Extremister och deras omgivning

Gårdagens Uppdrag granskning (UG) orsakade som väntat mycken uppmärksamhet och kommentarer.  Även om det ligger kvar på SVTPlay bara till den 12 juli ger jag länken här.

UG har ju flera gånger granskat "extremhögern" (nynazzar etc), senast för en vecka sedan, men detta är mig veterligt första gången de grundligt skärskådat också den extremism som finns till "vänster".  Inte helt oväntat så visade det sig att de båda extremerna i mångt och mycket är mycket nära besläktade, och inte minst i sin förkärlek för hot, misshandel, inbrott och annat grovt våld och odemokratiska metoder mot de som de anser är motståndare. Och visar det sig, som motståndare ser de inte bara den andra extremen, utan även de som står för demokrati och tolerans - och de som inte visat minsta politiskt intresse. I farten kan också en del som är, eller kunde vara, den egna extremen närstående. D v s det är ofta bara rena gangsterfasoner och våldsdyrkan som är grunden.

Att detta gäller mycket av högerextremismen, det är ju känt och erkänt. Men - precis detsamma gäller extremvänstern och dess tillskyndare. Vilket inte varit politiskt korrekt, i vart fall inte för många s.k. vänsterintellektuella och andra som gärna ser grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget.

Det är ju känt att såväl nazizter som kommunister och deras gelikar ansett liberalerna som sina värsta fiender. Eftersom de förhatliga liberalerna står för demokrati och frihet. Ser nu att dagens extremvänster säger likadant. Citat " har fått höra av RF och dess fanclub att jag är en äckelliberal som eftersom jag är liberal är VÄRRE än nazisterna."  Jojo.   De har en förmåga att uttrycka sig belevat och "intelligent"...

Direkt efter UG igår skrev jag följande  på Facebook. (Ha överseende med vissa upprepninga i min inledning ovan.)
"Vålds"romantik" och antidemokratiska grupper av extremt slag finns på båda kanterna. Och liknar varandra i högsta grad i sin samhällssyn och sitt förakt för demokratiska värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc. 
Visste man inte det sedan tidigare så blev det fullt klart efter kvällens Uppdrag Granskning. UG har ju tidigare flera ggr analyserat och granskat "högerextremismen", ikväll granskades de s.k. antirasisterna, dvs "vänsterextremisterna" typ AFA och RF.
Deras grundsyn är identisk trots att de själva (och av andra) anser sig vara motpoler. De tillgriper ALLA., jag säger ALLA, medel för att förfölja de som inte tycker som de själva gör. Och de inte bara har åsikter - ofta väldigt grunda och osammanhängande - ,men de omsätter dem i praktiken också. Våld, fysiska hot, misshandel, förstörelse etc. Det gäller alltså inte bara "högersidans" extremister utan lika mycket "vänstersidans" extremister som hyllar terrorister.
Våld, våld, våld. Tysta "de andra". Och då inte bara "motpolen" utan även vanliga företrädare för demokratiska ideologier. Om du inte är extremist av deras sort så är du, enl dem, per definition fascist även om du är liberal. Ja, faktisk om du inte ens har minsta politiskt intresse eller engagemang. Du är en kapitalistisk utsugare eller en stalinälskande kommunist.

Jag accepterar inte att den ena sidans våld gör det legitimt att tillgripa våld mot dem. De har rätt att tycka vad de vill. Men inte att skrämma eller tillgripa hot eller våld. Det är lagbrott. Och de ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter ta hand om, inte extremisterna själva. All extremism och dess konsekvenser måste bekämpas, med demokratiska kraftfulla medel. Demokratin försvinner om den "försvaras" med odemokratiska, terrorliknande medel." 

Till detta vill jag lägga följande.
Polisen och domstolarna får inte lägga fingrarna emellan när det gäller att bekämpa de som använder våld som politisk metod.

Jag behöver väl inte här betona att jag avskyr rasism, nazism och fascism i alla dess former? Om någon inte vet det rekommenderar jag att scrolla tillbaka en del bland mina hundratals bloggtexter.

Häromdagen påpekade jag både på bloggen och Facebook att det finns likheter mellan de riksdagspartier som ligger närmast de båda (utomparlamentariska) extremerna. Det uppfattades inte väl av några vänsterpartister. Nu ser jag att det även idag finns en överslätande attityd till "vänstervåld" hos vänsterpartister (som ändå inte vill kalla sig kommunister!)

