Leif G W och skulden till SD:s opinionsframgångar

Leif G W Persson har skrivit en snärtig krönika i Expressen om virrpannornas skuld till Sverigedemokraterna framgångar.
Det han gör är att lägga skulden på de övriga partierna, deras suddiga och kompromissvänliga politik. Men är det så enkelt?

Visst har han en poäng i det.. Och inte speciellt originell är den heller. Jimmie Åkesson är en skurk, dvs har skurkaktiga åsikter, som han framför förrädiskt skickligt. Man kan f.ö. ifrågasätta om SD:s politik är i överensstämmelse Regeringsformen. Läs Håkan Holmberg i UNT, där han diskuterar detta under rubriken "Samling kring rättsstaten". "De värden som beskrivs i Regeringsformen utmanas i dag...    I Sverige har vi sett förslag om bland annat etnisk registrering, inskränkta rättigheter för muslimer eller politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer och vi har sett personer med offentliga uppdrag agera som om människors lika värde enbart skulle vara en fråga om personliga åsikter som man lika gärna kan motsätta sig." Och de övriga partierna har inte lyckats klargöra för väljarna vad som är Åkessons och SD verkliga mål, inse dess konsekvenser. Det är bedrövligt. Men SD har varit skickliga i att få folk att tro att de, att SD är mobbade när andra säger som det är... Och då vill den del samtala och samarbeta med SD...

Och Sjuklövern är skyldig till att ha skött samhället så illa att det uppstått en oro, en leda, en besvikelse som de söker tröst hos SD för att komma över. Vilket de ju inte gör.

Och det är ett underbetyg till både Sjuklövern och till de 13-20 % som inte genomskådat SDs bild av verkligheten.

Kanske har vi de politiker vi förtjänar ?

Nå, jag anser, i motsats till Leif GW, att det är bra om man kan hitta gemensamma lösningar, att man kan kompromissa - när det behövs. Vilket det ofta gör. Inte minst nu. Och även mot bakgrund att det inte är bra för tilltron till demokratin om en knapp majoritet ständigt sätter sig på en stark minoritet.

MEN - först ska man veta vad man vill, våga ha en ideologi, och våga arbeta hårt för att få folk med sig i denna övertygelse. Politik bör innebära att man vill och kan vinna väljarnas förtroende för ens ideologi, grundläggande åsikter. Inte att partierna anpassar sig till vad de tror väljarna vill i plånboksfrågor.

Det är nog det som är ett av grundfelen med de flesta riksdagspartierna idag. De vet bara att de vill ha makten, men inte varför.

Jimmie Åkesson vet däremot vad han vill med sitt SD. Men han är, av taktiska skäl, inte entydig med det. Han säger inte rent ut, inte i offentliga sammanhang i vart fall, vad som blir konsekvenserna av hans politik. Även om han säger att han vill stoppa "invandringen" (dvs i dag en omskrivning för "flyktingarna"). Han säger i stället att om vi stoppar invandringen så blir allt bättre, alla bidrag kan höjas, äldreomsorgen blir finemang (trots brist på personal), pensionerna kan höjas och vi kan alla gå i folkdräkt till kyrkan - den svenska STATSkyrkan för bara godkända svenskar - vi "svenskar" får alla jobb, som blir välbetalda när invandrarna inte tar dem, och vi kan som sagt festa på alla pengar som de arbetslösa invandrarna kostat "oss". Glesbygden kan leva, och vi slipper de odugliga politikerna i de andra partierna, för de är ju antingen invandrare eller lyder islamisterna eller föredettingen Reinfeldt Med SD som bestämmer så slipper vi se alla människor i TV med svårstavade namn. SD är det enda oppositionspartiet, det enda som säger som det är. Nog kan vi, Sverige klara oss utan utländska läkare och vårdbiträden och pizzabagare och diskare och tidningsbud. Och svartjobbande muslimer, som går i burka och skränar på gatorna. Och så förbjuder vi romerna, så vi slipper se dem. Och så försvinner IS från jordens yta, simsalabim. I vart fall från Sverige, det är väl bara att sätta upp ett rakbladsstängsel - dock inte till Finland, möjligen då för att skydda Finland från flyktingar. Fastän då får vi ju kvar dem i Sverige, kanske bättre att skicka ut dem i småbåtar på Östersjön i höststormarna.

