Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.

Alternativ och valfrihet - eller offentliga monopol, s-artikel avslöjande.

Så har vi i klartext än en gång fått veta hur många aktiva socialdemokrater, strax under toppen, men på ledande poster runt om i landet ser på hur deras partis politik skall vara. Nu senast kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i en insändare i lokaltidningen PT.
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?"  (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).

Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis".  Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.

Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.

Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler",  märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.

Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs.  Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"!  Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!

Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar!  Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.

Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?

Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

Extremisters hejarklackar mm

Vill som uppföljning till gårdagens text om extremvänstern "rädda" Eric Erfors ledarartikel i Expressen om Jonas Sjöstedts problem med våldshyllande undomar i  Ung vänster. Jag citerar hela artikeln här. Men mera följer under den.
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem. 
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.

Bland undertecknarna finns tre distriktsstyrelseledamöter från Uppsala, två distriktsstyrelseledamöter från Västmanland och en från Blekinge, Denize Mathisson.

Nyligen tvingades Ung Vänster att sparka sin distrikts- ordförande Erik Drottman i Blekinge. Orsak? Han hade i en intervju i SVT uttalat sitt stöd för RF. När kickas Denize Mathisson?

Förbundets ordförande Stefan Lindborg har ett gigantiskt problem.

Det handlar alltså inte om några enstaka omdömeslösa individer. I Örebro uteslöts Ung Vänsters distriktsordförande Markus Allard på grund av sitt stöd för RF. Efterträdaren Axel Frick fick också gå, och av samma anledning!

Åtta av förbundets 22 distrikt har krävt att Allard ska få komma tillbaka in i vänstervärmen.

Varje ung vänsterpartist som ger den svenska skolkrisen ett ansikte och uttalar sitt stöd för Joel Bjurströmer Almgren och hans lärjungar i Revolutionära fronten förstår inte heller att det oundvikligen spiller över på Jonas Sjöstedt.

Fredrik Reinfeldt behöver inte jagas för kommentarer om Muf:are som stöder våldsamma högerextremister.

Bjurströmer Almgren dömdes nyligen till 6,5 års fängelse för knivattacken mot en nazist under demonstrationen i Kärrtorp. Vi behöver väl inte chockeras över att just en representant för DN Kultur, Niklas Wahllöf, vill relativisera det vänsterextremistiska våldet och tycker att Janne Josefsson och "Uppdrag granskning" ägnar sig åt en kålsuparteori när de nu granskar RF.

De stackars slovakiska byggjobbare som råkade befinna sig i närheten av RF:s stormtrupper och blev brutalt misshandlade, lär inte hålla med DN:s skribent.

Ametist Azordegan är programledare i Sveriges Radio och en uppburen hiphopskribent. Hon lät meddela på Twitter att: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla."

För när Josefsson dragit ner brallorna på hennes hiphopkompis Sebbe Staxx i Kartellen brast det för Azordegan.

Det vänligaste man kan säga om Sebbe Staxx är att han definitivt fungerar avskräckande: Håll er borta från tyngre droger, gott folk, det kan påverka intellektet! I Kartellens video till låten "Underklassmusik" medverkar kamraterna i Revolutionära fronten. Våldsvänstern har en hängiven supporter i Staxx.

Och bandets konsertarrangör United Stage skryter med att "Kartellen jämförs med legendariska och provokativa svenska pionjärer som Latin Kings och Ebba Grön".

Visst, det finns ju pengar att tjäna för alla inblandade parter på att "provokativt" flirta med det politiska våldet. Får RF en del av gaget?

På Ung Vänsters hemsida finns ett uttalande från förbundsstyrelsen om att "Det nazistiska våldet måste stoppas".

Får vi någonsin se förbundets handlingsprogram mot det vänsterextrema våldet och en absolut nolltolerans mot medlemmar som uttrycker sitt stöd för våldshandlingar?

Skulle inte tro det. Trots att det är partistödet som finansierar våldets hejarklack i Ung Vänster." 

Jag tror nog att Jonas Sjöstedt vill och försöker hålla rent i detta. Men det är onekligen ytterst besvärande för honom och v att det finns så många som anser sig vara vänsterpartister eller "vänstersinnade" som inte bara slätar över våldsvänsterns extremism utan till och med hyllar den och anser att den är demokratisk och ideologiskt rätt. 

På min Facebook har Lucas Lux lagt in ett långt " försvarstal" från RF, där de försöker bemöta Uppdrag gransknings program. Det är ett ynkligt försvar, men väldigt belysande för hur de och deras anhängare ser på våld som en rättfärdig arbetsmetod i sin "kamp".  Och hur alla som inte stöder deras våldsideologi är fiendet.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys. 

Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.

Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).

Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.

I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.

Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.

Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.

Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "

Det var RF det. "Med de medel som situationen kräver".  Vilket uppenbarligen inbegriper våld. 

Nu Lucas Lux analys och svar - också på RF-s FB. Men där redigeras och tas bort friskt. Därför "rädda" denna och ovanstående text.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.

Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.

Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.

"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.

När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.

Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."

Högerfascism och vänsterfascism är lika illa. De är våldsbenägna och odemokratiska.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp. 

Extremister och deras omgivning

Gårdagens Uppdrag granskning (UG) orsakade som väntat mycken uppmärksamhet och kommentarer.  Även om det ligger kvar på SVTPlay bara till den 12 juli ger jag länken här.

UG har ju flera gånger granskat "extremhögern" (nynazzar etc), senast för en vecka sedan, men detta är mig veterligt första gången de grundligt skärskådat också den extremism som finns till "vänster".  Inte helt oväntat så visade det sig att de båda extremerna i mångt och mycket är mycket nära besläktade, och inte minst i sin förkärlek för hot, misshandel, inbrott och annat grovt våld och odemokratiska metoder mot de som de anser är motståndare. Och visar det sig, som motståndare ser de inte bara den andra extremen, utan även de som står för demokrati och tolerans - och de som inte visat minsta politiskt intresse. I farten kan också en del som är, eller kunde vara, den egna extremen närstående. D v s det är ofta bara rena gangsterfasoner och våldsdyrkan som är grunden.

Att detta gäller mycket av högerextremismen, det är ju känt och erkänt. Men - precis detsamma gäller extremvänstern och dess tillskyndare. Vilket inte varit politiskt korrekt, i vart fall inte för många s.k. vänsterintellektuella och andra som gärna ser grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget.

Det är ju känt att såväl nazizter som kommunister och deras gelikar ansett liberalerna som sina värsta fiender. Eftersom de förhatliga liberalerna står för demokrati och frihet. Ser nu att dagens extremvänster säger likadant. Citat " har fått höra av RF och dess fanclub att jag är en äckelliberal som eftersom jag är liberal är VÄRRE än nazisterna."  Jojo.   De har en förmåga att uttrycka sig belevat och "intelligent"...

Direkt efter UG igår skrev jag följande  på Facebook. (Ha överseende med vissa upprepninga i min inledning ovan.)
"Vålds"romantik" och antidemokratiska grupper av extremt slag finns på båda kanterna. Och liknar varandra i högsta grad i sin samhällssyn och sitt förakt för demokratiska värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc. 
Visste man inte det sedan tidigare så blev det fullt klart efter kvällens Uppdrag Granskning. UG har ju tidigare flera ggr analyserat och granskat "högerextremismen", ikväll granskades de s.k. antirasisterna, dvs "vänsterextremisterna" typ AFA och RF.
Deras grundsyn är identisk trots att de själva (och av andra) anser sig vara motpoler. De tillgriper ALLA., jag säger ALLA, medel för att förfölja de som inte tycker som de själva gör. Och de inte bara har åsikter - ofta väldigt grunda och osammanhängande - ,men de omsätter dem i praktiken också. Våld, fysiska hot, misshandel, förstörelse etc. Det gäller alltså inte bara "högersidans" extremister utan lika mycket "vänstersidans" extremister som hyllar terrorister.
Våld, våld, våld. Tysta "de andra". Och då inte bara "motpolen" utan även vanliga företrädare för demokratiska ideologier. Om du inte är extremist av deras sort så är du, enl dem, per definition fascist även om du är liberal. Ja, faktisk om du inte ens har minsta politiskt intresse eller engagemang. Du är en kapitalistisk utsugare eller en stalinälskande kommunist.

Jag accepterar inte att den ena sidans våld gör det legitimt att tillgripa våld mot dem. De har rätt att tycka vad de vill. Men inte att skrämma eller tillgripa hot eller våld. Det är lagbrott. Och de ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter ta hand om, inte extremisterna själva. All extremism och dess konsekvenser måste bekämpas, med demokratiska kraftfulla medel. Demokratin försvinner om den "försvaras" med odemokratiska, terrorliknande medel." 

Till detta vill jag lägga följande.
Polisen och domstolarna får inte lägga fingrarna emellan när det gäller att bekämpa de som använder våld som politisk metod.

Jag behöver väl inte här betona att jag avskyr rasism, nazism och fascism i alla dess former? Om någon inte vet det rekommenderar jag att scrolla tillbaka en del bland mina hundratals bloggtexter.

Häromdagen påpekade jag både på bloggen och Facebook att det finns likheter mellan de riksdagspartier som ligger närmast de båda (utomparlamentariska) extremerna. Det uppfattades inte väl av några vänsterpartister. Nu ser jag att det även idag finns en överslätande attityd till "vänstervåld" hos vänsterpartister (som ändå inte vill kalla sig kommunister!)

