Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska

processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 

Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 

Partistöd och integritet, om makt till salu

Skrev härom dagen om ett röd-grönt förslag till ändrad partifinansiering, eller rättare sagt om offentlighet i redovisningen.
Det verkade som ett elegant förslag. Men helt säker kände jag mig inte. Inte minst då moderaterna verkar kunna svälja betet. Men det finns ju fler frågetecken.

En bloggpost av Christian Dahlgren tydliggör det. Rubriken är "Regeringsmakt till salu".
Här ett citat:
"Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag." 

Och: "på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar." 

Läs gärna hela texten. 

 Dahlgrens text får mig att fundera extra på om det röd-gröna förslaget är så bra egentligen. Mottagarna kan ju krypa undan i hålen på ett sätt jag inte gillar.

Om moderaterna får nog med anonyma bidrag kan de ju välja att inte ta emot statligt partistöd  (men kanske behålla det från landsting och kommuner). Vi skulle alltså inte veta vem som köper moderaterna politik. 

Och sossarna kan välja att redovisa sina enorma bidrag (i pengar, men inte bry sig om allt personellt stöd de få från bidragsgivarna) från LO och LO-fack.  Eftersom de inte har mage att skämmas för LO-mutorna, Och fortsätta ta emot även statligt (och kommunalt) partistöd.  

Båda de stora partierna skulle utan att blinka kunna fortsätta att ta emot bidrag som innebär att de låter sig köpas.  För att låta sig användas i maktställning av bidragsgivare som kräver betalt. 

Illa, mycket illa.  Bidrag som öppnar för maktmissbruk.

Anonyma partibidrag - m emot alla andra? uppdat

Partifinansieringen har länge varit en het fråga. En gång i tiden fanns inget offentligt, skattefinansierat partistöd. Medlemsavgifter, lotterier och insamlingar samt bidrag från LO-facken var finansieringen. Insamlingarna bestod i huvudsak av att medlemmar skänkte en extra slant till partiet, men framför allt för högern/moderaterna bidrag också från företag. Framför allt socialdemokraterna fick pengar från fackförbund och genom tvångsanslutning av LO-medlemmar samt genom lotterier. Centern/bondeförbundet fick stöd av organisationer och företag som stod lantbrukarna nära. Alla bidrag var i princip anonyma, enskild bidragsgivare namngavs inte i redovisningen, framför allt på att skydda valhemligheten.

Att skydda den anonyma och fria rösträtten är fortfarande ett starkt skäl emot öppen redovisning av enskildas bidrag till politiska partier. Däremot kan det inte vara ett skäl för att hemlighålla bidrag från organisationer och företag. 

När offentligt partistöd började utges var det dels för att förbättra partiernas resurser för att föra ut sin politik, dels för att minska beroendet av stöd från främst näringsliv, organisationer och fackförbund.  Och stödet från näringslivet har, så vitt man vet, minskat kraftigt från näringslivet. I vilken mån det eventuellt minskat från olika organisationer och fackförbund är mera osäkert. Den tvångsmässiga kollektivanslutningen avskaffades sent omsider, men samtidigt ökade många fackförbund sina direkta bidrag till socialdemokratiska partiet. Något som inte precis uppskattas av fackförbundsmedlemmar som inte är sossar.

Emot anonymiteten talar att det inte går att se om bidrag ges med eller utan mer eller mindre uttalade krav från bidragsgivaren mot partiet/mottagaren att föra en viss politik, som gynnar givaren. Vilket ju i hög grad kan innebära en risk för korruption. I vart fall folkpartiet införde redan på 70-talet en bestämmelse om att inte ta emot bidrag från utomstående/anonyma över en viss gräns. Jag har för mig att gränsen var några tusen kr. Det var en självpåtagen begränsning, som fp menade kompenserades av partistödet.  Såvitt jag minns införde i vart fall inte moderaterna någon sådan begränsning. Socialdemokraterna har inte heller tvekat det minsta att ta emot bidrag från fackförbund!