Etc.

Allt detta goda ska tillfalla oss, bara vi röstar på Åkessons SVERIGEdemokrater, så att de kan stoppa invandrarna intill femte och sjätte led. Nej, jag tror inte att Leif G W vill ha det så, verkligen inte. Men är det bara politikerna i de gamla partierna som gör fel och är virrpannor. Varför har "vi" då röstat in dessa oduglingar? Är det inte allas vårt ansvar att faktiskt tänka till lite själva också¨. Att kräva klartext av politikerna, att vidga blickarna för att se hur det är i världen och för att se vad historien kan lära oss. Vad tilltron till läror som SD:s leder till. Och hur t ex vi svenskar tidigare handlat och tänkt då.
Till slut kan jag kosta på mig en länk till SvD också. Där de anser att Åkessons parti är öppet rasistiskt. Och det är det väl. Men inte om vad rasismen innebär.

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.

Dom där knäppa piraterna!

Knäppa, löjliga piratpartiet!

Ett knäppt och missvisande partinamn, men viktiga frågor. Det har piratpartiet, det parti som de "gamla" partierna nonchalerar. Och pressen.

Integritet, rättssäkerhet och liknande mänskliga rättigheter, en modern syn på kultur och kunskap. Allt detta saknar riksdagspartierna. De tror att man försvarar demokratin genom att inskränka den.
Det tror inte jag!

Varför tvekar ännu en miljon väljare i valet av parti? Kanske de är lika "knäppa" som piratpartiet?

Vad visar opinionsmätningarna, egentligen?

Idag, den 20 aug, precis 30 dgr före valet, publicerar DN/Synovate ännu en opinionsmätning. Den visar att, av de som avgett röster, ställningen mellan blocken är mycket jämn. Skillnaden sägs bara vara 68.000 röster.

Jag vill lyfta fram två aspekter, som sällan nämns. Den ena är att inget av blocken har egen majoritet enl opinionssiffrorna, och så har det varit under lång tid. Om partierna blir desamma i riksdagen efter valet som nu, så blir det en folkminoritet som regerar. Och som attityderna förefaller vara så blir det inte heller mycket av samarbete. Det ser jag som en bristfällig demokrati.

Det andra är att det är väldigt många som inte bestämt sig. Därtill kommer bortfallet. När stora delar av väljarna inte bestämt sig, är värdet av opinionsundersökningar mycket begränsat! I denna undersökning är de osäkra 22,2% !!! Mer än var femte väljare.

Vad säger det? Varför är de (vi!) osäkra?
* Kan det möjligen bero på att partierna avlägsnat sig från sina tidigare ideologier?
* Kan det bero på att partierna i mycket ligger så nära varandra i sakfrågorna, och att väljarna genomskådat att mycket av valkampen är en skenfäktning?
* Kan det bero på att de etablerade partierna sorgfälligt undviker viktiga frågor, sådant som personlig integritet och rättssäkerhet? Kan det vara så att detta faktum gör många väljare osäkra om de vågar ta sitt gamla parti eller måste söka ett alternativ?
* Kan osäkerheten delvis bero på att opinionsinstituten inte ger fler alternativ än riksdagspartierna och sd? Att väljare därför blir osäkra på om andra, mer el mindre nya alternativ har en chans till riksdagsplats!

Hur skulle opinionssiffrorna se ut om integritet och rättssäkerhet diskuterades av gammelpartierna? Om t ex piratpartiet också var ett av institutens alternativ?

Hur mycket blir det rena slumpen som avgör valet den 19 sept på grund av dessa brister både i debatten och i opinionsundersökningarna?

Inser inte riksdagspartierna, media och opinionsinstitut att detta är demokratiska brister?

