Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

Jämställdhet eller feminism?

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog.  Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.  
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller  jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är  tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera"  detta  så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket.  Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos! 
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det.  Männen som grupp är inte per definition förtryckare. 
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen.  När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas.  Inte kollektivbestraffa ett kön.

Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön.  Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet.   En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet. 

Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.  
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen.  Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas.  Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår. 
Till yttermera visso  så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister. 
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna  som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna. 
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser.  Den har inget med liberalism eller demokrati att göra. 

Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt  och bra. Men inte feminism för att förtrycka  grupper till den egna gruppens fördel och dominans. 

Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden. 

https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU

Om vår ideologilösa, pragmatiska politik

Före detta folkpartisten Per Pettersson skriver idag på sin blogg om hur ideologin försvunnit i folkpartiet. Han ser sitt hopp stå till (L)iberaldemokraterna, ett projekt som ska leda till en partibildning och som dragits igång av några personer som blivit besvikna på de etablerade partiernas brist på ideologi, erkannerligen på liberalism med olika prefix. Jag tycker mig förstå att delvis synligt, delvis under ytan finns ett utbrett missnöje bland samhällsintresserade människor över tillståndet i riksdagspartierna. För några år sedan så bildades både piratpartiet (pp) och feministiskt initiativ (f!), med motiveringen att vissa frågor inte fick utrymme i de gamla partiernas omvärldsbild.
Någon större framgång kan man inte påstå att dessa partier fått, hittills. Det fick däremot sverigedemokraterna i årets val. Möjligen pga de gamla partiernas oförmåga att tackla de problem som sverigedemokraterna anser att invandringen för med sig.

Men faktum kvarstår. Det finns en oro inom väljarkåren och inom partierna. På alla håll och kanter sitter man och analyserar valutgången. Det diskuteras på tidningssidor, på bloggar och i någon mån på facebook och mailinglistor.

På DN-debatt idag skriver Demoskops vd Anders Lindholm om ideologierna under rubriken "Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre". Han menar att det är en brist på ideologi och politisk identitet som ligger bakom opinionssvängningarna. Hela en tredjedel av väljarna anser sig inte omfatta någon ideologi.
Inte mindre än 27% anser sig vara liberaler, men fp, det parti som av tradition sagt sig vara liberalt, fick bara 7% av rösterna. Hur kan det hänga ihop? Bara två procent ser sig som nationalister, men sverigedemokraterna fick nära 6%.

Lindholm menar att eftersom så många väljare inte har en egen ideologisk övertygelse och att partivalet inte stämmer ens hos de som har en ideologi, så visar det att väljarna inte förknippar partier med ideologi.
Det är intressant, och stämmer med jag länge hävdat. Dvs att partierna i allt mindre grad framhäver sin ideologiska hemvist, i den mån de har någon, och i stället för fram sakfrågor i något slags pragmatisk populism för att nå makten.
Att de yngre väljarna är den största grupp som inte ser ideologierna, det är då inte så konstigt. När partierna varken kan eller vill kommunicera sina eventuella ideologier, hur ska då främst yngre väljare kunna se ideologiska kopplingar?
Till det vill jag lägga att när det gäller äldre väljare så kanske de i alltför hög grad kopplar ihop parti och ideologi på grund av hur det var förr i tiden, att de inte insett att sambandet försvagats i den grad som skett.

Denna ideologilösa partipolitik ger också en grogrund för partier som fokuserar på en eller ett fåtal frågor, som (pp). Samtidigt bäddar det för ett sug efter mer klara och ideologiskt tydliga partier. Det förklarar tillbakagången för t ex kd, c, s, v och fp. Deras gamla väljare undrar vart ideologierna tog vägen, och nya väljare ser inga större skillnader annat än i enstaka sakfrågor. De ser inte mönstret, eftersom det inte finns. Tex bara hälften av vänsterns väjare anser sig vara socialister.

Att det nu planeras ett socialliberalt (?) parti med arbetsnamnet Liberaldemokraterna är ännu ett tecken på att många vill se ideologi i politiken, och att många vill se frågor insatta i ett logiskt sammanhang. Om sedan liberaldemokraterna eller andra lyckas med det, det är en annan fråga.

Spelregelsreflektion, uppdat.

Igår var det ett evinnerligt spekulerande om vad den slutliga rösträkningen skulle ge för resutat. Några hundra eller tusen röster skulle kunna flytta mandat så alliansen ändå får majoritet i riksdagen. Och det diskuterades om det är rättvist eller ej. Dagens regelverk är avsett att ge en tämligen rättvis fördelning, men har gett övervikt för stora partier. Det har få protesterat över - i vart fall ingen från de stora partierna. Nu visar det sig att med hela åtta partier i riksdagen så kan det bli skevt igen. Antalet ujämningsmandat räcker inte till, småpartier blir än mera missgynnade än tidigare.

