Valresultatet på riks, vad göra?

En enda vinnare, och en rejält stor sådan, Sverigedemokraterna, det är summa av riksdagsvalet. Ingen vill ta i partiet, men det bekymrar dem inte.

Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.

Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.

Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig...  (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt.  Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).

Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader.  Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.


Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti  mera noga , utifrån min synvinkel.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?

Lästips: Back to basics, uppmaning till fp

Snubblade inte på denna artikel förrän nu. Det är en artikel av Birgitta Ohlsson ,(fp) och EU-minister, i Liberal Debatts senaste nummer. Jag är smått förvånad över att Birgitta står ut med att kämpa för sin i grunden socialliberala grundsyn i det folkparti som mixat sin högeranpassning med en allmänt principlös pragmatism. Men det är ju skönt att hon ändå gör det.

Artikeln har rubriken Back to basics, folkpartiet. Hon inleder sin analys med att säga att liberalismen antingen är sönderkramad, feltolkad och lite solkad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.

Hon beskriver valrörelsen och ger i förbifarten en känga åt de som talar om "borgerlighetens" behov av en berättelse om framtiden.
"Liberalismen (däremot) saknar inte alls någon berättelse, utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism."

Och hon påpekar "Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom."

Det är inte utan att jag ser likheter med det jag skrev häromdagen, om behovet av att tvätta rent det liberala begreppet.

Back to basics, liberaler!

Var valet en framgång eller förlust för liberalismen? (Uppdat.)

I min lokaltidning, Piteå-Tidningen (PT) infördes idag en debattartikel av Jens Sundström, fp-bas i länet, som beskrev valet som en liberal framgång.
Jag kunde inte avhålla mig från att polemisera emot detta i ett svar, som jag hoppas få infört.
För er kännedom så publicerar jag mitt manus även här. Trogna läsare av denna blogg känner möjligen igen en del av mina tankegångar... Såhär lyder min artikel.

Valresultatet var en förlust för liberalismen!
Jag blir ytterligt förvånad när Jens Sundström (fp) beskriver valet som en seger för liberalismen (PT 2 nov). För det första, alliansen är inte en liberal allians. För det andra, om Jens anser att folkpartiet är liberalt, så gjorde fp nu ett än sämre resultat än i bottenvalet 2006.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det blev de genuint liberala värdena som förlorade.
Liberalismen finns nog i svenska folket, som framgår av DN-artikeln som Jens hänvisar till. Problemet är att de inte hittar ett liberalt parti. Då ska vi komma ihåg att för de svenskar som har någon bild av liberalismen så är det den socialliberalism som fp stått för under i vart fall den senare hälften av 1900-talet och till senaste sekelskiftet. Enstaka liberaler finns i fp, främst på lokalplanet, liksom de funnits i andra partier. Men inget klart socialliberalt parti längre.

Man kan kanske glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism, men är som helhet inte liberalt.
Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning, för sin medverkan till brutala försämringar av sjukförsäkringen, batongfasoner och det som uppfattades som en flört med sd-väljare. Ett fp som stödparti åt moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

”Nya” moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populistisk tappning. Det lockade väljare, som är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, men många blundade uppenbarligen för prioriteringarna som legat i detta. Jag undrar hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med nya moderaternas konservatism? Jag menar att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Att Reinfeldts moderater lyckats framställa sig som ”arbetarvänliga” är en bedrift, eftersom de har den syn som den gamle brukspatronen hade. Han som inte ville att hans arbetare skulle svälta ihjäl, men bara så länge de gjorde som han ville. Det är en attityd som länge även varit socialdemokratins. Ett överhetsperspektiv. Den som ser detta som liberalism har nog inte insett skillnaden mellan konservatism och liberalism.

Centerns liberalism har också flagnat av helt, vilket straffade sig. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centern besvikna av energikompromissen i regeringen. Man kan undra vilka som blev kvar!

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Vart kd nu ska gå känns inte avgjort. Är det de gamla kristna värdena eller en mera utslätad värdekonservativ grund. De kompromisser som kd fått göra har inte precis liberal prägel.

Den förnyelse i liberal riktning som skulle behövts för att rädda socialdemokratin kom av sig genom samarbetet med Ohlys parti. Piratpartiet hade liberala profilfrågor som integritet och rättssäkerhet men förmådde inte ge bredd åt programmet – och nonchalerades helt i mediadebatten, som i st gav sverigedemokraterna utrymme.

Nej, jag har svårt att se någon liberal framgång i detta val. I stället gick det stora konservativa partiet gått framåt på småpartiernas bekostnad, sverigedemokraterna kom in och socialdemokraternas förnyelse avstannade.

Ska liberalismen få väljarframgångar i nivå med hur många som anser sig vara liberala, då måste vi få åtminstone ett klart och konsekvent socialliberat parti. Inte ett eller flera lydpartier till moderaterna eller folk som hyllar batonger och övervakning.

Uppdatering. Ovanstående debattartikel publicerades i PT den 5 nov. Utan strykningar.

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Camilla, Alexander och liberalismens framtid i Nyheterna24.