En av de intervjuade i UG var Sebbe Staxx, som idag skriver (mycket mera välformulerat än i teve) följande, vilket publicerats på FB av en vänsterpartist:
"I Uppdrag Granskning som sänds ikväll så intervjuas jag under premissen att jag ska prata om nazismens framfart i samhället och Kartellens avståndstagande från nazismen. Istället blir jag utfrågad om Revolutionära Fronten, en grupp jag inte är med i och aldrig varit med i. Jag är med i och representerar artistkollektivet Kartellen. Däremot är jag sedan tidigare bekant med enskilda individer i RF, på samma sätt som jag känner allt från bankrånare till moderata kommunalpolitiker.

Några saker vill jag dock poängtera och utveckla. I programmet säger jag att hela Sverige är antidemokratiskt, detta vill jag förklara.

I dagens Sverige känner sig en stor del av medborgarna bortglömda, osynliggjorda och icke delaktiga, det är enligt mig antidemokratiskt. Det gäller allt från personer som växer upp i betongens och hopplöshetens miljonprogram till de som växer upp i bruksorter där de ser fabrik efter fabrik läggas ned när nyliberalismen sätter vinst framför människor. Det är enligt mig antidemokratiskt. Ja, vi har riksdagsval var fjärde år. Vi har val där vi ger politiker förtroende att göra en sak och sedan går de och gör något helt annat, det är enligt mig antidemokratiskt. Vi har ett samhälle där dessutom marknaden har mer att säga till om och är en större maktfaktor än folkets vilja, det är antidemokratiskt.

Enskilda händelser kan jag inte uttala mig om, jag är som sagt inte med i RF och har aldrig varit det. Jag kan däremot konstatera att om man har en tröja med en nazistisk symbol på sig (SS-Totenkopf) från en nazistinfluerad slovakisk huligangrupp och befinner sig i närheten av en sammandrabbning mellan nazister och antinazister innebär det en ökad risk, detta hade de som attackerades vid nazistdemonstrationen. Vi i Kartellen har sagt det förut, vi är gatans "BBC" och vi visar vad som händer i den verklighet som tyvärr för många blundar för. Om fler öppnade ögonen och ändrade förutsättningarna, minskade klyftorna, satte människor framför ekonomisk vinst, rustade upp bruksorterna och miljonprogrammen...då kanske det skulle börja se annorlunda ut.

Vi i Kartellen skulle mycket hellre vilja rapportera om en sådan positiv utveckling. Men tyvärr lever vi i ett samhälle med social kannibalism, ekonomiska klyftor och nyliberalism. Ett samhälle som skapar konflikter. Och så länge vi har det kommer vi se till att alla får höra om det.

Sebbe Staxx" 

Detta kommenterade jag som följer: " I UG säger Sebbe klart och tydligt att han anser att "hela Sverige" är antidemokratiskt. Han visar ett utpräglat förakt för demokrati som sådan, eftersom den inte leder till det resultat som han önskar. Och han anklagar alla andra. inklusive de som starkast står för demokrati, för att vara odemokratiska. 

Så tänker och agerar en extremist, som stöder och hyllar odemokratiska våldsgrupper. 
Detta kunde han inte, och ville inte, bortförklara i UG och inte heller i detta mer välformulerade inlägg. Han anser, enl ovan, det naturligt att det förekommer våld när olika åsikters företrädare drabbar samman. Och han vill bara tala om annat. 
Klargörande."

Att en vänsterpartist som publicerade detta -  utan att ta avstånd från det, tvärtom - menar jag är ett sätt att söka förringa och släta över den våldsextremism som finns bland sådana som kallar sig vänsteranhängare. Och den överslätande attityden finns bland fler.  Jag känner så väl igen ordvalet med hat mot allt som det minsta som står för tolerans och demokrati. Alltså även hos sådana som själva anser sig vara demokrater på någon slags diffus "vänsterkant". Det är beklämmande och ger ju dessa våldsverkare och smågangsters en slag legitimitet. Beklämmande och skrämmande. 

Och att det är som jag (och Sebbe) beskriver det verifieras ju av hela Uppdrag Gransknings program. 

Skönt att Janne Josefsson inte låtit sig skrämmas av dessa extremer på båda sidorna, utan granskar dem båda.  Undersökande journalistik som inte blundar för en del av verkligheten, är viktig men för sällsynt numera i dagens mediavärld. 

