Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 
Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

U-båtar nu och då, diplomati-försvar, U 137, öppna kuster

Det här med u-båtar (med eller utan frågetecken) och diplomati.
Apropå den i skrivande stund ännu pågående spaningsverksamheten efter oidentifierade föremål i Stockholms skärgård.
Spaningsledningen, som inte vill karaktärisera det som u-båtsjakt, verkar helt övertygad om att "något" oönskat föremål/verksamhet av främmande makt, finns eller funnits där. Vilket motiverar en fortsatt aktivitet i området av svenska militära styrkor - för att visa vår vilja och styrka att avvisa just oönskade aktiviteter av främmande makt, inte bara i luften utan även i och under vattenytan.

En "enkel" undran blir då denna. Vilka möjligheter har Sveriges försvar att avvisa oönskade aktiviteter från andra nationer på andra håll än just i Stockholms skärgård. Det kraftigt nedrustande försvaret verkar ju ha koncentrerat alla sina krafter just till Stockholmsområdet.
Var/är intrånget en avledningsmanöver för att kunna härja fritt på andra håll efter vår långa kust. Västkusten, I syd/sydöst (t ex Gåsefjärden i Blekinge där U 137 gick på grund för nära nog exakt 33 år sedan), eller den långa. långa norrländska kusten?

Eller litar militären/kustbevakningen på att civila ska hålla ögonen öppna?  Och kunna skilja på u-båtar och sälar eller skräp?
Tror militären på inrapporterade iakttagelser? Av dagens civila rapporter att döma så verkar tilltron vara selektiv.  En del tror militären på, annat visar sig efter koll vara mera tveksamt. Som det varit även tidigare.

Vilket får mig att tänka på U 137-historien 1981. Där just civilpersoner rapporterade att en u-båt gått på grund i Gåsjefjärden. Militären var skeptisk, men beslöt gå ut och kolla. Och där låg ju beviset i öppen dager. Resten är historia. Dock en historia av intresse, inte minst p g a hur dåvarande regeringen Fälldin med Ola Ullsten hanterade detta. En rysk u-båt strandat i svensk militärt skyddsområde! En stormakts kränkning av lilleputtlandet Sverige.

En omläsning av Ullstens kapitel om detta i sin ifjol utkomna bok "Så blev det"  kan vara värde full både för en större allmänhet och för dagens beslutsfattare på högsta nivå.

Missa inte den avslutande anekdoten, med torr humor återgiven av Ola Ullsten. Med Sovjets utrikesminister Gromykos replik på Ullstens fråga,  en tid efter händelsen.
- Om ni visste herr Ullsten, hur många båtar jag har att hålla reda på skulle ni inte bli ett dugg överraskad om någonting sådant här hände.

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

Integriteten viktig för Hans Blix

Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning. 

Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.

När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet. 

Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat.  Utan att för ett ögonblick förlora fokus. 

Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt. 

Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande. 

Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda.  Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument. 





    .    

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag. 

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Väjer fp från den väg som leder till stupet?

Inför folkpartiets landsmöte (kongress) som inleds idag borde jag vara mycket intresserad, närmast febrig. Under femtio år var jag medlem, och mesta tiden aktiv eller mycket aktiv. Runt millenieskiftet började det dock komma antydningar om fler och fler avsteg från den klart socialliberala linje som i vart fall sedan mitten av 40-talet varit partiets. Steg i socialliberal riktning fanns dessutom tidigare, och liberala föregångsmän/kvinnor som kan kallas socialliberala fanns långt tidigare, även före den av nykterhetsfrågan orsakade partisprängningen, exempelvis Adolf Hedin, Emilia Broomé m fl. Nå, efter några plågsamma år under 2000-talets början blev det mer och mer klart för mig att jag dels inte fick gehör för mina varningar och dels inte kunde försvara fp´s ändrade inställning i alltfler frågor. Jag gick ur partiet. Som lök på laxen kom då något år senare folkpartiets uppenbara brott mot liberala principer när partiets överväldigande majoritet i riksdagsgruppen följde partiledningens piska och röstade för FRA-lagen. Trots stark kritik från tre fd partiledare och andra kända liberaler, som Hans Lindblad.

Inför folkpartiet inträde i Alliansen gjordes en del smärre markeringar i socialliberal riktning, men i praktiken så har fp därefter lagt sig för moderaternas linje utan större krumbukter i några viktigare frågor. I vart fall inte utåt. Det är ett förhållande som starkt avviker från hur folkpartiet drev sin linje under åren 1976-82 liksom under Bildtregeringen 1991-94. Då var fp´s medverkan utifrån ett socialliberalt perspektiv, och kunde i hög grad stoppa högerpolitiken. Så ej numera. Idag förefaller folkpartiet i vart fall fläckvis stå för mera högerinriktning än vad högerparitet moderaterna gör/säger sig göra.

Ett sådant folkparti har jag inget intresse av. Trots att jag har många meningsfränder som fortfarande är medlemmar i partiet.

