Makten SKA granskas, men makten ska inte granska folket

 Uppdrag granskning är viktigt. Det påminns man om till som tätt, som i programmet i onsdags. Både den politiska och den ekonomiska. På alla plan. Lokalt, På rikssplanet och internationellt.

Detta orkar inte pressen alltid med, som den borde. Men UG har konstatera att MAKT-havarna inte låter sig intervjuas. I bästa fall så skickar de fram "pressekreterare" eller "kommunikatörer". Som sällan "vet" något, inte får säga något. UG redovisade en mängd fall från senare år. Jag har nog sett de flesta, om jag inte vart borta eller varit sjuk (på sjukhus). Jag tycker nog att dagspressen har blivit för mjäkig, ofta. Noterar dock att min lokaltidning (PT) bitvis har en del granskande journalistik, kanske inte så mycket betr de lokala politiska makthavarna i Piteå, men mycket betr t ex de sociala myndigheterna i en grannkommun (Älvsbyn). Och också om indragen assistans betr tolkning för en dövblind. Nå, tendensen numera varkar vara att det är MAKTEN (politisk, ekonomisk och offentliga myndigheter) som vill kolla den enskilda, lilla människan. Staten ska bestämma, jfr den aviserade angiverilagen. Lärare, sjukvårdspersonal etc ska tvingas ange t ex om någon inte "har rätt" att vara i landet, inte ska undervisas, inte vårdas. Ja, SD (och därigenom den underdåniga "regeringen") vill uppenbarligen inte bara att det ska bli möjligt att frånta svenska medborgare sitt medborgarskap (t ex gm brister i "vandeln") och utvisas. De vill också (SD och nickedockorna) kunna göra medborgare statslösa! !! Jag upprepar, det är makten som ska granskas. Staten och myndigheterna ska skydda oss medborgare från att skadas av Makten! Det måste finnas rättssäkerhet och integritet för medborgare. Det är grundläggande demokratiska principer.

Jag upprepar dessa visdomsord "”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” (Lord Acton, liberal) Det gäller fortfarande.

L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.

Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.

Det var då det.

Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla

Kommentera

Dela

Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Sölvesborg, ett skyltfönster som förskräcker

SR/P4 meddelar att Sölvesborg har inställt firandet av nya medborgare. Den kommun som styrs av SD, med benäget stöd av lydpartierna M och KD.

"När samstyret i Sölvesborg ställer in årets firande av nya svenska medborgare som ska välkomnas till kommunen, så är det ett brott mot lagen.

– En sådan ceremoni ska enligt Medborgarskapslagen hållas minst en gång varje år och det är inte frivilligt, säger Marita Svensson som är jurist på länsstyrelsen.  
Medborgarskapsceremonin som skulle ha hållits senast den 28 oktober i år innebär att kommunen ska kalla den som blivit svensk medborgare det senaste året till en lunch där det delas ut diplom och hålls tal. Syftet är att det svenska medborgarskapet ska hedras."

Min kommentar:

Sölvesborg, dvs SD-styret där, arbetar helt uppenbart  att bli ett skyltfönster för hur SDs politik rent praktiskt ska bli.
För oss som inte gillar SDs politik, ens i teorin, blir det en alltmer skrämmande bild att se och höra SD-politik i praktiken. Det borde faktiskt också skrämma en del av de som idag som i opinionsundersökningar säger sig vilja rösta på SD.

Eller hur? 

Att SD faktiskt inte vill att det svenska medborgarskapet ska hedras. Det är ju inte det första eller enda som SD-Sölvesborg redan visat. Och mängder annan SD-politik ligger i tuben för genomförande.

Om inte - då är för många "blinda och döva". Och då kanske man ska packa en väska för att snabbt dra ifrån ett Sverige som gått för snett.

Min lilla kommentar ovan, är ett förtvivlans nödrop. Sd, alltså Åkessons naziparti, har makten i Sölvesborg (med stöd av mjäkiga m och kd, om jag inte minns fel)
Där visar SD vad de vill, rent praktiskt.
Men även på flera andra håll så lägger lokala SD-are förslag i liknande riktning, … och risken är överhängande för att de kommer att få igenom ngt genom att fr a kd och m, men också genom att ett skrämt S springer iväg åt SDs håll. SD skrämmer skiten ur de andra partierna... som allt oftare anpassar sig efter SD, för att inte förlora väljare. Vilket de ändå gör.....
Alltför många väljare förstår inte vilka konsekvenserna blir av en nyzznazzistisk politik i praktiken. Och de demokratiska partierna har inte förmått upplysa om och förklara det. Och massmedia har inte heller lyckats med sin renhållningsuppgift, för att bevara demokrati, tolerans och mänskliga fri- och rättigheter.
Så jag blir skrämd.