En av de intervjuade i UG var Sebbe Staxx, som idag skriver (mycket mera välformulerat än i teve) följande, vilket publicerats på FB av en vänsterpartist:
"I Uppdrag Granskning som sänds ikväll så intervjuas jag under premissen att jag ska prata om nazismens framfart i samhället och Kartellens avståndstagande från nazismen. Istället blir jag utfrågad om Revolutionära Fronten, en grupp jag inte är med i och aldrig varit med i. Jag är med i och representerar artistkollektivet Kartellen. Däremot är jag sedan tidigare bekant med enskilda individer i RF, på samma sätt som jag känner allt från bankrånare till moderata kommunalpolitiker.

Några saker vill jag dock poängtera och utveckla. I programmet säger jag att hela Sverige är antidemokratiskt, detta vill jag förklara.

I dagens Sverige känner sig en stor del av medborgarna bortglömda, osynliggjorda och icke delaktiga, det är enligt mig antidemokratiskt. Det gäller allt från personer som växer upp i betongens och hopplöshetens miljonprogram till de som växer upp i bruksorter där de ser fabrik efter fabrik läggas ned när nyliberalismen sätter vinst framför människor. Det är enligt mig antidemokratiskt. Ja, vi har riksdagsval var fjärde år. Vi har val där vi ger politiker förtroende att göra en sak och sedan går de och gör något helt annat, det är enligt mig antidemokratiskt. Vi har ett samhälle där dessutom marknaden har mer att säga till om och är en större maktfaktor än folkets vilja, det är antidemokratiskt.

Enskilda händelser kan jag inte uttala mig om, jag är som sagt inte med i RF och har aldrig varit det. Jag kan däremot konstatera att om man har en tröja med en nazistisk symbol på sig (SS-Totenkopf) från en nazistinfluerad slovakisk huligangrupp och befinner sig i närheten av en sammandrabbning mellan nazister och antinazister innebär det en ökad risk, detta hade de som attackerades vid nazistdemonstrationen. Vi i Kartellen har sagt det förut, vi är gatans "BBC" och vi visar vad som händer i den verklighet som tyvärr för många blundar för. Om fler öppnade ögonen och ändrade förutsättningarna, minskade klyftorna, satte människor framför ekonomisk vinst, rustade upp bruksorterna och miljonprogrammen...då kanske det skulle börja se annorlunda ut.

Vi i Kartellen skulle mycket hellre vilja rapportera om en sådan positiv utveckling. Men tyvärr lever vi i ett samhälle med social kannibalism, ekonomiska klyftor och nyliberalism. Ett samhälle som skapar konflikter. Och så länge vi har det kommer vi se till att alla får höra om det.

Sebbe Staxx" 

Detta kommenterade jag som följer: " I UG säger Sebbe klart och tydligt att han anser att "hela Sverige" är antidemokratiskt. Han visar ett utpräglat förakt för demokrati som sådan, eftersom den inte leder till det resultat som han önskar. Och han anklagar alla andra. inklusive de som starkast står för demokrati, för att vara odemokratiska. 

Så tänker och agerar en extremist, som stöder och hyllar odemokratiska våldsgrupper. 
Detta kunde han inte, och ville inte, bortförklara i UG och inte heller i detta mer välformulerade inlägg. Han anser, enl ovan, det naturligt att det förekommer våld när olika åsikters företrädare drabbar samman. Och han vill bara tala om annat. 
Klargörande."

Att en vänsterpartist som publicerade detta -  utan att ta avstånd från det, tvärtom - menar jag är ett sätt att söka förringa och släta över den våldsextremism som finns bland sådana som kallar sig vänsteranhängare. Och den överslätande attityden finns bland fler.  Jag känner så väl igen ordvalet med hat mot allt som det minsta som står för tolerans och demokrati. Alltså även hos sådana som själva anser sig vara demokrater på någon slags diffus "vänsterkant". Det är beklämmande och ger ju dessa våldsverkare och smågangsters en slag legitimitet. Beklämmande och skrämmande. 

Och att det är som jag (och Sebbe) beskriver det verifieras ju av hela Uppdrag Gransknings program. 

Skönt att Janne Josefsson inte låtit sig skrämmas av dessa extremer på båda sidorna, utan granskar dem båda.  Undersökande journalistik som inte blundar för en del av verkligheten, är viktig men för sällsynt numera i dagens mediavärld. 

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Opinionen ger alliansens partier underkänt

SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen  38,9 % och de röd-gröna  50,6 %.  Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.

Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer.  Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.

Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller.  Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.

M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror.  S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v.  S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!

Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.

Om biståndet och moderaterna

Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.

 Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist. 
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra. 
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!  

Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.

Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask.  Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag.  Ynkligt! 

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.