El Haj-affären, om partilojalitet, och/eller annan lojalitet - och motiv

 El-Haj-frågan, den rymmer flera aspekter och motstridiga principer.

Alltså. Till slut tappade partiet, dvs S partidistrikt tålamodet pga av ett flertal "misstag", dvs unglidande ursäkter som visat sig vara (?) lögner, och efter han Hajen försvarats av ledande Sossar (inkl Magda A). P-distriktet vill/kräver att han ska avgå som riksdagsman , han har ju brutit emot den absoluta lojaliteten emot paritets principer (ideologi?). Men har utesluts inte som medlem. Dvs han får vara kvar som medlem, bara han håller käften.

MEN El-Haj avgår frivilligt som medlem, men sitter kvar i riksdagen, och blir "vilde",- och säger sig ändå vilja företräda de idéer som S-partiet har. (Dock med tillägget att han oxå ser sig som palestinier också, har två identiteter; svensk sosse och anti-israelisk palestinier).

En fråga är då: Kan man (som sosse) vara både-och ? NEJ säger s-partiet, i vart fall inte som s-riksdagsman. En som företräder S i riksdagen (och gissningsvis inte heller i kommun- eller regionsammanhang) SKA vara 100% lojal till "partilinjen" - inte han några andra sympatier eller lojaliteter. Basta!

MEN El-Haj måste ju ha en inkomst, helst en hyfsat bra sådan, så han går ur partiet och sitter kvar på sitt mandat i riksdagen. Partilös, dvs vilde.

Vilket inte S-partiet gillar. De är ju inte vana vid sådan obstruktion! (En ev sorti, ska ske snyggt och helst diskret. 

      Nå. Är det då helt självklart att en riksdagsledamot alltid ska följa "partilinjen", oavsett vad hen tycker? Varför tycker ledamoten annorlunda än partilinjen? Anser hen att partiet inte bara har fel en sakfråga, eller kanske till och med lämnat sin ideolog, genom att "modernisera" partilinjen(s tillämpning)? Kan man ha olika, två eller fler, lojaliteter, som är delvis motstridiga - och ändå företräda s-partiet?

I detta fall är det tydligt att S-partiet anser att lojaliteten är det viktiga, och den kan inte finnas åt två eller fler håll. Det är en "helig" sossepartiprincip.

El Haj anser (ansåg?) att han var lojal åt två håll. Delvis genom att glidna på sanningen. Men OK.

(Noterar att i övriga partier har dock interna oenigheter tillåtits, till och från, om än i olika omfattning, men även inneburit att ledamöter blivit "vildar". Av en eller annan orsak.)

Men, som sagt, S anser i detta fall att det El Haj gjort och gör är oförlåtligt. Dvs att han sitter kvar på sitt riksdagsmandat.

Vad är då rätt och riktigt i detta?

Alltså, valsedlarna toppas av ett partis namn. Och kandidaternas placeras i den ordning som resp parti fastställt. Den ordningen har dock på olika sätt kunnat rubbas genom att väljaren antingen kunnat stryka ett namn eller kryssa (prioritera, lyft upp) ett namn. Dvs ett slags personröstning, som avviker från partiets rangordning. Sedan fördelas antalet mandat efter partiernas röstetal.

MEN, det är personen som sådan som väljs till riksdagsledamot, för sin valkrets. Han/hon representerar alltså sin valkrets, inte sitt parti. (Att de sedan sorterar sig själva i riksdagen efter parti, är en annan sak!)

Riksdagsledamöter som blivit vildar, brukar ibland också också ha detta som motivering till att sitta kvar, dvs att de är invalda, som personer, för sin valkrets - inte för ett parti.

Jag gissar att indirekt är det så El Haj resonerar, motiverar att han sitter kvar, men utan partibeteckning, för sina väljare. (Om han nu ö h t funderat på detta.. )

Men, varför hoppar man av "sitt" parti (ibland genom att också hoppa av eventuella uppdrag, ibland dock genom att sitta kvar, med lön/arvode, för den tid man valts av väljarna.

I El Hajfallet så så anser han ju att han kan/får ha dubbla lojaliteter, och att han dessutom har kvar sina s-värderingar - och sitter perioden ut i riksdagen. Punkt. S anser att han brutit mot s-åsikter - och ljugit. Men någon opartiskt prövning vem som har rätt betr ideologin har väl inte skett.

Men i andra "vilde-fall" så får man väl säga att det finns olika variationer. En vanlig är att det det varit rent praktiskt skilda bedömningar i "smärre" frågor som lett till ngt slags skilsmässa mellan parti och ledamot. Personfrågor och/eller någon praktisk/ detalj.

(Betr T Khöngisson, var det dock den praktiska hanteringen av en viktig principfråga (pensionsfrågan) som ledde till att han av fp (lokalt i Gbg) uteslöts och sen gick till KDS, som avgjorde partibytet.)

Jag vill dock framhålla att det finns skäl för avhopp som är helt hedervärda och moraliskt försvarbara. ( Jag ser dock inte att det är tillämpligt alls i El Haj-fallet")

Alltså, om en ledamot/medlem (med eller utan uppdrag) väljer att avgår eller sluta som medlem (och eller ledamot) i ett parti som med tiden starkt avviker från sin grundläggande ideologi (genom att t ex ändra sin aktuella partilinje bort från grundideologin) - då är det i högsta grad moraliskt och ideologiskt riktigt att lämna det partiet. (Och att klart ange orsaken, dvs att man själv står fast vid sin ideologi, som också varit partiet, men som partiet lämnat.

Hur man då eventuellt väljer att kvarstå i ett uppdrag (t ex som vilde i riksdagen) det beror väl på situationen. Men om man gått ur sitt gamla parti, kan man ju inte sitta som repr för det, utan måste bli "vilde" - men vidhålla den linje som partiet hade innan det ändrade sin linje...

Rent praktiskt/mänskligt lär det väl vara svårt, så lika bra att lämna det - också.

Folktribuner - en väg bort från högerpopulismen

Att öppna vägar för långt fler kontakter med väljarna och för mer profilerade och identifierbara förtroendevalda är en huvudväg bort från högerpopulismen.