Några färska exempel fr SD-Sölvesborg m fl: 

De vill ha (och genomför) politiks styrning av konsten i kommunen,  ingen samtida konst. Biblioteket ska inte köpa in böcker på främmande språk. Dessa två exempel gör att vissa tjänstemän, som gör det jobb de är satta att sköta, vill sluta.
Nu har SD i Luleå också lagt en motion om censur av konst. Vilket visar att censur är ett starkt SD-krav. Jimmy Åkesson har ju också starka censurkrav och annan styrning av/på  SR/SVT.
I Sölvesborg gillar inte SD regnbågsflaggan, vill begränsa modersmålsundervisningen, införa slöjförbud och begränsa tolkningen från andra språk. Och i Staffanstorp vill SD avskaffa skolmåltiderna på gymnasiet.


 

Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 
Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Fotboja eller fängsligt förvar, det är tecken på hat emot flyktingar

Hatet emot flyktingar tar sig många uttryck. Ett exempel är hur hatet blåses under av populistiska uttalanden om hela gruppen aslysökande, som fått avslag på ansökan.

Hela detta snack om fotbojor och "avvisningar" (= utvisning av flyktingar som inte fått asyl, dvs inte ens ett tidsbegränsat uppehållstillstånd) är en rätt så ruskig och pinsam snedvikling av debatten. Därvid skuldbelägger man grupper av folk, med hänvisning till vad en enskild misstänkt terrorist/gärningsman gjort.

Alltså, den som inte beviljats asyl, den är inte per definition en brottsling.

Denne ska inte bara för detta (avslaget) sättas i fängsligt förvar eller förses med fotboja!

Någon anständighet måste man ändå visa.

Att dra alla över en kam, det har inte med demokrati eller rättssäkerhet att göra. Gruppstraff för att man tror eller förutsätter, utifrån sina fördomar, att någon i gruppen kanske kan ha begått något brott, det är ju helt horribelt .

En helt annan sak är om man, efter utreding och rättslig prövning, funnit att någon person (inte en hel grupp) begått ett allvarligt brott (som kan leda till mer än böter). DÅ, men först då, kan det bli tal om fotboja eller något slags förvar/fängelse.

Jag har svårt att se att detta tal, där man generaliserar och gruppbestraffar folk, som något annat än främlingsfientlighet, för att inte säga bottna i ett hat, som i detta fall, mot flyktingar.

Att ansöka om asyl kan inte vara ett brott.

Den farligt populistiska trenden med snabbköpslösningar har väldigt snabbt spridit sig. På detta tåg är, i skrivande stund, KD genom partiledaren, M är otydligt, men verkar luta åt att fotboja löser en del problem, mp var tidigt ute. Och nu visade det sig häromdagen att det är ett förslag som innefattar den rödgröna regeringen, dvs socialdemokraterna. Ja, det troliga är tyvärr att S är de pådrivande. Och givetvis är SD entusiastiska. Eftersom SD:s riksdagsgrupp är den mest brottsligt belastade så kunde man väl köra den gruppen som ett slags försöksprojekt. Boja dem, så får vi se om det förhindrar dem från att begå nya brott...
Emot är Liberalerna, vars huvudargumenta tycks vara att fotboja inte är effektivt i detta fall. Finns det starka belägg för misstankar om terrorbenägenhet så räcker förstås inte fotboja. Vänsterpartiet verkar inte heller pigga på fotboja.

Jag är inte emot att använda fotboja som bestraffning, påföljd i de fall som det kan anses vara lämpligt, vilket rimligen ska gälla lindrigare brott och utan våldsinslag i brottsbilden. Och då inte p g a någon grupptillhörighet, utan p g a begånget brott.