Några intressanta artiklar i Nyheterna24. Först, Camilla Lindberg (fp), som förlorade sin riksdagsplats i Dalarna med minimal marginal, hennes reaktion kan läsas här.

Årets val var ett kraftigt bakslag för de liberala krafterna i Sverige. Det kan nog de flesta vara överens om. Alliansen består av fyra konservativa partier, även om ett par kallar sig liberala. Inom socialdemokratin är de socialliberala krafterna sargade av valnederlaget. De mer frihetliga vänsterpartisterna med liberala drag sitter också trångt i sitt parti, där klasskampskommunismen verkar ta ett hårdare grepp. Den partiella livsstilsliberalism (socialliberalism) som finns inom miljöpartiet kan inte blomma ut så länge mp ska samarbeta med s+v.

Camilla Lindberg är givetvis besviken. I motsats till vad Camilla uttalar i artikeln så är jag övertygad om att det behövs ett nytt parti. Men då är det viktigt att det blir ett gediget socialliberalt parti, som tar till sig integritets och rättssäkerhetsfrågorna (från PP), som kämpar klarare emot rasismen än vad riksdagspartierna gör, och som inte faller för frestelsen att profilera sig i opinionsmässigt dödsdömda frågor. Och med en frontfigur, som klarar att hantera media utan att klampa i klaveret.

Häromdagen började det också sippra ut uppgifter om ett nytt "projekt" som kallar sig Liberaldemokraterna, med Alexander Bard som affischnamn. I Nyheterna24 igår uttrycker även Bard sin besvikelse över valutgången och skissar kort projektet Liberaldemokraterna, han vill inte kalla det parti - än. (Nu har en viss diskussion om detta börjat även i olika trådar på Facebook.) Han har lämnat fp och säger att det inte finns en enda liberal kvar i fp´s riksdagsgrupp, och hans Liberati upphör.

Det jag saknar i Bards skiss är ett klart uttalande om att liberaldemokraterna skall stå för den socialliberalism som idag är hemlös i de gamla partierna. Jag hoppas att även om han har sympati för alliansen vad gäller arbetsmarknad, ekonomi och skatter så sväljer han inte allt där, det gör i vart fall inte jag. Däremot gillar jag att han säger att liberaldemokraterna skiljer sig totalt i fråga om social- och rättspolitik från alliansen. Likså att han delar piratpartiets uppfattning betr integritet och andra "piratpartifrågor". Att de i projektet engagerade känner likheter med radikale venstre i Danmark och liberaldemokraterna i Storbritannien är positivt. FDP i Tyskland är däremot mera av ett nyliberalt högerparti. Sådana har vi redan alltför många av i Sverige.

En summering en vecka efter valet.

En vecka efter valet. En mycket annorlunda vecka än hur det brukar vara efter ett svenskt val. Ett valresultat som präglats av osäkerheten om vilket utslaget egentligen skulle bli. En osäkerhet som förstärkts av den utpräglade blockpolitiken, liberalismens försvagning och sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Jag har gjort flera egna analyser, mer el mindre omfattande, tidigare under den vecka som gått. Det här kan ses som en uppföljning och/eller komplettering till dem.

Betr (s). Om Mona Sahlin fått upp farten en vecka tidigare än hon gjorde hade en stor del av s-tappet kanske stoppats. Men inte allt. Vi hade dock då haft ett jämnare läge mellan blocken än i dag. SD hade troligen ändå kommit in, dock kanske stannat på säg ca 4,5% men blivit än mera av tungan på vågen... Det verkliga problemet för (s) är, förutom valförlusten, att det är svårt att se vart (s) går. Striden mellan traditionalister och förnyare är oavgjord, vilket ger partiet en partiell förlamningskänsla.

Mp chansade på att vinna röster med samarbetet med s. Det gjorde de, men inte så mycket som de hoppats på - och när Sahlin tvangs att ta in vänstern i båten också, då försvann nog en del av mp:s motivation - och tänkbara röster (liksom de gjorde även för s). Maria W är ingen (ny-)liberal, men har en del socialliberala drag stundtals och i samarbetet med s+v har de inte kunnat växa ut. Nu efter valet har hon låst sig för mycket i sin attityd gentemot Reinfeld, övertaktiserat eftersom inte Reinfeldt är beredd att ge spec mycket... För det är ju så att det inte är bara s och mp som har makt som högprioriterat mål, det har i högsta grad även Reinfeldts (m). Och han hoppas (tror?) att han klarar sig utan mp om de trilskas.

Vänsterpartiet kämpade på bra, men det är bara så att kommuniststämpeln sitter kvar trots namnbytet. Speciellt då på Ohly. 85-90% av sv folket vill inte ha en kommunist i regeringen. Jonas Sjöstedt skulle nog kännas mera rumsren, och v slipper ju nu också Kalle Larsson. Tyvärr försvann även Alice Åström. Jag tror nog att (v) till slut inser att de inte vinner på att samarbeta med (s).

Alltså, alla tre rödgröna partier skulle nog lyckats bättre utan formellt samarbete före valet. Men de trodde att de skulle lyckas genom att kopiera alliansens koncept.