Så avslutar Olle Wästberg, socialliberal veteran i L, en artikel i Nu, där han söker vägar att minska klyftan emellan väljare och valda.

Olle W konstaterar att det är dålig kontakt mellan väljare och valda i Sverige. Långa valperioder, stora valkretsar och litet inslag av personval gör att få vet vem som representerar dem. Jag citerar" : "Det amerikanska representanthuset har endast tvååriga mandatperioder. Vartannat val ställs ledamöterna inför väljarna. Det innebär att den som mister kontakten med sina egna väljare får det svårt.

Valkretsarna är ganska små och ledamöterna har som regel ett eget kontor i valkretsen. Dit kan medborgarna komma med åsikter och förslag, men också för att be om hjälp. När man fått en komplicerad blankett från myndigheterna kan man gå till sin valde representant och där få reda på hur man fyller i den. Och mycket annat, till exempel frågor om tillståndsgivning. Detta skapar en direkt länk till väljarna.

När de engelska liberalerna var som framgångsrikast, på 1970-talet, formulerade de ett av sina mål som att ”göra den representativa demokratin mer representativ”. Vad de menade är att enskilda som vill få synpunkter och åsikter framföra ska kunna ha det liberala partiet som kanal – om inte ståndpunkterna är totalt oliberala. Men partiets representanter skulle se det som sin uppgift att företräda de lokala opinionerna."
---  

Nu är väl inte valdeltagandet i USA mycket att skryta med, men onekligen har de där ett system som möjliggör en tätare kontakter med de som kandiderar. Och jag vill betona, som en kommentar till de engelska liberalerna, att de som väljs ska stå för en ideologi, den som resp parti ska företräda, men att de inte slaviskt ska följa partiprogrammet, utan kunna ha en självständigare ställning gentemot partiledningen, och vara fria att i högre grad än idag kanalisera lokala opinioner. Att öppna upp partierna bör rimligen vara ett sätt att göra det.  Den socialliberale pionjären Adolf Hedin, som verkade runt förra sekelskiftet, hade en klar  liberal ideologi OCH fungerade som en folktribun, han förde fram enskilda människors,  förde fram deras problem. Att ta upp enskilda fall, människor som råkat i kläm hos byråkratin, haft svårt att föra sin egen talan mot myndigheterna.

--- 
Jag citerar igen: "Att vara folkvald bör vara att representera folk. När ledamotsstödet i riksdagen infördes var tanken att ledamöterna skulle kunna bygga upp en egen stab och också vara lokalt representerade. Sedan dess har, i samtliga partier, partiledningarna lagt beslag på ledamotsstödet för att stärka kretsen kring partiledaren. Orsaken är att nästan alla partier har krympt, och därmed också får mindre i partistöd. Men att detta leder till minskade kontaktytor med väljarna är inte bra för demokratin." 

--- Nog ligger det mycket i det Olle Wästberg skriver. Personval, friare ställning för ledamöterna och närmare kontakter med väljarna. En demokrati som ligger nära medborgarna är ett värn emot högerextremism. 

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Sluten omröstning ska vara hemlig!

Det har varit ett förfärligt ståhej kring den slutna omröstningen vid landstingsfullmäktiges möte den 20 nov av ny ordförande för landstingsstyrelsen (de facto = landstingsråd). Upprörda kommentarer främst från en skakad sosseledning i landstinget, men även andra prominenta socialdemokrater och vanliga sosseväljare i Norrbotten. Man vill till varje pris ha fram namnen på de (s?) som röstat på ett sätt som partiledningen inte ålagt dem att göra. För att straffa, utesluta, brännmärka för att inte nämna hot om att "förrädarna" skall kastas på bål - som i häxprocesserna fordom.

Vad är då anledningen till att vi har slutna omröstningar ibland i parlamentariska sammanhang? Svar: givetvis för att det ska vara möjligt att rösta hemligt, att kunna rösta enligt sin övertygelse! Utan att bli utsatt för påtryckningar eller bestraffningar. Att inte behöva gå efter partidirektiv. I Sverige väljer vi faktiskt in personer till både riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Att sedan dessa personer finns på valsedlarna under en partibeteckning är en helt annan sak.
Slutna omröstningar förekommer oftast i personfrågor, vilka kan vara känsliga utan att därför ha partiideologisk natur. Det viktiga är att ha chansen att rösta efter eget huvud, utan direktiv från andra. Det ser jag som en viktig demokratisk princip.

Enligt Wikipedia så definieras också sluten omröstning sålunda: "Sluten omröstning är en typ av omröstning som innebär att omröstningen sker i hemlighet, inte sällan med hjälp av papperslappar eller dylikt. Motsatsen till sluten omröstning är en öppen omröstning som kan ske genom till exempel handuppräckning eller genom ja- och eventuellt nejrop, acklamation. I allmänna val kallas detta för valhemlighet och brukar ses som en förutsättning för demokrati."

Jag ifrågasätter därför starkt att det ska kunna efterforskas hur ledamöter röstat i en hemlig omröstning. Det strider ju emot principen för slutna val. Sluten omröstning innebär att den är hemlig och skall så vara.

Det är inte heller lämpligt att röstande visar andra röstande hur han/hon röstar. Även det strider mot syftet med och motiven för förekomsten av sluten omröstning. Valhemligheten ska respekteras, såväl av partiledningar som av de röstande själva.

Jag kan tänka mig att sluten omröstning inte ska kunna ske vad gäller val av riksdagens talman. Det är en så viktig fråga, då talmannen i princip är den faktiska statschefen (om än kungen är det formellt).  Men i övrig fall där sluten omröstning kan ske så ska den vara hemlig, hur någon röstat ska inte få efterforskas och inte heller av den röstande redovisas för andra, för att därigenom visa att han/hon följt några partidirektiv (partipiska).

Jag menar dessutom att demokratin skulle stärkas om personval blev vanligare och om de personvalda fick större tyngd i sitt mandat och kunde vara självständigare gentemot partiledningen i det parti de valt att ansluta sig till.

