LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

• Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
• Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.

En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)

De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 

Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt. 

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Osnyggt angrepp på liberalismen

I PT den 3 nov går Tony Johansson (uppenbarligen s) till våldsamt angrepp på de svenska liberalerna och svensk liberalism. Detta gör han genom en osnygg debatteknik glidning av begrepp och genom att använda Sverigedemokraterna (SD) som förevändning.

Jag skrev precis en replik till PT, som utlovats bli införd denna vecka.  Här är en länk till artikeln.

Debattartikeln börjar med en i och för sig riktig beskrivning av SD, Jimmie Åkesson, närliggande historia och bakgrund. Frånsett ingressen har jag inga invändningar emot den första halvan, där han visar hur det gått till i interna SD-sammanhang och betr den fascistiska idétradition som SD bygger på. Men sedan gör skribenten allt för att svartmåla den svenska liberalismen.

Svensk liberalism är inte synonymt med en ledarskribent, och dennes eventuella olyckliga formulering, i Dagens industri. Jag har dessutom läst artiklar av denne, som tar kraftigt avstånd från SD. Inte heller att nämna en moderat (!) Skånepolitiker är en ursäkt för att angripa den svenska liberalismen. Det värsta, och mest propagandistiska, är när han drar fram det folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg, en man som onekligen samarbetar med SD lokalt, som symbolen för svenska liberaler.

För det första. En folkpartistisk lokalpolitiker, låt vara kommunalråd, är inte den som definierar vad svensk liberalism står för. Inte ens om han kopplas ihop med en moderat och en ledarskribent.

Folkpartiet är idag inte detsamma som svensk liberalism (och än mindre socialliberalism). Den tiden är förbi.

För det andra. Över huvud taget är de svenska partierna inte längre självklart representativa för den ideologi den tidigare stått för, och i vissa fall ännu klistrar på sig i högtidliga sammanhang eller valtider. Är idag vänsterpartiet detsamma som kommunism? Är idag moderaterna entydigt konservativa? Och är socialdemokraterna idag ett socialistiskt parti i egentlig mening? Svårtydbara mixar är nog en riktigare benämning på partierna.

För det tredje. Är det inte så att de flesta, alla, partier med lätthet springer ifrån sina rötter om de tror sig hitta ståndpunkter som gör att de kan ta eller behålla makten? De senaste regeringsförhandlingarna, liksom diskussion som föregick dem, är inte de väldigt tydliga exempel på att t ex socialdemokraternas mål var makten, inte att genomföra socialistisk politik. I vart fall inte i socialdemokratisk variant, möjligen i vänsterpartistisk.

Jag menar att politisk debatt skulle vinna på om man gjorde klart vad man diskuterar. Är det partipolitik, så resonera om det och sätt inte felaktiga etiketter på varandra. Diskuterar man ideologi, så gör det. Och låt partitaktik vara. Tillvita inte vare sig personer eller partier åsikter som inte är deras. Och smutskasta inte ideologier genom att dra fram icke-representativa företrädare.

Hur skulle socialdemokratin uppskatta om politiska motståndare drog fram någon enskild företrädare, som trampat fel, som den typiske representanten för svensk socialdemokrati???

Och om nu regeringen skulle råka genomleva hela mandatperioden i nuvarande skick, då är ju sannolikheten stor att det sker på grund av stöd från SD. Betyder det att Socialdemokratin därmed hemfallit åt sverigedemokratisk fascistisk politik?

Nej, lite snyggare politisk debatt vore önskvärd.

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.

Löfven verkar ha lärt läxan, har fler gjort det?

 Det verkar vara rena fanflykten hos m nu. Väljarna försvann, men även ledningen. Reinfeldt, Borg, Peter Norman, Carl Bildt.  M är i en smärtsam process, jag hoppas att de uppfattat väljarnas dom. Att de lär sig läxan.

Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder. 

Miljöpartiet bör förstå att de inte kan driva sina mest extrema krav,  de blev inte tredje största parti.  Gå in i en regering med inte bara s utan även med fp + c. 

Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull. 

Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller. 

 Om fp + c återgick till sin mera radikala liberala politik med en rejäl dos av social-LIBERALISM, det skulle kännas skönt. Möjligen krävs då att Björklund och kanske Löf avgår. Men så låt dem gå då. Fp behöver rannsaka sig, spec då partitoppen.  

http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/naringslivet-satter-press-pa-c-och-fp/

OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem.  Alla partier.  En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för...  i "lagom" mån. 

Öppet brev till PT:s politiske chefredaktör

Hej Bubben (Bengt-Urban Fransson),

Du brukar ju till och från vara en rätt resonabel och reflekterande skribent, men nu får Du lugna ner Dig. Var inte så s-propagandistisk bara för att det är valrörelse, som du är PT 9/9 (ledaren), där Du öser galla över fp/Jan Björklund betr skolpolitiken.

