Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!

Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 

1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L". 
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

Turbulensen inom L - personstrid eller ideologisk?

Fredag morgon (16/9), radionyheterna: Turbulensen inom (L)iberalerna fortsätter.

Ack ja. Den angripne framträdande L-profilen, i partiledningen, riksdagskvinnan, fd ministern Birgitta Ohlsson intervjuas och visar klart sina åsikter, varför hon ifrågasatt en del utspel av Jan Björklund och hur hon ser på partiets politik och vägval. Där hon kritiserat Jan Björklund och hans utspel, anser att de inte är liberala och anser att de bryter tidigare linje och landsmötesbeslut. Då har hon all rätt kritisera och diskutera dem öppet. Att hon skulle få kritik för sin kritik förstod hon, men hade inte väntat att hon skulle uppmanas avgå, inte när hon försvarar liberala ställningtaganden inom ett parti som skall vara liberalt.
Kvällen innan hade Jan Björklund, pressad av situationen, i TV-aktuellt medgett att hon (och alla) har rätt att ifrågasätta och diskutera partiets politik, och ändringar av den,  öppet. Om det skedde med gott omdöme...  Och han medgav att Birgitta gjort mycket gott och bra för partiet.
På morgonen framkom också att flera framträdande företrädare för (L) i Stockholm län nu kräver att länets L-ordf Anna Starbrink, förbrukat sitt förtroende när hon krävt Birgitta Ohlssons avgång, och själv bör avgå på grund av sitt personangrepp på Ohlsson.

Alltså, nu fick attackerna emot Birgitta så mycket mothugg att Jan Bj fick kalla fötter och backade, lite luddigt, betygande sin respekt för Birgitta. 
Det kändes som en avbön från hans sida, om än väl så mångordig och  krystad, för den behandling som hans hovdamer (ett roligt och träffande uttryck som jag såg någon använde på Facebook) och riksdagsgruppen (inom slutna dörrar, men också offentligt) utsatt henne för.

Att Birgitta Ohlsson (med flera!) haft skilda meningar om fp/L:s politik i många frågor gentemot den styrande kretsen kring Jan Björklund, det är väl känt sedan länge. Och trots att många av de som hävdat och hävdar de mer liberala och socialliberala värden som fanns inom fp, har slutat eller mer eller mindre frivilligt stigit åt sidan, så har den interna kritiken emot partiets högervridning fortsatt. Men också på sociala media. 

Det har med tiden alltmer, och då från den styrande gruppen kring Jan Björklund, gjorts till en personfråga. Att de aktuella angreppen på Birgitta Ohlsson mötte så starkt motstånd och så intensiva reaktioner verkar ha överraskat den styrande "Jan-gruppen".  
Trots den åthutning som de gav Birgitta i ett dagslångt möte inom slutna dörrar. 

Nu kan de få sota för det, och Starbrink verkar på väg ut. Alla bedyrar att debatt, även offentlig, inom (L) är inte bara tillåten, utan viktig inte minst inom ett liberalt parti. 

Men grunden till det hela är inte en personfråga, även om sidorna kan ges personnamn.
Det är en strid om politikens innehåll, där den ena sidan (som sedan länge "Jan" står för) och är något slags konservativ krav"liberalilsm"som inneburit ett fjärmande från den liberalism på frisinnad grund som fp stod för, och den "klassiska" fp-liberalism  (symboliserad av Birgitta) som vill återvända till och fortsätta till den utvecklingsvänliga, socialt betonade liberalism för demokrati,  internationell öppenhet och jämställdhet -  och utveckla den. 

Turbulensen i dagens (L) är ett tecken på detta. 
Och den ideologiska striden är inte avgjord.

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

Ett parti kan inte, bör inte, binda sig för blockpolitik

Expressen har ett litet referat från lördagsintervjun i radion med Birgitta Ohlsson. En intervju jag inte kunde höra ens med ett halvt öra, men den verkar ha gett intressanta och goda besked av henne i några frågor. Om det är detsamma som fp´s besked, det är ännu en öppen fråga.

Sålunda  "Folkpartiets Birgitta Ohlsson öppnar för att hon vill regera med Socialdemokraterna. Hon menar samtidigt att skillnaderna mellan allianspartierna har blivit större under hösten.