Mitt motstånd emot fotboja som metod att hålla asylsökande under kontroll när de fått avslag på sin asylansökan har flera orsaker.
1. Även om t ex mp menar att fotboja bara ska användas där det, från polis/SÄPO (?), finns starka skäl att mistänka terrorbrott så är det ett misstänkliggörande av en hel grupp. 2. Om det finns starka misstankar, då är fotboja inte effektiv. En fotboja, som satts på, lär inte vara så svår att ta av för den som vill avvika och vet att hen är terrormistänkt. Då är förvar motiverat, inlåsning, i väntan på rättegång.
3. Därtill är elektronisk fotboja dyrbar, den kostar inte bara i sig. Dessutom ska den ses till, polis ska rycka ut varje gång som bojan larmar att den bojade rör på sig för mycket. Det kostar och binder polisresurser, som behövs på andra håll. 4. Den får dessutom ses som mycket integritetskränkande för den helt oskyldige, som bara använt sin rätt att söka skydd och asyl, även om hen fått nej. Och, som sagt, bojan torde inte stoppa den som verkligen planerar terrorbrott. Att fotboja skulle vara ett quick-fix betr att förhindra brott torde vara starkt överdriven. Varför, ja dels av de skäl jag redovisat ovan. Dels p g a att den utpekade gruppen minskar i numerär p g a allt färre flyktingar söker sig till Sverige. Men också eftersom de som begått terrorbrott inte kommit som asylsökande från något oroligt land. Terrorbrott har (med något enda undantag) begåtts av personer som är födda och uppvuxna inom EU-området.
I den svenska debatten har flitigt nämnts en summa att i landet finns 12.500 personer som som fått nej på sin asylansökan, men som inte kunnat avvisas. De sägs då ha gömt sig.
Nu betvivlar jag starkt den siffran, vilket även stöds av en artikel av juristen Gabriel Donner. Han framhåller att ca 4000 av dessa faktiskt inte finns i Sverige. De har lämnat Sverige, men glömt att säga adjö. En viss del, som anses som avvikna, är pågående ärenden... som utreds om de ändå har asylskäl, skydsskäl. Och det är en grupp som växt starkt. Donner skriver "Men, under nuvarande regering har personer nekats asyl som för fem år sedan skulle ha beviljats asyl och antalet beviljade asylfall är i dag lägre än under normalår. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att ett påtagligt antal nekade flyktingar gömmer sig av rädsla. De har anledning att fly. De är rädda för sina liv. De fruktar tortyr med mera, men fick ingen fristad i Sverige. Tanken att skickas åter till hemlandet driver dem till att gömma sig. Denna grupp som upplever en verklig fruktan för att återvända till hemlandet utgör självklart ingen fara för vårt samhälle. Men hur stor är den? Om vi tar sikte på den ändrade viljan att erkänna skyddsbehov kan det röra sig om uppemot en tredjedel av alla som är gömda."  (Efter dessa två faktorer är det runt 4000 pers kvar av de 12500.)

Sedan skriver Donner om " kristna konvertiter från länder som Iran och Afghanistan som numera nekas asyl under de mest fantastiska argument man kan tänka sig. Migrationsverkets egen land­information uppger att kristna konvertiter behöver skydd och alla kristna konvertiter som nekas asyl är just konvertiter. De är döpta och aktiva i sina församlingar och församlingarna bedömer att de är genuint troende." Och han visar på en osäkerhet och okunskap hos svenska myndigheter om religionens betydelse och vikt i andra länder, och speciellt där kristna utgör en minoritet. Och det uppskattas att antalet kristna konvertiter i Sverige är ca 1000 st.
 Alltså, räknar man bort dessa grupper, då finns det inte många kvar i Sverige, som dessutom är gömda. Mycket få kvar, och rimligen är det bland dessa som kan utgöra ett problem. Men där deras enda "brott" är att de inte har har tillräckliga asylskäl, utan ofta då "ekonomiska flyktingar, dvs fattiga.

Summa sumarum. Fotboja är inget bra skydd mot terrorism, och den av fotbojepratet misstänkliggjorda gruppen är mycket, mycket mindre än några 12.500.
Och de tilltänkta terroristerna återfinns, med hög sannolikhet, inom andra grupper... 

M sviktar och bara 18% tror på SD:s flyktingpolitik

DN visar en mätning DN/Ipsos om opinionen i ett antal frågor, publicerad 5 mars 2017. Där finns många intressanta noteringar, men jag ska koncentrera mig på ett par. Ingressen lyder: "Väljarnas förtroende för Moderaternas politik rasar på flera tunga områden, visar en DN/Ipsos-mätning. Det gäller såväl jobben och skolan som förmågan att sköta Sveriges ekonomi. Samtidigt minskar förtroendet också för Socialdemokraternas välfärdspolitik."
Därtill visas att centerns förtroende, föga överraskande, närmar sig mp:s  i miljöfrågan.  Att väljarna tycket att s lovat runt, men håller tunt, inte minst i välfärdsfrågorna.