På senare år har det med allt större styrka krävts öppen redovisning från partierna om hur de finansieras.  Främst för att förhindra korruption eller risk för att partierna tar ovidkommande hänsyn. Offentlighet ger även frånsett detta en bättre bild av partiernas totala ekonomi - och hur stor andel som är skattemedel resp andra inkomster.
Den stora motståndaren emot öppen redovisning har alltid varit moderaterna.  Och är alltjämt.

Efter segdragning och stor motvilja har regeringen den 20 januari i år lag en proposition om vissa ändringar betr partistöd och -finansiering.  Detta är dock otydligt och oppositionen ser en stor brist i att anomyma bidrag inte förbjuds. I en debattartikel idag i DN lägger tre röd-gröna företrädare därför fram ett alternativt förslag, som är intressant.

Citat. " Vi lägger nu fram ett motförslag, där bidrag ska nekas partier som accepterar anonyma gåvor. Vi måste minimera risken för korruption, skriver tre KU-ledamöter från S, MP och V.

Miljöpartiet de gröna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lämnar i dag, onsdag, in en gemensam motion till riksdagen. I motionen lämnar vi ett eget lagförslag som innebär att partier som tar emot anonyma bidrag inte ska få partistöd från staten.

För att bibehålla förtroendet för det politiska systemet ska det framgå vems intressen ledamöter och partier tjänar. Är det väljarens, ett företags eller någon annans intressen? Vi menar att det är viktigt inför årets två val att vi politiker gör vad vi kan för att minimera riskerna för korruption bland partier och riksdagskandidater. Ett sätt att hantera detta är att införa krav på offentlig redovisning av hur partier och riksdagsledamöter finansierar sin verksamhet och sina valrörelser." 

Emot detta har jag inga invändningar. Möjligen bör det förtydligas att medlemsavgifter eller smärre bidrag från enskilda, inte ska redovisas med namn. Detta i den anonyma rösträttens namn. Dessutom torde det idag vara närmast försumbara belopp i sammanhanget. Och anonymitet i det avseendet ska inte leda till att partistödet av skattemedel bortfaller. 

Däremot ska andra bidrag, dvs från företag, organisationer etc, liksom större bidrag från enskilda, redovisas om redovisas. Om anonyma bidrag i övrigt tas emot, så får partiet inget partistöd från staten. Alltså, anonyma stöd får tas emot, men inget partistöd. 

Artikeln innehåller ännu en intressant upplysning om hur frågan behandlats i regeringen. Citat "intressant att notera att beslutet om regeringens proposition togs vid ett extra regeringssammanträde den 20 januari 2014 med endast moderata statsråd närvarande. En extremt ovanlig företeelse i en svensk regeringskoalition, där grundlagen kräver kollektiva beslut och gemensamt ansvar.

      Det innebär samtidigt att de övriga tre regeringspartiernas ledamöter i riksdagen rimligen kan känna att de är fria att rösta efter sitt eget partis ståndpunkt i frågan i stället för en överenskommen hållning i regeringen. Regeringens förslag är egentligen en rent moderat proposition."

Om nu de andra partierna, både i och utom alliansen, menar vad de sagt tidigare så borde saken alltså vara klar (ev med något förtydligande betr smärre medlemsbidrag) - en massiv majoritet för ett beslut i enlighet med motionen från de röd-gröna tre i konstitutionsutskottet. 
-----
Uppdat 6 febr. Något förvånande öppnar en m-ledamot i KU för att moderaterna också hoppar på tåget och (något opreciserat) accepterar motionen ovan. 
Noterbart i sammanhanget också en notis i Di idag. Om hur mycket LO och facken skänker till s-partiet... 70 milj har s från de senaste 5 åren från LO och olika LO-fackförbund. 

Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Är personval en demokratisk fara? Versus partival.