– Både Moderaterna och Kristdemokraterna har dragit mycket högerut. Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil, säger den tidigare EU-ministern"

"Hon fortsätter samtidigt kritisera de tillfälliga uppehållstillstånden – även efter migrationsuppgörelsen." 

Birgitta Ohlson  lämnade öppet vilka partier som skulle ingå i en regering där fp kan samarbeta med socialdemokraterna. 

"– För mig har politik, när det gäller blockpolitik, handlat om plus- och minustecken. Vilka är de stora avgörande frågorna för Sverige? De kommer fortsätta vara ekonomi och försvar exempelvis. Där ligger vi så klart mycket närmare alliansen. Men det är viktigt att sända ut signaler om att alliansen måste reformeras på andra fält, säger Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju.

"Utrymme för Folkpartiet"

Efter Kristdemokraternas riksting och Moderaternas stämma har båda allianspartierna rört sig högerut, menar den tidigare EU-ministern.

– Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil.

Under hösten kommer partiet att rösta för regeringens propositioner om slopat vårdnadsbidrag och en tredje pappamånad.

Att Birgitta Ohlsson öppnar upp för att regera med Socialdemokraterna har fått reaktioner från flera politiker, däribland allianskollegerna Maria Abrahamsson (M) och Sara Skyttedal (KD)."

I detta är jag överens med Birgitta Ohlsson. Kd och M har klart gått åt höger, dvs i en konservativ riktning. Och att Maria Abrahamsson (m) och Sara Skyttedal (kd) reagerar på det, det är bra, det klargör än mer skillnaden. Det är ju inte så att det är varje allianspartis skyldighet att lägga sig för höger-moderata och konservativa åsikter. 

Och nog örr det vara som Ohlsson säger, att politiskt samarbete måste utgå ifrån de aktuella frågorna och hur varje parti ser på dem. Vilket innebär att det självfallet är fritt att samarbeta med det/de parti/er som ligger närmast eller som det går att komma överens med betr vad som ska göras, även om man har olika utgångspunkter.
Med bibehåller kompassriktning.
OBS. Expressenartikeln är något utförligare än mitt referat ovan. Ex-vis betr flyktingöverenskommelsen. 

Demokratibloggen5 - Diskutera med väljarna, politiker.

I PT idag (2 sept) finns ett debattinlägg som jag menar är av stor vikt både inför det förestående valet, som en vink till Olle Wästbergs demokratiutredning - om deltagandet i demokratin.
Artikeln är skriven av Mikael Drakenberg med flera.
Då det inte går att läsa allt i PT på internet (numera) utan att vara prenumerant så försöker jag klistra in texten, så att alla kan läsa den. Vare sig vi är vanliga medborgare, väljare, politiker eller självaste Olle Wästberg och demokratiminister Birgitta Ohlsson.

rubrik: Politikerna måste möta väljarna där väljarna finns

Ingen har väl kunnat missa att vi nu är inne i slutspurten inför riksdagsvalet den 14 september. Det som vi nu vill diskutera är politikernas närvaro där väljarna finns, däribland hur de kommunicerar med väljarna i de sociala medierna.

Vad vi ser i dag är att det finns olika strategier bland de politiska partierna när det gäller deras agerande och kommunikation via sociala medier. Många partier har valt kontroll, och att de av någon anledning då stänger sin logg och bara pumpar ut envägskommunikation. Den här strategin missar helt styrkan i web 2,0 som ju bygger på en tvåvägskommunikation. En del väljer att ha öppen logg men ignorerar kritiska kommentarer i stället för att ta debatten med de som ställer de kritiska frågorna. Hur möter politikerna väljarna när de inte lyssnar och diskuterar även med de som tycker olika, och för fram kritiska frågor. En fråga som kan och bör ställas är om agerandet hänger samman med politikernas ålder. Detta därför att unga människor som växt upp med datorn, internet och sociala medier ofta är mycket mer vana vid de nya forum som finns för att kommunicera med andra människor.

I värsta fall är det som så att kommunikationen är styrd uppifrån via någon form av kommunikationspolicy för hela partiet. Då är det mycket svårare att påverka och gå sin egen väg. Men, det är ju många som driver egna valkampanjer för att försöka bli inkryssade i riksdagen. Ett antal kandidater är duktiga på sociala medier. Vissa väljer Facebook eller Twitter som sin plattform, medan andra i stället väljer bloggen som sin plattform.

