15 oktober 2008

Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.

Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.

Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.

Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.

Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.

Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.

Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.

Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.

Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.

Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.

Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.

5 kommentarer:

Olof Bjarnason sa...

Alltid intressant att läsa vad du skriver Lars-Erik!

Undrar om någon tidning hade vågat publicera detta inlägg du skriver här? Det är kontroversiellt; men jag tror många känner detsamma!

LeoB sa...

Hej Lars-Erick!

En intressant berättelse, inte minst för att jag tror att du inte hör till det vänstra lägret som jag. Att partierna till vänster har varit (och i viss mån ännu är) folkrörelser är ju välkänt. Jag gissar att din berättelse handlar om Centerpartiet (innan Stureplan), men det gör den kanske inte?

Jag har många gånger funderat över varför så få är engagerade i politiska partier idag. Själv backade jag ur, det passade inte mitt sätt att leva - även om jag inte alls la av med att jobba politiskt, tvärt om. Men det var ändå med en viss saknad jag backade ur, debatten och tankarna blir grundare om det inte finns ett helhetsperspektiv.

Nu kan de ju bli rätt så grunda ändå, om politiken befolkas av stångande strebers. Jag har rätt så tråkigt med såna. Jag stångas gärna, men inte med strebers, det tråkar ut mig. Det är väl inte så illa att karriären är det viktigaste för någon politiker, men det är nog så att den aspekten märks.

Vad jag skulle vilja se är en diskussion om varför det blir så, vad är det i människors situation och det samhället bjuder dem som gör karriär viktigt? (Det är ju inte precis så att det är bara i politiken som det är ett problem. Att ha en chef som vill göra karriär för sin egen skull är en taskig sits.)

Ett stort problem som du inte nämner är att många även utanför politiken bedriver politik på betald arbetstid. Vi har t ex de många tankesmedjorna där folk har betalt för detta. De flesta av dem är, som du säkert vet, borgerliga.

Vi har också en massa människor som jobbar/lobbar för företag
på olika sätt. Det kan gälla allt från att berätta att just det företaget producerar behöver samhället verkligen (vilket påverkar inköp, forskning m m) till rena förmåner. Hela dena skala av jobb-lobbande är till större eller mindre del politik.

Det tråkiga är att det inte är de enskilda människornas åsikter som förs fram, det är "ägarnas" (vad det nu är kan man fråga sig i dessa finans-krisens dagar). På så sätt urholkar det demokratin.

Dessutom har det en annan nackdel: De som jobb-lobbar har mycket tid och resurser till hands vilket gör det svårt för fritidspolitiker att förstå helt vad de råkar ut för. (Det vill de inte gärna höra har jag fått erfara, men jag tycker att de helt enkelt körs över ibland. De förstår inte - vilket jag tycker är helt naturligt med tanke på jobb-lobbandet vars syfte ju är att påverka.) Mot detta behövs det, tror jag, folk på partierna som har betalt så att de har tid, ork och resurser att sätta sig in i problemen.

Som vi nyss sett så kan människor också ibland delta utifrån sin professionella position, bidra med kunskaper därifrån. Det hände nyligen i FRA-debatten, men den är ack så begränsad. Den handlar om en liten (om än viktig) detalj (och skymde som jag såg det akut viktigare saker). Många med kunskaper kunde yttra sig - och det är förstås bra - men det gav en slagsida till förmån för just dessa kunskaper. Helhetsperspektivet blev nog på ett sätt lidande. T ex berörde man knappt svårigheten med att yttra sig om förhållanden på sin arbetsplats. Och svårare frågor som vem som egentligen yttrar sig alls försvann.

Som jag ser det saknade jag en djupare diskussion. Jag är inte säker på varför det blev så, men jag tror att partierna i sig kan bidra till en djupare diskussion -- om de inte i stället försöker ljuga om vad de vill för väljarna förstås, för då har de egentligen inte mycket att bidra med.

Lars-Erick Forsgren sa...

Leob. Nej det gällde folkpartiet. Som en gång levde upp till sitt namn och även till sin uttalade socialliberala ideologi. Och i de trakter jag befann mig under min senare barndom och tidigare ungdom var det ännu ett tämligen stort parti även på landsbygden. Och hade varit ännu större. Det var faktiskt inte helt ovanligt att fp eller "de frisinnade" hade 30-70% på sina håll - på landsbygden.

Att det numera är så förhållandevis lätt för strebers att ta sig fram inom politiken är ju att så få vill vara medlemmar i ett parti. Arbetssättet är gammaldags - och när dessutom allt styrt fr toppen är det ju föga meningsfullt. Och speciellt som partierna sprungit ifrån sina ideologier så känner sig inte längre äldre medlemmar hemma heller.
Att dricka kaffe ihop kan man göra i andra sammanhang.

Jag vill bara tro att FRA-historien väcker folk till att ta tag i frågan om hur vi ska restaurera demokratin. För att få ett folkligt deltagande.

LeoB sa...

Hej Lars-Erick.

Intressant att folkpartiet var så ideelt då. Vad det gäller arbetssättet så kan man kanske anta att det sätt partierna tenderar att fungera på nu är både gammalt och nytt? Jag menar något väsentligt i arbetssättet måste ha gått förlorat i och med att deltagandet inte är detsamma. På ytan kan det se likt ut, men är det egentligen det?

FRA? Jag är inte säker på att frågan just nu har den dignitet den verkar ha i bloggvärlden. Mer akut tycker jag är hur man hanterar sjuka och arbetslösa för det gäller direkt människor vars liv kanske förstörs av en okänslig hantering just nu. Och genom en väldig omfördelning av makt - som vi kanske har svårt att göra något åt senare.

Ibland undrar jag rent av om FRA-debatten är en skenmanöver för att dölja viktigare saker. Långsiktigt är den viktig, mycket viktig. Men den blir meningslös om man bortser från vad som händer här och nu. Idealism som inte ser här och nu förefaller mig farlig.

Jag glädjer mig då åt skribenter som Ann Heberlein, som i Sydsvenskan i dag tar upp de svagaste i samhället som glöms bort.

Lars-Erick Forsgren sa...

leob, nej inte tror jag att FRA_frågan är en skenmanöver. men en taktisk miss grundad på att politikerna sov... lät sig luras av FRA_byråkratin.

Sen där det prestige. Men viktig pga sitt symbolvärde. Och faktiskt lika viktig som många nedskärningar pga det felaktiga perspektivet på politiken, läst Hans Lindblads artiklar här?

Med ett myndighetsperspektiv hos makthavarna blir allt fel.