(M) är hungriga och har lyckats med konststycket att marknadsföra sin nykonservatism som välfärdskramande arbetarvänlighet. Hur kan folk vara så godtrogna? Hade alliansen fått absolut majoritet i riksdagen skulle tuppkammen växt än mer, nu hoppas jag de håller tillbaka något... Det är ju absurt att det ska vara konservativa idéer som styr och präglar Sverige! I vart fall för mig som socialliberal. Det är rent vämjeligt att se hur småpartierna anpassar sig till Reinfeldts piska! Jag minns ju hur Per Ahlmark hanterade Bohman på ett helt annorlunda och framgångsrikare sätt! Och Ullsten skötte balansgången bra som statsminister under sitt år också. Sen gick det inte lika bra 79-82.

Betr (fp). Ett sämre val än katastrofen 2006. Minns ännu Hans Lindblads bitska kommentarer till det valet. Nu försökte Jan Björklund kalla sig socialliberal, men snart sagt allt han gjorde (och som uppmärksammades) motsade detta. En del spelade nog också SD i händerna, tyvärr. På lokalplanet finns nog fler socialliberaler kvar än i riksdagsgruppen, som blivit påfallande profillös. Både Camilla Lindberg och Agneta Berliner åkte ju ut. Båda FRA-motståndare om än med lite olika vinkling i sin liberalism i övrigt. Det sista hoppet verkar vara ute för en socialliberal som hoppats på fp.

Att (C) över huvud taget klarade spärren är märkligt. Som de har fladdrat. Som gamla tiders bf, som alltid velat och alltid kommer att vela. Först mobbar de ut sina liberaler genom att gå med på FRA-lagen, sedan skrämmer de bort de gamla kärnkraftsmotståndarna genom att lägga sig platt för m+fp. Vem röstade på c denna ggn? Det kan bara ha varit de som inte uppfattat hur c snurrat runt i karusellen.

(KD). Räddades av viss stödröstning. Har ju slipat ner sina profilfrågor så att kärnväljarna knappt känner igen partiet. Och har knappt fått något i tack från m för sitt reservationslösa stöd till Reinfeldt.

(SD) har jag behandlat rätt utförligt tidigare. De har onekligen en skicklig partiledare, som visar balans och behärskning när övriga partier inte gör det. De vill fortsätta spela martyrer. Även om de inte lyckas med det kan de nog till och med växa lite till i nästa val, luckorna har liksom öppnats. SD´s politik i sig anpassar sig till det som ger mest uppmärksamhet, men är i övrigt knappast påverkbar. Däremot måste dess väljare analyseras och de som har andra skäl än sin främlingsrädsla måste man resonera med... Men vilket parti verkar kunna klara det?
---

Den stora förloraren i valet, förutom piratpartiet som jag tidigare analyserat, är de anständiga social-liberala krafterna. De är splittrade och marginaliserade i alla partier. Ur demokratisk synpunkt känns det inte som en hållbar situation. Det finns givetvis väljare som har extrema synpunkter åt olika håll. Det är bra om de har möjligheter att göra sig hörda. Däremot är det farligt för demokratin om de får något inflytande. Landet måste hållas ihop, inte polariseras. Kan det ske under medverkan av de nuvarande partierna, eller krävs något annat?

Som jag inledningsvis nämnde har jag ytterligare synpunkter och analyser av valet i snart sagt alla blogginlägg den senaste veckan. Det är sådär ett dussin att botanisera i för den som så vill.

Vad vilja socialdemokraterna? Ännu en valanalys.

Vad vilja socialdemokraterna? Det är en klassisk fråga, som ånyo aktualiserats. Socialdemokratin har i snart 80 år betraktat sig självt som statsbärande, och så har omgivningen också länge sett det. I och med årets val fick detta synsätt sig en rejäl knäck. Att förlora ett val, det är en olycka som kan inträffa, men i två val och dessutom så rejält, det är något annat.

Jag vill påstå att (s) egentligen inte kan inordnas i ett klassiskt höger-vänsterperpektiv. Ett perspektiv där höger är konservativ/samhällsbevarande och liberal = vänster/radikal/kritiskt omprövande.

Att vara ett samhällsbärande parti innebär att bygga in konservatism i partiet. Att förändra innebär att själva maktinnehavet ifrågasätts som partiets mål och syfte, vilket inte fått göras.

Vi vet dock att i några decennier har det till och från förekommit en del diskussioner om s-partiets framtid. Mer eller mindre dogmatiska "betongsossar" har blivit utmanade av "förnyare". Med betongsossarna menar jag de som ser makten som viktig, som ofta har ursprung i LO och som gärna kör med socialistisk jargong. Som ibland till och med menar att socialdemokrati innebär demokratisk socialism. Förnyarna vill tona ner, eller helt bort ifrån socialismen och erkänner marknadsekonomins fördelar som välfärdsskapare. De vill föra en politik som attraherar de breda lagren av medelklassväljare. Ja, de inser att "arbetarna" i bred bemärkelse idag ÄR medelklass, inte utmärglad arbetarklass. Det har t.o.m. funnits de som kallat sig socialliberala.

Denna klyfta är rätt tydlig idag också. Frågan är således vart socialdemokratin tar vägen efter årets katastrofval.