Det som vi intresserar oss för lite extra i den här debattartikeln är hur du som politiker möter väljarna, och hur du handskas med kritiska kommentarer som förs fram i de sociala medierna. Detta därför vi har upptäckt att en del bara blockar personer som ställer kritiska frågor, i stället för att visa nyfikenhet och ställa motfrågor för att få igång en diskussion. För, vi lever inte i en svartvit värld, där den ena alltid har rätt och den andra parten alltid har fel.

Vi vill lyfta fram att utifrån ett demokratiskt perspektiv så är det viktigt att möta väljarna där väljarna finns, och att även svara på kritiska frågor. Det handlar om att svara på ett professionellt och seriöst sätt som inger förtroende. För, partiet kommer att få en stor portion goodwill när ni väljer en sådan strategi i stället för att blocka kritiker. Givetvis är det skillnad på saklig kritik och det som vi kan kalla för hat eller trakasserier. Saklig kritik kan vara mycket bra att ta till sig av, eftersom det kan vara lärorikt för hela organisationen. Trakasserier eller hat är det bäst att bara ta bort eftersom det inte är konstruktivt utan destruktivt och inte för diskussionen framåt. De sociala medierna är givetvis ett komplement till att vara ute och möta väljarna i verkligheten.

Så, både partier och politiker måste vara nyfikna och ha en vilja att lyssna på väljarna även när de tycker olika. Något som är extra viktigt är att aldrig någonsin ta till skrämselretorik och negativt kampanjande. För, det har prövats utomlands och det får människor att tappa förtroende för politiken och politikerna vilket beskrivs i bland annat den numera mycket kända boken Why we hate politics.

---

Mikael Drakenberg Statsvetare och juridikstudent Anders Österlin Medgrundare, Askr.se Nina Jansdotter Beteendevetare och författare

---
Visst är det så. Ska vi känna delaktighet i den demokratiska processen så måste vi kunna diskutera med de som kandiderar till politiska uppdrag. Inte bara bli utsatta för propaganda.  Där har många, kanske de flesta politiker mycket att lära. Och än mera kanske partierna.
---
Senaste bloggtext under rubriken Demokratibloggen skrevs den 19 augusti. Där finns även uppgift om tidigare inlägg.
---
Tyvärr lyckades jag inte ta bort annonsen som PT klistrat in bredvid artikeln. Men det kanske går att stå ut med.

Demokratibloggen 1. Demokrati i kris

Så har regeringen genom demokratiminister Birgitta Ohlsson igår (17 juli 2014) tillsatt en demokratiutredning. Det kanske kan bli en av de viktigaste beslut hon tagit under sin ministertid. Vi får se, behoven av att stärka det demokratiska inflytandet hos medborgarna är stort. Samtidigt är det svårt att göra enkla åtgärder som ger resultat, och kanske minst lika svårt att få gehör hos riksdag och regering för nödvändiga åtgärder.

Att utredaren Olle Wästberg ändå gör sitt bästa för att fördomsfritt se på frågan, det förutsätter jag. Samtidigt är det osäkert hur långt han får gå, så t ex lär författningsfrågor inte ingå i uppdraget.
Ett sätt att stärka det folkliga inflytandet vore givetvis att statschefen inte ska få sitt uppdrag genom arv. Dvs att monarkin avskaffas och republik införes. Nu kan man ju diskutera hur stor praktisk betydelse det skulle ha, men givetvis har det stort symbolvärde om statschefen tillsätt genom arv eller genom val. Man kan också diskutera hur en vald statschef ska utses, dennes uppgifter etc. Alltnog, jag anser att en sann demokrati inte kan vara monarki, men den saken ingår alltså inte i utredningen att bedöma.

Det som anges är att utredningen ska se på hur klyftorna i samhället påverkar deltagandet. Vad som kan göras för att  att stärka delaktigheten och inflytandet mellan valen, särskilt för väljargrupper som uppvisar svagare politiskt engagemang. Därvid pekas speciellt ut unga, utlandsfödda, lågutbildade och kvinnor. Olle Wästberg skriver utförligt om sin syn på uppdraget i DN, se länk. Han visar där också exempel på hur en del frågor kan bli 1cke-frågor om de mest eller endast berör grupper som inte röstar. 