Mary X Jensen, aka bloggaren Mina Moderata Karameller, resonerar om personvalssystemet och menar att det finns flera diskutabla faktorer som spelar in för hur många personkryss en kandidat får.
Mary menar att man också måste fråga sig hur kandidaterna får sina kryss. Det kan räcka att man är med i en förening, så vinner man. Eller att man gjort sig populär på annat sätt, underförstått i icke-politiska sammanhang. Att man är välkänd och betrodd i andra sammanhang behöver inte innebära att man passar för politiska uppdrag. Eller som en kommentar löd: Störst släkt vinner.

Men jag måste ställa en motfråga. Gäller i så fall inte samma sak betr partier? Att de partier som fått flest röster kanske inte är de bästa företrädarna?! Kanske har de bara bäst kontaktnät, organisationer och spindoctors etc bakom sig. Och mest pengar. Sossarna har ju LO, och alla andra närbesläktade organisationer som utgör täta nätverk för partiet, och de har pengar. Moderaterna har andra organisationer sig närstående - och pengar. Övriga partier har mycket mindre "släkt", och lägre väljarsiffror.

Med Marys sätt att se det så är även partiernas röstetal dåliga mätare på förtroende, eftersom det är så mycket annat än politiken som spelar in när ett parti blir stort.
Kanske har hon rätt. Kanske är det i konsekvensens namn inte beroende på politiskt förtroende som moderaterna blivit stora, eller att socialdemokraterna trots allt fortfarande är största parti. Kanske det också beror på LO´s sjunkande medlemstal att sosserösterna minskar?

Det är ju så att partierna, även före det begränsade personval som idag finns, rekryterade kandidater utifrån annat än renodlade politiska kriterier. Man ställer upp kvinnor, för att få jämn könsfördelning, man söker folk med just föreningsmeriter, söker folk som gjort sig kända i andra sammanhang. Det är klart att detta kan diskuteras, men hittills har det sällan ifrågasatts att det skulle vara en fara för demokratin.

Noteras bör att hon utgår från dagens system där personvalsinslaget är mycket svagt, kandidaterna rangordnas av sina partier och det är inte obligatoriskt att kryssa.

Jag tror faktiskt inte att riskerna för att "fel" personer väljs in genom personval är speciellt stora. Och de riskerna är minst lika stora vid dagens partival, när partierna puffar fram kandidaterna efter sina prioriteringar, vilka ju sannerligen inte bara är politiska utan ofta mer taktiska för att vara röstvinnande - och för att bevara partitoppens maktställning. Med utpräglade personval skulle det inte vara så betydelsefullt hur kandidaten trixar sig fram inom sitt parti.

Däremot har Mary rätt i att politikens innehåll borde vara det viktiga. Inte minst för väljarna! Jag tror därför att personval i mera renodlad form skulle kunna innebära ökad fokusering på innehåll och vad de olika kandidaterna står för. Men det är möjligt att då skulle också partistödet behöva reformeras...

Partistöd och demokrati

Snuddade just vid spelreglerna för hur mandat i riksdagen fördelas. Om och när de ska/kan förändras.

SvD har nu begått den journalistiska "bragden" att ha räknat ut hur mycket statligt partistöd nu sverigedemokraterna kommer att få, och kommit till summan 110 milj kr på fyra år. Plus det de kan få i kommuner och landsting där de erövrat mandat.
Tidigare har de fått knappt 1 milj/år. Det blir en rejäl ökning det!

Jag tycker inte att det är märkvärdigare att SD får partistöd än andra. De har valts in, vad vi än tycker om dem.
Olika former av bidrag till partierna har funnits länge. Detta för att ge partierna bättre arbetsmöjligheter och med en förhoppning att de inte ska bli beroende av bidrag som är förknippade med några villkor. Från enskilda eller från organisationer. Konsekvensen är att partierna är ytterst bidragsberoende...