Ett intressant reultat i mätningen är alltså att de båda partier, som hittills ansedda som huvudmotståndare, m och s, tappat förtroendet i det som varit deras paradgrenar.  Socialdemokratin har rasat betr förtroendet i skola, sjukvård och äldreomsorg.  Det är tydligen en rikstrend. När jag ser till det län där jag bor i så är det knappast förvånande, där har de styrt och ställt länge, men nu ökar missnöjet med dem även här, inte minst i sjukvårdsfrågorna där servicen kraftigt försämrats samtidigt som skatten höjts kraftigt. Men väljarna är missnöjde även med s-politiken inom dessa områden trots att s är i regeringsställning. 

Moderaterna har tappat det förtroende de byggt upp under tiden i regeringsställning, inte minst betr ekonomin, men också betr jobben och skolan, försvaret och migrationen.  De har nu lyft fram frågor som flyktingpolitik, invandring och brottslighet. Vilket betr flyktingpolitik är en omsvängning från Reinfeldts tid. En omprioritering som dock inte gillats av dess sympatisörer, vilka spridits åt olika håll, inte minst till SD som för en politik som moderatera närmat sig. 
Mätningen framhåller att SD har störst stöd för sin linje i invandringsfrågan, 18%. Att det är så beror förstås på vad de tillfrågade lägger in i frågan. Samt att det visar att det är just den frågan som avgör var SD ligger även i hur många som stöder just partiet SD. 
Dessutom visar det faktiskt att 82 % inte har förtroende för SD i den frågan! Samtidigt som framför allt m, men också s+mp regeringen (stödd av v!) glidit i den riktningen.
Men sammantaget är alltså väljaropinionen just nu klart delad. En femtedel negativ till invandring och fyra femtedelar mer el mindre positiv.
Dock, i de flesta fall är det förtroende som partierna har just i denna fråga kraftigt avvikande från resp partis väljarstöd...

Det senare kan bero på oklarhet i ställningstagandena hos partierna - och tveksamhet om resp part följer den linje som det "borde" följa av den ideologi som de anse som är deras.  Och möjligen också hur partierna motiverar sina positiva eller negativa ställningstaganden i frågan. En fråga som onekligen är stor och omfattande.

Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström

Nej Hans Bergström, SD är inte ett parti som andra, de vill undergräva demokratin.

Jag blev helt perplex när jag såg att Hans Bergström, med långt förflutet i det folkparti som då var ett gediget socialliberalt parti, och därefter DN-chef och senare kolumnist där, att denne man haft (har?) samröre med sverigedemokraterna och gett dem råd och dåd hur de ska stödja alliansen för att störta s-regeringen. Och allt detta för att skapa en situation där s+m går ihop i en regering.  Det är ju så snurrigt att....

SD vill ju få inflytande och de är ju beredda att ta till vilka medel som helst för att tvinga fram en politik enligt deras odemokratiska och främlingsfientliga linje. Och i viss mån har de ju lyckats skrämma upp både stora delar av alliansen liksom regeringen ( s + mp).  Att de vill stjälpa s+mp-regeringen är ju också helt klart. Men att de i stället tänkt sig hjälpa till för att få en s+m-regering, det tror jag inte de kan tänka sig. Då skulle de, liksom de icke-socialistiska partierna som inte kommer med i en s+m-regering, bli helt utan inflytande.
Så det syftet kan inte Hans Bergström ha gjort tydligt för SD.

Men Hans B vill styra den svenska politiken, och då verkar ändamålet, en koalition mellan de två stora (och konservativa) partierna, helga medlen.  Vilket dock, enligt mitt sätt att se det, lägga en död hand över den politiska debatten i Sverige.  Det skulle reducera alternativen i Sverige till bara två (plus SD fortfarande rätt stort, men  i marginalen). Och de två stora partierna bli svåra att skilja från varandra.
Så, under senare år så verkar Hans B, trots sin bakgrund, gått några stora steg bort ifrån socialliberalismen och blivit "nygammal" moderat med både neoconservativa ideer och främlingsfientlighet (vilket framskymtat även före detta avslöjade SD-samarbete). Och därmed rätt lik både SD och dagens alltmer högervinglande moderater.  Tragiskt.

Att SD med förtjusning tagit emot Bergströms råd (vars djupare syfte de inte begrep)  det är förståeligt. Men att han gav dessa råd, det är i vart fall helt emot den ideologi han tidigare haft, och inte heller taktiskt-logiskt att tro att det skulle funka.

Och med DÖ (decemberöverenskommelsen) så sopades förutsättningen för att stoppa regeringen undan. (Och visst, DÖ var också ett sätt att låta ändamålet (stoppa SD) helga medlet (att alliansen la sig platt för s-budgeten. Det var inte heller ett snyggt spel.)