I sitt månadsbrev skriver han också "En selektiv maktlöshet leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen. Med anledning av samma riksdagsbeslut som ligger till grund för mitt uppdrag tillsattes Mona Sahlin i förra veckan som samordnare mot våldsbejakande extremism."

Olle Wästbergs DN-artikel ger en rätt god bild både av dagsläget betr bristerna i demokratiskt deltagande och orsakerna till det. Jag menar att de visar en demokrati i kris.
Vi har formellt demokrati, men alltfler upplever att de inte kan påverka samhället, de deltar inte i valen, de misstror politikerna, de misstror partierna, de känner sig övervakade av överheten, den överhet som skall lyssna på väljarnas vilja, inte avlyssna. Partierna krymper, trots enorma partistöd. Och partistöden gör att partierna egentligen inte behöver några medlemmar, de blir enklare att styra utan diskuterande och störande medlemmar.  De medlemmar som finns kvar är äldre och en liten, liten grupp som vill göra politisk karriär. Och umgängesformerna känns som förlegade. Att sitta med i bästa fall ett dussin andra kaffedrickare och diskutera politik känns inte meningsfullt.

Partierna är inte några folkrörelser och de gamla folkrörelserna har samma problem, färre medlemmar och fler heltidsanställda funktionärer som avlönas genom statsbidrag.
Allt färre läser dagstidningar, de är för dyra och i st kollar man in nyheter på internet. Vilket innebär att de som är intresserade kan gå mycket djupare in i viktiga frågor, och delta i debatter själva, men att samtidigt många helt missar vad som sker i samhället både betr nyheter och debatter. Möjligen hittar man de som tycker likadant, vilket inte precis stimulerar tänkandet och analyserandet.

Många anser att politikerna bestämmer för mycket, att de är för många (speciellt i riksdagen) med för bra betalt för att trycka på knappar, samtidigt som de inte ser att antalet förtroendevalda (med oftast ingen egentlig ersättning alls) minskat drastiskt. Förr kände praktiskt taget alla åtminstone en suppleant i en taxeringsnämnd, kanske t o m själv suttit i någon nämnd. Idag ser man möjligen ett kommunalråd eller en minister uttala sig i tidningen, valår, om man nu har en tidning. Eller är extremt politiskt intresserad.

All denna misstro emot politiker och partier, vad beror den på? Avståndet mellan "åskådarna" och "eliten" ?
Kanske. Kanske för att politiken bestämmer för mycket - och att politikerna bestämmer "fel"? Att man inte känner igen partiernas ideologi idag, alla verkar ju i praktiken tycka detsamma även om de under valrörelserna anstränger sig för att hitta profiler.

Nå, utredningen ska se över de verktyg för inflytande som finns på lokal nivå, däribland medborgardialog, medborgarförslag och folkinitiativ. Det låter ju bra. Tidigare försök med närdemokrati med t ex kommundelsråd, som främst fp drev fram,  möttes av skepsis av det då socialdemokratiska styret och självdog oftast därför.
Självfallet måste det finnas en dialog mellan väljarna och de valda.  Varför dog den? 
Är det månne partierna fel? Att de är toppstyrda och med för få medlemmar? 
Att personvalet idag är så svagt att det närmast är ett dåligt skämt? 
Att det är för svårt och byråkratiskt med hur medborgarförslag och folkinitiativ idag behandlas? 
Att det är svårt att få in de forum för politisk debatt som finns (t ex bloggar och sociala medier) med partiernas sätt att arbeta? 

Ja, frågorna är oräkneliga. Några enkla patentlösningar finns inte. Men diskuteras det inte igenom ordentligt och fördomsfritt och utmynnar i ett flertal konkreta åtgärder, då lär demokratins kris fortsätta - och förvärras.

---
Detta får räcka för denna gång. Om jag förmärker någon debatt  (eller märker att det är för tyst) så avser jag att återkomma, på bloggen el andra sätt. Kommentera gärna här på bloggen!

Statens ungdomsstyrelse har gjort sitt. Men inte avvecklas den inte!