Statsvetaren Bo Rothstein för ett resonemang kring detta i en artikel på SVT-debatt. Om jag förenklar det så kan man säga att det handlar om huruvida (s) ska inrikta sig på medelklassen eller att utgöra en politikens försvarare för minoriteter av olika slag.

Bl a PT (s) diskuterar även problematiken under rubriken "Ideologiskt arv i ny tappning".

Jag kan beskriva problemet såhär: Ska (s) vara ett medelklassparti med viss sympati för de utslagna (i likhet med "nya moderaterna"), dvs ett slags socialkonservativt parti med brukspatronens välvilliga känsla för sina undersåtar) ELLER ett modernt parti med en ideologi som inkluderar socialt ansvarstagande med eller utan socialism?

Det första är den väg som det verkar som att "betongsossarna" förespråkar. De senare är olika slags förnyare, även om man kan diskutera hur mycket förnyelse som ligger i att hålla fast vid socialismen.

Valet är naturligtvis partiets eget. Om det nu kan välja. Den kompromiss som i olika grad präglat partiet det senaste decenniet är ju inte så valvinnande, möjligen på grund av sin otydlighet. De olika tolkningarna har dessutom olika spridning i olika delar av landet. Gammelsossarna finns i glesbygd med en äldre samhällsstruktur, förnyarna i tillväxtområdena. Men det är i storstäderna som socialdemokratin gått kraftigast tillbaka.

Det är nog ett rätt svårt val. Makt i glesbygd eller ideologi i storstad. Blir det en klyvning, där endera synsättet tar över partiet? Med följd att att den förlorande sidan söker sig till antingen vänsterpartiet eller till något slags nytt (?) icke-socialistisk vänsterparti. Idag finns inte det senare alternativet, sedan fp gått till höger. Men vart utvecklingen tar vägen, det vet vi inte.

Är privatpartiet en framgångsväg?

Ja, läste du det som piratpartiet? Då är det rätt, men jag har döpt om det. Med bibehållande av innehållet - dock med tänkt breddning och fördjupning i första hand av dess frågor om integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap.

Är då privatpartiet/piratpartiet framgångsvägen ...
Eller är det ett annat, nytt parti som både tar dessa frågor på allvar och kombinerar dessa med en "anständig" politik även i annat?

Inom pp pågår en debatt, som jag hoppas blir allt intensivare och målinriktad (utan navelskådande!).
Samtidigt tycker jag mig märka oro och bekymmer för hur även de etablerade partierna agerar och presenterar sig. Alternativen är inga goda alternativ för den som vill se idémässigt burna partier.

Jag slänger ut frågan! Hur kommer det politiska landskapet se ut framöver? Hur vill vi att det ska se ut? Har demokratin en framtid?

Vådan av partival i st f personval

Utfallet av valet visar hur det går när det är partival och inte personval. Jag skissade igår hur ett mera renodlat personval kan gå till.

Om nu vänstern vill framstå som ett rumsrent parti så var det i och för sig bra att den uttalade kommunisten Kalle Larsson inte omvaldes och att Jonas Sjöstedt kom in. Men en klar förlust var att Alice Åström försvann.

Folkpartiets förluster drabbade bland annat Camilla Lindberg, Dalarna. Vid ett personval tror jag att hon skulle ha klarat sig kvar, trots fp`s förluster. Likaså Agneta Berliner i Västerås, FRA-moståndare med klar socialliberal profil som blev förbikryssad av en person, som i den mån man vet något om honom utanför länet, verkar vara lojalare med dagens hårda partilinje.

Jag skulle gissa att vid ett personval skulle den värdekonservative Lennart Sacrédeus i kd fått en del röster från annat håll också, från personer som uppskattar hans åsikter.

Visserligen skulle personval ge en i förhållande till partiledningarna mera bångstyrig riksdag. Men det är väl inget fel i det, eftersom den skulle bättre avspegla väljarnas åsikter än dagens.

Gör om valsystemet i grunden!

De senaste dagarna har visat en mängd brister i valsystemet. Det är tekniska brister men också principiella ofullkomligheter. Det framgår i de flesta dagstidningar, t ex DN, AB, Expressen, SvD. Mot den bakgrunden vill jag komma med förslag till förbättringar.

* En av de förutsättningar som jag då lägger in är att ett nytt system ska innebära ett konsekvent personval.

* Alla kandidater förtecknas på en gemensam valsedel, som är vanligt i många andra länder.
Väljaren har att kryssa en kandidat. Valsedel utan kryss betraktas som blank.

(Självfallet kan man tänka sig en variant där väljaren rangordnar ett antal kandidater, säg 3-5 st. De kan då tillhöra olika partier. Kanske lite ovant till en början, men värt att tänka på.)

* Inga krav på att en kandidat ska uppnå en viss procent kryss. De kandidater som har flest kryss väljs in i ordningen efter uppnådda kryss i valkretsen. Någon prioritering av vissa kandidater från partierna skall inte förekomma på valsedeln, de listas lämpligen i alfabetisk ordning. Därtill skall ev partibeteckning och några andra identifikationsuppgifter anges.