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.

Är kommunpolitiker korkade?

Tillåter mig att citera en hel text från Facebook (ovanligt lång för att vara på FB) , för att nedan kommenterar den. Den som skriver är Fredrik Sneibjerg (med lån från Marianne Damström Gereben), folkpartist i Värmdö.  Partibeteckningen är, för mitt resonemang, oväsentligt,.det är en del faktiska och principiella saker jag vill belysa.
---
"Är vi kommunalpolitiker verkligen så korkade som en del påstår?
Jag har varit politiskt aktiv sedan 2002. Det var irritationen över att politiker inte gjorde rätt saker som fick mig att aktivera mig.
Jag insåg att detta krävdes om jag ville vara med och påverka. Att sitta runt köksbordet med grannarna och vara missnöjd hade ju inte lett till att de förändringar och förbättringar som jag ville.

Men jag förstod inte då att inom några år skulle mitt engagemang för vår kommun skulle göra mig okänslig, ointelligent och helt verklighetsfrånvänd. För att inte tala om korrupt!
Eller? För det är just så som vi kommunala politiker utmålas alltför ofta. Att de flesta av oss är engagerade på fritiden, har helt andra heltidsarbeten och lever mitt uppe i den vardag som det sägs att vi inte har en aning om, är det inte många som vill höra.

Min vecka består av 2 dagar politiskt arbete som jag får ersättning för. Allt annat gör jag på ideell basis. Jag är ensamstående med en son som jag har var annan vecka med alla glädjeämnen och bekymmer som det medför.
Hans skola och uppväxt är min största prioritering. Det är en av anledningarna till varför jag sätter barn och unga vuxna främst i mitt politiska liv.

Jag bor i en bostadsrätt och pratar med mina grannar om det som rör dom i deras vardag, det är också viktigt.

Jag handlar på COOP, där jag pratar med dom som jobbar där och jag samlar poäng där. Jag samlar också poäng på IKEA men gillar inte fotboll.

Politik handlar också ofta om att finna lösningar på svåra och komplexa problem. Det handlar om att ta ansvar för helheten och skapa livschanser även för dem som inte har fått goda förutsättningar i livet. Politik innebär även att finna kompromisser. Precis som vi ibland måste jämka våra åsikter i det privata livet så gäller det även för politiken. Att vara störst innebär inte alltid att man är klokast, men ju större man är desto mer styrka har man i förhandlingar. Detta lär man sig tidigt som förälder till tonåringar. Men är du osäker på vad dina politiker står för, fråga oss och bedöm själv vem som tycker närmast som du.

Sen är det där med att vi inte skulle vara särskilt smarta, vi kommunala politiker. Jag vet faktiskt inte riktig var det kommer ifrån. Senast idag hörde jag något om att vi förmodligen inte skulle kunna få komma med i Mensa, en förening där man måste ha ett IQ över 148 för att få vara med. Näe, det kanske jag inte har, men är jag dum i huvudet för det? Är jag ointresserad av det som är viktigt för dem som har gett mig förtroendet att representera dem i stadens politiska församling? Betyder det att jag inte kan lyssna på vad andra värmdöbor tycker om sin vardag?

NEJ, det gör det inte! Jag bryr mig, annars skulle jag inte göra det här på min fritid! Så hör av er! Prata med mig! Maila till mig! Skriv till mig på Facebook! Jag lyssnar, jag kan inte lova att jag alltid kommer att hålla med er, men lovar att i så fall förklara varför. Och nästa år, den tredje söndagen i september, har ni världens chans att tala om hur ni tycker att jag har skött mig. Jag hoppas ju förstås på att jag får ert förnyade förtroende!

Ju fler väljare som stödjer mig och Folkpartiet, desto starkare blir min röst, ju fler människor som tror på mig och Fokpartiet, desto starkare blir jag och ju fler människor som inspireras av mig till att själva bidra till ett bättre samhälle desto starkare blir vi tillsammans.

Fredrik Sneibjerg, Ordförande Folkpartiet Värmdö
---
Min kommentar blir då denna.
Intressant och bra skrivet, och det visar på en tänkande kommunpolitiker. Men jag vill komplicera bilden något, trots att jag i långa stycken instämmer. Alltså; grunden för ett (kommunal-)politiskt engagemang varierar. Dvs, det är inte alltid det är ett gediget ideologiskt grundat engagemang för att påverka för en ideologi (eller i vart fall för ett partiprogram).
Ibland är det "bara" en vilja att klättra, att göra en politisk karriär. I andra fall har "man" blivit övertalad att ställa upp pga av kandidatbrist. De två senare anledningarna är nog dessutom sammanhängande, dvs när det är kandidatbrist är det också lättare att armbåga sig fram,  och detta är mycket vanligare idag än för säg 20-30 år sedan. Då hade partierna fler medlemmar, vilket gav en bredare rekryteringsbas och mindre utrymme för rena karriärister.

Jag har själv erfarenhet från flera olika fullmäktigeförsamlingar under olika decennier (från 1970, plus 80-tal, 90-tal och till mitten av 2000-talets första decennium) liksom från olika nämnduppdrag.  De flesta kommunpolitiker är hyggliga människor, som utifrån sin grundsyn vill arbeta för ett bättre samhälle, om än de har olika vägar att nå målen. Men onekligen finns mycket olika begåvningsnivåer också hos de hyggliga...
 Idag har dessutom fotfolket t ex i fullmäktige mycket mindre utrymme för påverkan än tidigare, nu när makten (i någon bemärkelse) är koncentrerad till kommunalråd, nämndordföranden och gruppledare och ev oppositionsråd. Och, som vi vet, makt berusar och korrumperar...
Tillgången till makt är förstås inget som precis överflödar för en oppositionspolitiker. Därför är det bra med maktskiften, så att ingen hinner bli för van vid makten. Att ingen fastnar i endera rollen. Att makt alltid kontrolleras.