Partier och politiker som suttit för länge vid makten, växer ihop med den. Ännu ett tecken på detta har Christian Dahlgren observerat och skrivit om på sin  blogg. Denna gång är det Maria Arnholm, folkpartistisk minister och av många fp-are ansetts som den, vid sidan om Birgitta Ohlsson, som ska rädda fp från dess snedtramp till höger som skett under Jan Björklunds styre, som  gjort en logisk kullerbytta som onekligen ser ut som en satir ur verkligheten.

"Maria Arnholm konstaterar att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk. Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor”.

Christian Dahlgren fortsätter: "Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige."

Rent spontant verkar Christian Dahlgrens kommentar sund och riktig. När en myndighet gjort sitt ska den avskaffas, inte utvidgas med luddiga mål. Likaså kan man ifrågasätta  det föreningsliv som behöver stöd i sådan utsträckning som idag. Många gånger verkar det inte ha en egen livskraft. Och med statsbidrag fungerar de som en del av staten, de med. 

Som t ex de politiska partierna. De ser sig som statsbärande (med kraftiga bidrag) i st f att samla människor med liknande ideologisk idé till samhällsförbättringar och förändringar för att ge den enskilde människan mera livsrum. Tillsammans med andra.

För en socialliberal är det  riktigt och naturligt att inse att vi lever i gemenskap och bör stödja varandra. Men vi ska behålla vår frihet, inte sättas under förmyndarskap av statens myndigheter.  

Makt korrumperar och vanställer.

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).

Fp som stödparti eller som ett anständigt liberalt alternativ?

Som ett apropå till mitt blogginlägg den 14 okt kan vi se en artikel i Di idag den 17 okt, rubrik: Folkpartiet nere på träsknivåer.
Där konstateras att skolpolitiken varit folkpartiets och inte minst Jan Björklunds paradfråga. Jag är kritisk till mycket av Jan Björklunds politik, men skolpolitiskt har han (och fp därmed)  i huvudsak ändå varit rätt ute. Att han har en framtoning som skrämmer är en annan sak.
Nu håller sossarna på att springa om honom, och koalitionsstorebror "nya" moderaterna vill sno skolprofilen från fp. Så, vad ska fp och Jan Björklund göra? Nu när fp ligger bara hårsmånen ovan 4%.

Statsvetaren Jenny Madesten menar att "planen nu är att börja prata om andra saker och bredda partiet. Det blir svårt för Folkpartiet att vinna val på den här frågan en gång till”, Samtidigt är det inte helt givet hur en ny strategi skulle kunna se ut. Det finns en tydlig ansvarsfördelning inom regeringen som begränsar de mindre partiernas handlingsutrymme. Och att profilera partiet som ett mer socialliberalt parti är inte gjort i en handvändning.

”Det är svårt att ge sig i kast med till exempel socialförsärkingar, eftersom det skulle gå i clinch med hela regeringens politik”,

Hm, ja är det viktigast att gå i takt med moderaterna, då blir det svårt att återvinna väljare och förtroende. Frågan är vad som är viktigast för folkpartiet, eller rättare sagt dess väljare, är det att vara stödparti till moderaterna, att till varje pris sitta vid maktens köttgrytor. Eller att formulera en egen vision, en liberal vision, för hur det vill se Sverige. Jag vill gärna tro att folkpartiets väljare, inte minst de som nu överger partiet och många idag osäkra, de vill ha ett parti, gärna folkpartiet, som är ett socialliberalt alternativ till högern - och till socialdemokraterna.

Kanske är fp´s provval i Stockholm ett tecken på detta. Där den mest frispråkiga socialliberalen på toppnivå, Birgitta Ohlsson placerade sig före Jan Björklund. Dvs många medlemmar har tröttnat på Björklunds högerlinje och vill se socialliberalism i praktiken i stället. Att det inte är gjort i en handvändning är ju helt klart. Återgången till socialliberalismen måste upplevas trovärdig, väljarna måste övertygas.

Jag menar att folkpartiets framtid beror på om det återgår till en klart socialliberal politik, det som var folkpartiets ledstjärna till millennieskiftet ungefär. Om det sedan leder till att Reinfeldt får avgå som statsminister, desto bättre.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Obegripliga vapenaffärer

Ju mer vi får veta om de senaste regeringarnas märkliga turer betr vapenaffärerna med Saudiarabien, ju mera obegripligt blir det. Eller kanske inte. Att mygla och fiffla verkar ha en lång tradition i denna typ av frågor. Åtminstone en 30-40 år, med regeringar av olika färg och med numera närmast "helgonförklarade" svenska toppolitiker inblandade.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.

Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.

Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).

Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.

Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.

Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?

Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.

Hur länge vill svenskarna bli nedsövda?

Det är skönt, uppfriskande, att läsa goda texter skrivna i ilska. Därför vill jag rekommendera Jan Rejdnells svidande vidräkning med FRA-lagens tillkomst sommaren och hösten 2008, publicerad igår på hand blogg. I farten får flera politiker på huden också. Härligt och, såvitt jag kan se, med verkligheten överensstämmande.

Min korta kommentar kan bli denna: Makt korrumperar.
Jan R:s kommentar är en god illustration av det klassiska citatet från liberalen Lord Acton (se mitt blogghuvud). Och det gäller alla, även liberaler som kommer i maktställning. Tyvärr!

En något längre kommentar. Jans text är skriven i djup, kokande vrede, en snabbresumé av den tragiska FRA-historien. Jan infogar också in en del saker som inte varit helt kända utanför en trängre krets av inblandade. Det är intressanta reflexioner, som tyvärr känns logiska. Betr Mark Klamberg, Birgitta Ohlsons make, så upplever jag inte att han svek då hösten 08. Han blev tvärtom så upprörd att han visade det och lämnade sin korrekta juristprosa! Han var på väg både att lämna alla fp-uppdrag och även medlemsskapet. Men övertalades av bl a Gabriel Romanus (fd socialminister, fp, och medlem av samma fp-avdelning som Mark) att stanna kvar (och kämpa på?). Men Mark orkade inte diskutera vidare med FRA-kramarna och Birgitta fick svårt med argumentationen, vilket är ovanligt för henne.
Men så blev hon EU-minister. Och visst är hon nedtonad i regeringen, inte bara i FRA-frågan. I vart fall så långt som syns utåt. Tyvärr är hon inte det enda exemplet på att även liberaler tappar profil (och ryggrad) när de kommer ett steg upp och i dåligt sällskap. EU-kommissionären Cecilia Malmström är ett annat exempel.

Jag var i kontakt med, argumenterade och försökte peppa alla de 6 fp-kvinnorna som revolterade emot FRA-lagen 1.0, men till slut stod bara Camilla Lindberg (mest synlig utåt) och Agneta Berliner och Cecilia Wikström kvar. Som Jan konstaterar så finns inte Camilla och Agneta kvar i riksdagen. Och Cecilia Wikström hittar vi nu i EU-parlamentet. I riksdagen märker vi nu inga reaktioner av mätbar styrka, när det visar sig hur regeringen steg för steg springer ifrån den 15 punkterna, som skulle göra FRA-lagen lite mera smaklig. Regeringen och Sten Tolgfors ljög och lurade kritikerna. Något integritetsskydd finns de facto inte.
Mycket mer finns att säga, men det räcker just nu.

Det jag inte begriper är att folk glömmer så lätt, och att det märkliga spel som föregick FRA-lagen, liksom dess faktiska innebörd inte gör att hela folket kokar av vrede emot riksdag och regering! Hur länge kommer Sverige att sova?

FRA-lagen måste rivas upp, göras om, göras rätt.

Dagen efter dagen före, med ett gott råd!

Detta är dagen efter, dagen efter tisdagen den 14 dec 2010. Då två-tre frågor dominerade. Först, och växande, polisvåldet. Idag fortsätter den debatten, främst i form av ifrågasättade av hur polisen (själv!) utreder polisvåld.

Samtidigt så diskuteras, givetvis terrorismens (eventuella) utbredning i Sverige. Säpo släpper en rapport, som varnar för högljudda rop på hårda tag! Och ministern Birgitta Ohlson försöker sätta fingret på de ömma punkterna, utan att ta till överord.

Så kommer alltfler reaktioner på partiledaraspiranten (s) Morgan Johanssons utspel om att springa ifrån s kongressbeslut och i stället krama om FRA och ge Säpo än mera verktyg för att övervaka oss medborgare.
Indirekt så kan man väl säga att både reaktionerna betr polisvåld och Säpo/terror/regeringen (gm Birgitta Ohlsson) säger emot Morgans FRA-utspel. Men än mera intressant är de häftiga interna (och externa) reaktionerna.