Dagens socialdemokrati är visserligen ideologiskt vilsen, där den delvis i sann konservativ ande ser tillbaka till den tid då s var det ständigt maktägande partiet, men att de skulle vara intresserat av ett samarbete med moderaterna, annat än för att stärka sin maktställning och för att stänga gränserna, det har jag svårt att tro. Och moderaternas intresse är givetvis att återkomma till maktens köttgrytor genom att fiska i sd-vatten med stängda gränser och bedriva en mix av neoconservativ och gammalkonservativ politik.  Deras mål är inte att hjälpa sossarna kvar vid makten. Däremot ser de gärna att de övriga icke-socialistiska partiernas väljare låter sig slutas in i den moderata famnen och inte trilskas med egna åsikter.

Och nej, sverigedemokraterna är inte ett parti som vill bli som de andra. Visserligen  försöker de då och då ge sken av att stå för "folkliga" förslag, lånade från olika håll, men skrapar man på fernissan visar det sig snabbt att det de egentligen vill är att stoppa flyktingarna, att de som ändå lyckas slinka in, de ska inte får asyl utan skickas ut så fort som möjligt. Främlingsfientlighet kryddad med rasism och odemokratiska mål och medel. De har inte utvecklats, bara till och från blivit skickligare i sin marknadsföring av sin åsikter. Där de tar hjälp (PR-mässigt och ekonomiskt) där de kan få den.

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström, Oavsett vilket ditt mål var i detta fall. Om det var ett eller ett motstridigt dubbelt syfte.

April, april (?)

Läser någon en text som har rubriken April april?
I dag är det 1 april 2016. Jag hör "lite dåligt", men nog måste nyheten i radion i morse om opinionssiffrorna vara dagens sämsta skämt.
Alltså, att sossarna med viss möda åter är största parti (dvs fortfarande rätt litet, men aningen större än de andra - och att de återerövrat den platsen p g a den ytterst restriktiva flyktingpolitiken, som i praktiken utestänger de flesta flyktingar som knackar på. Och som för de få som i sinom tid "accepteras" så gäller en tidsbegränsning som kastar ut dem innan de haft en chans att integreras (lärt sig språk och fått jobb).
Samtidigt sas det väl (?) att de nygamla moderaterna sackat en aning, också p g a att de numera kör den hårda, inhumana linjen.

Vilket skämt. Eller inte? Riksdagspartiernas - såväl i som utom regeringen - politik har ju länge varit ett skämt. Ett dåligt skämt. Där de sju "gamla" springer ikapp för att sno åt sig sd´s program och väljare. Så till den milda grad att sd verkar ha drabbats av tunghäfta i försöken att vara värre. En normal människa hittar ju inget anständigt riksdagsparti att rösta på. Om än det finns smärre fläckvisa försonande drag hos ett par av de mindre.
En misstanke smyger sig på, det är nog inget skämt. Inte ens ett dåligt skämt.

Och de verkliga skämten blir ju allt sämre också.

Dock vill jag ger er en text i ämnet aprilskämt, av Torbjörn "Tobbe" Carlsson i Piteå-Tidningen. Jag citerar den helt och hållet.