Är det 5:e-kolonneri att anse att även nazzar ska få tycka vad de vill?

Från en del vänsterhåll (väldigt mycket åt vänster) så menar man att liberalismen "argumenterar för att vi ska betrakta nazistpartiet SD som ett parti som andra bara därför att Åkesson önskar så. De liberaler som förordar frihet för nazisterna att förtrycka blir medskyldiga till förtryck och våld. Liberalernas problem är att man inte tar en tydlig ställning för att försvara demokratin mot nazismen".

De som uttrycker sig så har en del anhängare, och menar att "det finns ett flertal liberaler som skriver artiklar om att nazister i olika former ska behandlas som andra. Man kritiserar sådant som att Svenska kyrkan ringar i kyrkklockorna för att överrösta nazisternas talkörer. Man kritiserar Jönköpingsborna som stoppade nazistmarschen. Man kritiserar brandmän, sjukvårdspersonal som inte vill träffa Åkesson. Man kritiserar alla folkliga protester mot nazisterna. Sådana liberaler är nazisternas femtekolonnare. De är odemokratiska som menar att alla andra ska låta nazisterna fortsätta."  

Jag delar inte det resonemanget. Liberalismen som ideologi står i rak motsättning till våldsideologier, som nazism och kommunism.  Vilket också dessa extremrörelsers främsta förespråkare och ideologer erkänt genom ett otal kända uttalande.
Att det däremot kan finnas en och annan som kallar sig liberal kan ha uttryckt sig slarvigt på ett sätt som kan misstolkas, om en motståndare så vill, det är möjligt. 

Jag har dock  inte sett någon liberal som förordar frihet för någon nazist att förtrycka andra. Däremot får alla tycka vad de vill, men vara beredda att bli motsagda, och det kraftfullt. Och att de givetvis inte får göra verklighet av sina våldsidéer, eftersom det är brott emot demokrati och emot  svensk lag.

 Nazister, liksom kommunister,  ska liksom andra få säga vad de vill. I vart fall i en demokrati. En annan sak är vad de gör, och olagligheter ska stoppas och bestraffas. Och åsikterna bör varje demokrat bemöta och bekämpa. Jag har sett att någon s.k. liberal skrivit att SD-are som valts in i  vanlig demokratisk ordning ska behandlas som andra folkvalda i denna sin funktion. Det anser jag är riktigt, om än det måste kännas obehagligt att ha SD-are (el andra med mycket extrema och våldshyllande åsikter) i sin fysiska närhet och "tvingas" debattera med dem. 

Men att bekämpa dem med odemokratiska medel, det vore att låta dem vinna. Det är inte femtekolonneri att hävda demokrati och dess spelregler. Att kritisera de som vill stoppa nassemarscher med vilka medel som helst, dvs inkl de som extremvänstern gör, det är helt OK, ut demokratisk synpunkt. Extremism ska inte mötas med extremism, det föder våld och undergräver demokratin. De s.k folkliga protester som inbegriper våld kan och ska kritiseras.

Men självfallet ska extremisters yttrande- och åsiktsfrihet inte innebära att de får tvinga sig in på arbetsplatser, i hem etc för att sprida sin propaganda. De får hålla sig till media, i den mån de får tillträde till dem, trycka egna skrifter, eller skrika bäst de vill, under fredliga former, på allmän plats. Och därför får de finna sig i att t ex kyrkklockor varnar för fara när de söker sprida sitt budskap. Eller att personer med andra åsikter häcklar dem vid offentliga möten. 

Hans Blix och Karl Staaff

Ser att Hans Blix, fd utrikesminister, och kärnvapeninspektör med mera fortsätter att argumentera för nedrustning och avspänning enl artikel i DN idag.  Men han nöjer sig inte med det, utan tar strid för en park på Norrmalm i Stockholm.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff. 

Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.

USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice beskriver i sina memoarer Blix som "ärlig och modig", trots att hans hållning var ett stort problem för Bush-administrationen.

Karl Staaff, 1860–1915,var partiledare för Liberala samlingspartiet och Sveriges statsminister i två omgångar 1905–1906 och 1911–1914.

Tillsammans med Hjalmar Branting, som var en ungdomsvän, skapade han en demokratisk vänster och lade en grund för det svenska demokratiska systemet och rösträtten. Han förföljdes och var mera hatad än någon annan svensk politiker av den politiska högern och kungahuset. 