Uppenbart är att en del av Morgans kritiker är mest upprörda över att inte ha hunnit först med utspelet, andra är gediget kritiska eftersom det är ett kongressbeslut som man inte viftar undan hur som helst. Åter andra är (också) kritiska rent sakligt för det populistiska, för fiskandet i grumliga sd-vatten hos Morgan J. Och/eller är bekymrade över hur Morgan ger sken av en (beslutad) svängning betr synen på integritet. Den integritet som i vart fall var motivet för många av de interna FRA-kritikerna att kräva översyn av lagen och en ny, ur integritetssynpunkt bättre FRA-lag. Nu ser de att Morgan släpper integriteten som en het potatis för dels sin egen maktsträvan, dels för att tillfredställa de främlingsfientliga krafterna i samhället.
Som sagt motiven för kritiken är många och skiftande. Eftersom sossarna ännu är ett stort parti är det intressant vart partiet tar vägen. Detta är en symbolfråga, vars slutliga öde inom s kan ge en vink om det är den maktsugna betongen som ska styra partiet, eller om det blir någon ideologiskt förankrad analys av partiets syn på dagens samhälle som tar över. Och hur den då ser ut.

Jag vill ge Morgan, hans gelikar likaväl som hans externa kritiker ett råd. Läs Hans Lindblads utmärkta analys av hur ett parti ska ställa sig till utställda löften alt ej utställda! Analysen gjordes i anledning till hur fp totalt misslyckades med hanteringen av FRA-lagen. Vilka fel som begicks. Hur man borde ha gjort.
Det är en genomgång som borde vara tillämpbar på varje demokratiskt parti när det riskerar att klampa ut på svagisen!

På köpet får ni dessutom (i sista stycket) en analys av vad som är terrorism, om det är en vanlig polisiär fråga eller en Säpofråga. Och hur allvarligt det är eller inte är för statens säkerhet! Artikeln är lite lång, men ger ovanligt mycket av värde för den som plöjer igenom den. Den kan tjäna som referensverk för politiskt agerande och handhavande för den som vill se logik och principer som vägledande i demokratiskt beslutsfattande!

Men även Morgan och compani bör läsa den!

Camilla Lindberg lämnar fp

Så kände hon till slut att hon måste ta steget ut ur folkpartiet, Camilla Lindberg. Det högaktar jag henne för. Inte så att jag till punkt och pricka håller med Camilla i allt. Men det går inte att i längden försvara ett parti som springer ifrån sin grundideologi. Det är något jag själv kom fram till för några år sedan. Det är inte lätt, speciellt om man varit aktiv medlem (och förtroendevald) i många decennier och intill några år före utträdet inte ens behövt reflektera över skillnaden mellan ideologi och parti.
Fram till slutet av 1900-talet var fp och socialliberalismen identiska begrepp. Men runt sekelskiftet började den socialliberala grundsynen sakta vittra sönder. Och strax efter urholkades även den allmänt liberala grunden. Trots det vill man hoppas i det längsta, hoppas på att partiet går back to basics, som Birgitta Ohlsson skrev i Liberal Debatt. Birgitta håller jag inte heller med till 100%, men hon är ändå en av de alltför få riktiga socialliberaler som finns kvar i fp.

Vi är rätt många liberaler som känner oss hemlösa numera, oavsett om vi formellt gått ur fp eller inte. Och det finns hemlösa liberaler även från andra partier. Detta får jag bekräftat snart sagt varje dag.

Camilla Lindberg var den riksdagsledamot som främst symboliserade kampen för integritet och emot FRA-lagen. Hon hade också tveklöst varit en stark motståndare i riksdagen till den av Beatrice Ask föreslagna övervakningslagen, om hon blivit invald. Hon var också en av de få i riksdagen som verkade ha någon aning om vad internet är.

Heders Camilla över ditt rakryggade beslut. Jag förutsätter att du fortsätter att kämpa för dina liberala värderingar. På ett eller annat sätt. Läs gärna intervjun med Camilla i Dalarnar Tidning.