"Det är inte kul att vara lättlurad och särskilt inte en dag som denna. Då får man vara en dum sill. Även i Frankrike har de något emot fiskar. Poisson d’avril (aprilfisk) blir man kallad. I Finland är man en stackare som får äta sill och dricka lervatten (syö silliä, juo kuravettä päälle).
Än värre i Holland, där får den lättlurade en groda i dajmkrysset som aldrig vill ut igen. Kikker in je bil! Die er nooit meer uit wil.
I Norge och Danmark blir man narr och i Skottland gowk (gök/dummerjöns).
I medievärlden gillar vi första april. Det tänks så det knakar, idéer framkastas och förkastas tills ett Liljeholmens tänds och alla gör vågen. Här kommer ett aprilskämt som sätter snurr på läsekretsen. Ibland blir det ganska bra, oftare mindre bra och någon gång så bra att få förstår att det är ett skämt. Om det sistnämnda inträffar är det mindre lyckat och vill det sig illa blir den lättkränkta ilsken när det går upp för hen att allt var ett skämt.
Det gäller alltså att hitta rätt nivå så att folk kan skrocka belåtet över tokigheterna och känna sig nöjda över att ha avslöjat skämtet. Hoho, hur dum tror dom att man är, typ.
Kanske är det ultimata aprilskämtet att det inte finns något skämt i tidningen. Läsarna lusläser förtvivlat och i ren desperation bestämmer de sig för att en fullkomligt sann artikel är ett aprilskämt. Vem vet, kanske är det just detta practical joke som gäller i dagens PT.
Annars är det väl första april varenda dag på nätet. Tanken var väl att vi skulle bli smartare och mer kritiskt tänkande när ordet blev fritt och svämmade över alla gränser. Så kan det givetvis vara, men för den lättlurade är det svårt att navigera i ett hav av konspirationsteorier. Jag menar, det vet väl alla att vi inom ”gammelmedia” har ingått en pakt och har en dold agenda värre än CIA. Illuminati styr PT, tro mig. Eller kan det vara judarna?
Tyvärr kan jag inte berätta närmare om den saken. Jag tillhör ju den köpta sammanslutningen som mörkar alla ”sanningar”. Så sent som i torsdags skrev jag om trafiksäkerheten på Timmerleden utan att nämna att det är flyktingarnas fel.
Eller ta kollegan Joel Gustavssons artikel idag om den spruckna bron över Bondökanalen. Ännu en köpt lakej, inte ett ord om flyktingarnas skuld.
Nej, det är tur att det finns sajter på nätet som skriver som det är och bekräftar våra fördomar, vår otillräcklighet och vårt hat. Som skriver att allt är flyktingarnas fel och att alla muslimer är medskyldiga till terrordåden i Bryssel och IS härjningar i Syrien och Irak.
Dessvärre har jag inte lyckats komma på hur mitt navelludd kan skyllas på muslimerna, men det kommer. Ska bara ta på mig skygglappar och foliehatt."

Och den texten är inget aprilskämt, tvärtom.

Flyktingboende, MIV, Pite havsbad och kommunen

För några dagar sedan så släpptes i PT, plötsligt, nyheten att Pite havsbad (en stor -privat -  hotell-, nöjes- och turistanläggning med bl a Äventyrsbad, camping etc, flitigt frekventerad av både pitebor och tillresta turister) och MIV tecknat avtal om att Havsbadet upplåter boende och mat till uppemot 1300 flyktingar.  Avtalet gäller i fyra år, men att flyktingarna inte ska bo på anläggningen under sommarperioden. Nyheten fick ett omedelbart blandat mottagande, där många var negativa. I PT den 22 jan har två sd-politiker en lång och typisk insändare, där de i sedvanlig ordning blandar sin negativa människosyn med vinklade fakta och påståenden - och sammanblandning av vem som står för kostnaderna, "befarar" att boendet ska drabba barn och äldre etc. Tusen eller uppåt 1300 asylsökande/flyktingar är en väldigt stor grupp i en så liten kommun som Piteå, och speciellt tveksamt är, anser jag,  om de koncentreras på en enda plats. Sedan i höstas har Piteå tagit emot en del flyktingar, tillfälligt på väg till andra orter, vilket gått mycket bra.  Däremot kan man nog tycka att Piteå legat väl så lågt i flyktingmottagande länge. Det har funnits och har nog varit helt OK i sig, men på en låg nivå.
Mot denna bakgrund så skrev jag en insändare till Piteå-Tidningen. Vi får se om och när den kommer in, men så här ser mitt manus ut.
---
Bra att Pite havsbad tar emot flyktingar.

Att Pite havsbad tecknat avtal med Migrationsverket (MIV) om att upplåta boende till flyktingar verkar uppröra vissa. Nog finns det saker som man kan ha funderingar på, men i stort verkar det vara en bra lösning, som gynnar både Piteå kommun och skattebetalare, Pite havsbad, och det ger tak över huvudet åt ett stort antal flyktingar. Och verkar, på den information som jag har sett, inte medföra de absurt höga kostnader som MIV tvingats betala till en del andra uthyrare.

Jag reagerar emot det negativa och småsura gnölet, men inser att det grundar sig på den allmänt främlingsfientliga desinformation som sprids, och som avslöjande visar sitt rätta ansikte i den insändare som två sverigedemokrater hade i PT den 22 januari. 

1) Som min gamle "trätobroder" kommunalrådet Peter Roslund visar i sitt svar (PT 22/1) så är det ett avtal där kommunen inte är part, och inte "drabbas", utan är mellan MIV och Pite havsbad. 

2) Givetvis borde kommunledningen ha informerat oppositionen (och allmänheten) tidigare, men om den inte själv fått information om det hela förrän avtalet skrivits under, så torde inte en snabbare info ha ändrat något i sak i avtalet. Däremot möjligen underlättat beredskapsplaneringen även hos de som inte är avtalsslutande parter.