Nu gnäller alltså en del alliansanhängare för att det inte ger deras partier full utdelning i mandat. Men var fanns det rättvisetänkandet när man införde 4%-spärren? Om alla röster ska vara lika värda (dvs utan spärr) så borde t ex PP och FI ha fått 1-2 mandat vardera i detta riksdagsval. Utan att ha räknat på det så finns ändå en teoretisk chans att dessa mandat skulle kommit från SD...

Alltså spelreglerna ska vara rättvisa, och ändras om de inte är det. Men det är fel att ändra dem bara för att man själv missgynnats i förhållande till en motståndare, men aldrig tvärtom!

Uppdat. Till detta hör också spelet om utskottsplatser i riksdagen. Nu vill tydligen både s och m, möjligen även andra, att man ska fiffla med antalet platser i riksdagens utskott för att inte sd ska få den representation som dagens regler säger. Det är ett ovärdigt spel. Att ändra regeler bara för att det kommer in partier som man inte gillar, det är inte enligt demokratiska principer.
Att riksdagspartierna inte förmått att bemöta sd i valrörelsen försvarar inte att de ska skuffa undan dem nu. Gör dem inte till martyrer! Möt dem med argument i st för administrativt fiffel.

EU-parlamentariker och feminism(?)

När man har minst om tid så bubblar hjärnan som mest av saker som man känner att man borde skriva om. Men det får bli vad det blir.

En som kommit upp ur glömskan de sista dagarna är Maria Carlshamre-Robsham. En gång inkryssad på fps EU-valsedel, framburen av sympatisörer för hennes feministiska kamp.

Efter en tid blev hon mobbad (för att tala klartext) av fp-ledningen, som inte gillade henne. Hennes mail kom bort via underliga vägar, tja, det var ett slags förövning till det dataintrång som senare blev en stor belastning för inte minst fp´s dåvarande partisekreterare. Och som hårt skadade förtroendet för folkpartiet.
I den striden kände jag sympati för Maria Carlshamre, och hon kände till slut att hon måste lämna folkpartiet. Efter en tid anslöt hon sig i stället till Fi, Feministiskt initiativ.

Däremot lämnade hon inte sin plats i europaparlamentet. Det kan man ha synpunkter på. I grunden är det dock hennes eget val.
Jag menar att det är fullt rimligt att lämna ett parti. Det kan ju bero på att partiet ändrat sin politik, eller på att man själv ändrat åsikter. Jag vet inte hur Maria ser på det i hennes fall. Att fp utvecklats åt fel håll anser även jag, men jag gissar att Maria även i viss mån ändrat sin inriktning.

Nå, Fi fick en eu-parlamentariker. Dock minskade Marias aktiviteter drastiskt i och med avhoppet från fp. Hon har haft minimal närvaro, och minimalt med andra aktiviteter. Hon har sina förklaringar till detta, personliga skäl (nygift) och ett handikappat barn. Dock menar jag att då borde hon faktiskt ha avsagt sig sitt uppdrag, eftersom hon inte hade tid att fullgöra det. Att bara lyfta (det rundliga) arvodet verkar lite sniket, om än vanligt förekommande i dessa dagar.
Pga hennes minimala aktiviteter är det svårt att veta var hon står i de aktuella frågorna, ex-vis betr Ipred och Telekompaketet. Eller betr upphovsrätt och piratpartiet.

Hon motiverar sin tystnad med att hon inte ställer upp till omval. Det är en dålig ursäkt, eftersom hon ännu är ledamot i eu-parlamentet och har möjlighet att delta i flera viktiga omröstningar. Både hennes väljare 2004 liksom Fi:s anhängare och vi andra har rätt att veta vad hon står för idag. Vad hon gjort och inte gjort.

En pikant detalj är att trots sin inaktivitet och tystnad har hon enl uppgift haft två avlönade (av EU) assistenter hela tiden. Vad har de gjort? Har de servat Maria, men utan att hon gjort något märkbart av detta? Eller vad?

En författare och feminist som Unni Drougge har dock inte hållit tyst. Hon har uttryckt sympati för (pp) och för ett fritt internet. Det har föranlett aggressiva angrepp på henne från feministiska aktivister. Hon har fått heta både det ena och det andra i "guilt-by-association"-resonemang. Jag har ingen direkt uppfattning om Unni D, men det måste vara någon rim och reson i en offentlig debatt, vilket ju bloggdebatter är.
Varför är det så svårt att hålla sig till sakfrågorna? Varför inte ta reda på var personer och partier står i stället för att leta i förmenta garderober för att hitta något mindre rumsrent?