En anmärkning till. Som hårt engagerad kommunalpolitiker (och förmodligen än mer för de som sitter "högre" upp) så blir det mesta politik, trots att vardagen tränger på och korrigerar. Man kollar upp vad andra politiker gör, läser handlingar och diskuterar alternativ. Hamnar till slut ofta i en slags glasbubbla, omedvetet. När man hoppar av, så upptäcker man väldigt snabbt att ytterst få "vanliga" väljare engagerar sig i samma grad, och många bryr sig inte alls.  Man sätter sig inte in i frågorna, struntar i det mesta. Eventuellt engagemang kommer i olika sakfrågor, och kan vara svårt att kategorisera in i någon mera definierad ideologi.
I bästa fall så röstar den vanlige väljaren på en person som den tycker sig känna något slags förtroende för. Men som systemet är utformat kan rösten lägga tyngd där väljaren inte avsåg det. I andra fall går man efter gammal vana, tar den valsedel som föräldrarna tog eller som kompisarna tar. Och sedan sitter man vid köksbordet, eller vid en öl bland kompisar,  och undrar varför det blir som det blir med politiken.....  Och därigenom frodas de fördomar som finns om kommunpolitiker. Ibland är de berättigade om än överdrivna, ibland inte alls. Och det blir för lätt att dra alla politiker över en kam - onda som goda.

Kommentar om demokratins brister i Sverige

I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.

Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.

Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.

Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.

Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.

Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.

Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.

Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Är personval en demokratisk fara? Versus partival.

Mary X Jensen, aka bloggaren Mina Moderata Karameller, resonerar om personvalssystemet och menar att det finns flera diskutabla faktorer som spelar in för hur många personkryss en kandidat får.
Mary menar att man också måste fråga sig hur kandidaterna får sina kryss. Det kan räcka att man är med i en förening, så vinner man. Eller att man gjort sig populär på annat sätt, underförstått i icke-politiska sammanhang. Att man är välkänd och betrodd i andra sammanhang behöver inte innebära att man passar för politiska uppdrag. Eller som en kommentar löd: Störst släkt vinner.

Men jag måste ställa en motfråga. Gäller i så fall inte samma sak betr partier? Att de partier som fått flest röster kanske inte är de bästa företrädarna?! Kanske har de bara bäst kontaktnät, organisationer och spindoctors etc bakom sig. Och mest pengar. Sossarna har ju LO, och alla andra närbesläktade organisationer som utgör täta nätverk för partiet, och de har pengar. Moderaterna har andra organisationer sig närstående - och pengar. Övriga partier har mycket mindre "släkt", och lägre väljarsiffror.

Med Marys sätt att se det så är även partiernas röstetal dåliga mätare på förtroende, eftersom det är så mycket annat än politiken som spelar in när ett parti blir stort.
Kanske har hon rätt. Kanske är det i konsekvensens namn inte beroende på politiskt förtroende som moderaterna blivit stora, eller att socialdemokraterna trots allt fortfarande är största parti. Kanske det också beror på LO´s sjunkande medlemstal att sosserösterna minskar?

Det är ju så att partierna, även före det begränsade personval som idag finns, rekryterade kandidater utifrån annat än renodlade politiska kriterier. Man ställer upp kvinnor, för att få jämn könsfördelning, man söker folk med just föreningsmeriter, söker folk som gjort sig kända i andra sammanhang. Det är klart att detta kan diskuteras, men hittills har det sällan ifrågasatts att det skulle vara en fara för demokratin.

Noteras bör att hon utgår från dagens system där personvalsinslaget är mycket svagt, kandidaterna rangordnas av sina partier och det är inte obligatoriskt att kryssa.

Jag tror faktiskt inte att riskerna för att "fel" personer väljs in genom personval är speciellt stora. Och de riskerna är minst lika stora vid dagens partival, när partierna puffar fram kandidaterna efter sina prioriteringar, vilka ju sannerligen inte bara är politiska utan ofta mer taktiska för att vara röstvinnande - och för att bevara partitoppens maktställning. Med utpräglade personval skulle det inte vara så betydelsefullt hur kandidaten trixar sig fram inom sitt parti.

Däremot har Mary rätt i att politikens innehåll borde vara det viktiga. Inte minst för väljarna! Jag tror därför att personval i mera renodlad form skulle kunna innebära ökad fokusering på innehåll och vad de olika kandidaterna står för. Men det är möjligt att då skulle också partistödet behöva reformeras...

Vådan av partival i st f personval

Utfallet av valet visar hur det går när det är partival och inte personval. Jag skissade igår hur ett mera renodlat personval kan gå till.

Om nu vänstern vill framstå som ett rumsrent parti så var det i och för sig bra att den uttalade kommunisten Kalle Larsson inte omvaldes och att Jonas Sjöstedt kom in. Men en klar förlust var att Alice Åström försvann.

Folkpartiets förluster drabbade bland annat Camilla Lindberg, Dalarna. Vid ett personval tror jag att hon skulle ha klarat sig kvar, trots fp`s förluster. Likaså Agneta Berliner i Västerås, FRA-moståndare med klar socialliberal profil som blev förbikryssad av en person, som i den mån man vet något om honom utanför länet, verkar vara lojalare med dagens hårda partilinje.

Jag skulle gissa att vid ett personval skulle den värdekonservative Lennart Sacrédeus i kd fått en del röster från annat håll också, från personer som uppskattar hans åsikter.

Visserligen skulle personval ge en i förhållande till partiledningarna mera bångstyrig riksdag. Men det är väl inget fel i det, eftersom den skulle bättre avspegla väljarnas åsikter än dagens.

Vilken färg väljer du ... valpejl

Jag har hoppat till några gånger när jag sett SVTs annons för sin Valpejl i sina kanaler. Det ser ju verkligen ut som kommersiell reklam för, tja... färg. Reklam, så oförblommerad, i självaste statstelevisionen. Efter några bråkdels sekunder inser jag att det är just "intern reklam" för SVT/SR:s Valpejl - på nätet.