3) Även Piteå bör (måste) ta emot sin del av de som flyr från krig och terror. Att inte sverigedemokraterna anser det, visar en skrämmande människosyn, där man underblåser fördomar och försöker skrämma upp folk med felaktiga påståenden och sätter grupper emot varandra. Jag uppskattar att Peter Roslund så klart tar avstånd från detta. 

4) Självfallet kommer kommunen få en del organisatoriska problem med att skaffa bra lärarpersonal till skola, förskola och språkträning (inslussning), men alla kostnader står staten för. Inget tas från skolans eller t ex äldreomsorgens budget! Rätt hanterat kan det dessutom ge nedläggningshotade skolor längre livstid genom ökat elevunderlag.  Flyktingboendet innebär givetvis också att ekonomin i kommunen ökar, mer pengar omsätts, mera skatter betalas in (också kommunalt), det blir fler jobb - och kan man få flyktingarna att stanna och få jobb i kommunen blir det på sikt än mera positivt för kommunen. 

5) Även om det kan finnas brister i äldreomsorgen i Piteå så lär inte flyktingarna få bättre, eller "lyxigare", omsorg på Havsbadet än vad som de äldre får i kommunens omsorg. Däremot behövs nog en del fler personal inom äldreomsorgen, och som då kan rekryteras från de som kommit hit som flyktingar. 

6) Vad jag förstått så berörs inte campingen i sig av avtalet.  Trots att avtalet ger utrymme för upp till 1300 personer, så stängs inte Havsbadet för varken turister eller "vanliga" hotellgäster. Pite havsbad kommer, enligt uppgift,  att vara öppet året runt. Däremot får havsbadet intäkter under lågsäsong för utrymmen som då står tomma, intäkter som kan användas för att utvecklas som turistanläggning, vilket rimligen gynnar Piteå kommun och dess invånare och skattebetalare. 

Men visst finns det en del tveksamma inslag i avtalet (som det presenterats). Ansvaret för dem kan dock inte läggas på kommunen eller kommunledningen, utan på MIV och Havsbadet. 

Jag ser det som betänkligt att lägga så väldigt många som det kan bli, maximalt, i en om samma anläggning. Även om undervisning och integrationscentrum ska lägga inom området så blir det en koncentration av för många asylsökande och andra flyktingar på ett ställe, vilket försvårar integrationen. Integration sker bäst om man träffar de människor man ska integreras med, dagligen, i vardagen. Då vore det bättre med smärre enheter, närmare piteborna. 

Det är visserligen bra att det finns plats för den stora anstormning av turister under sommarsäsongen, som anges till 5 juni - 20 augusti. Men då finns inte (?) plats för flyktingarna, utan de ska flyttas till andra boenden, som Havsbadet (genom sina samarbetspartners) svarar för.  Flyktingarna behöver en trygghet i sin tillvaro efter sin flykt, att då tvångsförflyttas, det kan vara negativt i  sig och dessutom påverka integrationen negativt. Rimligen sker en "naturlig" omsättning, en del får inte asyl och försvinner, en del får asyl (med TUT) och eget boende (och förhoppningsvis jobb) och flyttar frivilligt, men inte alla till ett visst datum.

I dessa två avseenden ser jag tveksamheter i avtalet. Men det är primärt MIVs och Havsbadets ansvar, inte kommunens.

Lars-Erick Forsgren

---

Tillägg. Insändaren publicerades den 28 jan i PT, förkortad och redigerad, men i allt väsentligt enl manus (men med smärre korrekturfel).

Flyktingkostnader, vilka då?

Jag har försökt tränga igenom det komplex som kallas kostnader för flyktingmottagande. Problemet är just dels att det är en svårgenomtränglig materia, dels att det sker en mängd sammanblandningar av olika saker - och en mer eller mindre medveten fel"information" från många, främst flyktingfientliga (och allmänt invandringsfientliga och SD-inspirerade) debattörer. Ett sådant trick från desinformatörerna är att dubbelräkna samhällets kostnader genom att dels räkna de ersättningar som utgår direkt till asylsökande (och nyanlända som fått asyl) och som går till kommunerna, och dels vad i detta som passerar genom de kommunala kassorna. Men obs, bara passerar, inte belastar den kommunala budgeten då det täcks av statliga bidrag. Ett annat trick är att aldrig ta med några plusposter för samhället i form av skatteinbetalningar från de som skaffar sig jobb och inte heller den stimulans för samhällsekonomin som sker genom att flyktingarna ju konsumerar sina direkta bidrag, dvs t ex handlar mat, kläder, etc etc.
Ett tredje trick är att räkna ihop alla möjliga (och omöjliga) bidrag och ersättningar som en flyktingfamilj kan få, rent teoretiskt, trots att de till en del är sådant som alla "svenskar" också får. Dels bortser ifrån att ev ersättningar är tidsbegränsade, utgår efter redovisning från den sökande, och inte kan kombineras med andra bidrag, är beroende på speciella situationer och kringgärdade av regler och begränsningar.