Så spred högern askkoppar i form av Staaffs ansikte, så att den tidens moderater kunde roa sig med att fimpa i hans ögon. 

Vid Karl Staaffs begravning så sa Hjalmar Branting att Staaff var arbetarnas främste vän. 

Det visar vilken stor statsman och demokrat  Staaff var, och reser frågan varför Hjalmar Branting verkar vara närmast bortglömd inom svensk socialdemokrati. 

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.

Blåögda eller skumögda politiker

Idag frågar sig DN:s politiske chefred Peter Wolodarski vem som betalar moderaterna. Detta med avstamp i Sofia Arkelstens resande på Shells och andra bekostnad. Han konstaterar att
"Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Därför är uppmärksamheten kring Arkelstens kopplingar till oljebolaget Shell, biltillverkaren BMW och miljöteknikbolaget Sweco välkommen och sund, även om en del av angreppen har skjutit över målet.
Självklart måste en riksdagsledamot kunna informera sig om olika företags verksamheter utan att behöva löpa gatlopp i medierna. Det finns i debatten en orimlig förväntan på de folkvaldas integritet och självständighet, som riskerar att bana väg för en politikertyp som bara hämtar sina intryck från korridorpratet på Helgeandsholmen.
Men att ”informera sig” i verkligheten är något annat än att som miljötalesman låta sig bjudas på ett lustbetonat Shell-evenemang i Sydfrankrike, eller att acceptera ett flera dagars långt billån från BMW eller att sitta i styrelsen för ett börsbolag som är beroende av miljöpolitiken.
Problemet är inte att Sofia Arkelsten har berikat sig själv i någon större utsträckning – åtminstone inte vad vi vet – utan att hon tycks sakna de känselspröt som gör att man känner igen korrupta eller halvkorrupta situationer."

Att socialdemokratin - och journalister - inte är perfekta gör inte saken mera försvarbar när moderater visar sig ha dåligt omdöme!

DN skriver: "Öppenhet är grunden för att motverka maktmissbruket. Om partisekreterare Arkelsten vill vara trovärdig i dessa frågor, varför inte börja med att städa framför egen dörr?" Och uppmanar moderaterna att redovisa vem som betalar dem. Hur de får 30 milj i anonyma bidrag av bidragsgivare som ger mer än 20.000 kr vardera.
Jag instämmer.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är inne på samma problematik när hon, i likhet med DN igår, talar om blåögda svenskar, som inte tror att mutor och korruption förekommer i Sverige. Hon skriver om naivitet och att: "Vår förra statsminister är Sveriges främste vapenlobbyist. Vår nuvarande ser inga problem med att ta emot hemliga partibidrag. Sverige har problem."
"Löjligt", avfärdade utrikesminister Carl Bildt saken med sedvanlig arrogans. Statsminister Reinfeldt å sin sida lindade in sig i så luddiga resonemang att det enda som kom fram var att frågan är värd att diskutera.Arkelsten själv ser inga skäl att ångra sina bjudresor. Det enda som är beklagligt är att omgivningen kan få fel intryck.Så ser den moderata "Ni kan lita på oss"-doktrinen ut. "

Anna Dahlberg menar att svenskarna är naiva som tror på detta. Jag är inte så säker på att det är hos svenskarna i allmänhet som naivismen ligger. Vi har nog lärt oss att det inte alltid är så "rent i ven" som makthavarna vill få oss att tro. Naivismen sitter nog i hög grad hos maktetablissemanget, som vill fortsätta att slå blå dunster i ögonen på oss. Vi vill inte vara så blåögda som de tror att vi är. Vi vill ha öppenhet. Vi vill veta vem som finansierar partierna, politikerna och vem som bekostar deras resor. Och vi vill inte att det föreligger risk för korruption och otillbörliga bindningar. Vi vill inte rösta i blindo på folk som kan ha andra lojaliteter än de som de säger sig ha.

Jag måste erkänna att jag blivit mycket besviken när många av alliansens företrädare blivit så upprörda av den kritik och debatt som uppkommit kring Arkelstens förehavanden. Som Sofia själv har de lätt att se grandet i oppositionens öga men inte bjälken i det egna. Och de tappar helt bort de principer om öppenhet och vaksamhet emot otillbörlig påverkan som de talat för när de själva satt i opposition. Det framgår förhoppningsvis av mina tidigare kommentarer till detta.