Kanske detta kan ses som en illustration till problemet med alla dessa tester som media erbjuder sina läsare/tittare för att de ska hitta "sitt" parti. Frågeställningarna - och valet av frågor - avgör i vilket fack man hamnar. Därmed är de flesta test helt vilseledande i st för vägledande.
Jag har blivit allt möjligt i dessa tester, från vänsterpartist till kristdemokrat! Gjorde just om ett test, som jag klagat på tidigare p g a att det inte gick att väga frågorna. Nu fanns en liten chans till detta, men det ledde ändå fel. Främst p g a vilka frågorna var och vilka som inte finns.

SVT/SR:s valpejl är lite bättre. I teorin, för frågans vikt för mig kunde markeras. En viktig invändning är att är tekniskt svårhanterat. När man valt ämnen och partier kan man inte klicka sig vidare. Man måste backa... Nå, efter många försök kom jag igenom ett test. Jag valde 4-5 områden (av kanske dussinet ämnesområden) och 4-5 partier (av tio). Detta för att nå något slags fokusering... Men så konstigt det blev.
Nå, jag gick vidare och jämförde med tillgängliga kandidater i mitt län (Norrbotten) men fick även nu ett resultat som var något märkligt. Först kom en folkpartist, en bra bit ner på sitt partis lista (tyvärr), sedan tre piratpartister. Inte helt oväntat, men inte precis i den ordning jag gissat de skulle komma. Sedan två centerpartister, märkliga tanke och helt okända för mig! Sedan en salig blandning... kända och okända namn.

Självklart ville jag göra om testet utifrån några andra variabler. T ex se om jag helt koncentrerade mig på de ämnesområden som är viktiga för mig, alternativt ta med ALLA partier och ALLA frågor. Men se, det gick inte. Jag kan i o f sig gissa mig till olika resultat, t ex med kunskap om i vilken mån partierna presenterat ståndpunkter...

Däremot kan man gå in och kolla sina eventuella svar och deras likhet med en speciell kandidat. Då kan man även se dennes ålder och inkomst etc. Därmed är vi inne på detta med personval, vilket ju är en spännande tanke.

Ännu bättre vore det dock om t ex dagstidningarna insåg att det inte bara är sådär ett halvdussin ämnesområden som är intressanta för väljarna och att pressen gjorde mera utförliga redovisningar, jämförelser mellan olika kandidater. Inte bara mellan olika partier.

S för masskonfiskering av posten och liberaler diskuterar politiskt ledarskap

Idag ger jag ett par lästips. Först noterar jag vad Mikael Elmlund skrivit om hur en sosseseger i höst skulle innebära fortsatt masskonfiskering av privat korrespondens.
Jag citerar:
"Att socialdemokratin hycklar i FRA frågan har det väl knappast funnits någon tvekan om, men att de skulle visa sina kort redan innan valet är ju minst sagt besynnerligt. Enligt SvD och ledande socialdemokrater är linjen ”numera” att masskonfiskeringen av oskyldigas privatkorrespondens fortgår tills vidare, brevhemligheten återinförande skjuts på framtiden.
Det faktum att oppositionen i signalspaningsnämnden endast representeras av socialdemokrater och att både V och MP förklarats persona non grata är en indikation på stödpartiernas vikt i denna för sverige avgörande fråga."

Läs hela inlägget hos Mikael. Johan Westerholm har en något annorlunda syn på (s) och FRA-lagen. Han ser det mera som hur olika regering och opposition ser på tågordningen för att genomföra förslag. Trots en imponerade genomgång av vad som kan sägas ingå i "FRA-lagen" (hämtad från Mark Klamberg) så känner jag mig verkligen inte övertygad av Johans tolkning. Tvärtom, snarare.

På den liberala sidan (ja, det finns ännu liberaler, även om det inte kan sättas likhetstecken mellan liberalism och något parti eller partiledning!) diskuteras det politiska ledarskapet. På Newsmill finns en stor genomgång av två företrädare för Liberati, som i spolar dagens samtliga partiledningar som omoderna och dåliga ledare och föreslår förändringar.

Jag menar att det är en mycket intressant artikel som bör läsas i sin helhet! Jag avstår därför direkta citat. I mycket sätter de fingret på ömma punkter. Det innebär inte att jag instämmer till 100%, men nog är det i mångt och mycket omstörtande förslag de kommer med. Förslag som är avsedda att göra partierna och deras ledande både mera modernt och demokratiskt. Inte minst vill de stärka de enskilda ledamöterna på partiledningarnas bekostnad, något som jag starkt förespråkat vid ett flertal tillfällen.

Däremot är jag inte oreserverat såld på förslaget att begränsa tiden för en ledamot att sitta två perioder i riksdagen. Det är en för kantig regel, som skulle innebära misshushållning av politiska begåvningar i vissa fall. Men något slag av begränsning kan man fundera på. Det är möjligt att starkare personval skulle minska behovet av för rigida begränsningsregler. Att partistödet skulle riktas till ledamöterna i st f till partierna kan vara en bra väg. Förutom att det nog kan minskas då.
Jag hänvisar er att läsa hela artikeln på Newsmill.
Även kommentarerna är intressanta. I något fall pekar de på adekvata invändningar, men också på hur svårt det är med nytänkande... Och att jämföra olika sorters ledarskap, tja, det beror på vad man ser som effektivt alternativt demokratiskt stimulerande.

Ytterligare en (kortare) text i detta ämne är det som Jan Rejdnell (en av de bakom Newsmillartikeln) skriver på sin blogg. Han upprepar förslaget om tidsbegränsning, men har även andra förslag redovisade i punktform, bl a krav på arbetslivserfarenhet för att få kandidera till riksdagen. Läsvärt. Hans rubrik är: De politiska partierna saknar internt ledarskap.

Väljarkontraktet, delrapport

Väljarkontraktet, det som de som säger Nej till datalagring skriver under, har även vållat en del debatt. Av någon anledning är det främst en del allianspolitiker som inte gillar det. De är rädda för att samvetsröstning skulle äventyra regeringen. Dvs regeringsduglighet har blivit det allt annat överskuggande målet.