Som analyserande ledarskribent, om än s-märkt, borde Du inse - och berätta för läsarna - att dels så kommer alliansen att förlora (om inte en sensation händer de sista dagarna) utan att därför socialdemokraterna egentligen vinner, dels att socialdemokraterna alltmer närmat sig fp inte minst i skolpolitiken (dock ej i Piteå kommun, tyvärr), och dessutom att blockpolitiken gör det svårt att bilda regering.

För att nå det Du egentligen vill, borde Du därför lugnt visa på samverkansmöjligheterna mellan s, mp och fp (t ex inom skolpolitiken).

Att bryta blockpolitiken skulle göra att Löfven (och därmed s) kan bilda en regering. Den skicklige förhandlaren Löfven (som ju skickat ut trevare) får då chansen att lyfta fram de bästa bitarna från de tre partierna. Jo, det finns olikheter också, men det ska en skicklig förhandlare kunna trolla bort för att nå ett för alla bra resultat.

Därmed skulle vi slippa en ytterkantsregering. Moderaterna och vänsterpartiet fick ägna sig åt en förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik. Och Åkessons inhumana järnrörsgäng fick spela martyrer bäst de ville, så att fler och fler inser att SD inte är något för dem.

Med vänliga hälsningar,
Lars-Erick Forsgren,
socialliberal utan partibindning

Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven

Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna. 

Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel. 
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken. 

Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga.  Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande. 

Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.  
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.  
Så slår det mig under duellen  att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad. 

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.

SVT (genom Anders Jansson) hittade inte fp ens i dess starkaste kommun ;)

Komikern Anders Jansson reser till varje riksdagspartis starkaste kommun för att försöka ta reda på vad deras politik innebär i praktiken. I veckans program besöker Anders Jansson Skinnskatteberg, i Västmanland, där Folkpartiet har 30 procent drygt av rösterna.

Jojo, Anders har det tufft, kan inget om politik, säger han, och ska med sin komikerbakgrund locka folk att kolla in hans program för att få mera kunskap om valet i höst.

Förra veckan kollades in den starkaste centerkommunen. Visade sig vara en liten, trygg, lite sömnig ort där centern "alltid" regerat, med samma kommunalråd i långa tider. En folklig man som var lite mera gammaldags center än dagen. Men visst kunde han dra några av de aktuella centerfrågorna. Det var dock tydligt att det är på honom som väljarna röstar, för att inget ska förändras i det som de är vana vid.

Veckans program skulle folkpartiet skärskådas. Och det blev än tydligare att det är svårt att få ihop humor och information på ett vettigt sätt. I vart fall om humoristen inte vet något om politik.

I detta fall visade det sig att "ingen" av väljarna i Skinnskatteberg visste det heller. En bruksort i rödaste Västmanland där plötsligt "fp" gjorde ett sensationellt bra val, jfrt med rikssnittet. Hela dryga 30 %.  Men det regerande s-kommunalrådet verkade inte skakad, trots knappt majoritet för sitt parti. Trots att fp lyckats ena oppositionen inför 2010 års val.

Anders hade dock svårt att hitta vad fp stod för. Han också. Han fick inte fram vad fp i Skinnskatteberg gjort sedan 2010 med sin nya styrka. Vare sig betr framstötar eller resultat.

Varför fick fp då denna framgång i senaste kommunalvalet då? Tja, det visade sig att plötsligt hade fp lyckats få en populär person att kandidera. En person som bl a var aktiv i dragkamp och fysisk träning - och som var helt opolitisk tjänsteman på topposition. Dock utan att i något sammanhang ha varit känd som folkpartist. Tydligen en tjänsteman som gjort ett bra jobb och en allmänt trevlig person. Namn  Carina Sandor.  

Vid en koll med "folk på stan" kände få till hennes namn, men däremot kände de till henne när de fick se hennes foto. Däremot var det ingen som kände till att hon var folkpartist.
Ridå, skulle jag säga.
Alltså, det var ett rent personval, det var hon som vann rösterna, inte folkpartiet.
Nu gillar jag personval, men det märkliga här var att denna gång valde folk en person utan att veta dennas åsikter, ideologiska hemvist. Och då känns det fel.
Dessutom kändes inte Carina Sandors redovisning av motiven för sin (plötsligt påkomna) partitillhörighet så övertygande heller. Det kan givetvis ha redigerats bort en del, men det kändes väldigt tunt och "darrigt". Hon kunde ordet socialliberal, men kunde inte visa vad det innebär.

Nå, så är det väl med fp i dag också. Det säger en sak, men har svårt att förklara vad det är. Fp´s profil är diffus. Och inte det den varit.