Tyvärr gissar (=vet) jag att många av alliansens företrädare, och andra som anser sig som liberaler, nu skär tänder och anser att DN och Expressen är förrädare, som inte ställer upp till Arkelstens och politikeretablissemangets försvar, utan faktiskt granskar och ställer frågor.

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.

Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?

Swift away

Kommissionens förslag att tillmötesgå USA betr Swift-avtalet röstades bort med kraft av europaparlamentet. Det tycker jag är bra.
Inte för att jag orkat följa frågan, men min magkänsla säger mig att det var feltänkt. Fel ur integritetssynpunkt alltså. Verkar ha varit samma upplägg som FRA-lagen. Generell scanning av allt och i efterhand inlagda lite "integritetsgarantier", som ingen trodde på.

Piratpartiet jublar, givetvis. Men det var en stor samverkan med liberaler och sossar också, samt diverse avhoppade konservativa. Kolla gärna hur den svenska liberala partigruppen reagerar:
http://ceciliawikstrom.blogspot.com/2010/02/jordskredsseger-for-liberalerna-i-ep.html

Än en gång kan jag konstatera att i mångt och mycket är de svenska liberalerna i EU är mycket mera liberala än de "liberaler" som verkar under namnet folkpartiet i Sverige.

Men frågan har ju inte helt fallit ändå, tyvärr. Så håll er vakna, ni som redan läst in er på frågan.

Arbetslinje, välfärd och integritet

Sent omsider ramlar jag över "Sagor från livbåtens" bloggpost om Varför arbetslinjen. Underligt nog har jag missat den tidigare, men nu var det Anders Widéns utmärkta inlägg "Framtidens syn på integritet i det civiliserade välfärdsbygget" som ledde mig till livbåten.

Jag kände viss sympati för Alliansens tal om arbetslinjen, men kände viss tveksamhet inför ordval och hur argumenten framfördes redan i valrörelsen för fyra år sedan. När sedan projektet skulle sjösättas växte snabbt tveksamheten till en övertygelse om att de var fel ute. Inte i målet, men i metoderna man använde och ännu använder. Att ta ansvar innebär att ompröva, ungefär så beskriver livbåten sin motivering till den kritik de framför. Det är en grundlig, balanserad och intelligent gjord genomgång av problematiken, jag rekommenderar varmt en genomläsning, och glöm inte kommentarsdebatten heller. Den ger än fler belysande infallsvinklar och förtydliganden.

Och faktiskt, både inlägget och den följande debatten visar att de inblandade är seriösa och tar ansvar för sina ställningstaganden och att debatten förs med respekt för människornas integritet.

En sak jag efterlyser i den debatt som förs av piratpartister i bloggvärlden är att där sätter man inte in sina viktiga principer om integritet och rättssäkerhet i ett större sammanhang. Jag menar att frågor som arbetslinje, sjukförsäkringssystem, vård och andra välfärdsfrågor inte (inte bara) är en fråga om procent hit och dit. Nej, de är i hög grad en fråga om att människor ska behandlas med integritet, respekt och med rättssäkerhet. FRA-lagar och IPRED är goda exempel på hur dessa aspekter misshandlats av dagens etablerade partier, men ingalunda unika.

Livbåtens besättning är dock ett undantag, som piratpartister och intelligenta liberaler inser de betydelsen av ordet "ansvar".

En annan intelligent och medkännande debattör är Anders Widén. I hjärtat, liksom jag, starkt sympatiskt inställd till piratpartiet men med insikt om att livet innebär fler aspekter på detta med respekt och integritet än vad piratpartiets ledning (hittills?) vågat (eller velat?) inse.

Jag, liksom Anders, tror oss förstå att för de flesta människor är de avgörande frågorna i detta val sådana som har att göra med hur man bygger ett civiliserat välfärdssamhälle. Där är sjukförsäkringssystemets uppbyggnad en viktig fråga - och ett typexempel på vilken syn man har på välfärd, och på integritet och rättssäkerhet!

Vill piratpartiet in i riksdagen så måste det inse att deras frågor är större än de hittills definierat dem.
Vill de vinna förtroende, måste de ta ansvar för att ta ställning i ett bredare spektrum än idag.

En passionerad liberal! (Uppdat.)