Eller som man också kan uttrycka det, för vissa så är devisen "Ändamålet helgar medlen". Som jag ser det så är det ett tecken på att demokratin har hamnat snett. För mig måste innehållet i politiken och trohet mot ideologi vara viktigare än att politiker fungerar som röstboskap åt sina partiledningar.

I skrivande stund, sönd 11 april, har 6 folkpartister skrivit under väljarkontraktet liksom 18 piratpartister. En centerpartist lär vara på gång.
Men tyvärr så saknas ännu namn från alla andra partier, ingen moderat (Mary, var är du, inte hittat scannern än?), ingen miljöpartist, ingen sosse eller vänsterpartist har ännu vågat skriva på (piskan?). Ingen kd-are.

Denna tvekan - eller rent motstånd - det gör i mina ögon personval än mera angeläget. Vi behöver en ny sorts politiker.

Mellan långfredag och påskdag. Om onda och goda politiker.

Långfredag är mörker. Döden, det onda segrar. Idag, påskafton, vet vi att i morgon är det tvärtom. Godheten segrar, döden besegras.

I den offentliga debatten utmålar politiker sig ofta som det godas förespråkare, och motståndarna som onda. Mitt intryck är att tidigare så har tidvis det främst varit partiernas andraplansfigurer som målat i svart och vitt, men idag kryper det upp till ledarskikten också. Möjligen kan det bero på att media inte så ofta förmår gå in i djupare analyser utan även de hellre målar i svart och vitt. Det kan ju vara frestande eftersom verkligheten ofta är nyanser av grått.

Dagens opposition målar ju ut Alliansen som den stora boven, som vill skicka ut cancersjuka i arbeten de inte orkar med och att arbetslösa ska svälta. Samtidigt som det faktiskt var sossarna som påbörjade nedskärningarna inom dessa områden, vilket legitimerade det för alliansen att fortsätta... Samtidigt anklagar Alliansen oppositionen för att allt är dennas fel, att den är oansvarig och vill köpa väljarna med bidrag. Dvs våldsamma överdrifter på båda sidor, och långt från den grå verkligheten.

Är då politiker antingen onda eller goda? Med min erfarenhet tycker jag mig kunna konstatera att de flesta (som jag mött i vart fall) har en god vilja, vill bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Det goda samhälle de ser som målet har då sin grund i en ideologi. Av mer eller mindre genomtänkt art. Ideologilösa politiker har nog lättare att hamna snett, då egenintresset tar över.
Jag tror att det goda samhället faktiskt kan vara ett mål för till och med företrädare för extremideologier som kommunism och nazism. Hur det ideala samhället ser ut kan givetvis variera. Det kan vara en fix idé, ett schema över hur det ska vara, eller mera en vision om hur människorna kan förverkliga och utveckla sig själva.

Däremot är det fullt klart att man har olika vägar och metoder att nå målet, och ibland spårar det ju ur. Extremexemplet är när ändamålet ("ett gott samhälle för alla") helgar medlen (tvång, förtryck, mord, etnisk rensning). Historien visar ju också att de extrema ideologierna oftast begränsar vilka som ska ingå i det goda samhället. En sådan begränsning gör det lättare att tillgripa metoder som inskränker friheten för vissa grupper.

De flesta politiker, som personer, vill väl. Men när partiegoism (att ge partiet taktiska fördelar) och partipiska (för att visa "regeringsduglighet" t ex) kommer fram går det illa. Alla försök att komma fram till gemensamma vägar går om intet.

Vad blir då min slutsats av detta?
Ja, självfallet finns det principer, viktiga demokratiska grundvärden, som inte kan kompromissas om. Väljarna ska veta vem som står för vilka grundprinciper. Men samtidigt är det ett demokratiskt värde att söka komma överens. Att nå breda överenskommelser på demokratisk grund, att hitta vägval som inte gör att 51% ständigt sätter sig på 49%, utan att praktiskt alla känner sig delaktiga i vart fall i så måtto att det känns som demokratiska beslut som man kan leva med.

Därför är partipiskor av ondo. Därför är det rimligt att stärka personvalet och i motsvarande grad minska partiledningarnas makt.

Vad representerar partierna?

Enl Rapport i morse (kolla om det finns på Svtplay) så fortsätter partierna att tappa medlemmar. Det är i och för sig inte förvånande. Trenden har hållit i sig i decennier, med enstaka hack uppåt för enstaka partier då och då.

Det parti som positivt avviker något från regeln denna gång är miljöpartiet, som ändå bara har runt tio tusen medlemmar vilket inte är mer än vad folkpartiets ungdomsförbund hade på 60-talet, om jag minns rätt. De flesta partier har tappat en tredjedel av medlemmarna under 2000-talets första decennium. Sossepartiet, som fortfarande menar sig vara ett stort parti, har nu färre medlemmar än vad folkpartiet hade under sin storhetsperiod på 50-talet. Fp:s väljarandel var då 22-25%, sossarna idag ligger på ca 34%. Kd som snubblar runt 4% av väljarna har ändå något fler medlemmar än vad fp har idag.

Snacka om medlemsras. Utom då för piratpartiet, som har en medlemskader i samma storleksordning som regeringspartiet moderaternas...

(De politiska ungdomsförbundens medlemstal är idag löjligt låga, efter att registren rensats från pappersmedlemmar.)

Givetvis kan man fråga sig hur partierna ska kunnar rekrytera nya medlemmar. En orsak är måhända att de lever i gamla tider, med huvudsaklig aktivitet i form av fysiska medlemsmöten i form av kafferep, där det politiska innehållet ofta är väldigt tunt och med minimalt utrymme för diskussioner. Andra möten är genomgång av kommunala ärenden, med ofta än mindre attraktionskraft och utrymme för debatt. Den information som förmedlas är i hög utsträckning enkelriktad; dvs om vad partiledningen vill föra ut som partiets politik. Den faktiska politiken fastläggs uppifrån och ev diskussion förs i små kretsar, och i blygsam mån via internet.