Det märks att det är valtider (nu får Rick på nöten)

Det är valkampanj på gång. Tiden till den 19 sept rusar snabbt. Kampen blir allt hetsigare och vapnen hålls inte så rena precis. Även annars sansade personer grips av valfeber, och hetsar upp sig. T ex Rick Falkvinge gjorde i stridens hetta en oerhört dumt uttalande om barnporr, som jag inte tror att han menade när han sa det - han trodde intervjuaren insåg att han avsåg den specifika frågan om teckningar av nakna barn. På samma sätt som pp skrev något slarvigt i sitt valmanifest, som också kunde tolkas lite si och så. Förhastade och slarviga uttalanden gör anhängare ledsna och upprörda samtidigt som de gläder politiska motståndare som kan profitera på den oro som sprids.

Jag konstaterar att kommentardebatten till mitt förra inlägg speglar detta. Liksom debatterna hos t ex hos Calandrella och Kent Persson gör det. Vi ska också vara helt klara över att de flesta vanliga väljare ofta bara läser rubriker och slarvläser lite av texten eller de hör på radionyheterna med ett halvt öra. Då går inte finlir och nyanser fram. Jag behöver bara höra på folk i min omgivning för att inse att det är så.

En av de ofta självständiga liberalerna inom fp (ja, det finns några kvar där) är Jan Rejdnell, men nu har också han drabbats av valfebern och tar tillfället att sopa till piratpartiet pga Rick´s fadäs i SR-intervjun häromdagen.

Jag har svårt se vad Jan R vill utom att komma åt pp? Pp har lyft fram ett antal viktiga demokratiska, liberala principer som inte minst det tidigare liberala partiet fp har stått för. Men som fp under senare år springer ifrån i allt högre fart! Jag sörjer och känner smärta för folkpartiets dekadens i frågor som bl a rör integritet, rättssäkerhet etc.

Givetvis är det ett bekymmer att pp och dess ledare inte har den rutin som gör att han kan undvika de fällor som slipade journalister lägger ut. Och Rick Falkvinge är yvig och ivrig, och förivrar sig lätt. Jan R är ju ingen duvunge själv så han borde veta att det är lätt även för garvade politiker att uttrycka sig lite slarvigt generellt, eftersom man tror att utfrågaren-motdebattören inser att man diskuterar en speciell fråga. Det är ju möjligt att motdebattören gör också, men väljer av politiskt-taktiska skäl att negligera för att få en debattpoäng!

En kort chatt med Rick någon dag före radiouttalandet stöder också min uppfattning om detta.

Tyvärr är det så att piratpartiet behövs, inte minst för att väcka riksdagspartierna och alldeles speciellt folkpartiet.

Ricks groda har gjort det svårare. Det beklagar jag. Eftersom det är helt tydligt att de gamla partierna gör allt för att utnytta klavertrampet och leda uppmärksamheten bort från sakfrågorna och deras egna brister!

Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

Opinionsskapare, vilka är de? Vilka ska de vara?

En av dagens debatter handlar om hur (gammel-)media alltför lätt blir lydiga förmedlare av vad de stora partierna vill ska föras ut till väljarna. Det handlar då om blockpolitik i en förenklad form. De mindre partierna kommer bort och det blir de stora partiernas intresse av att fokusera på plånboksfrågor som dominerar mediarapporteringen. Även i bloggarvärlden riskerar debatten att hamna i samma spår. I vart fall i den mån det handlar om bloggare som förespråkar ett riksdagsparti. Nya partier och de frågeställningar de vill föra fram, de definieras bort. Likaså mer eller mindre oberoende samhällsdebattörer och opinionsbildare.

De som hittills bloggat med inspiration från m-bloggaren Kent Perssons initiativ har dock ett bredare perspektiv. Möjligen kan man se som ett problem att de som deltar i den debatten endast är de bloggare som länkar till Kent Perssons blogg. Det ska bli spännande att se om de traditionella media, med sina kommentatorer, orkar notera att det finns en debatt utanför dem själva.