* Självfallet behövs då inte heller någon spärr för att ett parti skall få vara med i fördelningen av mandat. Valet gäller vilka kandidater som får flest röster, inte partier.

* Det bör inte vara ett ovillkorligt krav att en kandidat skall tillhöra ett parti, däremot måste då något slags andra regler av praktiskt slag tillkomma för att kandidater skall uppföras på valsedeln. (Kom gärna med förslag hur det skulle kunna se ut.)

* En del valkretsar bör vara mindre än idag, säg ett maximalt antal mandat på 10-12, möjligen något lägre. Detta för att det skall finnas en möjlighet att känna till kandidaterna.

* Eventuellt kan man tänka sig något slags "utjämningsmandat" för kandidater som vill ställa upp i hela landet, men som inte kommer in en av valkretsarna.

* OBServera att systemet utgår från den enskilda kandidaten och väljarens möjlighet att välja den kandidat som han/hon gillar mest. Inte efter partiernas önskemål om likformade riksdagsledamöter som följer partipiskan. Givetvis finns det ändå inget som hindrar att såväl kandidater som invalda ledamöter formar sig i partier efter ideologisk tillhörighet.

* Det är möjligt att en mindre stark partidisciplin skulle försvåra regeringsbildande. Samtidigt ger det en fördel till den regeringsbildare som visar sig kunna skapa tillräckligt samförstånd med tillräckligt många för en politik med bred anslutning.

Se detta som en grov skiss.

Utöver vad som ovan sagts ser jag fördelar med att det blir färre underkända röster och mindre trassel med felpaketerade valsedlar etc.
Det uppstår inga problem med hur olika partiers valsedlar placeras i vallokalerna, alla står ju på samma valsedel.
Andra fördelar är lägre tryck- o papperskostnader och distributionskostnader, det blir mindre arbete för partierna med valsedelsspridning, mindre och nya partier diskrimineras inte.
Partier och kandidater kan koncentrera sig på att presentera vad de vill, förslag och ideologi och på kandidaternas profiler och eventuella skillnader.

Vad sägs?

Lite om piratpartiets framtid

Här några tankar kring vad som bör ske betr piratpartiet, om det ska ha en framtid.

Först: jag vill instämma vad med Erik Laakso (s) skrivit. Vill inte PP ändra namnet är det kört. Det är för inskränkande, exkluderande. Även partiets grundare måste inse det, inte klamra sig fast vid det av några slags nostalgiska skäl. Det behöver ju inte innebära ett förnekande av det gamla. Kanske kan till och med gamla loggor och symboler användas. Det viktiga är att inte sätta upp trösklar, som gör att folk inte ens vill ta del av partiets program och principer!

Medan man internt diskuterar namnbytet och kommer fram till ett beslut om ett nytt namn, kan man diskutera hur man breddar programmet. Det behöver inte vara heltäckande, MEN bra mycket bredare än idag, gärna också en fördjupning här och där.
* Första steget bör vara att finna tillämpningar på integritetsbegreppet utanför internetvärlden....
* Sedan även rättssäkerheten, som ju ligger nära integriteten.
* Därefter se hur långt man kan komma betr fördjupning av kunskap-kulturbegreppen.

Internet-infopolitk är givetvis en viktig avstamp, men får inte vara det enda. Tillämpningar av begreppen måste kunna göras på andra områden, annars lär det vara svårt att nå ett bredare intresse de närmaste tio åren. Ett bredare program med fler tillämpningar ger ett mera seriöst intryck, med rätta.

Sedan är det viktigt att se på personfrågorna. Rick passar bra för viss inre entusiasmering, spec betr integritet och internetrelaterade frågor, men inte som frontfigur utåt, det har ju klavertrampen visat. Det är säkert på samma sätt med en del andra. Hur karismatisk någon blir som partiledare, är svårt att veta i förväg.
Jag har en lång rad kandidater som antingen borde diskuteras för en p-ledarpost eller i en partiledning i bredare bemärkelse.
Som partiledning kan man se partiledaren, två vice partiledare plus t ex två personer till. Jag hoppas att det kan ske prestigelöst, och med tanke på hur bäst ta tillvara olika egenskaper och profil. Men, vad sägs om t ex: Anna T, Farmor Gun, EmmaOpassande, Camilla Lindberg (rekrytera henne!). Finns fler, t o m kanske ngn mansperson, som Joshen.

Nå, med nytt namn, breddad politik, och en ny partiledning får man bedöma hur mkt längre man behöver gå. Om man ska vidhålla ngt slags vågmästarroll? Och i så fall om en breddning i traditionella höger-vänsterfrågor ska stanna vid ngt slags mittenposition för att inte stöta bort med ytterkantspolitik. Om det är lämpligt att hitta fler områden som kan inkluderas utan att orsaka höger-vänsterkonfliker?

Sedan kan man givetvis spekulera i hur man skulle gå tillväga i ett valsystem som var annorlunda konstruerat, med större inslag av personval t ex. Eller om något annat, mera etablerat parti skulle komma närmare pp i dess kärnfrågor.
Det är dock i dagens läge knappast det mest intressanta.