De flesta partier, utom piratpartiet, ser internet som en propagandakanal där medlemmar och intresserade ska informeras om politiken, inte en plats för diskussion för att utforma den. Därigenom, och pga hur partistödet är utformat, så styrs de små (=alla) riksdagspartierna uppifrån. Medlemmarna behövs de facto bara som valarbetare. Personval är en tänkbar stimulans för ökat intresse, men där är de flesta partier föga entusiastiska... Rena personval kan ju minska partiledningarnas inflytande till förmån för självständiga politiker!

En konsekvens av dagens situation är att partierna inte är det minsta representativa för sina väljare, ja knappt ens för de krympande medlemsskarorna! Ex-vis så deltar ofta bara 20-30% av de få medlemmarna i de provval som ordnas. Sossarna har inte ens provval...
Huvuddelen av medlemmarna är äldre och deltar i liten utsträckning i någon verksamhet, de står kvar bara av något slags kvarvarande lojalitet med det parti de en gång gick med i.
Många andra har gått ur partierna eftersom de insett att deras inflytande är minimalt och att partierna i hög grad ändrat sin politik jämfört med för något/några decennier sedan.

Statsvetarna menade att under 70-talet låg alla partier (program/partiledningar) till vänster om sina väljare. Idag är förhållandet det motsatta. Partierna ligger till höger om sina väljare. - OK, höger-vänsterdimensionen är ett trubbigt instrument, men ändå.

Min slutsats är alltså att partierna idag, av flera skäl, inte är representativa för väljarna. Partier som styrs uppifrån och som inte förmår (eller vill) rekrytera fler medlemmar, som får inflytande, de kommer förr eller senare straffas rejält i valen. Medan däremot de som både vill och kan attrahera aktiva medlemmar, de kommer att belönas.

Visst kan väljare bli lurade, men inte hur många gånger som helst eller hur länge som helst.

Personval, ja tack - enmansvalkretsar, nej tack.

Populisten har på sin blogg ett intressant inlägg där han menar att enmansvalkretsar är demokratins grund. Detta med hänvisning till både de gamla grekerna och våra egna förfäder som samlades för att på tinget utöva direktdemokrati. Sedan, när behovet påkallade att någon utsågs till att sköta rulljansen så valde man "den man hade förtroende för". Men "pop" gillar inte att ideologierna sedan kom med i bilden, när proportionella val genomfördes.

OK, "pops" resonemang kan verka bestickande, med sitt förespråkande av personval i dess yttersta form. Men där finns många hakar.

Vi kan kanske vara överens om att man inte kan ha förtroende för en organisation i sig. Om man inte är gammal betongsosse förstås, en sån där som tycker att personval är helt vansinningt eftersom det är PARTIET som är det viktiga. Därför ser s (och v) med misstro på personval. Det kan ju göra den valde oberoende av PARTIET. Enmansvalkretsar skulle inte per automatik ge oss ett personval - däremot skulle det leda till att vi fick bara två partier i riksdagen. Vilken valfrihet ger det? Det känns som att välja mellan pest eller kolera. Det är illa nog idag.

Ytterligare några invändningar mot förslaget. Ideologier är onödiga, det borde räcka att den vi röstar på är en bra karl/kvinna, menar "pop". Hur ska vi veta det då?

Jag skulle tro att vår eventuella tillit, eller misstro, till en kandidat i vart fall delvis beror på att vi känner till kandidatens allmänna livssyn, "dvs ideologi". Självfallet kan denna ideologi vara mer eller mindre uttalad eller preciserad, men ändå.

Idag har vi i vart fall chansen att ta del av vad de olika aktuella kandidaterna står för. Det är långt ifrån det ideala läget, och ett mera accentuerat personval skull troligen förbättra läget. Kandidaterna och partierna skulle tvingas att tala om vilka de är.

Med val i enmansvalkretsar skulle vi inte ha en chans att lära känna kandidaterna!!! Inte nog mycket och inte nog många av dem. Många kandidater kan inte själva föra ut vilka de är till väljarna - inte med egen börs. Jag har, som mina läsare nog sett, som en av mina teser att ett fel med dagens riksdagspartier är att de saknar ideologi! Kanske inte till namnet, men i praktiken. Problemet med det är att vi inte vet vad de vill!

Mycket av det som riksdagen ska besluta om kan inte utläsas direkt av något partiprogram. Med en ideologi skulle vi i vart fall i grova drag kunna gissa oss till vad partiet tycker - och personval kan användas för "fingranskning" av de enskilda kandidaterna. För att kolla hur "rena i ve´n" de är, betr både ideologi och deras eventuella erfarenhet att hantera frågor av mindre ideologisk vikt.

Idag har vi ca 25 valkretsar, med enmansvalkretsar skulle det bli 349. De skulle alltså bli väldigt små. Jag tror inte att det skulle underlätta kunskapen om kandidaterna, tvärtom. Om jag tänker mig in i hur en valkrets på ca 15000 väljare skulle se ut där jag bor... oj, finns ingen chans... Det kan säkert finnas både 5, 10 och 25 villiga kandidater, eller mer. Men jag skulle då kanske känna 1-2 av dem, och de skulle jag troligen inte vilja ha i riksdagen. De andra skulle aldrig nå ut med sitt budskap till mig. Eftersom det skulle kräva mängder av SMÅ och mycket lokala tidningar, fungerande närradio och när-TV. Samt att det ginge att snabbt hitta alla lokala kandidaters hemsidor och bloggar på internet. Om de använder datorer... Och varje kandidat kan inte göra ca 10 000 hembesök... Jag vet! Valarbetare? Icket, dels finns de inte i sådan mängd och dessutom vill jag inte träffa en underhuggare i så fall, jag vill lära känna kandidaten.

Hur skulle f.ö. Stockholmarna kunna reda ut vilka just deras kandidater är, om stan delades in i ett 25-tal valkretsar... Den man vill välja bor troligen i en annan stadsdel.

Ytterligare. Även om jag hittar en kandidat jag litar på, hur ska jag veta att han/hon ingår eller vill ingå i en samling av andra som jag kan lita på? För att ev bilda regering. Om "samlingarna" av riksdagsledamöter inte har något slags ideologisk grund.

