Valnämnderna, deras roll, 2018 år val

Valnämnden sysslar inte med politik, utan med administrerande av val och valresultat. Formalia för att val och röster ska behandlas korrekt och rättvist. Valnämnderna utses av kommunerna, fullmäktige, är alltså politiskt valda, men ska agera opolitiskt, neutralt, som det ska vara i demokratiska val.

Valnämnden är en av de tre nämnder som är obligatoriska i en kommun, de övriga är Kommunstyrelsen och Överförmyndarnämnden. En av mina uppgifter detta val, var som ledamot av Valnämnden. Här också en bild från det stora sista (förhoppningsvis) sammanträdet 2018, där nämnden också fungerar som ett slags valförrättare och tillika granskare av felanmälda röster från distrikten, liksom av den sista "skvätten" av förtidsröster, som inte hunnit in till distrikten i tid under valdagen. Denna sista skvätt var, enl uppgift, i år tio gånger så stor som normalt. Just förtidsrösterna är den stora felkällan vid valen numera, bl a p g a den stora omfattningen och att de leverers fel eller sent. Det betyder att det är mycket att granska. Det mesta av vad som blivit fel ute i distrikten går till Valnämnden. Det innebär kontroll av samtlig röstlängder, att antalet röster och avprickade röstande stämmer. En del, som koll av valdistriktens rapporter och räknande går, liksom det Valnämnden kollat och räknat, sedan till resp Länsstyrelse, som också räknar personkryssen för personvalet.

Valnämnden beslutar också om att utse valförrättare, att ordna lämpliga lokaler och utrustning och att inlämnade valsedlar skall finnas på alla vallokaler, såväl sådana med bara partinamn som de med kandidaternas namn. Likaså att det finns helt blanka valsedlar. 

Jag i aktion i Valnämnden

Ett konstaterande detta val är att det på sina håll nog behöver organiseras så att valhemligheten stärks, dvs så att ingen ska kunna se vilka valsedlar som den röstande tar. OBS, det gäller även för den numera omfattande förtidsröstningen.
Eftersom  förtidsröstandet innebär så många felkällor, möjliga fel, så bör man nog också överväga om fördelarna med förtidsröstning överväger alla risker för fel, som i o f sig nog rättas, men som innebär en mängd arbete och förseningar av slutresultatet. 

Gör om valsystemet i grunden!

De senaste dagarna har visat en mängd brister i valsystemet. Det är tekniska brister men också principiella ofullkomligheter. Det framgår i de flesta dagstidningar, t ex DN, AB, Expressen, SvD. Mot den bakgrunden vill jag komma med förslag till förbättringar.

* En av de förutsättningar som jag då lägger in är att ett nytt system ska innebära ett konsekvent personval.

* Alla kandidater förtecknas på en gemensam valsedel, som är vanligt i många andra länder.
Väljaren har att kryssa en kandidat. Valsedel utan kryss betraktas som blank.

(Självfallet kan man tänka sig en variant där väljaren rangordnar ett antal kandidater, säg 3-5 st. De kan då tillhöra olika partier. Kanske lite ovant till en början, men värt att tänka på.)

* Inga krav på att en kandidat ska uppnå en viss procent kryss. De kandidater som har flest kryss väljs in i ordningen efter uppnådda kryss i valkretsen. Någon prioritering av vissa kandidater från partierna skall inte förekomma på valsedeln, de listas lämpligen i alfabetisk ordning. Därtill skall ev partibeteckning och några andra identifikationsuppgifter anges.

* Självfallet behövs då inte heller någon spärr för att ett parti skall få vara med i fördelningen av mandat. Valet gäller vilka kandidater som får flest röster, inte partier.

* Det bör inte vara ett ovillkorligt krav att en kandidat skall tillhöra ett parti, däremot måste då något slags andra regler av praktiskt slag tillkomma för att kandidater skall uppföras på valsedeln. (Kom gärna med förslag hur det skulle kunna se ut.)

* En del valkretsar bör vara mindre än idag, säg ett maximalt antal mandat på 10-12, möjligen något lägre. Detta för att det skall finnas en möjlighet att känna till kandidaterna.

* Eventuellt kan man tänka sig något slags "utjämningsmandat" för kandidater som vill ställa upp i hela landet, men som inte kommer in en av valkretsarna.

* OBServera att systemet utgår från den enskilda kandidaten och väljarens möjlighet att välja den kandidat som han/hon gillar mest. Inte efter partiernas önskemål om likformade riksdagsledamöter som följer partipiskan. Givetvis finns det ändå inget som hindrar att såväl kandidater som invalda ledamöter formar sig i partier efter ideologisk tillhörighet.