Den siste store politikern i Kennedyklanen har avlidit. Under decennier har Kennedyfamiljen haft stort inflytande i amerikansk och därmed delvis även i internationell politik. Fadern Joseph Kennedy var den som drev på och sonen John F Kennedy nådde ända till presidentposten men mördades 1963. Robert Kennedy var inflytelserik justitieminister, men mördades även han, 1968, strax efter mordet på Martin Luther King jr. Yngstebrodern Edward Ted Kennedy var den ende som nådde en högre ålder (77 år) och hann med nära 50 år som senator, en inflytelserik sådan, innan han nu avled. Han lyckades försvara liberala värden till och med under - och i strid mot - president George W Bushs tid och var inflytelserik rådgivare till president Bill Clinton och även till Barak Obama.

Hans främsta områden var skolpolitik, social omsorg och ett bättre sjukvårdssystem. Vilket känns som klar och tydlig socialliberal politik och välgörande distanserad från den neoliberalism som tyvärr i alltför hög grad präglat både amerikansk och europeisk politik under de senaste decennierna.

Mårtensson har skrivit en god minnesruna över Ted Kennedy.

Det lär dröja innan någon ny Kennedy förmår träda fram till en liknande position som den de klart liberala bröderna John F, Robert och Edward Kennedy haft. Visserligen var nog hans äldre bröder mera kända för en bredare allmänhet, men genom sin långa gärning är det fråga om, om inte Ted gjort mera varaktiga avtryck i vart fall i den amerikanska politiska vardagen.

En passionerad liberal, så beskrivs Edward "Ted" Kennedy. Det är märkligt, nog känns saknaden stor efter Ted Kennedys bortgång, men trots allt kommer det att stå upp fler liberaler som förmår ställa sig i främsta ledet i USA. Handfasta, gedigna liberaler med social ansvarskänsla, som tar strid mot konservativa och okänsliga neoliberaler.

I Sverige ser det sämre ut. Var finns de passionerade liberalerna i Sverige? Ja, inte i riksdag och regering i alla fall. De engagerade socialliberaler som finns, de tvingas huka under partipiska från s.k. batongliberaler i fp. Och även i övriga partier sitter de mycket trångt.

---

Tillägg. Media uppmärksammar givetvis Ted Kennedys bortgång. Men var är de politiska bloggarna (i Sv)? Mårtensson (c) och ett par-tre andra är vad jag hittat. På bloggar.se är det just nu tre texter om detta, ynkligt lite. (Och min har inte noterats där, trots etikett. Varför?)

Inte ens bland de utpräglade fp-bloggar jag kollat har någon mer än Olle Schmidt noterat Kennedys bortgång. Är detta ytterligare ett tecken på att liberalismen, och kännedomen om denna, ligger risigt till idag?

"Liberaldemokratisk" allians?

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

Moderaterna är varken konservativa i traditionell mening eller liberala. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi. Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger. Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten. Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade. Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Jäviga jurister (UPPDATERING)

Det börjar bli en tröttande ovana detta. Detta med jäviga jurister. En domare i TPB-rättegången som sitter i samma intresseorganisation som upphovsrättsmaffians advokater. En juristprofessor som är ordf i upphovsrättsföreningen och samtidigt ska utreda upphovsrätten!

Nå, nytt är det ju inte. Jäviga - eller skrämda - domare och jurister har funnits länge. Att kunna juridik är ingen vaccination emot partiskthet. Vem minns inte rättsskandalerna under 50-talet redan, omskrivna bl a pga den gedigne liberalen Vilhelm Moberg. (OK, OK alla unga (pp)-sympatisörer minns inte, men vi äldr gör det. Eller borde göra det.) Vilhelm Moberg skulle aldrig ha godtagit FRA-lagarna. Till exempel.

Men trist är det. Eftersom juristernas eget omdöme klickar, så borde kriterierna för s.k. delikatessjäv skärpas. Rättssäkerheten kräver det.

Konstaterar, trött, att mängder av bloggare redan skrivit - uppretat - om detta. Men först hörde jag nyheten i gamla, trygga radion, P1.

TILLÄGG. Läs gärna Alex kommentar. Skulle vara intressant om någon jurist även kommenterade hans kommentar...

UPPDATERING 27/4. Hade just skrivit en uppskattande kommentar om Håkan Boström, DN, förrän han skrev rätt så fjäskande om jäviga jurister. För att göra tydligt att det inte är några menlösa diskussionsklubbar som PB-domaren m fl är med i vill jag ge länken till Oscar Swarz genomgång av vad SFU m fl håller på med.
http://swartz.typepad.com/texplorer/2009/04/sfu---extremisternas-diskussionsklubb.html

Var finns pålitliga kandidater till EP-valet?