Partistöd och demokrati

Snuddade just vid spelreglerna för hur mandat i riksdagen fördelas. Om och när de ska/kan förändras.

SvD har nu begått den journalistiska "bragden" att ha räknat ut hur mycket statligt partistöd nu sverigedemokraterna kommer att få, och kommit till summan 110 milj kr på fyra år. Plus det de kan få i kommuner och landsting där de erövrat mandat.
Tidigare har de fått knappt 1 milj/år. Det blir en rejäl ökning det!

Jag tycker inte att det är märkvärdigare att SD får partistöd än andra. De har valts in, vad vi än tycker om dem.
Olika former av bidrag till partierna har funnits länge. Detta för att ge partierna bättre arbetsmöjligheter och med en förhoppning att de inte ska bli beroende av bidrag som är förknippade med några villkor. Från enskilda eller från organisationer. Konsekvensen är att partierna är ytterst bidragsberoende...

MEN detta visar ju också hur våldsamt partistöden stigit! Det gäller för alla partier som kvalificerat sig. Dessa partistöd gör ju partierna helt oberoende av sina medlemmar. De, dvs partiledningar och deras kanslier, kan leva ett eget liv, skilt från vanliga människors vardag och påverkan.
DET är ett problem.

Dessa bidrag till etablerade partier utgör samtidigt ett demokratiskt problem, eftersom skillnaden mellan riksdagspartier och nya partiers ekonomi är så skriande stor. Nya idéer har därför svårt att vinna gehör då de inte förmår köpa in sig i mediabruset som de gamla. Man kan ju även fundera över om hur mycket idéer som de gamla partierna har. Utöver att behålla makten.

Spelregelsreflektion, uppdat.

Igår var det ett evinnerligt spekulerande om vad den slutliga rösträkningen skulle ge för resutat. Några hundra eller tusen röster skulle kunna flytta mandat så alliansen ändå får majoritet i riksdagen. Och det diskuterades om det är rättvist eller ej. Dagens regelverk är avsett att ge en tämligen rättvis fördelning, men har gett övervikt för stora partier. Det har få protesterat över - i vart fall ingen från de stora partierna. Nu visar det sig att med hela åtta partier i riksdagen så kan det bli skevt igen. Antalet ujämningsmandat räcker inte till, småpartier blir än mera missgynnade än tidigare.

Nu gnäller alltså en del alliansanhängare för att det inte ger deras partier full utdelning i mandat. Men var fanns det rättvisetänkandet när man införde 4%-spärren? Om alla röster ska vara lika värda (dvs utan spärr) så borde t ex PP och FI ha fått 1-2 mandat vardera i detta riksdagsval. Utan att ha räknat på det så finns ändå en teoretisk chans att dessa mandat skulle kommit från SD...

Alltså spelreglerna ska vara rättvisa, och ändras om de inte är det. Men det är fel att ändra dem bara för att man själv missgynnats i förhållande till en motståndare, men aldrig tvärtom!

Uppdat. Till detta hör också spelet om utskottsplatser i riksdagen. Nu vill tydligen både s och m, möjligen även andra, att man ska fiffla med antalet platser i riksdagens utskott för att inte sd ska få den representation som dagens regler säger. Det är ett ovärdigt spel. Att ändra regeler bara för att det kommer in partier som man inte gillar, det är inte enligt demokratiska principer.
Att riksdagspartierna inte förmått att bemöta sd i valrörelsen försvarar inte att de ska skuffa undan dem nu. Gör dem inte till martyrer! Möt dem med argument i st för administrativt fiffel.

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

Blockpolitik leder till förstelning

Blockpolitik. Det gillar jag inte. Den kan vara motiverad i ett visst läge, men inte som permanent tillstånd!
Vi har flera partier i riksdagen. Hela åtta stycken numera. Partier ska rimligen ha olika ideologier. Annars är det liksom ingen vits med att ha ett mångpartisystem. Så får man kämpa om väljarnas gunst för sina förslag och sin ideologi.

Om de inte har majoritet så kan/ska man samarbeta om en viss fråga. Men inte om hela paket. Som gamla tiders liberaler och socialdemokrater gemensamt kämpade för rösträtten emot högern. Som Fp och högern senare kämpade emot sossarnas olika socialiseringskrav.

Det var också under flera decennier med sossestyre, där de hade förbehållslöst stöd av kommunisterna, motiverat att gemensamt söka bryta sossarnas monopol på makten.

Nu har inte s maktmonopol längre. Nu bör varje parti faktiskt profilera sig, hitta tillbaka till sin ideologi och söka samarbetspartner för nu aktuella frågor. Utan att till varje pris låsa fast sig i allianser och koalitioner.

