssystem till en grad som i längden inte kunde hålla.) Att prioritera staten före individen är något de har gemensamt med de konservativa och med kommunister/socialister.

Socialliberalismen står således för både social trygghet, som "alla" vill ha, och samtidigt för individens rätt och integritet, som också "alla" vill ha. Några socialliberala teoretiker är John Stuart Mill, John Rawls, Karl Popper, i Sverige Bertil Ohlin.
Socialdemokratin vill också (?) ha social trygghet, men prioriterar kollektivet och staten och vill att staten ska vara en Storebror som ser och styr allt, socialisering.
Socialkonservatismen vill också ha en grundläggande social trygghet - men inte på den enskildes villkor, utan den ser det mera som en godhet som staten/patronen i nåder ger de stackare som inte klarar sig själva. Staten är viktigare än individen, liksom hos socialdemokratin, men med skillnaden att socialkonservatismen inte gillar socialisering.

Eftersom staten är så viktig för både sossar som konservativa är makten över staten i form av riksdag och regering det helt övergripande målet.
"Riktiga" socialliberaler vill i stället stärka den enskilde i förhållande till både staten och privata maktcentra.

(Efter det att jag skrev detta såg jag bl a följande bloggar som delvis diskuterar detta ämne:
http://susning.nu/Socialliberalism
och: http://nihonshu.blogsome.com/2007/03/29/socialliberalism/
De ger en del ytterligare intressanta aspekter på det hela. )