Jag måste bara få länka till den sammanfattande analys inför valet till Europaparlamentet som Daniel Rhodin i Eslöv gjort.
http://fpeslov.blogspot.com/

Den ger en heltäckande bild av parlamentarikernas göranden och låtanden i de frågor som berör rättssäkerhet och integritet och liknande. Han erinrar om den sammanställning som La Quadrature Du Net gjort avseende integritet- och internetrelaterade frågor och hur parlamentarikerna har röstat historiskt i telekompaketet.
Hans slutsats är att om man är vänster så finns bra kandidater.
Är man liberal finns Olle Schmidt (fp). Glöm inte att kryssa, så inte Marit Paulsen hamnar där i st f Olle!
Struntar man i alla andra frågor duger (pp).

Men har man sina preferenser hos andra partier finns inget att hämta hos deras kandidater. Deras record är inte bra, med hänvisning till nämnda sammanställning. Att se till 138:an-omröstningen räcker inte. Lena Ek (c) och t ex Gunnar Hökmark och Cristofen Fjelner (m) ligger långt ner i listan.

Se detta gärna som en konsumentupplysning för oss väljare.

Tillägg. OBS att i den redovisade sammanställningen hos FP-i-Eslövbloggen saknas Carl Schlyter, mp och Maria Carlshamre, fd fp numera Fi. De torde ha varit frånvarande vid aktull omröstning. Den senare lär f ö knappast besöka EU-parlamentet numera enl medias rapportering. Kandiderar ej heller.

Biblioteket Internet

Nej, tanken att jämföra internet med ett jättestort bibliotek, den är inte ny. Men Christian Engström har på sin blogg utvecklat det, beskrivit det på ett fint sätt.
http://christianengstrom.wordpress.com/2009/03/25/piratpartiet-gillar-bibliotek/#comment-6247
Och jag vill betona att det inte bara är piratpartiet som gillar bibliotek. För min egen del hade jag ett litet enkelt folkbibliotek bara ett par hundra meter bort när jag växte upp. Givetvis var jag där varje torsdagkväll när det var öppet. Avverkade hylla för hyll, vägg för vägg. Från barn- ungdomsavdelningen via facklitteraturen till skönlitteraturen.
Den vanan satt i länge, om än något uttunnad på senare år. Bland annat pga alltför bångnande bokhyllor hemma, som rymmer en hel del som ännu inte hunnit läsas! Finns det något så frestande som bokrea? Eller fanns. Tidsbrist är tyvärr en faktor som begränsat läsandet. Liksom förekomsten av internet.

Bibliotek i olika former är en sann liberal tanke, bildning, folkbildning åt alla. Ack, om dagens "liberaler" insåg det också. Liksom de insåg det för 150 år sedan, och liksom boktryckarkonsten bidragit till demokrati och utveckling.

Därför känns helt Christians text, där han jämför bibliotek och internet, helt riktg! Biblioteken var och är mycket viktiga. Att föra ut den tanken till allmänheten är ett fint pedagogiskt upplägg. Internet är ett bibliotek, som bidrar till vår utveckling.

Ah, men det är så mycket skit på internet invänder då "bekymrad vän av ordning".
Visst, men det finns det på biblioteken också. För att inte tala om vad mycken tryckt smörja som finns i övrigt. Vill någon förbjuda bibliotek - eller tryckerier för det? Inte jag i vart fall.

Partier, -ismer och valapparater

Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.

Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.

Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?

Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?

När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.

Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)

Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.

Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.

Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)

Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.

Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.

Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.

Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html

Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html

Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.

Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.

Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.

Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.

Obama och FRA; spridda morgontankar

Grattis till Obama! USA och världen behöver förändring. Jag känner en stor lättnad över att Bush-eran nu definitivt nalkas sitt slut. Egentligen känner vi inte Obama så väl, men han förefaller dock ha en mera lyssnande attityd än både Bush och många andra mera ..... traditionella politiker. I och för sig tror jag att McCain också skulle kunnat bli bättre än Bush, men risken är ändå att det skulle bli för likt Bush trots McCains försök att distansera sig från Bush.