Därför var det olyckligt att de röd-gröna gick ihop. Allianskonceptet bröt sossemonopolet. Det var bra, om än det medförde en del mindre bra beslut. Nu visade det sig, än en gång, att de mindre partierna i det blocket råkar illa ut. Att underordna sig storebror är inte bra. Ska de återfå sina väljare måste de ge en motivering till väljarna att välja just dem. Att visa att de vill något som skiljer ut dem från moderaterna. Jag tror också att speciellt sossarna förlorade på att samarbeta med vänsterpartiet. Liksom v förlorade på det. Mp vann - men kanske vunnit mera på att gå fram för sig. Jag ser ingen anledning för de rödgröna att hålla ihop när de förlorat. S och v måste finna sin väg. Och mp kan vinna mera på att samarbeta med alliansen, ev att ur den försvinner c el kd. Står mp på sig kanske de till och med skulle kunna få in lite integritetspolitik i den nya regeringen. T ex genom att stoppa datalagringsdirektivet. Det hade ju inte gått med Thomas Bodströms sossar!

Däremot skulle en stor koalition med s + m lägga en död hand över svensk politik. Det behövs opposition och alternativ. Och för framtiden bör det bli naturligt att söka tillfälligt samarbete där partier har liknande ståndpunkter. Inte i allt och för alltid. För långsiktiga koalitioner med stora paket, de minskar ju faktiskt väljarnas alternativ och inflytande! De leder till en förstelnad, statisk politik, som fjärmar sig från väljarnas vardag.

Några lätt osorterade tankar, förmiddagen efter liberalismens bakslag

Nej, det gick åt skogen, valet! På de flesta sätt. Någon komplett analys känns svårt göra, såhär i den trötta måndagsförmiddagen. Men vill ändå jag uttrycka några snabba, osorterade reflexioner.

Vare sig alliansen, inklusive fp, eller de rödgröna kunde hantera sverigedemokraterna.
Nu blev det de genuint liberala värdena som förlorade.
Fördelade som de är på flera partier, men alltför svaga inslag överallt.

Möjligen kan man glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism. Och mp gick ju framåt! Hanterar det situationen bra kan de få större inflytande än i en rödgrön regering. Det beror givetvis på hur mycket Reinfeldt (och Mauds center!) tycker sig kunna gå mp till mötes, och framför allt vad mp väljer att prioritera av sina krav. Blir mp:s krav att hävda integriet etc, bättre välfärdspolitik och empati för sjuka och arbetslösa - eller blir det höjd bensinskatt, stopp för kärnkraft och liknande? Dvs prioriterar mp sina mer socialliberala krav eller sina mer demonstrativa, plakatmässiga miljökrav?

Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning och det som kan uppfattas som en flört med sd-väljare. Att vara ett stödparti till moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är ju OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

Här en notering att sd:s taktik är ytterst snarlik de nya moderaternas, och framgångsrik dessutom. Dvs dölja sin egentliga grund (främlingsfientlighet resp konservatism) genom att klistra på sig en del populära inslag från andra partier. M påstår sig vara ett arbetarparti, som vill föra en jobbpolitik. Sd lånar kd:s valfrihet för småbarnsföräldrar, s:s gamla socialpolitik, spec betr äldreomsorg, typiska s-frågor från 50-80-talen. I båda fallen en lätt karikerad nostalgisk bild av gamla tider. På ett sätt som appellerar till de som är rädda för förändring, för det nya samhället. Någon liberalism och öppenhet för det nya är det i vart fall inte i någotdera fallet.

Centerns liberalism har ju också flagnat bort helt, såklart att det måste straffas. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerna besvikna av energikompromissen i regeringen.

Moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populisisk tappning. Det plockade hem väljare, som mer är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Och Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, varvid många uppenbarligen blundade för prioriteringarna som legat i detta. Min undran är hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med Reinfeldtmoderaternas konservatism? Jag har länge hävdat att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Den inre uppgörelsen om vad som kd ska fokusera på känns inte avgjort. Om det är de gamla kristna familjefrågorna eller en mera utslätad värdekonservativ grund.

Vänsterpartiet straffades av sina kommunistväljare för samarbetet med s+mp. Tvärt emot vad som var v-ledningens tanke. Frågan är nu om v ändå vill samarbeta med sossarna (och mp?) eller om de finner att det är mera logiskt att återgå till en renodlat socialistisk politik, ev med kommunistisk retorik.

Sossarna klarade inte att hålla en kurs som var trovärdig. Detta pga sprickan mellan gammelsossar och de lätt socialliberalt anstrukna. Och samarbetet med v blev en belastning för s. Mittenväljare med socialt samvete skrämdds av det kommunistiska sällskap som s hamnat i. Trots raset är socialdemokraterna ett stort parti, men som inte hittat sin väg. Sällskapet med v och misstron till förnyelse från gammelsossar (ofta med LO-förankring) gjorde att Sahlins försök till modernisering inte övertygade. Trots svag start gjorde s en uppryckning i sista stund, men det räckte inte. Dvs ett bakslag för de liberala krafterna även inom s.

Piratpartiet nådde inte ut med sina liberala frågor, de var inte breda nog i sitt anslag, de förmådde inte förklara att integritet inte bara är något som gäller internet - och namnet skrämde många. Pirater - usch! Andra väljare gick på vulgärpropagandan emot partiet för att bara vara till för illegala fildelare. Gammelpartierna nonchalerade pp, och resultatet blev att ett rasistiskt parti intog riksdagen i st för ett med klassiska liberala frågor. Delvis kan det ses som en seger för vissa affärsintressen (upphovsrättsmaffian), som alltså ledde till sd:s röstvinster...