Bloggen Second Opinion tillhör inte gammelmedia, utan lever givetvis på internet. Där diskuteras också fenomenet att (riksdags)partierna tycks leva i en symbios med gammelmedia.

Att riksdagspartiernas liv ligger vid sidan av väljarnas är rätt tydligt. Förutom att de lyckas styra gammelmediadebatten så lever de på statsbidrag, som gör dem oberoende av till och med sina egna medlemmar och de kan tränga undan frågor och nya partier. Hittills. Frågan är om nya media som internet kan lösa upp de gamla mönstren.

Ytterligare en aspekt på detta är vem som egentligen bildar opinion, och vem som ska bilda opinion. Fick just i min hand Mediaplanet, som skickas med som annonsbilaga till SvD. En annons som ser ut som en 20-sidors tidning. Dock med något oklar avsändare och uppdragsgivare. Uppenbart är det dock fråga om opinionsbildningsförsök från myndigheter inom "säkerhetssektorn".

Idag är det alltfler myndigheter som har som främsta eller delvis uppgift att syssla med opinionsbildning, inte att verkställa praktiska uppgifter. Jag känner viss olust inför detta. Jag anser att det är vanliga opinionsbildare, politiker och kritiskt granskande media som ska bilda opinion. Inte att ombud i form av myndigheter med skattemedel ska pressa på oss åsikter.

Vi har kommit långt från Socialstyrelsens 6-8 brödskivor om dagen. Det var fel, men ändå rätt så oförargerligt. Nog är det värre att myndigheter ska propagera för en skärpt och utvidgad FRA-lag...

--- Uppdat. Denna text finns också på Second Opinion.

Sverigedemokraterna oroar... valfebern stiger

Sverigedemokraternas opinionsframgångar oroar alltmer riksdagspartierna. Det är naturligt, det är ju de senares maktmonopol som hotas. Riksdagen är ju delad i två samarbetsblock, där skillnaderna inom blocken liksom mellan blocken alltmer arbetas bort.

Det som stör mig är att blockledarnas kommentarer lika mycket går ut på att ifrågasätta den andres uppriktighet i avståndstagande från sd, som att de förklarar och motiverar varför sd inte är lämpliga samarbetspartner. Därmed är det risk för att sd faktiskt vinner sympatisörer.

Huvudfrågan kommer bort, och väljarna ser bara att Reinfeldt och Sahlin träter om vem som är mest emot sd. Varvid sd framstår som det enda alternativet till dagens politik. Och det är en situation som sd älskar.
Och det andra alternativet utanför riksdagen, piratpartiet, hamnar i bakvatten.

På Marys blogg är det en debatt om detta, delvis föranledd av några frågor från Johan Westerholm, med anledning av den skånske m-riksdagsmannens utspel, som tolkats som en vilja att samarbeta med sd. Mary och Johan är två bloggare av olika färg, som kan debattera med respekt för den andres åsikter (vilka då och då inte är så olika, trots olika partival), något som jag uppskattar.

Att ta avstånd från sd borde givetvis vara självklart för alla partier som bryr sig om mänskliga rättigheter, människors lika värde och humanitet, grundvalarna för demokratin.

Men det räcker inte med att säga det, det kräver handling! Inte heller räcker det med att bemöta hotet från sd genom att gå dem tillmötes i deras profilfråga flyktingpolitiken.
Det är en motoffensiv som behövs, för att ta bort rädslan för det nya eller okända! I stället för att spela på den. Jag tycker det är ngt att tänka på vare sig det gäller flyktingpolitik eller internet (FRA-lagen mm).

Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå riksdagspartiernas oförmåga både att gemensamt ta ställning för en mera humanitär flyktingpolitik liksom oförmåga, ja ovilja att verka för en politik för integritet och emot övervakning på internet och i andra sammanhang av gemene man.

Vad betr flyktingfrågan spelar de sverigedemokraterna i händerna. Vad gäller integritet och rättssäkerhet spelar de piratpartiet i händerna.