Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Vad räddar fp från att halka ner emot spärren?

Ser att några folkpartister oroar sig över ett par opinionsmätningar som visar att även fp minskar från  den redan tidigare låga nivån runt 6% som varit den vanliga under senare senare tid. Fp närmar sig den nivå som kd och c legat på under lång tid.
Fp uppmanas att vakna och börja sätta fart, snart är det val.

Jag menar att ett sätt att väcka fp vore att partiet återgick till socialliberalismen. Då inte bara i ord utan också i praktiken. Då skulle det finnas ett icke-socialistiskt alternativ till de olika varianterna av moderat-light som existerar idag. 
Jag tror att besvikna socialliberaler skulle återvända,  och andra som idag är vilsna över frånvaron av ett vettigt,  icke-socialistiskt parti skulle äntligen  finna en hemvist. Jag vet  att idag är det rätt många som överväger att rösta på Sossarna till och med, trots att de egentligen verkligen  inte är sossar, men som vill ha bort alliansregeringen,  eftersom fp idag verkar lägga sig platt för den moderata politiken eller t o m lägger sig till höger om moderaterna.

Det är möjligt att det finns maktgalna moderater som kan tänka sig att lägga stödröster på fp, kd eller c, för att rädda dessa partier som stödpartier för en fortsatt Moderat-alliansregering. 

Men vad säger det om t ex folkpartiet? 
Nej, ge oss ett faktiskt alternativ till både moderaterna och socialdemokraterna!   

Tre riksdagspartier nära spärren

Vänstern, centern och kd är nära 4%spärren enl en opinionsmätning som SvD redovisar.
Vem blir förvånad?
Centern och kd sitter i knäet på moderaterna, utan egen profil.
Vänstern har visserligen lösgjort sig från sossepartiet, men har ändå problem både med partiledare och profil.

Märkligare är då att dessa tre inte har sällskap med fler partier snubblande runt 4%. I den takt sossarna rasar är de där om några månader. Och hur kan fp fortfarande lura folk att det är ett liberalt parti?
Att inte fler ligger riktigt illa till, kan det bero på att det inte finns fler partier att välja på? Att man inte känner till fler, eller att opinionsinstituten inte ger fler valalternativ?

Vilket leder till frågan hur många som avstått från att svara.

Är det tillåtet att hoppas på under intill det sista...

Jag hoppas på ett under.
Att osäkerheten i alla dessa gallups verkligen innebär att det finns underströmmar i väljarrörelserna som är positiva.

Det känns märkligt med denna bleka valrörelse när det finns så viktiga frågor. Varför diskuteras de inte. Varför nästan bara opinionsundersökningar och sd? Hur kan en bröstpump bli en valfråga? Men däremot inte att vi är med språngmarsch på väg in i ett hårt reglerat övevakningssamhälle av öststatsmodell. Med kränkt integritet, utan rättssäkerhet.

Varför tog det en sådan tid för Mona Sahlin och hennes sossar att få upp fart och argumentation? Emot Reinfeldts icke-empatiska och övervakningsfixerade allians. Nu hinner de ju inte.

Hur kan man tro att rationella, logiska argument biter på sd-sympatisörerna? Deras övertygelse är ju närmast religiös. Vilket vore OK om det vore religion, men inte när det gäller politiken i dagens Sverige. Det som behövs i svensk politik är skeptisism, ifrågasättande, analys av bakomliggande idéer, eller av frånvaron av ideologi. Inte en statsminister som säger de värsta saker med snälla hundögon.

Tänk om vi finge ett valresultat som dels ledde till att integritet och rättssäkerhet blev frågor högst upp på prio-listan. Så som piratpartiet hävdar. Dels att gammelpartierna skakades om så rejält att de tänkte efter vad de egentligen vill - om de vill något annat än att ha makt åt en politisk elit. Så att fp återfann sin socialliberala själ där empati och förståelse för de som redan ligger förenas med rättspatos och en frisinnad, liberal politik i övrigt. Men då måste de slita sig loss från allianspolitiken och tänka självständigt. Tänka och begrunda vad socialliberal ideologi innebär.

Jag har svårt att se ett troligt valresultat som leder dit. Det kräver ju att piratpartiet röstas in och att sverigedemokraterna stannar hemma. Och att blocken blir jämnstarka utan att någotdera når ensam majoritet.

Men man kan ju alltid hoppas.

Vad visar opinionsmätningarna, egentligen?

Idag, den 20 aug, precis 30 dgr före valet, publicerar DN/Synovate ännu en opinionsmätning. Den visar att, av de som avgett röster, ställningen mellan blocken är mycket jämn. Skillnaden sägs bara vara 68.000 röster.