* Det är möjligt att en mindre stark partidisciplin skulle försvåra regeringsbildande. Samtidigt ger det en fördel till den regeringsbildare som visar sig kunna skapa tillräckligt samförstånd med tillräckligt många för en politik med bred anslutning.

Se detta som en grov skiss.

Utöver vad som ovan sagts ser jag fördelar med att det blir färre underkända röster och mindre trassel med felpaketerade valsedlar etc.
Det uppstår inga problem med hur olika partiers valsedlar placeras i vallokalerna, alla står ju på samma valsedel.
Andra fördelar är lägre tryck- o papperskostnader och distributionskostnader, det blir mindre arbete för partierna med valsedelsspridning, mindre och nya partier diskrimineras inte.
Partier och kandidater kan koncentrera sig på att presentera vad de vill, förslag och ideologi och på kandidaternas profiler och eventuella skillnader.

Vad sägs?

Vad kostar valsedlarna?

Här följer den officiella texten från valmyndigheten betr vad det kostar att beställa valsedlar.

"Vad kostar det?
Valmyndigheten beslutar inför varje val vad valsedlar ska kosta för partierna. Dock är principen att det ska vara självkostnadspris, dvs. att Valmyndigheten inte ska ta ut något extra utöver vad papper, tryck och frakt verkligen kostar. 2010 är priset för varje lista 650 kr i startavgift och valsedlarna kostar sedan 40 kr per 1000st.
För partier som fick mer än 1% i något av de senaste två riksdagsvalen är valsedlarna gratis. Maximala mängden gratis valsedlar är tre gånger antalet röstberättigade i valområdet. Även de partier som har mandat i kommun- och landstingsfullmäktige får valsedlar gratis upptryckta. Vid val till Europaparlamentet är valsedlarna gratis för de partier som vid något av de två senaste valen till Europaparlamentet fick minst 1% av rösterna."

Alltså. Riksdagspartier får tryckta valsedlar gratis (dvs betalas via skatten). Max 3 ggr antalet röstberättigade. Nya partier får betala självt. Ett parti som fått minst 1% vid senaste eller näst senaste riksdagsvalen får gratis valsedlar.
Betr kommunal och landstingsval gäller att de som redan har mandat får gratis valsedlar.

Valsedlar skall vara beställda senaste den 15 april för att vara levererade senast 45 dagar före valdagen.

Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

En annan uppfattning

Många menar att i Sverige finns i princip bara två-tre mediakanaler; Bonniers, Schibstedts och Hjörne. En lätt överdrift är det visserligen, vi har ju ett antal lokala och regionala tidningar samt Sveriges Radio och SVT. Plus internet med alla dessa bloggar. Men, eftersom bloggarna oftast har få läsare, med några undantag, så är denna ventil mest just det - en ventil.

För att i någon mån motverka denna koncentration ska jag här ge tips om ett intressant alternativ för den som inte hemsöker vanliga bloggar, eller vill veta mera, eller som bara vill ha mera än dagspressens nätupplagor att botanisera i.

Det jag här vill uppmärksamma är Second Opinion. Här ett axplock av de senaste artiklarna:
Svenska val är inte "free and fair" - valgranskares slutsatser betr det svenska valsystemet! Hur valsedlar ser ut och distribueras är en demokratisk brist.
Bara rättshaverister oroade när medierna blir partimegafoner - en möjligen ironisk rubrik, läs och döm själv.
Upphovsrätten och yttrandefriheten går hand i hand. En artikel som nog en och annan piratpartist har åsikter om.
Bolagen inbjuder till fildelning. Just det ja.
Fildelning - knappast en moralfråga. Mja, vad sägs?
Myten om väljarna. En kortis av Björn Elmbrant om hur opinionsundersökningar används.

Men det finns ju fler mer eller mindre likartade internettidningar, sådana som bara finns på internet, och inte är kopior av en papperstidning.
Exempelvis: Newsmill och Politikerbloggen. Och så finns ju SVT:s SVT Debatt. Europabloggen verkar dock leva lite på sparlåga just nu.

Nu tycker jag det vore synd om man bara begränsar sitt läsande till dessa, ska vi kalla dem "redaktionella bloggar", men de är ett komplement till vanliga bloggar och kan ge både information och inspiration till än mera debatt.

En levande demokrati bygger ju på debatt, fri debatt, att åsikter bryts och byts. Att vi kan ta del av andra åsikter än de gängse, eller än de egna. En annan uppfattning. Så att våra ställningstaganden blir bättre genomtänkta, förhoppningsvis.