Så, visst är det då en bedrift att få så många väljare plötsligt för en politisk nykomling, vars åsikter är lika okända för väljarna som vad partiets profil är.

En sak gör mig dock nyfiken, och fick jag inget svar på i TV-programmet. En chefstjänsteman får givetvis ha vilka åsikter och vilken partitillhörighet han vill, privat. Men i vart fall i sossestyrda kommuner är det inte lätt att ha annan partibok än (s) - om man har någon alls.  Och kommunens topptjänsteman ska verkställa majoritetens politik.
Hur går det i Skinnskatteberg, med en kommunchef som samtidigt är ledare för det största oppositionspartiet?

SVT:s länk http://www.svt.se/anders-tar-parti/anders-satts-pa-stenharda-prov

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

EU-debatt, för och emot demokrati

För ett par dagar sedan skrev jag lite om EU, att valet till parlamentet är viktigare än vi tror. Detta bl a mot bakgrund av en aktuell opinionsmätning.
Jag kan inte påstår att det är någon intensivare debatt eller starkare informationsflöde än kring det i maj stundande valet till Europaparlamentet. Men något har skrivits på bloggar och t ex på Facebook. En del  vill jag i någon mån referera och diskutera.

Eftersom jag här diskuterar europaparlamentet och dess betydelse för demokratiseringen av EU inleder jag med några rader, tagna från Wikipedia.
"Valet 2014 är det första valet sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget stärkte Europaparlamentets roll inom unionen genom att utöka dess lagstiftande befogenheter. Fördraget ger också Europaparlamentsvalen en direkt betydelse för vem som ska få bli Europeiska kommissionens ordförande (”unionens statsminister”). Kommissionsordföranden är en av de mest betydelsefulla befattningarna inom unionen; han eller hon har stor betydelse för kommissionens utformning och dess politik. Europeiska kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätt att lägga fram lagförslag.

Enligt de nya bestämmelserna ska Europeiska rådet (medlemsstaternas stats- eller regeringschefer) föreslå en kandidat till att bli ny kommissionsordförande med hänsyn till utgången i Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste sedan väljas av Europaparlamentet medabsolut majoritet; i annat fall måste en ny kandidat föreslås. Övriga kommissionsledamöter (”unionens ministrar”) föreslås av medlemsstaterna i samförstånd med den valda ordföranden. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet innan den nya kommissionen (”unionens regering”) tillträder.

I tidigare val har utnämningen av kommissionsordföranden aldrig varit en uppmärksammad fråga i valrörelsen eftersom valet formellt sett inte har berört denna fråga. Mot bakgrund av Lissabonfördragets förändringar kommer flera europeiska partier att föreslå egna kandidater till kommissionsordförande inför valet 2014. Den av dessa kandidater som får stöd av majoriteten i Europaparlamentet efter valet väntas bli vald till nästa kommissionsordförande."

---

När man granskar argumenten i EU-debatten blir det strax klart att synen på EU och parlamentsvalet har väldigt olika utgångspunkter.

Jag och en del andra, t ex "FarmorGun", ser valet viktigt eftersom EU på olika sätt bestämmer vad som ska gälla också i Sverige. EU ligger så att säga en nivå över Sverige som nation i beslutstrappan. Därför är det viktigt att EU är demokratiskt - och fortsätter att vara ett fredsprojekt, och där folket genom sina representanter påverkar besluten i allt som ligger på EU:s bord. Inte minst vad gäller mänskliga rättigheter och ex-vis integritet. Vi konstaterar att den i sig något märkliga uppbyggnaden av EU:s beslutsorgan,  faktiskt förändrats så det från början helt kraftlösa parlamentet fått, tagit sig, alltmera makt. Ministerråd och kommission är inte helt allenarådande. Jag och andra menar att den utvecklingen till mera av demokrati genom valda ombud måste fortsätta. Alltså att EU bör vara ett folkens samarbete mera än en klubb  för regeringschefer som med hjälp av en ämbetsmannabyråkrati (kommissionen) bestämmer över våra huvuden.

Vad man kallar detta folkets samarbete är mindre väsentligt, och innehållet i sig måste också vara något som utformas av folkvalda representanter, dvs av Europaparlamentet. Även om vi som är positiva till EU gärna ser ett fördjupat samarbete i gemensamma frågor, men helst låter det som är lokalt beslutas lokalt.

Detta är det många som ogillar. En del eftersom de är helt negativa till EU, till samarbete över nationsgränserna. Dvs en i grunden konservativ och nationalistisk grundsyn. "Sverige är bäst, och vi ska inte och behöver inte samarbeta med andra."    Märkligt (?) nog är det en syn som i vart fall tidvis förmärkts inte bara hos SD utan även hos S och V, liksom hos C och Mp. Ibland hos mp samtidigt förtydligats med att de inte vill att samarbete ska ske inte bara inom Europa utan internationellt. Vilket jag inte ser som en motsättning!