Nej, jag tror att dels måste partierna skaffa sig klarare ideologier, dels att personvalen förstärks för att tvinga kandidaterna att presentera sig bättre och kunna visa självständighet gentemot sitt parti, om så skulle behövas.

Stärkt personval vore bra för demokratin, ge bättre chanser att verkligen välja en kandidat vi vill ha. Men enmansvalkretsar skulle bara göra situationen värre. Och försämra möjligheten att den vi vill välja faktiskt kan bli invald.

Provval, fusk och väljarinflytande

Provvalsfusk inom både moderaterna och inom piratpartiet, om än av olika art. Och nu känner sig aktiva medlemsvärvare inom m förföljda... Piratpartiet slår ifrån sig om att kollen av röstandet skulle vara integritetskränkande. Jag är inte övertygad av försvaret. Och jag tror nog att något slags "fusk" förekommer inom de flesta partier. En del partier, sossar och vänster, de vågar ju inte ens ha provval. Deras skadeglada kommentarer över t ex problemen inom m faller därmed platt till marken, enl mitt sätt att se.

Visst är det dock problem. Att som de röda inte ha provval och bara nominera, vilket ger partinomenklaturan finfina möjligheter att styra, det ger inget väljarinflytande. De är ju inte heller glada i personval...

För de partier som har provval är de krympande medlemstalen i kombination med ytterst lågt deltagande i provvalen de stora problemet. Provvalen blir inte representativa ens för medlemmarna. Samtidigt som medlemmarna inte är representativa för väljarna.

Att låta nomineringsmöten bestämma helt, det är inte heller bra. De kan ju innebära ett par-tre personers närvaro eller oväntade närvaro styr ett resultat.

Det rimliga syns i stället vara att låta väljarna styra, att personrösterna helt styra, inte partiernas rangordning. Något slags, varlig, sortering av hugade kandidater måste kanske ske. Dock endast "varligt" och för att eliminera uppenbara tokstollar. Eller folk som kanske är medlemmar även i något annat parti. Visst finns risker även med detta system, men nog vore det ett steg i rätt riktning - för väljarnas rätt att välja sina representanter.

Två plus idag.

Ett par positiva nyheter idag. Förutom att Cecilia Malmström blir EU-kommissionär då.

Ett, en opinionsmätning visar att Vellingeborna inte alls är så negativa till transitboende för flyktingbarn som deras m-kommunalråd sagt. Över 60 % är positiva! Uppenbarligen är det de negativa som hittills varit mest högljudda. Hela 63% positiva, bara 18% emot.
Dags för kommunens moderater att tänka om alltså.

Två, regeringen ska, enl radio, föreslå de ändringar i grundlagen som en utredning tidigare föreslagit betr större genomslag för personval. Ett litet steg, men i rätt riktning.

En kandidats lojalitet - väljare eller parti?

Den eminenta bloggaren FarmorGun har grubblat över detta att partierna vill ha en kandidatförsäkran innan de låter en person kandidera under sina resp partinamn.

Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.

Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.

I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.

Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!

En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.

En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.

En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?

Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!

Tankar om piratpartiet och om partiers liv och utveckling. (Uppdatering.)

Under några dagar har piratpartiet diskuterats livligt. Tyvärr har då sakfrågorna kommit i skymundan, vilke jag ogillar.
Är pp höger eller vänster, fågel eller fisk. Till min bloggpost om att jag fann en sosse som tillåter diskussion utvecklades just - diskussion. Då mitt senaste svar till denna sosse, Alexandra Einerstam, blev rätt långt så lyfter jag också upp det till en egen post. Förhistorien kan läsas i föregående inläg och kommentarerna därtill.

Here we go:
Alexandra. Ja, du är ny, jag är en politisk veteran. Jag har visserligen i huvudsak verkat på lokalplanet, men med stor frenesi och energi under flera decennier. Jag vet att flera tidigare partiledare lyssnat på mig. Likaså många andra på olika poster på skilda nivåer. Men inte så de senaste partiledarna eller deras omgivning.

På något sätt ligger det i liberalismens natur att vara ifrågasättande, och att debatt inte bara accepteras utan stimuleras. Det sägs ju att när 2 liberaler diskuterar så finns minst 3 åsikter.
Denna öppna, tillåtande liberala attityd försvagades gradvis under detta sekels första år. Socialliberalismen lever inom fp nästan bara som ett honnörsord, men sällan i praktisk politik. I stället är dagns fp-politik en mix av mycket, där liberalismen, som den tidigare utformats, har ett marginellt utrymme.

Betr detta med missnöjespartier. Startar inte alla partier på grund av missnöje med tingens ordning? Man vill ha en förändring. T.o.m. konservativa partier vill ju förändra det som i deras tycke är för radikalt.

Jag har i tidigare inlägg noterat, som något positivt, att miljöpartiet utvecklats till ett parti med heltäckande program. Men inte gick det fort...

At jämställa pp med ny demokrati bara för att de är/var nya partier tycker jag är för förenklat.

Jag skulle också gärna se att pp orkade utvecklas till ett parti med ett helt program. Det skulle - kanske - göra det lättare för mig att rösta på det. Givetvis föutsatt att det någorlunda väl stämmer med min grundsyn.

Men det är partiets eget val om de vill göra det. Samtidigt har jag klargjort min inställning.

Jag såg att just nu tycks det främst vara från vänsterpartiet som pp får sina sympatisörer.

Personligen vill jag (bl.a.) ha ett starkare inslag av personval. Kanske är pp´s opinionsframgångar ett utslag för en snarlik inställning?

---
UPPDATERING.
Debatten går vidare. Denna text har föranlett ett par långa och intressanta kommentarer av JörgenL resp Rickard. Läs även dem, begrunda och kommentera.

På annat ställe fick jag också frågan hur man skulle förebygga maktkorruption, om man inte inför en begränsning av den tid en riksdagsman får väljas till åtta år. Mitt svar på det är starkare personval, författningsdomstol samt att söka finna sätt att minska partiledningarnas makt över ledamöterna. Jag skulle också gärna se att man söker vägar att minska inflytandet för lobbyorganisationerna.