Nyårstankar (2), piratkandidater

Leo Erlandsson, en kunnig, sansad och analytisk piratpartist, har på sin blogg publicerat sin valsedel till piratpartiets "primärval". Det är en mycket intressant lista, och inte minst då motiveringarna till valet.

Själv ställer Leo inte upp till val. Tyvärr är det flera av de mera kända och kunniga piratpartisterna som inte gör det heller, vilket är bekymmersamt för pp. I vart fall för de presumtiva väljare som inte är helt involverade i piratpartiets innersta kretsar (och dess jargong).

För att bara nämna ett par av de som inte kandiderar, Emma med bloggen Opassande, (Marie Andersson), som presenterar sig enl denna länk. Och Oscar Swartz.

Leos lista toppas (självklart!) av Gun Svensson, Norrtälje, dvs envetne och kunniga bloggaren Farmor Gun. Jag glädjer mig också åt att t ex Johnny Olsson (bloggaren Enligt min humla), Mikael Nilsson och Anna Troberg finns på goda platser på listan.
Men jag saknar också en del sansade och kunniga personer med gedigen känsla för medborgarrätt på Leos lista, exempelvis Olof Bjarnason.

Samtidigt måste jag erkänna att jag på listan ser flera namn jag inte alls känner till, eller bara har vaga föreställningar om vad de står för. Trots den motivering som Leo förser dem med.
Jag tror nog att platsar de på Leos lista så är de OK, men samtidigt visar det ett problem med listan. Och för piratpartiet inför valet: det måste finna många väl kända personer på listan! Personer som man känner förtroende för, både sett utifrån ett riksperspektiv som mera lokalt.

Leo har också sökt sortera bort de som han bedömer som rena stolpskott, stollar eller “foliehattar”, vilket är utomordentligt viktigt för partiets förtroende! Både i en valrörelse och kanske än mera om partiet skulle ta sig in i riksdagen!

Just det, kommer pp in i riksdagen (vilket jag hoppas!) så innebär det minst 14-15 mandat. Till det bör det finnas ett antal kunniga och goda ersättare! Plus en marginal för "oförutsett", som alltid händer... En slutlig lista (listor) bör således innefatta minst 35-50 superbra kandidater. Sedan givetvis, i likhet med alla andra partier, några utfyllnadsnamn... Fördelat på både mera rikskända namn som kvalitetsnamn med mera lokal förankring.

Och så, tänk på personvalsmöjligheten! Men att det är partiets egen rangordning som avgör hur de ej (eller "otillräckligt") kryssade kandidaterna kommer in. Eller inte kommer in.

En kandidats lojalitet - väljare eller parti?

Den eminenta bloggaren FarmorGun har grubblat över detta att partierna vill ha en kandidatförsäkran innan de låter en person kandidera under sina resp partinamn.

Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.

Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.

I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.

Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!

En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.

En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.

En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?

Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!

Alliansen och sossarna krattar manegen för piratpartiet

Piratpartiet drivs av ett hett engagemang, har kunniga och duktiga personer i ledningen. De driver ett fåtal, men viktiga, frågor som engagera mängder av liberalt sinnade människor.

Men det är inte det som är partiets viktigaste tillgång. Nej, den finns utanför partiet. Hos både regeringspartierna och oppositionen.

Med sådana partier, som driver bort sina väljare, ja rent ut sagt mobbar bort dem, som låter partipiskorna vina så att eventuella självständiga viljor tystnar. Ja, då är det bara för piratpartiet att tacka och ta emot.

Inne bakom sina välisolerade glasväggar förstår inte partiledningarna vad som händer.
Regeringen tar de sämsta bitarna från sossarna (ex-vis avskaffat försvar och huvudlösa subventioner till den omoderna svenska bilindustrin) medan de jagar över väljare till sossarna genom ex-vis a-kasse och sjukförsäkringsförsämringar.

Lägg till det då FRA-lagarna, det rättsröteskapande IPRED och en datalagringslag (i sann sosse- och stasianda) som våldtar allt vad personlig integritet heter.

Självfallet kommer det att ske en viss överströmmning till sossesidan. Men så klantigt som de sköter sig blir det inte så många som de själva vill hoppas. Men än fler kommer att röstskolka - och för många blir piratpartiet, trots sitt namn, ett verkligt aternativ.

Piratpartiet behöver bara sprida sina valsedlar. Resten sköter de andra partierna om, i sann självmordstaktik.

Piratpartiet kan ta det lugnt!