Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Reinfeldts svaga regering

På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.

Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.

Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.

Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.

"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.

Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.

Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.

Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.

Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."

Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.

Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.

Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

Går moderater och sossar ihop för att stoppa nya partier?

Birger Schlaug refererar och kommenterar på sin blogg ett uttalande av Fores, den liberala tankesmedjan, chef Martin Ådahl om att sossarna och moderaterna kan komma att regera ihop efter valet, om det inte går som de vill.

Jo, jag vet att det finns en liberal tankesmedja, med inte tycker jag den har lyckats tänka fram så mycket hittills. Vare sig nytt, eller återuppväckande av de liberala ideerna, som idag är mycket slumrande inom de etablerade partierna.

Men OK, alltså m + s = sant, för att stoppa sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, om de skulle passera 4%-spärren. Det skulle vara ett tänkbart och realistiskt alternativ, menar Ådahl.

Nå, att moderatena (inte bara under Reinfeldt) och sossepartiet i mångt och mycket liknar varandra - samtidigt som de utmålar varandra som huvudfiender, för att mobilisera sina respektive anhängare - det har jag tyckt mig observera sedan flera decennier sedan. Och Schlaug är inte sen att påpeka att även han ser samma likheter.
Han skriver
"Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten."

Att sossar och moderater i vart fall retoriskt förflyttat sig och närmat sig varandra är väl odiskutabelt. Med dessutom anser jag att i grunden bygger båda partierna på samma konservativa tankesätt, bevara det bestående. En partiarkal syn på sociala frågor etc. Så visst är de, frånsett en del frågor de söker profilera i valtider, mycket lika varandra.
Och nog är det bestickande att de är överens om 97 % av statsbudgeten. Å andra sidan brukar inte opposition, oavsett färg, lägga förslag som är alltför revolutionerande.

Det intressanta är att resonemanget utgår från iakttagelsen att makten är viktigare än den förmenta ideologin för dessa stora partier (och för mindre också, vill jag framhålla). Och med ett parti, i detta fall sverigedemokraterna, som kunde hota de stora partierna maktställning genom att det kan manövrera från en vågmästarställning, så förenas de stora för bibehållen makt.

Därmed kan de hålla de mindre partierna (c, fp, kd, v, mp) utanför inflytande också. Tänk så skönt... för m+s alltså.

I och för sig har jag inget emot att man vill eliminera ett annars tänkbart inflytande för sd. Men det ger ändå en obehaglig smak i munnen av att man vill dribbla med folkviljan när den inte passar.

Och jag ser en principiellt intressant öppning med detta resonemang för att även spela bort piratpartiet om det skulle bli det som hamnar i vågmästarställning...