Lästips: Back to basics, uppmaning till fp

Snubblade inte på denna artikel förrän nu. Det är en artikel av Birgitta Ohlsson ,(fp) och EU-minister, i Liberal Debatts senaste nummer. Jag är smått förvånad över att Birgitta står ut med att kämpa för sin i grunden socialliberala grundsyn i det folkparti som mixat sin högeranpassning med en allmänt principlös pragmatism. Men det är ju skönt att hon ändå gör det.

Artikeln har rubriken Back to basics, folkpartiet. Hon inleder sin analys med att säga att liberalismen antingen är sönderkramad, feltolkad och lite solkad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.

Hon beskriver valrörelsen och ger i förbifarten en känga åt de som talar om "borgerlighetens" behov av en berättelse om framtiden.
"Liberalismen (däremot) saknar inte alls någon berättelse, utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism."

Och hon påpekar "Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom."

Det är inte utan att jag ser likheter med det jag skrev häromdagen, om behovet av att tvätta rent det liberala begreppet.

Back to basics, liberaler!

Mycket att göra för Erik Ullenhag, nye integrationsministern

Trots allt är det på något sätt hoppfullt att två av fp:s fyra ministerposter befolkas av socialliberaler. Fp har ju annars alltmer fjärmat sig från den ideologi som varit riktmärke i princip sedan bildandet 1934 och intill strax efter detta sekels början. De två är Birgitta Ohlsson (EU-minister) och Erik Ullenhag (integrationsminister). Nu är det i och för sig inte helt enkelt att profilera sin ideologi i en kollektivt ansvarig ministär som dessutom består av flera partier. Birgitta har i vart fall visat det i fallet med Frankrikes behandling av romerna. Erik har som partisekreterare främst haft att expediera partiledningens direktiv. Som minister bör han ändå har större möjligheter att visa sin ideologiska hemvist inom sitt ansvarsområde.

Och Ullenhag har mycket att ta itu med. Utspelet att papperslösa flyktingar ska behandlas som människor och faktiskt ha rätt till sjukvård är ett gott initiativ. Samtidigt ett exempel på hur regeringen genom samarbete med något opinionsparti kan bilda front emot sverigedemokraternas främlingsfientlighet.

En annan sak är att se till att MIV:s byråkrater behandlar människor med mänsklighet och humanism. Och enligt alla konventioner som säger att barn inte ska skiljas från sina föräldrar. Det får inte vara såhär!
Visserligen får inte svenska ministrar bedriva ministerstyre. Däremot är det de som ger direktiv och riktlinjer för hur underställda myndigheter ska agera. Och behövs det så kan ju reglerna ändras så att de följer regeringens målsättningar tydligare.

Sedan måste ju regeringen, i detta fall bl a Ullenhag, göra klart att de problem som sverigedemokraterna vill relatera till invandringen faktiskt i stället beror på olika gruppers/individers sociala position. Exempelvis arbetslöshet, utbildning, boende etc.

Men EU vågade säga det Reinfeldt är för feg att göra

En av de saker som gjorde mig mest upprörd i teves utfrågning av Reinfeldt förra veckan var hur han mjäkade och fegade ur när det gällde Frankrikes behandling av romerna. De är ju EU-medborgare och har samma rätt som alla inom EU att fara till ett annat EU-land under tre månader utan speciella formaliteter. Och givetvis inte riskera att kastas ut som andra klassens EU-medborgare!

Nu har EU sagt sitt. Det var ord och inga visor. En upprörd EU-kommissionär som läxade upp Frankrikes regering efter noter! Så skönt att höra! Som Frankrike gjort får man inte göra mot romerna. Nu hotar EU med rättsligt efterspel mot Frankrike. Vad jag förstår står de flesta svenska EU-parlamentariker bakom EU i detta. Dock tydligen inte de som ingår i den konservativa gruppen - moderaterna! Om jag uppfattade radiokommentaren rätt.

Och Reinfeldt han bugar för Frankrike och skrapar med foten. Beklämmande. Men inte så konstigt med tanke på hur hans egen utvisningsminister T Billström agerat ytterst snarlikt Frankrike.

Vet hut Reinfeldt och Billström! Vet sjufalt hut! Den enda i regeringen som visat ryggrad var Birgitta Ohlsson (fp), EU-ministern. Reinfeldt bör som statsminister be både romerna och Ohlsson om ursäkt, och omgående ändra sin politik så den stämmer med vad som gäller för alla EU-medborgare!