22 september 2010

Partistöd och demokrati

Snuddade just vid spelreglerna för hur mandat i riksdagen fördelas. Om och när de ska/kan förändras.

SvD har nu begått den journalistiska "bragden" att ha räknat ut hur mycket statligt partistöd nu sverigedemokraterna kommer att få, och kommit till summan 110 milj kr på fyra år. Plus det de kan få i kommuner och landsting där de erövrat mandat.
Tidigare har de fått knappt 1 milj/år. Det blir en rejäl ökning det!

Jag tycker inte att det är märkvärdigare att SD får partistöd än andra. De har valts in, vad vi än tycker om dem.
Olika former av bidrag till partierna har funnits länge. Detta för att ge partierna bättre arbetsmöjligheter och med en förhoppning att de inte ska bli beroende av bidrag som är förknippade med några villkor. Från enskilda eller från organisationer. Konsekvensen är att partierna är ytterst bidragsberoende...

MEN detta visar ju också hur våldsamt partistöden stigit! Det gäller för alla partier som kvalificerat sig. Dessa partistöd gör ju partierna helt oberoende av sina medlemmar. De, dvs partiledningar och deras kanslier, kan leva ett eget liv, skilt från vanliga människors vardag och påverkan.
DET är ett problem.

Dessa bidrag till etablerade partier utgör samtidigt ett demokratiskt problem, eftersom skillnaden mellan riksdagspartier och nya partiers ekonomi är så skriande stor. Nya idéer har därför svårt att vinna gehör då de inte förmår köpa in sig i mediabruset som de gamla. Man kan ju även fundera över om hur mycket idéer som de gamla partierna har. Utöver att behålla makten.

2 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Bra skrivet, Lars-Erick! Medlemskrisen i både samfund och partier är alarmerande - nu handlar allt om att vart 4:e år locka väljare med "bröd och skådespel". Partistöden, som partierna ju beviljar sej själva, kan absolut vara en del av krisen - medlemsavgifterna borde utgöra en viktigare del av "partikakan".

Lars-Erick Forsgren sa...

Andreas. Det ursprungliga syftet med partistöden var gott. Och de första decennierna så var det mest skevheterna i fördelningen som var anmärkningsvärt. Men numera har det gått alldeles för långt. Medlemsavgifternas andel av inkomsterna är mikroskopisk.

Jag tycker i o f s inte det ska kosta så mkt att vara medlem i ett parti. Däremot så känns det rimligt att den som är övertygad om ett partis idéer också i mån av förmåga ska kunna bidra mera. Ex-vis genom eget arbete, att inte begära ersättning för det ena och det andra. Och även genom gåvor till partiet. Inom rimliga gränser dock, och utan det mörkande som sker inom moderaterna.
Och visst, medlemskrisen och de offentliga bidragen till samfunden har liknande inslag. Det är ju inte vettigt med statliga bekostade "fria" samfund. Då tunnas det religiösa budskapet ut till förmån för ett mera utslätat välgörenhetsarbete.