Sverigedemokraterna vann. Skickligt gjort av dem, men med (omedveten?) hjälp från både de rödgröna, alliansen och massmedia. Jimmie Åkesson framställer sig nu som en ansvarsfull statsman... Att bara i allmänna ordalag skrämma med sd:s rasistiska grund räckte inte. Den hårda kärnan låter sig inte skrämmas och är inte mottagliga för sakargument och logik som visar invandringens betydelse för Sverige. Och sd:s övriga väljare har lockats av de andra frågor sd fört fram, de frågor de stulit från andra partier. Frågor som många väljare anser att riksdagspartierna misslyckats med eller övergett.
När ungdomar inte får jobb, när sjuka utförsäkras, när medelålders och äldre svenskar hamnar i långtidsarbetslöshet och fattigpensionärer blir oroliga över hur de ska klara ekonomin. När man ser att de gamla partierna övergett dem, då har man skapat en grogrund för nya partier med skicklig ledning att växa fram.
Sverigedemokraternas framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden att föra en politik som överbryggar klyftorna i samhället. Och varken de gamla partierna eller media förmådde visa på bättre alternativ eller bristerna i sverigedemokraternas politik.

Piratpartiet, valanalys del 1.

Det första jag mötte igår, när jag gick till vallokalen, var en valsedelsutdelare från piratpartiet! Ingen från något annat parti.
Nu har jag varit med ett tag, även som valförrättare, så jag vet att detta med valsedelsutdelare från partierna minskat kraftigt genom åren, speciellt på mindre orter. Det gör saken än mera imponerande. Det visar på entusiastiska och övertygade anhängare.

Alla vet väl nu att piratpartiet "vann" valet till europaparlamentet. Dvs de blev sannerligen inte störst, men de kom in, tog ett mandat med råge. Jag erkänner oförbehållsamt att det glädjer mig! Samtidigt så hoppades jag faktiskt på att (pp) skulle ta två mandat. Kanske inte så mycket för (pp)s egen skull, som för att det skulle förstärka signalen till de etablerade partierna att de missbrukat sin ställning och nonchalerat sina ideologier och fjärmat sig från väljarna. Inte minst då beträffande de viktiga frågorna om integritet och rättssäkerhet och andra medborgarrättsfrågor.

Jag noterar att (pp) i "min" vallokal/valdistrikt (i Piteå kommun, Norrbotten) tog 9,9% och blev lika stora som vänterpartiet och junilistan, vilka båda backade rejält. För hela Piteå kommun blev resultatet för (pp) 6,6%, lägre än rikssnittet men med stora skillnader mellan distrikten, från någon enstaka procent till drygt 15% i ett distrikt. Ser man till hela Norrbotten så visar en snabbkoll att det verkar som att (pp) tagit röster inom varje valdistrikt! Det är i detta röda län vanligt att mindre partier helt saknar röster i ett flertal valdistrikt, men (pp) klarade den ribban.
De flesta kommentatorer pekar på att det är ungdomarna som röstat på (pp). I någon mån kan det vara så, men jag vet ju att det inte är fullt så enkelt. Det finns faktist många både medelålders och äldre som ser lika allvarligt på de kränkningar emot integriteten som de gamla partierna genomdrivit och som (pp) motsätter sig.

(Visst märktes att en del unga väljare inte var så säkra på hur man röstar, men de flesta felaktigheter vad gäller röstandet gjordes faktiskt av äldre väljare. Ex-vis vid förhandsröstning, ombudsröstning och genom att lägga in två valsedlar i valkuvertet.)

Det är uppenbart att de obligatoriska gratulationerna från de andra partierna var rätt så sötsura, och att de ännu inte vill inse vad de missat och vad (pp) fångat upp. Liksom att (pp) bidragit till ett högre valdeltagande, genom att engagera människor som inte de andra partierna lyckats med. Samtidigt som att det i första hand var äldre väljare som deltog i detta val.

Alla måste därför inse att valresultatet i mycket är ett protestval. En protest emot de gamla partierna och då främst i de frågor jag nämnde ovan. Det var inte i första hand ett oreserverat val av (pp), även om man uppskattade dess kamp för integriteten. För (pp) gäller det nu att i nästa val inte hamna i en situation som junilistan i år. Att inte bara bli en dagsslända. Då gäller det att bredda programmet, givetvis med integritet och rättssäkerhet som utgångspunkt, för att både behålla nu vunna väljare och vinna nya. Att vinna tillräckliga, praktiska framgångar i (pp)s profilfrågor lär knappast gå att nå på bara en mandatperiod. Och många väljare har kort tålamod om det inte går som de vill. Exemplet med junilistan visar att det är möjligt att nå en valframgång för ett nytt parti, genom att profilera sig på en fråga, ett område, men att för varaktigare framgångar krävs mera.
Se därför gärna också min förra bloggpost, med vänliga råd till (pp):
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/05/nu-ar-det-skarpt-lage-pp.html

För valet till riksdagen nästa år är en helt annan sak än detta val till europaparlamentet.