Inte är det lätt att placera amerikanska politiker enligt en svensk skala. Obama är dock definitivt inte någon socialist. Jag skulle kanske våga beskriva honom som en pragmatisk (social-)liberal. Som en i många avseenden anständig mitteninriktad icke-socialist. (Men i USA anses ju liberal och socialist som närmast synonyma begrepp... vilket säger en del om det politiska klimatet i USA.)
Obamas negativa inställning till frihandel har flitigt åberopats i svensk debatt, men det är möjligt att det överdrivits. Däremot är han anhängare av dödsstraffet. Men hans sansade och samtididgt engagerade tal om förbättringar av ekonomi (och sjukförsäkringssystem!) mm har skapat en hopp om förändring. Nå, detta om detta.
Trots allt så känns framtiden lite ljusare efter detta val.

I Sverige har vi vår än en gång uppblossade FRA-debatt. Jag vill mena att det är ett demokratiskt renlighetskrav att lagen inte träder i kraft innan tilläggen är utredda och preciserade, enl fp-kritikernas intentioner.

Att det inte räcker är en annan sak. Men, vi får ta en sak i taget. Vi får komma ihåg att det är en ändring av attityden till politiken som måste till. Det måste in hederlighet och öppenhet.
Att bara kräva "riv upp", att köra huvudet i väggen, det är att ge upp. Att ge fra-kramarna "rätt".

Vi ska kräva att lagen rivs upp, men först ska regeringen hålla sina löften till de interna kritikerna! Det får inte bli legitimt att sätta klackarna på kritiker och vrida om för att tysta dem, genom svek.

De politiker som vågar protestera inom systemet måste få känna att det lönar sig. Annars är risken stor att de ger upp. Låter sig infogas i den stela maktapparaten, bli tysta.
Vill vi det?

Jag slås av att den entusiasm vi FRA-motståndare har, den har likheter med den hos Obamas anhängare. Skillnaden är att "vår" fråga är viktig men uppfattas inte (ännu) av den stora massan som viktigast. Och vi har ingen karismatisk Obama som frontfigur.
Obama tillhör inte det politiska etablissemanget, även om han kommit fram genom det befintliga partisystemet. Och det är ingen tvekan om att i USA är personen många gånger viktigare än partierna för väljarna.
På ett sätt är varken Obaman eller McCain några typiska representanter för sina partier, båda står i viss mån i opposition till partipamparna.

Tänk om vi kunde få uppleva något liknande i Sverige. Att vi fick fram starka, kunniga och öppna politiker inom dagens system, som tog en match mot partibyråkratierna. Och vann!

FN och FRA-lagen

Det verkar kännas obekvämt för regeringen att de främsta kritikerna emot den FRA-lag som den trumfat igenom i riksdagen det är fotfolket i deras partier liksom de väljare som normalt stöder allianspartierna. Men varför denna sura förvåning?

Nu när "alla" kallar sig liberaler, i vart fall storhopen inom regeringspartierna, kunde man ju förväntat sig ett helt annat förslag. Och dessutom så har FRA-lagen gjort yngre människor politiskt intresserade, de inser att det är viktigt med politik. Då borde liberaler oavsett parti jubla över gräsrötternas engagemang. Men nej, Reinfeldt och hans kollegor surar och anser sig missförstådda. De är inte alls glada över gräsrötter och ett nyvaknat liberalt intresse bland vanliga människor.

Är det kanske så att folket har förstått vad FRA-lagen innebär, men att ministrarna missförstått kritiken. Och kanske lagen också.

Det finns knappt någon som förnekar att Sverige måste ha en signalspaning och på olika sätt spionera på tänkbara inkräktare och fiender. Ändå påstår regeringens megafoner att så är fallet. Det regeringen inte förstår är att vi kritiserar att FRA (och därmed regeringen) ska ha rätt att avlyssna oss oskyldiga. Var det inte vi som skulle skyddas?

Är det inte så att ett övermått av oväsentlig information är/blir ett hinder för att analysera verkliga hot? Hela svenska folket ska väl inte anställas av FRA för att kolla varandra?

Har inte regeringspartierna någon som läser och förstår FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
Den som säger: "ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens."

En extra olycka är att oppositionen i form av socialdemokraterna inte förstår frågans sprängkraft bättre än regeringen. Mona Sahlins lilla utspel till trots. Ingen tror henne ju.
Däremot har alla politiska ungdomsförbund - samfällt - underkänt lagen och allt vad den innebär. Det bådar i alla fall gott!