Nu har på den sista tiden förmärkts en viss oro i partiet, opinionssiffrorna har inte sett bra ut. Skolpolitiken, som varit fp´s enda egentliga profilfråga under Jan Björklund, ifrågasätts alltmer och hos både moderaterna och socialdemokraterna finns en vilja att ta över den frågan. En del folkpartister, som fortfarande kallar sig socialliberaler, synes försöka lyfta fram socialliberala aspekter på en del frågor. Och hoppas på att det ska få de väljare som är socialliberaler att stanna kvar eller återvända. Men den växande grupp socialliberaler, inom och utom fp, som är missnöjda med partiets politik, de kräver mer än smärre markeringar.

Det är den intressanta frågan betr vad som kan hända under landsmötet. Orkar landsmötet, och vågar och vill partiledningen, släppa fram socialliberala ställningstaganden i tillräcklig grad? En förutsättning tror jag är att Jan Björklund avgår, och att med honom en grupp av honom politiskt närstående, stiger tillbaka. Det tror jag inte att landsmötet och partiet mäktar med. Och det gör att jag är tveksam till om eventuella verbala uttalanden i rätt riktning får någon praktisk betydelse. Vågar fp, ens med försök till socialliberal profil, ifrågasätta deltagande i en fortsatt alliansregering? Vågar fp stå för ett självständigt socialliberalt program? Vågar de agera intill - och över - regeringssprängningens gräns för att göra klart att det krävs en kursändring som står för både socialliberalism och liberalism i allmänhet? Vågar fp ta lärdom av tidigare socialliberala ledare som de bokaktuella Ola Ullsten och Sven Wedén?

Jag tvivlar, men vill gärna bli överraskad. Men då inte bara med enstaka uttalanden i olika sakfrågor, utan betr HELA inriktningen. Som sedan görs till praktisk politik.

Jag skulle gärna se att folkpartiet väjer av från den väg som leder till stupet. Jag vill ha ett parti som jag helhjärtat kan rösta på. Nu.

Ingvar Carlsson (s) hedrade Sven Wedén (fp)

Jag fick bl a dessa rader från Hans Lindblad ang minglet (releasepartyt) i torsdags betr hans bok om Sven Wedén. (Kärlek, tbc, liberalism, Ekerlids förlag)

"Det kom 120 till minglet. Bland de närvarande Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Hans Blix, Rolf Wirtén, Ingemar Mundebo, Carl Tham, Birgit Friggebo, David Wirmark, Svante Nycander, Bengt Westerberg, Lars Leijonborg, Gabriel Romanus, Hadar Cars, Gunvor Hildén, Ingemar Eliasson, Ove Joanson.

Att Ingvar Carlsson kom uppskattades mycket eftersom ingen enda socialdemokrat tidigare visat att de skäms över aktionen mot Wedén 1968.
Hälsningar
Hans"

Bland de uppräknade hittar vi således 2 fd statministrar (varav en socialdemokrat), en fd vice statsminister, en drös  "vanliga" fd fp-ministrar samt en del veteraner betr politisk journalistik. Tre fd fp-ledare (Ullsten, Westerberg, Leijonborg).
 Dock ej dagens fp-ledare Björklund.
Per Ahlmark var för sjuk för att delta. Maria Leissner var utomlands - nu när detta skrivs är hon f.ö. i Manila i Filippinerna. 

Hans bifogade även dessa rader ur UNT, Uppsala Nya Tidning:

"All heder åt Ingvar Carlsson!

Det är sant som jag skrev på ledarsidan i dag att ingen socialdemokrat deltog i den debatt där sanningen uppdagades om hur den dåvarande S-regeringen i valrörelsen 1968 försökte genomföra ett karaktärsmord på FP-ledaren och statsministerkandidaten Sven Wedén.

Lika sant är att förre statsministern och S-ledaren Ingvar Carlsson deltog vid det möte i Stockholm i torsdags kväll då Hans Lindblads bok om Wedén (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag) presenterades.

Det var en viktig gest, av ett slag som tyvärr är alltför ovanlig i svensk politik.

Håkan Holmberg"

Håkan Holmberg är ledarskribent i UNT.

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Ullsten och miljön

Finns mycket av intresse i fd statsminister Ola Ullstens memoar. De 30 åren sedan han slutat som aktiv politiker (och bl a varit ambassadör) avhandlas mycket kortfattat. Men där framgår ändå att han i hög grad ägnat sig åt miljöfrågor i ett internationellt sammanhang, "kallad" av FN. Speciellt intresserad av att bevara den naturresurs som skogen är. Sista kapitlet, sid 314-322.
Han konstaterar att en gång fanns dubbelt så mycket skog på jorden som idag. Vi har nått en gräns. "Till bilden av skogen i våra liv hör också både ett växande välstånd och en djupare klyfta till dem som ännu är fattiga."

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad

Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.

HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.

Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.

Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.

Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................

”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.

Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.