MEN detta visar ju också hur våldsamt partistöden stigit! Det gäller för alla partier som kvalificerat sig. Dessa partistöd gör ju partierna helt oberoende av sina medlemmar. De, dvs partiledningar och deras kanslier, kan leva ett eget liv, skilt från vanliga människors vardag och påverkan.
DET är ett problem.

Dessa bidrag till etablerade partier utgör samtidigt ett demokratiskt problem, eftersom skillnaden mellan riksdagspartier och nya partiers ekonomi är så skriande stor. Nya idéer har därför svårt att vinna gehör då de inte förmår köpa in sig i mediabruset som de gamla. Man kan ju även fundera över om hur mycket idéer som de gamla partierna har. Utöver att behålla makten.

Bidragspartierna

Redan i somras eller så skrev jag om partistödet som en orsak till partiväsendets förfall och byråkratisering, och har nog snuddat vid det även senare. Nu har bl a Farmorgun tagit upp tråden igen, aktualiserad av Karl Sigfrid (m) och Rick Falkvinge (pp).
Den senare behöver stöd för att överleva. Idealitet tär på den egna kassan. Det är en gammal och känd sanning för den som varit med en bra bit in i förra seklet. Möjligen är det mera av en nyhet för dagens politiker.

Från början levde partierna på egna medel och idealitet. Dessutom fick högern/moderaterna pengar från en del storbolag och sossarna från LO och fackförbunden.
Med tiden infördes smärre offentliga partistöd. De var blygsamma men orättvisa eftersom de byggde på vunna mandat. Stor fick mycket, liten litet. Därigenom konserverade de partiernas storlek. Sossarna angrep högerns beroende av bolagen. Att på samma sätt angripa sossarna för att de satt i LO:s knä var ju principiellt samma sak, men gick aldrig hem ändå. Till slut beslöt högern/moderaterna och de andra icke-socialistiska partierna att begränsa hur mycket de tog emot i stöd utifrån. Någon motsvarande begränsning hos sossarna har jag inte hört talas om. Tvärtom så strömmar fackmedlemmarnas pengar i stora summor till sossepartiet speciellt under valår. När kollektivanslutningen avskaffades så ökades fackens stöd till SAP kraftigt, för att kompensera de medlemsavgifter som försvann...

Samtidigt omfattar partistödet numera alla nivåer, kommunal nivå, landstingsnivå och riksnivå. Volymen har oavbrutet vuxit i takt med att medlemssiffrorna rasat. Utöver mandatbidrag så utgår nu grundbidrag, lokalstöd och kanslistöd som är tänkta för att minska orättvisan mellan olika stora partier. I grunden skall ju alla söka nå stöd hos samma stora väljargrupp. Uppfinningsrikedomen att hitta på nya bidrag, och att motivera höjningar av gamla, har varit stor.

Det finns numera även avtrappningsbidrag, som gör att ett parti som förlorar ett val, får behålla vissa delar av det en tid efter förlusten för att kunna avveckla sin övertunga organisation.

Mycket av detta var bra och rätt tänkt från början. Det som är fel är ju de enorma nivåer som bidragen nu ligger på, att bidragen gör partierna oberoende av både sina krympande medlemssiffror och delvis av valresultat.

Partiledningarnas grepp av organisationen har stärkts gradvis. Alltfler av de aktiva inom alla partierna är funktionärer, antingen inom partiet på partistöd eller så har de arvoderade uppdrag på olika nivåer. Vanliga medlemmar, de som förr var partiernas ideologiska och ekonomiska ryggrad, de förekommer knappt längre.

Länge fanns (finns?) också ett system som kanaliserar partistöd i kommuner och landsting uppåt i partiapparaten. Detta för att finansiera centrala aktiviteter och funktionärer. Egentligen finns väl inte det behovet idag, pga alla centrala medel som redan finns.
Men systemet ger partiledningarna en makt, som de ogärna avstår ifrån...
(Hur tror ni att sverigedemokraterna finansierar sin centrala apparat?)