Jag vill lyfta fram två aspekter, som sällan nämns. Den ena är att inget av blocken har egen majoritet enl opinionssiffrorna, och så har det varit under lång tid. Om partierna blir desamma i riksdagen efter valet som nu, så blir det en folkminoritet som regerar. Och som attityderna förefaller vara så blir det inte heller mycket av samarbete. Det ser jag som en bristfällig demokrati.

Det andra är att det är väldigt många som inte bestämt sig. Därtill kommer bortfallet. När stora delar av väljarna inte bestämt sig, är värdet av opinionsundersökningar mycket begränsat! I denna undersökning är de osäkra 22,2% !!! Mer än var femte väljare.

Vad säger det? Varför är de (vi!) osäkra?
* Kan det möjligen bero på att partierna avlägsnat sig från sina tidigare ideologier?
* Kan det bero på att partierna i mycket ligger så nära varandra i sakfrågorna, och att väljarna genomskådat att mycket av valkampen är en skenfäktning?
* Kan det bero på att de etablerade partierna sorgfälligt undviker viktiga frågor, sådant som personlig integritet och rättssäkerhet? Kan det vara så att detta faktum gör många väljare osäkra om de vågar ta sitt gamla parti eller måste söka ett alternativ?
* Kan osäkerheten delvis bero på att opinionsinstituten inte ger fler alternativ än riksdagspartierna och sd? Att väljare därför blir osäkra på om andra, mer el mindre nya alternativ har en chans till riksdagsplats!

Hur skulle opinionssiffrorna se ut om integritet och rättssäkerhet diskuterades av gammelpartierna? Om t ex piratpartiet också var ett av institutens alternativ?

Hur mycket blir det rena slumpen som avgör valet den 19 sept på grund av dessa brister både i debatten och i opinionsundersökningarna?

Inser inte riksdagspartierna, media och opinionsinstitut att detta är demokratiska brister?

Har du någon pejl på valet?

Fler väljare än någonsin verkar vara mycket osäkra inför höstens val. De markerar detta genom att uttrycka "vet ej" el liknande i opinionsundersökningar, eller så vägrar de svara och registreras som bortfall.

Vad betyder det? Jo, att det är ett stort missnöje med dagens riksdagspartier! De ser inga större reella skillnader mellan blocken. De hyser misstro till sina "gamla" partier men finner inget bra alternativ bland de övriga. De känner att vad som är viktigt prioriteras annorlunda av partierna än för dem som väljare.

Så, därför finns ett antal frågeprogram i olika tidningar där man får svara på olika frågor och så jämförs det med vad riksdagspartierna (oftast bara de!) tycker. Många har fått märkliga resultat. Vilket givetvis beror på vilka frågorna är, hur de formulerats och inte minst, på om det finns något sätt för den villrådige väljaren att väga in hur viktiga olika frågor är för honom/henne. Dessa "partisympatitester" är således mycket osäkra instrument om man vill ha dem som vägledning!

Gammelmedia är inte heller till någon större ledning. De kör på i gamla hjulspår med att uppmärksamma riksdagspartierna och deras valfrågor. Ja, än värre, de reducerar ofta alternativen till en fråga om "blocken", tyvärr oftast med partiernas tysta medgivande. Det gör det inte lätt att hitta rätt. Speciellt som partier utanför riksdagen kommer i skymundan, eller inte får vara med alls!

SVT planerar en Valpejl. Där ska partierna och deras kandidater och frågor presenteras. Fint initiativ. Som public service media kan man ju förvänta sig en allsidig och neutral presentation...
Tyvärr verkar det ha gått fel redan före start. SVT tänker sig bara att presentera riksdagspartierna plus sverigedemokraterna!!! Inte piratpartiet! (Pp) kom ju ändå in i Europaparlamentet vid det senaste allmänna val som hållits, för bara ett år sedan! Det valet borde ha lärt både SVT och andra media att opinionsundersökningar är bräckliga intrument!

Rimligen borde SVT presentera alla partier av någon storlek, dvs minst 10-12 stycken. Det är en skyldighet inför väljarna.

Dessutom; att utförligt presentera de olika (cirka dussinet) partiernas kandidater är oerhört viktigt eftersom vi har ett slags personval i Sverige. Visserligen kunde det vara mera konsekvent, men ändå!
Därför måste vi veta om kandidaternas åsikter, inte bara partiernas. Inte minst om de i någon fråga avviker från partilinjen. Inkomst och ålder, ok, men vi röstar väl efter åsikt! Eller hur?!

Det kan vi bara göra om vi får information om vad kandidaterna tycker och tänker. Valpejl får inte göra det för enkelt för sig.