Nå, i min lokaltidning har också förekommit en del debatt och frågor kring detta. I dagens tidning var ett inlägg från ett av kommunalråden, Helena Stenberg (s), där hon svarar på frågan om kommunala kostnader. Flera insändarskribenter har uttryckts en rädsla för att flyktingkostnaderna drabbar den kommunala verksamheten.

Till detta har jag idag sänt in ett slags replik till PT, som jag lätt redigerad, citerar nedan.
---
Tack Helena Stenberg för din redovisning i PT (4 dec) betr flyktingkostnader mm, och hur de ersätts och fördelas. Jag ser där att de ersättningar som kommunen fått för 2014 (som ju är det senaste redovisningsåret) är hela dryga 31,3 miljoner kronor. Plus  drygt 400 000 extra till Överförmyndarnämnen. (OBS, Piteå har tills ifjol tagit emot förhållandevis få flyktingar, men nu tar emot många fler.)  Det är alltså det kommunen fick från staten (via Migrationsverket)  Du (Helena Stenberg) konstaterar också att för 2015 så kommer kommunen få mycket mera, eftersom i år tagits emot fler flyktingar, dessutom så får kommunen nu ett EXTRA bidrag på 17,2 milj kronor - för arbete med administration och organisation av flyktingmottagande och etablering! 

Av detta kan man utläsa att de kommunala "kostnaderna" för flyktingar i princip helt täcks av statsbidrag. Det gäller även för de ensamkommande flyktingbarnen, ersättningar som är mycket generösa - och som med en vettig organisation och upphandling av boende och tjänster mer än väl täcker de faktiska kostnaderna.

Även om en del (statliga) bidrag till kommunerna bygger på antal platser så är det självfallet inte möjligt att redovisa vad varje person kostar. Många kostnader är gemensamma, andra varierar mellan de olika fallen/personerna - och kommer som klumpsummor från staten och kan inte, i vart fall inte utan en våldsamt tidskrävande och komplicerad, byråkratisk bokföringsadministration, redovisas per person.  

Bidragen från staten fördelas ju dessutom på  flera kommunala nämnder, där huvudparten går till Samhällsbyggnadsnämnden (för samordning, SFI, flyktingbarn etc), men där avsevärda belopp går också till BUN/"skolstyrelsen", Socialnämnden och Överförmyndarnämnden.

Rent administrativa omkostnader kan möjligen till en (mindre) del falla på kommunen och vissa ersättningar kommer med viss fördröjning (efter rekvisition). Men, som jag uppfattar det, så är det alltså egentligen en administrativ/organisatorisk belastning som kommunen (-erna) får vidkännas, inte en ekonomisk.

Att staten har och får stora kostnader, det är en annan sak - inte något som kommer på kommunalskatten. Som givetvis ska redovisas, och som görs av statens myndigheter. Det är dock inget som motiverar att dubbelräkna samhällets kostnader, som en del debattörer (inte minst på sociala medier) gärna gör.  De höga statliga kostnaderna beror på de regler som fastställts (och dyra upphandlingar, där vissa firmor och "förmedlare" skor sig). Däremot är de ersättningar, som de asylsökande får direkt, små och skall nödtorftigt täcka dagliga utgifter, är tidsbegränsade och kringgärdade av en massa regler och förbehåll.

Sammantaget ska kostnaderna för flyktingmottagande dessutom ses som en investering som med tiden kommer att ge en god avkastning.  Detta då förutsatt att de får permanenta uppehållstillstånd, inte tillfälliga, och får och tillåts ta jobb relativt snabbt. D v s snabbare än idag.

Att nu regeringen (och fr f a moderaterna) säger att Sverige inte orkar mera just nu, det ser jag som att de byråkratiska apparaten inte orkar. Inte att det är "för dyrt", inte ens kortsiktigt.

Men vi behöver faktiskt en invandring, även av flyktingar, för att klara vår välfärd. 

Dessutom är det en plikt att visa humanitet och medmänsklighet att ta emot flyktingar som behöver skydd för krig, inbördeskrig och terror.

Lars-Erick Forsgren.
(Insändaren publicerades i PT den 10 dec.)