Lokala aktiviteter blir därmed svåra att driva. Vilket ökar likriktningen.

Jag minns den tid då medlemmarna fick betala en tia eller två för fikat vid partimöten. Då var det stora pengar. Och kaffet och brödet var det alltid någon som bidrog med, så inkomsten till partikassan var utan avbränningar. Likaså var smärre lotterier ett ständigt gissel. I den mån detta förekommer idag har det marginell betydelse. Då var det viktiga inkomster för partiet. Partiet var inte en födkrok utan en plats för ideologiska diskussioner och aktiviteter. Det fick kosta en del för den enskilde medlemmen.

Jag tror det blir svårt i vart fall för de gamla partierna att överleva helt utan partistöd, utan bidrag.
Men det borde gå finna en balanspunkt på betydligt lägre nivå än idag. Detta för att rädda demokratin.

Partier som existerar endast på bidrag lever på konstgjord andning. Partierna är inga självändamål. De är viktiga bara om de är fora för levande debatt, för demokratiska samtal, för kommunikation.
Och det räcker inte att dessa samtal stannar på lokalnivån.

Partiledningarna måste lyssna. Måste tvingas lyssna. Idag verkar de ha klippt av alla ledningar till verkligheten.

Inte minst allianspartierna, men till och från även sossarna och miljöpartiet, angriper ofta och hårt bidragspolitiken. Då definierad som det stöd som utsatta människor i svåra situationer ibland kan få.
Jag menar nog att yxan borde gå minst lika effektivt när det gäller partiernas beroende av offentliga bidrag.

Självfallet bör det finnas regler som begränsar framför allt stora bidrag från annat håll också. Rättvisa regler som sätter tak för hur mycket som bolag och organisationer får ge, samt att de ska redovisas öppet.

Däremot är nog behovet att reglera vanligt folks engagemang inte så viktigt. Demokrati skall ju vara för folkets skull. Inte för statens, inte för partiernas, inte för bolagens, inte för LO.

En gång till.
Demokrati är till för folket.
Inte för hur makten ska kontrollera folket.
Nej, folket ska kontrollera makten.
Jag tror att dagens repressiva demokrati gått fel.
Som Joshen skriver i Enligt min humla, demokratin skall vara representativ, inte repressiv.

Det är därför så lätt att, mot den bakgrunden, se varför sådant som FRA-frågan, Ipred med mera hamnat så kapitalt fel.

Sänk partistödet!

En grävande journalist på teve har räknat fram att partistödet ökat drastiskt under senare tid, då hopräknat både det från staten, från landstingen och från kommunerna.

Tidigare har jag förordat visst ökat partistöd, och framför allt ett rättvisare system än det som byggts upp av socialdemokratiska regeringar och lokala majoriteter. Detta eftersom det krävs en bättre balans och att offentliga bidrag är bättre än mer eller mindre hemligt stöd från företag eller organisationer (glöm inte LO)!

Nu är jag negativ. Partierna har ju knappt några medlemmar längre. Ökade ekonomiska resurser ger ledningarna ett orimligt övertag över de fåtaliga medlemmarna. Partiopinoner tystas och körs över (jfr FRA-frågan). Att partierna har så få medlemmar gör att de dels inte alltid är så representativa för sina väljare och dels är det lätt för en liten grupp människor att ta över och ändra inriktning, om de är skickliga att manövrera taktiskt.
Se bara på hur snart sagt alla partier i Sverige mer eller mindre bytt sin praktiska politik under senare år. Ibland inte bara praktiskt utan även "på papperet".

Visst partistöd behövs nog. Men det ska vara rättvist. Och partierna måste - av egen kraft - förmå attrahera fler medlemmar. Det kan inte vara rätt att en liten "elit" i de olika partierna ska disponera inte bara makt utan också stora ekonomiska resurser som de kan använda för mediapåverkan på oss.
Dialog är att föredra före propagandaspridning.