Meningslösa siffror

Jag skrev redan häromdagen om det meningslösa i opinionsundersökningar med stort bortfall och/eller osäkra. Min slutsats bekräftades ytterligare nu när bl a SCB:s mätning kom. Återigen kommenteras med stort allvar, med olika infallsvinklar, hur denna ska tolkas.

För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.

Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.

Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?

Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!

För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...

Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?

Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!

Osäkra opinionsmätningar

Opinionsmätningarna strömmar över oss, och kommentatorerna gör allvarsamma analyser. Jämvikt. Dödläge. Vilket parti åker ut? Vilket kommer in?

Men tittar man lite närmare, vilket inte är så lätt, eftersom det är sällan underlaget redovisas, så brukar de osäkra vara kring 20% eller mer... Vad betyder då de andra siffrorna?
"Skvatt intet", vill jag påstå. Eller i vart fall inte så mycket.

Det intressanta är vart osäkra går, eller om de stannar på soffan. Nåja, nog får soffan en del, men inte alla. Jag skulle tro att många av de osäkra ligger nära de röd-gröna, men inte gillar deras ekonomiska politik eller är tveksamma pga deras vacklan betr integritetsfrågorna. Tvekan betr integritetspolitiken finns hos många av de presumtiva alliansväljarna också. Minst tveksam-reserv har nog moderaterna. Däremot kan de tappa en del röster till sina små lydpartier, av taktiska skäl kanske. Många känner också en tvekan eftersom blockens politik i mångt och mycket i vart fall skenbart liknar varandra. Och ett snarlikt skäl till tvekan är frånvaron av klara ideologiska kännetecken hos partierna. Och i den mån de finns är de inte de som tidigare var partiernas kännetecken.

Frågan är om all denna tvekan leder till att sverigedemokraterna på sluttampen tar tillräckligt många missnöjda för att klara 4%-spärren. Eller om missnöjet, av andra skäl, leder till att piratpartiet lyckas samla de som vill ha en politik som bättre hävdar privat integritet och rättssäkerhet.

Den stora osäkerheten hittills gör att valresultatet på valdagens kväll kan bli snudd på vad som helst. Jag är övertygad om att valstrategerna inom alla partier är fullt medvetna om detta.
Vi kommer att få se många nervösa utspel...

Förvirrade väljare?

En av de kommentarer kring de senaste opinionssiffrorna jag läst (eller hört?) var den att sverigedemokraternas fina siffra nu - klart över spärren - inte innebär ett stöd till sd´s främlingsfientliga politik. Nej, den innebär att många väljare är missnöjda med både allianspartierna och med oppositionen. Vilket jag tror är en riktig analys.
Om de väljer sd i valet är en öppen fråga. Vars svar ligger i de etablerade partiernas händer.

Att piratpartiet inte passerar spärren i dagens undersökningar kan ha flera orsaker. En är att det verkar som att (pp) inte varit ett alternativ att välja på. Ett annat är att (pp) trots allt är ganska okänt utanför de internetaktiva ungdomarna. Liksom att det märkliga partinamnet skrämmer bort en del presumtiva väljare. Om man öht kopplar ihop partiet med något är det olaglig fildelning, i övrigt vet man inget. Vilket till stor del är partiets eget fel.

För mig förefaller det dock uppenbart att även många av de som anger sympatier för något av allianspartierna är missnöjda. Men de ser inte att (pp) är ett alternativ, och de vill inte ta i sverigedemokraterna med tång ens.

Jag skulle också tro att oppositionen drar fördel av missnöjet med alliansens integritetskränkande politik (FRA-lagen, Ipred mm) eftersom även där finns väljare som inte ser (pp) som ett allvarligt alternativ. Dessutom finns en hel del väljare där som är i ett gränsland mellan sossarna och sverigedemokraterna.

Det är klart att väljarna blir förvirrade, de traditionella partierna gör dem besvikna och alternativen upplevs som antingen oseriösa eller otänkbara av andra orsaker.

För oppositionen (s, v, mp) gäller det att göra klart dels skillnaderna mot sverigedemokraterna, dels att vara mera övertygande och klar i sin inställning till FRA-lagen etc.
Vill allianspartierna (m, kd, c, fp) att alla ska klara spärren och dessutom sitta kvar i regeringsställning så måste partierna visa sina skillnader - om de har några! - samt hitta tillbaka till sina grundideologier, dvs snabbt ändra kurs betr FRA-lagen och annat som är på gång i likartade frågor.

I annat fall lär valrörelsen och valresultatet bli en rysare, inte bara för väljarna, utan också för de flesta av dagens riksdagspartier.