Så finns det de som är kritiska till vad EU ska syssla med, att "för mycket" bestäms av EU (vilket då oftast är kommissionen), alltså en kritik av mängd eller typ av frågor. Jag kan delvis hålla med om det (subsidaritetsprincipen), men tillägger att det beror också på om besluten tas demokratiskt eller av en kombination av byråkrater och regeringschefer.

En del är kritiska just p g a att demokratin inom EU är ofullkomlig, och de varken tror att den kan bli det eller bör bli det. Och att därför parlamentet och val till det inte är så viktigt, eller rent av är onödigt.

EU-kritik har således olika innebörd eller bakgrund. Jag är EU-positiv men kritisk, vill öka det demokratiska inslaget. Andra är emot EU hur det än ser ut. Som SD, och i vart fall tidvis både c, mp och v. De tre sistnämnda vill dock sitta med i parlamentet för att kämpa för sina åsikter, och betonar inte lika starkt som tidigare sin helt negativa syn på EU. Men är ändå "officiellt" emot EU, om än i varierad grad.
Socialdemokratin har länge varit emot EU-samarbetet, "Sverige är bäst, och ute i Europa är det hemska högerkrafter som styr."  En syntes det socialistisk variant av nationalism.  Idag får man säga att socialdemokratin är splittrad om än den officiella synen är försiktigt positiv. I vart fall om Sverige genom statsministern och andra ministrar kan inlägg veto på något sätt...
I en FB-debatt har Jan Rydh, fd landshövding och socialdemokrat menat att EUs beslutsstruktur i grunden är korporativt- fascistiskt. När EU byggdes upp var en av grunderna att den "opolitiska" kommissionen och EU domstolen skulle hindra politiker dvs folkviljan att få fullt genomslag. Nå,i visst kan den ses som korporativ, men jag menar att den har succesivt förändrats - och att det bör vi fortsätta att arbeta för.   Och när han menar att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, dvs som NATO alltså och FN (varvid jag noterar att FN inte är ett samarbete endast med demokratier, tvärtom finns där åtskilliga diktaturer som kan både påverka och blockera beslut och ställningstaganden).  Då är jag inte med.  Konsekvensen av hans inställning är att inte vilja ha ett EU som bygger på ett demokratiskt folkvalt parlament, utan att det är regeringscheferna som skall besluta.
Rydh anser att min strävan efter demokrati i EU är naiv.  Kan så vara, men jag föredrar att vara naiv och för demokrati i st för att se en styrelseform som bygger på ett överhetsperspektiv där en politisk elit bestämmer långt över våra huvuden och skapar ett samhälle där klyftorna vidgas och medborgarna hålls utanför och övervakas så de/vi till slut inte ens vågar debattera och kritisera fritt. 

SD vill in i parlamentet för att sänka det, för att obstruera genom samarbeta med andra ultranationalistiska och främlingsfientliga partier. T ex "stoppa invandringen".

Moderaterna är på något sätt för EU, men har ändå i grunden en konservativ syn, ser hellre det som ett statligt samarbete myndigheter/ministrar emellan. Dvs en bra bit från folket.
Som jag uppfattar Piratpartiet så är det kritiskt, men inte egentligen emot  EU. Kritiken bottnar i att pp vill ha ett mera demokratiskt EU. Dvs väldigt likt fp:s syn. Som vad jag förstår faktiskt inte ändrats i någon väsentlig grad sedan fp´s socialliberala tid. Fp i EU är också bättre (= mera socialliberalt) än fp i riksdagen.

I integritetsfrågan är förstås Pp bättre och mera konsekvent än fp, men fp kommer närmast. Möjligen beroende på vilka som f.n. sitter där för fp.


Nå. Ett demokratiskt EU som närmare sig det som kan kallas Europas förenta stater, det syns mig mera smakligt än ett icke-demokratiskt EU som styrs av ämbetsmän och ministrar.  Det senare anser jag vara en konservativ och nationalistisk inkrökt syn, snubblande nära inte bara M utan även S och SD.

Både "liberaler" och andra röstade för inskränkt yttrandefrihet.

Riksdagen röstade nyligen med stor majoritet FÖR inskränkningar i yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Varför? Är samma ledamöters inställning till FRA-lagens yttrandefrihetsbegränsande effekter en förklaring. Dvs man anser inte att yttrandefriheten är en grundvärdering i ett demokratiskt samhälle?!
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)

En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/

Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.

Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska"  högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.

http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx

Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.

Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass.