Makt korrumperar, därför är byte av makthavare viktigt

 Jag vill påminna om det inledande citatet på min blogg: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”  Lord Acton. 
Det får närmast ses som en evig sanning.  
Se bara på dagens verklighet. Putin. 
Mäktiga män dessutom alltför sällan "stora" ens till en början.  Och sedan deformerar makten dem. 
 Snabbast går det i auktoritära och odemokratiska sammanhang. I diktaturstater. 
Se bara på Ryssland, och föregångaren Sovjetunionen. .
Demokrati är viktigt, i demokratin finns kraften att motverka korruption.  Och demokratier krigar inte, startar inte krig,  men försvarar sig,  kan till och med samverka, frivilligt, för frihetens och demokratins bevarande. 

Makthavare, inte ens demokratiskt tillsatta, ska sitta för länge. De ska bytas ut, under demokratiska former, för att förhindra maktmissbruk, förhindra korruption. Förhindra förtyck och krigsrisker. 

Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.

    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

Intresserad av rättssäkerhet?

Jag måste bara lägga ut detta på min blogg.
Ett utförligt och väl genomarbetat reportage om hur det går till i Filippinerna idag. Där den populära, nye presidenten Duterte försöker skjuta bort knarkarna i landet. Genom att helt åsidosätta rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Med följd att polisen blir skjutgalen (liksom många andra korrumperade) för att dölja sin egen inblandning i knarkhandeln. Och där många oskyldiga drabbas, liksom de vanliga knarkdrabbade, som inte är storhandlare och använder svaga former av knark, vilket verkar vara oerhört vanligt.
Men att det skulle vara fel att låta både polisen och andra skjuta besinningslöst, det verkar många filippinare inte har något emot. Sorgligt och farligt.

Jag citerar artikeln i SvD:
Rubrik: Änkan: Jag är rädd – har fått polisen som fiende.

Polisen kom till familjen Bertes bostad halv tolv på kvällen. Några droger påträffades inte. Nästa dag sköts Harra Kazuos 28-årige make Jaypee och hans far Renato till döds i ett häkte.

De är två av hittills 2.400 dödade i den filippinske presidenten Rodrigo Dutertes krig mot narkotikan.

– Jag är rädd eftersom jag fått polisen som fiende, säger Harra Kazuo, Jaypees änka, när vi träffas en morgon.

Efter utfrågning i senaten om händelsen har hon fått vittnesskydd och stöd av organisationen Commission on Human Rights. Hon lever, gravid i åttonde månaden, på hemlig ort med sin treåriga dotter Angel.

Saken har fått uppmärksamhet och kan därför vara en av få som till slut hamnar i domstol. Kring det stora flertalet dödade råder emellertid okända omständigheter. Polisen står bakom 1.100 fall. Resterande utrensningar har genomförts av oidentifierade personer.

Men många av de skjutna är, enligt uppgifter till DN från langare, diplomater och människorättsorganisationer, personer som varit polisens informatörer. Polismän som själva varit inblandade i droghandel eller korruption tros vara rädda för att avslöjas. Särskilt sedan president Duterte varnat dem för följderna.

Närmare 700.000 personer, missbrukare och langare, har på kort tid registrerat sig hos polisen. De har fått ett dokument, som sägs tillräckligt för att inte riskera att svepas med i den pågående våldsamma kampanjen. Samtidigt har många av dem dödats ändå.

Harra Kazuo börjar berätta vad som hände kvällen den 6 juli. Tre polismän stod då utanför Bertes enkla hem i ett fattigt kvarter nära flygplatsen i Manila. De lyste in med en ficklampa.

– Vi hade inte låst grinden, det gör vi inte eftersom vi känner oss säkra här, säger Harra. Min man hade redan somnat. Nästa dag skulle han gå till polisstationen och anmäla sig frivilligt.

Det här var inte första gången som familjen hade med polisen att göra. Jaypee Bertes var missbrukare och langare i liten skala. Han sålde shabu, en billig typ av metamfetamin som ofta kallas den fattiges kokain.

– Där det finns fattigdom i Filippinerna, där finns det shabu. Också här, säger en granne i kvarteret där Bertes bor.

Jaypee arbetade som privatchaufför åt en familj och hans fru hade försökt övertala honom att sluta med drogerna.

Vid två tillfällen förra året greps han, enligt hans änka, men ingen av gångerna ledde till rättegång eftersom han på polisernas inrådan betalde dem för att få behålla friheten.

Jaypee vaknade och steg upp. Egentligen var det hans bror polisen frågade efter, men han trodde att de gällde honom. Då kände polismännen igen honom eftersom de haft med honom att göra tidigare.

De sa att de letade efter droger och vi svarade att vi inte hade några, förklarar Harra Kazuo.

– Jag höll hårt i min dotter och polisen trodde att jag försökte dölja något. De började leta under hennes kläder, tog av underbyxorna och sökte i ändtarmen efter shabu. Det var fruktansvärt.

Poliserna hotade hennes man: om du inte plockar fram drogerna så skjuter vi dig här på platsen.

– Jag bönade att de inte skulle göra det i vårt hem, inte inför ögonen på vår dotter, fortsätter Harra Kazuo.

Hennes svärfar klev in i hemmet efter att ha handlat mat och blev rasande för att polismännen inte kunde visa upp någon fullmakt för husrannsakan. Han hotade att stämma dem för intrång. Då kallade polisen på förstärkning.

– Renato hängde sig fast vid Jaypee för att inte poliserna skulle kunna föra honom härifrån, berättar en kvinnlig släkting, när vi träffas utanför Bertes bostad.

Hon är rädd och vill inte förekomma med namn eller på bild eftersom hon säger att polisen hotat att döda också släktingarna.

Far och son Bertes fördes till polisstation nr 4, bara någon kilometer från hemmet. Enligt polisen togs de senare därifrån för att drogtestas.

Dagen därpå stod Harra på förmiddagen ansikte mot ansikte med sin man i häktet.

– Jag såg att han hade misshandlats. Han kunde nätt och jämt stå upp och bad att jag skulle skaffa läkarhjälp, säger hon.

På eftermiddagen fick hon beskedet att hennes man och svärfar hade dödats i häktet. Enligt polisens version efter att ha anklagats för illegalt spel och sedan de försökt komma åt polisernas pistoler.

Commission on Human Rights finner polisens förklaring häpnadsväckande, högst osannolik och utan rättfärdigande. Rättsmedicinska undersökningar har visat att de två männen sköts med tre skott vardera. Jaypee Bertes högra arm var bruten och han hade inre blödningar, uppger Joel Sarmenta vid människorättsorganisationen.

Polismyndigheter har senare påpekat att de ansvariga tagits ur tjänst och redan åtalats, men det är uppgifter som inte verifierats, enligt Sarmenta.

Familjen Bertes hävdar att det handlar om mord.

Under intervjun sitter Harra Kazuo i solglasögon i en stol med sin treåriga dotter klättrande på kroppen. När bilder ska tas vill hon inte att dotterns ansikte ska synas.

Efter händelsen blev hon tipsad att söka skydd och vittna mot poliserna. På liknande sätt hålls mellan 15 och 20 personer på okänd ort av Commission on Human Rights. De är släktingar till misstänkta brottslingar som alla dödats de senaste två månaderna.

Ytterst handlar det om den nye presidentens inställning, menar Harra Kazuo.

– Dutertes budskap att droghandlare som nekar till skuld eller gör motstånd ska skjutas har lett till att poliserna gärna använder sina vapen, säger hon.

På gatan i Manila tycks kampanjen fått avsedd effekt. Gabriel var tio år när han, utsatt för grupptryck, testade shabu för första gången. I dag är han en 41-årig sexbarnsfar, som brukat röka en dos shabu varje morgon innan han gått till jobbet. Han raggar passagerare till minibussar.

– Då orkar jag vara mycket mer övertygande och entusiastisk, säger han.Han kunde stå mitt i vägen och gestikulera och utgöra en trafikfara. Den senaste tiden har han lugnat sig, säger en vän som känt honom länge. Och då studsar Gabriel ändå omkring bland Jeepneys, motorcyklar och bussar.

– Jag har inte tagit något på en månad. Det beror bland annat på Duterte. Risken är större att gripas och jag vill sluta nu. Jag har redan suttit i fängelse, säger han.

Sedan i juni har nio missbrukare och langare dödats i området. Gabriel kände en av dem.

– Det är så vanligt med shabu, säger han. Chaufförerna använder det också. Både de som kör Jeepneys och chaufförerna i stora bussar. Ser du någon som kör väldigt fort så har han nästan säkert tagit shabu.

I en liten fönsterlös lokal i samma förort träffar jag Ella, en 48-årig kvinna som varit langare i 20 år. Hon är en annan av Filippinernas uppskattningsvis tre miljoner missbrukare.

Det gav bättre pengar att börja sälja droger än att jobba på en textilfabrik. Valet tyckte hon inte var särskilt svårt. Från början skaffade hon droger bara till sina vänner. De senaste åren har hon sålt shabu varje dag, men inte längre.

– Priset har gått upp, det har blivit mycket svårare att få tag på i sommar. Nu gör jag affärer bara var femte dag.

Ella tillhör inte dem som frivilligt anmält sig hos polisen som en följd av president Dutertes krig mot narkotika.

Är du inte rädd?

– Bara lite. De som dödas av polisen är deras informatörer. Polisen vill inte att de ska skvallra om deras egen droghandel. Och jag är ingen informatör. Det var däremot en som jag kände som inte lever längre."

(Jag har tagit bort bilderna som hör till SvD-artikeln, men kolla gärna dem genom att klicka på länken. ) 

Fakta. 2 400 har dödats

• Omvärlden kritiserar starkt Filippinernas nye president Rodrigo Duterte för hansvåldsamma kampanj mot droger.
• Sedan han tillträdde för drygt två månader sedan har 2 400 misstänkta brottslingar dödats – de flesta småhandlare och missbrukare. 1 100 har dödats av polis, resten av oidentifierade personer. Rättssäkerheten har satts åt sidan.
• Kriget mot droger var ett vallöfte, som i maj bidrog till att Duterte fick 17 miljoner röster och vann en klar seger i presidentvalet.
• Under sin över 20-åriga tid som borgmästare i staden Davao i södra Filippinerna förde han med liknande metoder en hård kamp mot kriminalitet och narkotika.
  ---
• äs mer. Dutertes krig mot brottslighet

  • I Davao röstade nio av tio på Duterte i presidentvalet
    Han har alltid velat vårt bästa, säger en invånare. Han är hård men rättvis, säger en annan. Att Rodrigo Duterte varit borgmästare i 21 år visar att han är en bra ledare. Nu kan han som president i Filippinerna göra i hela landet vad han gjort för Davao, säger skomakaren Robert Simo på torget utanför rådhuset i presidentens hemstad.
  • Dutertes krig dödar 36 varje dag36 människor dödas varje dag i det våldsamma krig mot brottslighet som Filippinernas nye president Rodrigo Duterte dragit i gång. Massiv kritik kommer från bland annat USA och FN, men hittills har Duterte valt att svara med förolämpningar.
  • Torbjörn Petersson: Relationen mellan USA och Filippinerna har fått växande betydelseNär en president kallar en annan för ”horunge” har samtalstonen i världspolitiken förändrats. Han säger sig vara djupt ångerfull och efter ett avlyst möte förklarar han att han inte trodde att det skulle tas så personligt. Det är Rodrigo Dutertes första hela dag som president på utlandsresa.
  • Gunnar Jonsson: Filippinsk rättvisa på undantagEn klappjakt på brottslighet pågår. Presidenten försöker skjuta sönder våld och narkotika. Det kan aldrig gå väl.

Blir Filippinernas president en "Dirty Harry" en Trump, eller något annat?

Hörde i radion i morse med ett halvt öra om att den enligt opinionsmätningarna främste kandidaten i presidentvalet beskrevs som Asiens Donald Trump. Det är nog inte så filippinarna i gemen ser honom. Visst, Rodrigo Duterte är en populist, som går emot det politiska etablissemanget, men, men...
Filippinerna är ett land som knappast kan kallas en riktigt stabil demokrati. Marcos var länge diktator (vald, men ändå en diktator) och presidenterna har ofta varit av "skiftande" kvalitet, och armén har medverkat både till att avsätta och tillsätta presidenter med militär bakgrund. Visst har det funnits presidenter med god vilja och demokratisk läggning, men den politiska klassen består av några få familjer och många ledande politiker är eller anses vara korrumperade. Partiväsendet bygger i stort sett på personer, inte på ideologier. Valfusk och röstköp (ett par kilo ris för en röst) har varit vanligt. Och en tiondel av landets innevånare (110 milj inv på 2/3 av Sveriges yta) arbetar utomlands. I stor utsträckning är det de utlandsarbetandes hemskickade pengar som håller i vart fall de fattigaste vid liv.

Aquino

Den avgående presidenten Benigno (Noy-Noy) Aquino (liberal, av en känd och respekterad familj) får inte ställa upp för omval, men har varit rätt populär, i vart fall till en början. Ekonomin har växt mycket starkt, och han har, trots frånvaro av egen majoritet i parlamentet, lyckat genomföra både billigare sjukvård och högre lärarlöner för att höja läraryrkets status, och t ex förlängd grundutbildning. Men fortfarande är många väldigt fattiga. Och både militär och politiska motståndare har kritiserat honom starkt de senaste åren. 

Duterte

I Davao City, den stora miljonstaden på den stora sydön Mindanao (som både drabbats av muslimsk gerilla och politisk terror) har Duterte länge varit populär borgmästare. Davao C lär ha den minst förorenade miljön bland de större filippinska städerna, och anses som en välskött stad med begränsad brottslighet och där inte minst narkotikan bekämpats framgångsrikt.

Vem är då Duterte? Ja, han tillhör inte det politiska etablissemanget, tvärtom. På det sättet liknar han Trump, och hans väldigt direkta och odiplomatiska språk kan påminna om Trumps. Däremot är han knappast invandrarfientlig, och jag har svårt att tro att han varken är rik eller korrumperad. Men han är väldigt populär i Davao C. Han är advokat, juristutbildad men både pratar och beter sig som vanligt enkelt folk. Han bor enkelt och klär sig enkelt. Han ville inte alls kandidera som president, tvärtom. Han är drygt sjuttio år och ville nog antingen fortsätta i Davao eller sluta med politiken, men övertalades av sina anhängare att ställa upp. "Men," sa Duterte, "då blir jag väl anklagad för korruption och satt i fängelse när jag slutar, så brukar det ju gå för presidenterna."
Populär alltså, men ändå blev jag förvånad att han också verkar ha nått ut så bra även utanför Davao C och Mindanao.
Hans slipade motståndare, som bl a innefattar ättlingar till tidigare (avsatta och korrumperade) presidenter och toppolitiker, har sökt komma åt honom på alla sätt. Han har ju också gjort en del plumpa och grova uttalanden. Ibland halvt om halvt avsedda som skämt. Och en motståndare säger sig ha "bevis" på att Duterte är mångmiljonär. Vilket dels lett till att denne motståndare anklagas för att ha fifflat för att komma åt hemliga bankuppgifter, och dels till att Duterte visat upp kontoutdrag som visar att han har ynka 17 000 peso på det aktuella kontot. Det motsvarar cirka 3 500 kr. Men att kontot existerar, vilket motståndaren sökt bevisa genom att skicka några tusen peso till kontot.....  Motståndarna hävdar dock att Duterte har en massa miljoner, som han inte kunnat förklara. 
Själva har de dock uppenbarligen stora resurser, som de lägger ner på sina valkampanjer. Duterte däremot "bara" pratar och diskuterar (vilket kan följas även på internet), och de som vill ha en T-shirt med Duterte får själv köpa en hos de som trycker upp och säljer dem, medan konkurrenterna delar ut tröjor gratis...

Jag måste dock erkänna att jag inte kan får något riktigt bra grepp om vad Duterte står för, vilken idoelogi han har och vad han vill åstadkomma, hans program. Några saker är dock tydliga. Han gillar inte att Kina gör anspråk på några omtvistade små öar, som Filippinerna anser som sina. Och han kommer att effektivt bekämpa brottsligheten. Metoden verkar populär, men är inte precis rättssäker. Och kan ha gett honom epitetet "Dirty Harry".

Ett par exempel, som gör mig tveksam. Redan för flera år sedan hörde jag, när vi var i Davao C, av en (svensk) bekant att denne hade en granne i kvarteret (ett blandat medelklassområde) som rätt nyligen blivit skjuten. Dödad av DDS, dvs en mc-buren polispatrull, som gjort processen kort med en (förmodad) knarkkung. Borgmästare Duterte ansåg att personen i fråga var skyldig, och att det var onödigt att hålla på med domstolsprocesser etc. Att avliva avskummet direkt sparar pengar och är effektiv brottsbekämpning.  Och så ser han fortfarande på dessa saker, han ska ta itu med knarkhandel och våldtäktsmän - utan pardon och över hela landet - om han blir president.  Uppenbarligen är det något som folk gillar. Men rättssäkert är det ju verkligen inte.  Dödsstraff utan rättegångar, där den misstänkte har en chans att försvara sig. Nej, tack.  Fastän det är klart, det är nog inte utan att både polis och domstolsväsendet har sina brister, så frågan är förstås hur mycket mera rättssäkert det är... 

Andra exemplet. Ifjol när vi var i Filippinerna hade vi ett långt samtal med en av Dutertes män i stadsfullmäktige. En rätt ung, trevlig och enkel man, som vi kände då han tidigare också bott intill oss. Jag försökte pressa honom på vad Duterte ville, vad han och hans "parti" stod för ideologiskt. Ja, det var en del praktiska småfrågor, men det närmaste en "ideologi" jag kunde få fram var att Duterte var "federalist", dvs ville att makten skulle ligga i regionerna, i provinserna. Något slags decentralisering av makten. OK, det är väl möjligen en förklarlig åsikt hos en borgmästare, som vill göra det så bra han kan för sina medborgare.  Men knappast det första man tänker sig att en president vill sträva efter, att "småpåvarna" ska ha makten i st för presidenten (och parlamentet)...

Nå, jag har alltså en del (starka) invändningar emot Duterte. Men samtidigt så ser jag honom, tills annat bevisats, som en rätt pragmatisk och ideologilös man av god vilja, som en person som faktiskt vill bekämpa brottslighet, och göra det - allmänt sett - bättre för vanligt fattigt folk. Och varken är socialist eller högersinnad kapitalist. En praktiker, som vill se snabba resultat och ogillar intrigerande politiker, som lever som en klass för sig.
Och visst, det gör honom till ett slags populist. Dock väldigt långt ifrån sådana som Donald Trump.
Dock Noy-Noy Aquino menar att Duterte har diktatoriska tendenser.  Och vill att de andra presidentkandidaterna ska enas om att stoppa Duterte.  

Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska

processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 

Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 

Lite betr A Merkel och olika orsaker till Ukrainas problem

Plockar lite i "Ukrainaproblematiken"
Angela Merkel har fått en del gillande instämmanden för sin "balanserade" insats i krisen mellan Ryssland och Ukraina. Dvs att hon vill ha någon form av samtal mellan parterna - och att hon är mycket sval till reaktioner och sanktioner emot Ryssland.
Det är givetvis lätt att instämma i den fromma önskan om samtal, direkta samtal mellan Putin och den Ukrainska regeringen. Det är bara det att Ryssland inte erkänner den regering som parlamentet godkänt som ersättare för den som den till Ryssland flyktade fd  president Janukovitj tillsatt.
 Angela Merkels  negativa inställning till kritik av Ryssland och sanktioner, tror jag tyvärr bottnar i hennes realpolitiska och ekonomiska bedömning av läget, inte i omsorg om Ukrainas suveränitet. Tyskland är beroende av rysk gas. Och är och blir det än mera pga omställningen bort från kärnkraft. Tyskland söker alternativa energikällor inklusive den inte speciellt miljövänliga ryska gasen. Tillgången till (billig) energi är viktigare för Tyskland (och även för andra) än att Putin håller fingrarna borta från Ukraina.

Via Facebook fann jag en intressant länk till en artiken av Alex Voronov i Liberal Debatt. Mycket initierad och bekräftar i allt väsentligt den bild jag har av Ukraina och dess problem.

Således. Det finns en "etnisk" (kulturell-historisk) dimension, som dock är både svårfångad och mycket komplicerad och som underblåses av Putin och hans Stor-Ryska politik. Men i någon mån givetvis även av extremnationalisterna inom Ukraina. Men - som Voronov beskriver -  den är inte så stor och entydig som det kan förefalla när dagens kris beskrivs.

citat: "Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.

Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.

Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper." 

Lojaliteten med den Ukrainska staten är stor också i de östra delarna.  En förkrossande majoritet även i de östra och mest ryssvänliga delarna röstade för Ukrainsk suveränitet vid omröstningen 1991. 

"Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter."

De två nationalistiska sidorna (Putins Rysslandsnationalism och extremnationalister i Ukraina) utnyttjar och blåser på båda håll upp en konflikt som inte "till vardags" finns bland vanligt folk. 

De stora frågorna för de flesta ukrainare (alltså oavsett hur de beskriver sin "tillhörighet") är längtan efter demokrati i västeuropeisk mening (inkl närmande till EU) och längtan efter  ett korruptionsfritt Ukraina. 
Denna längtan ledde till de långvariga och omfattande demonstrationerna i Kiev (bl a). Men det var något som inte  den korrupte och ryssvänlige president Janukovitj gillade, och inte heller Putins Stor-Ryska politik. 

Ett Ukraina som tvingas på, direkt eller indirekt, ett Putin-ryskt styre, det lär varken bli av med korruption, antisemitism eller homofobi. Putins Ryssland har ju ett klimat som gynnar korruption, antisemitism, homofobi - och som inte är demokratisk, som inte står upp för mänskliga rättigheter, integritet eller yttrandefrihet. Ett Putin-Ukraina skulle också fördjupa de nationalistiska klyftorna på ett olyckligt sätt.

I skrivande stund talas det om det tillbakadragande av ryska trupper från den västliga gränsen till Ukraina som Putin lär ha beordrat. Givetvis är det ett drag i spelet om Ukraina som Putin gör.  Det ska blidka de som protesterar emot Rysslands agerande. Samtidigt är det inte fråga om något tillbaka dragande av de ryska styrkor som redan i stor grad finns inom Ukraina, företrädesvis på Krim.  Dessa finns kvar, delvis anonymt "insmugglade" i ryska fordon som avidentifierat sig. Och som "övertalat" ukrainska styrkor att inte göra motstånd. Vilka verkar ligga lågt alternativt kapitulera inför övermakten, möjligen enligt direktiv från regeringen i Kiev som vill lugna ner känslorna för att inte reta Ryssland.

Den ryska björnens sätt att visa musklerna har givetvis orsakat oro även på andra håll, inte bara av principiellt försvar för internationell rätt utan som ett faktiskt hot för andra länder i Rysslands närhet. Och då också för svensk försvarspolitik, där till och med moderaterna inser att Putins upprustning också har sin bakgrund i maktanspråk - som förefallit obefintliga tidigare, men som nu gjorts tydliga.
Krisen är självfallet storpolitik, men har också blivit inrikespolitik.  Där fler och fler (även politiker)  inser att ska friheten behållas så krävs ett försvar som gör detta tydligt för andra makter.

Och China stöder Putins aggression. Men har problem att förena detta stöd med sin tidigare linje att andra länder inte ska lägga sig i ett lands inrikespolitik.  Och ryska Gazprom höjer nu priset på gasen till Ukraina.

PS. Idag tisd em. Kronprinsessan Victoria lär ha ställt in sin resas till Ryssland och Paralympics.
Alltid något.   Däremot verkar det som om idrottarna inte ställer in sitt deltagande.

Korruption och rena gangsterfasoner, vinter-OS i Ryssland

Skönt att Uppdrag granskning (UG) finns. Skiten som finns måste fram i ljuset.  Men visst, man mår illa över hur mycket elände det finns. Hur mycket dumhet och vanvettigt empatibefriad byråkrati som styr "våra" myndigheter av skilda slag. Vilken rättsosäkerhet som råder, trots att vi gärna vill tro att vi har en hyfsat bra polis och domstolar.
Samtidigt så är det faktiskt flera grader värre på en del andra håll.  (Vilket på intet sätt ursäktar dumheter och korruption i Sverige!)

Såg UG igår kväll, med huvudinslaget om Vinter-OS i Ryssland, Sotji. Att det  blivit flera gånger dyrare än beräknat och maskstunget av korruption - i hög grad kopplad till kretsen kring Putin -  det visades redan förra veckan. Igår förstärktes det ytterligare. Hur en av Putins vänner har en datja, ett sommarställe som är en slottsliknande anläggning av gigantiska mått. Vilket givetvis inte han kan finansiera genom sin lön. Men får man kontrakt värda tiotals miljarder verkar det gå.  I förra avsnittet såg vi hur tiotusentals arbetar vid OS-anläggningarna fått arbeta under slavliknande förhållanden - och utan lön! För att därefter skickas hem, bort från Sotji, för att rensa, "snygga till" stan och för att de inte skulle stanna och kräva betalt för sitt jobb.
Nu såg vi också att miljöaktivister trakasseras och misshandlas, för att få bort dem ur OS-turisternas åsyn. Och hur ren ock skär "vanlig" kriminalitet tjänat stora pengar på OS-historien. Med kopplingar både till högsta regeringsnivå och till IOK. Mutor, "idrottsledare" som sysslar med narkotikahandel i stor skala. Etc.

De som försöker avslöja eländet, de tvingas i landsflykt. Går misshandlade eller på annat sätt drabbade till polisen så upptäcker de att polisen och domstolarna är korrupta. "Rättsvårdande" myndigheter kan ha egna bolag som sysslar med olaglig verksamhet...  Fullständig anarki och maffiametoder på alla nivåer.

Och detta vinter-OS placerat i Ryssland för att bli en gigantisk PR-historia för Putin. Till en kostnad som motsvarar ALLA vinter-OS tillsammans sedan 1980.  Och som göder korrupta politiker, tjänstemän och andra kriminella skurkar.

Hur känns det för de idrottsmän som ska spela statister i detta spektakel?  Hur kan IOK (och svensk idrottsbyråkrati) spela med i detta?

Länk till UG här. Ska ligga kvar till början av juli detta år.

Anonyma partibidrag - m emot alla andra? uppdat

Partifinansieringen har länge varit en het fråga. En gång i tiden fanns inget offentligt, skattefinansierat partistöd. Medlemsavgifter, lotterier och insamlingar samt bidrag från LO-facken var finansieringen. Insamlingarna bestod i huvudsak av att medlemmar skänkte en extra slant till partiet, men framför allt för högern/moderaterna bidrag också från företag. Framför allt socialdemokraterna fick pengar från fackförbund och genom tvångsanslutning av LO-medlemmar samt genom lotterier. Centern/bondeförbundet fick stöd av organisationer och företag som stod lantbrukarna nära. Alla bidrag var i princip anonyma, enskild bidragsgivare namngavs inte i redovisningen, framför allt på att skydda valhemligheten.

Att skydda den anonyma och fria rösträtten är fortfarande ett starkt skäl emot öppen redovisning av enskildas bidrag till politiska partier. Däremot kan det inte vara ett skäl för att hemlighålla bidrag från organisationer och företag. 

När offentligt partistöd började utges var det dels för att förbättra partiernas resurser för att föra ut sin politik, dels för att minska beroendet av stöd från främst näringsliv, organisationer och fackförbund.  Och stödet från näringslivet har, så vitt man vet, minskat kraftigt från näringslivet. I vilken mån det eventuellt minskat från olika organisationer och fackförbund är mera osäkert. Den tvångsmässiga kollektivanslutningen avskaffades sent omsider, men samtidigt ökade många fackförbund sina direkta bidrag till socialdemokratiska partiet. Något som inte precis uppskattas av fackförbundsmedlemmar som inte är sossar.

Emot anonymiteten talar att det inte går att se om bidrag ges med eller utan mer eller mindre uttalade krav från bidragsgivaren mot partiet/mottagaren att föra en viss politik, som gynnar givaren. Vilket ju i hög grad kan innebära en risk för korruption. I vart fall folkpartiet införde redan på 70-talet en bestämmelse om att inte ta emot bidrag från utomstående/anonyma över en viss gräns. Jag har för mig att gränsen var några tusen kr. Det var en självpåtagen begränsning, som fp menade kompenserades av partistödet.  Såvitt jag minns införde i vart fall inte moderaterna någon sådan begränsning. Socialdemokraterna har inte heller tvekat det minsta att ta emot bidrag från fackförbund!

På senare år har det med allt större styrka krävts öppen redovisning från partierna om hur de finansieras.  Främst för att förhindra korruption eller risk för att partierna tar ovidkommande hänsyn. Offentlighet ger även frånsett detta en bättre bild av partiernas totala ekonomi - och hur stor andel som är skattemedel resp andra inkomster.
Den stora motståndaren emot öppen redovisning har alltid varit moderaterna.  Och är alltjämt.

Efter segdragning och stor motvilja har regeringen den 20 januari i år lag en proposition om vissa ändringar betr partistöd och -finansiering.  Detta är dock otydligt och oppositionen ser en stor brist i att anomyma bidrag inte förbjuds. I en debattartikel idag i DN lägger tre röd-gröna företrädare därför fram ett alternativt förslag, som är intressant.

Citat. " Vi lägger nu fram ett motförslag, där bidrag ska nekas partier som accepterar anonyma gåvor. Vi måste minimera risken för korruption, skriver tre KU-ledamöter från S, MP och V.

Miljöpartiet de gröna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lämnar i dag, onsdag, in en gemensam motion till riksdagen. I motionen lämnar vi ett eget lagförslag som innebär att partier som tar emot anonyma bidrag inte ska få partistöd från staten.

För att bibehålla förtroendet för det politiska systemet ska det framgå vems intressen ledamöter och partier tjänar. Är det väljarens, ett företags eller någon annans intressen? Vi menar att det är viktigt inför årets två val att vi politiker gör vad vi kan för att minimera riskerna för korruption bland partier och riksdagskandidater. Ett sätt att hantera detta är att införa krav på offentlig redovisning av hur partier och riksdagsledamöter finansierar sin verksamhet och sina valrörelser." 

Emot detta har jag inga invändningar. Möjligen bör det förtydligas att medlemsavgifter eller smärre bidrag från enskilda, inte ska redovisas med namn. Detta i den anonyma rösträttens namn. Dessutom torde det idag vara närmast försumbara belopp i sammanhanget. Och anonymitet i det avseendet ska inte leda till att partistödet av skattemedel bortfaller. 

Däremot ska andra bidrag, dvs från företag, organisationer etc, liksom större bidrag från enskilda, redovisas om redovisas. Om anonyma bidrag i övrigt tas emot, så får partiet inget partistöd från staten. Alltså, anonyma stöd får tas emot, men inget partistöd. 

Artikeln innehåller ännu en intressant upplysning om hur frågan behandlats i regeringen. Citat "intressant att notera att beslutet om regeringens proposition togs vid ett extra regeringssammanträde den 20 januari 2014 med endast moderata statsråd närvarande. En extremt ovanlig företeelse i en svensk regeringskoalition, där grundlagen kräver kollektiva beslut och gemensamt ansvar.

      Det innebär samtidigt att de övriga tre regeringspartiernas ledamöter i riksdagen rimligen kan känna att de är fria att rösta efter sitt eget partis ståndpunkt i frågan i stället för en överenskommen hållning i regeringen. Regeringens förslag är egentligen en rent moderat proposition."

Om nu de andra partierna, både i och utom alliansen, menar vad de sagt tidigare så borde saken alltså vara klar (ev med något förtydligande betr smärre medlemsbidrag) - en massiv majoritet för ett beslut i enlighet med motionen från de röd-gröna tre i konstitutionsutskottet. 
-----
Uppdat 6 febr. Något förvånande öppnar en m-ledamot i KU för att moderaterna också hoppar på tåget och (något opreciserat) accepterar motionen ovan. 
Noterbart i sammanhanget också en notis i Di idag. Om hur mycket LO och facken skänker till s-partiet... 70 milj har s från de senaste 5 åren från LO och olika LO-fackförbund. 

Korruptionen i Sverige och EU, enl Cecilia Malmström.

Visst har vi korruption i Sverige. Hur stor är svårt att veta. Speciellt om vi vill jämföra med hur det är i andra länder.
Kanske är det så att Uppdrags granskning gjort oss mera medveten om den. Och en del tidigare uppmärksammade granskningar i media.

Som EU-kommissionär har Cecilia Malmström gjort en rapport med kartläggning och förslag.
Ur den vill jag citera några avsnitt, som specifikt rör Sverige.

"Sverige är inte felfritt, något som inte minst turerna kring härvan i Göteborg och frågetecknen kring Telias etablering i Uzbekistan har visat", skriver Malmström.
---
Enligt Malmström görs för lite i EU-länderna för att bekämpa korruptionen.
Privatiseringarna i Sverige har fått stora juridiska konsekvenser, där offentligrättsliga kontrollmekanismer satts ur spel och där korruption nu blivit civilrättsliga frågor, konstaterar EU-kommissionen. I praktiken har det inneburit att genomlysningen av verksamhet som tidigare omfattades av offentlighetsprincipen har begränsats.
Kommissionen skriver samtidigt att mycket tyder på att det svenska rättsväsendets effektivitet när det gäller kontroll av svenska företags mutor till utländska beslutsfattare brister. Antalet rättsfall på området är begränsat i jämförelse med landets förhållandevis stora exportsektor inom allt från försvarsutrustning, telekom, bygg och energi.
För att få bukt på svenska korruptionsproblemen lämnar EU-kommissionen en rad förslag i rapporten, bland annat regler som ökar insynen i kommunal upphandling och höjda bötesbelopp för företag som döms för mutbrott i utlandet."
---

Just det. Privatiseringar med juridiska konsekvenser, som inte uppmärksammades vid införandet. Förutom insynen vill jag påpeka att företagsformerna för en del offentlig verksamhet i privat regi inte heller verkar vara helt lämpliga. Aktiebolaget är nog inte den bästa formen om man vill ha insyn och en garanti för att inte vinstintresset ska vara det allt överskuggande. Som jag ser det har privata alternativ skapats för att ge mångfald, alternativ, utveckling och effektiviseringar.
Och så var det detta med Telias utrikesaffärer.

Några aspekter på korruption har jag även i denna bloggpost. Länk.

Demokrati och korruption. Thailand-Sverige

Thailand idag.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk  (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
 Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna. 

I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten. 
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt! 

Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!) 

I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem. 

En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.

Korruption,  det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar.  Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter. 

Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet.  Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet  vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt. 

Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete. 

Pressfriheten hotad

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika


För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.


En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/


Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?

Blåögda eller skumögda politiker

Idag frågar sig DN:s politiske chefred Peter Wolodarski vem som betalar moderaterna. Detta med avstamp i Sofia Arkelstens resande på Shells och andra bekostnad. Han konstaterar att
"Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Därför är uppmärksamheten kring Arkelstens kopplingar till oljebolaget Shell, biltillverkaren BMW och miljöteknikbolaget Sweco välkommen och sund, även om en del av angreppen har skjutit över målet.
Självklart måste en riksdagsledamot kunna informera sig om olika företags verksamheter utan att behöva löpa gatlopp i medierna. Det finns i debatten en orimlig förväntan på de folkvaldas integritet och självständighet, som riskerar att bana väg för en politikertyp som bara hämtar sina intryck från korridorpratet på Helgeandsholmen.
Men att ”informera sig” i verkligheten är något annat än att som miljötalesman låta sig bjudas på ett lustbetonat Shell-evenemang i Sydfrankrike, eller att acceptera ett flera dagars långt billån från BMW eller att sitta i styrelsen för ett börsbolag som är beroende av miljöpolitiken.
Problemet är inte att Sofia Arkelsten har berikat sig själv i någon större utsträckning – åtminstone inte vad vi vet – utan att hon tycks sakna de känselspröt som gör att man känner igen korrupta eller halvkorrupta situationer."

Att socialdemokratin - och journalister - inte är perfekta gör inte saken mera försvarbar när moderater visar sig ha dåligt omdöme!

DN skriver: "Öppenhet är grunden för att motverka maktmissbruket. Om partisekreterare Arkelsten vill vara trovärdig i dessa frågor, varför inte börja med att städa framför egen dörr?" Och uppmanar moderaterna att redovisa vem som betalar dem. Hur de får 30 milj i anonyma bidrag av bidragsgivare som ger mer än 20.000 kr vardera.
Jag instämmer.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är inne på samma problematik när hon, i likhet med DN igår, talar om blåögda svenskar, som inte tror att mutor och korruption förekommer i Sverige. Hon skriver om naivitet och att: "Vår förra statsminister är Sveriges främste vapenlobbyist. Vår nuvarande ser inga problem med att ta emot hemliga partibidrag. Sverige har problem."
"Löjligt", avfärdade utrikesminister Carl Bildt saken med sedvanlig arrogans. Statsminister Reinfeldt å sin sida lindade in sig i så luddiga resonemang att det enda som kom fram var att frågan är värd att diskutera.Arkelsten själv ser inga skäl att ångra sina bjudresor. Det enda som är beklagligt är att omgivningen kan få fel intryck.Så ser den moderata "Ni kan lita på oss"-doktrinen ut. "

Anna Dahlberg menar att svenskarna är naiva som tror på detta. Jag är inte så säker på att det är hos svenskarna i allmänhet som naivismen ligger. Vi har nog lärt oss att det inte alltid är så "rent i ven" som makthavarna vill få oss att tro. Naivismen sitter nog i hög grad hos maktetablissemanget, som vill fortsätta att slå blå dunster i ögonen på oss. Vi vill inte vara så blåögda som de tror att vi är. Vi vill ha öppenhet. Vi vill veta vem som finansierar partierna, politikerna och vem som bekostar deras resor. Och vi vill inte att det föreligger risk för korruption och otillbörliga bindningar. Vi vill inte rösta i blindo på folk som kan ha andra lojaliteter än de som de säger sig ha.

Jag måste erkänna att jag blivit mycket besviken när många av alliansens företrädare blivit så upprörda av den kritik och debatt som uppkommit kring Arkelstens förehavanden. Som Sofia själv har de lätt att se grandet i oppositionens öga men inte bjälken i det egna. Och de tappar helt bort de principer om öppenhet och vaksamhet emot otillbörlig påverkan som de talat för när de själva satt i opposition. Det framgår förhoppningsvis av mina tidigare kommentarer till detta.

Tyvärr gissar (=vet) jag att många av alliansens företrädare, och andra som anser sig som liberaler, nu skär tänder och anser att DN och Expressen är förrädare, som inte ställer upp till Arkelstens och politikeretablissemangets försvar, utan faktiskt granskar och ställer frågor.

Arkelsten och blinda fläckar

Debatten, den delvis mycket upprörda från båda håll, om m:s partisekreterare Sofia Arkelstens deltagande i bjudresor etc har väl börjat lägga sig nu. Dock tycket jag att det finns en del lärdomar att dra av mera principiell art, och det verkar DN:s ledarskribent anse också. Rubriken på ledaren lyder: Blind för korruption. Med ingressen:
"I Sverige har vi länge trott att korruption är något som finns utomlands. Sofia Arkelsten framstår inte som en typisk mutkolv – däremot som en representant för denna naivitet."

DN menar att Arkelsten inte är någon mutkolv, men att hennes naivitet visar att hon inte insett att det är ett moraliskt problem och ändå valt att överträda gränsen. Det som gör hennes agerande djupt problematiskt är blindheten, att hon entusiastiskt stegat in i en av korruptionens gråzoner utan att ens reflektera över att det är där hon hamnat.

Jag menar att DN här har en riktig analys, att även där det inte föreligger mutor i strikt juridiskt betydelse så finns stora risker för politikens och politikerns trovärdighet om man inte inser att den som bjuder på en resa el andra förmåner har avsikter med detta. Och DN avslutar med:
"riksdagsledamöter som tackar ja måste vara medvetna om korruptionsaspekterna. Även seriösa resor kan ha inslag eller delar som kommer korruptionen nära.
Att inte se de riskerna är naivt – och i de politiska roller som Sofia Arkelsten haft närmast att beteckna som tjänstefel."

Som sagt, jag instämmer.

Moralisk nedgång... korruption och girighet hotar demokratin

Sverige tappar i välståndståndsligan, det rapporterar Dagens Industri. Detta betr en mätning som inte bara mäter ekonomi utan även lycka.

På DN-debatt och i radions nyhetssändningar signaleras att den svenska korruptionen breder ut sig.

I båda dessa avseenden har vi tidigare legat bra till, dvs högt välstånd och frånvaro av korruption. Nu är det andra tider, vi halkar ned i välstånd - ekonomi och lycka, och korruptionen breder ut sig. OK, den kanske funnits tidigare, men den har ökat och blivit uppenbar.

Samtidigt kan vi, också det i DN, läsa hur Göran Rosenberg beskriver hur rikedomen nått ofantliga mått. Hur enskilda personer inte bara kan köpa slott utan kan köpa hela nationer. Samtidigt som en del stater blivit allt fattigare. Om de rikas nya sköna värld.

I teve såg vi igår hur socialdemokratiska (!) politiker gjort sig rika genom att starta privata friskolor och utnyttja kryphål i reglerna. Visst, det är bättre att företag går med vinst än förlust. Men att göra sig rik på skattemedel känns fel, ja omoraliskt, eftersom då dels är något fel på regelverket eller hanteringen, dels finns risken att vinsten uppstått genom en lägre kvalitet än som avsetts. Eller ren korruption. Det senaste uppmärksammade exemplet på omfattande korruption är händelserna i Göteborg.

Jag har inga problem med att folk kan bli rika på hårt arbete. Det vi ser idag är dock rikedom som inte alltid uppnåtts pga av hårt arbete, och som dessutom ibland nått nivåer som inte går att föreställa sig. Jag blir, i likhet med Rosenberg, bekymrad över sammanblandningen av privata pengar och offentlig makt.

Att det finns en gräns mellan privat och offentligt är en förutsättning för demokratin. Maktägare ska inte se det offentliga som en privat börs. Som Göran Rosenberg skriver: "I det sammanhanget är det inte betydelselöst att den blivande svenska statschefens bröllopsresa sponsras av en mångmiljardär eller att allt fler statliga verksamheter i Sverige gör sig beroende av privata pengar.
Plutokrati kallas ett styrelseskick där de rika har makten över staten.
Mera oklart då vad man ska kalla den sköna nya värld där de superrika skulle kunna köpa sig en stat och där en stat skulle kunna låta sig köpas.
Den nya medeltiden?"

Korruption kan uppstå där det inte finns en känsla för moral och där det inte finns en öppenhet i offentlig förvaltning som gör det möjligt med revision och medborgerlig kontroll. Det är inte en mänsklig rättighet att fritt kunna sno åt sig av offentliga medel! Det är tvärtom ett angrepp på demokratin. Det finns idag en benägenhet hos en del politiker att ha synpunkter på hur medborgarna ska uppföra sig, att lagstifta om privatlivet. Samtidigt finns en opinion emot "morallagstiftning".
Jag vill dock mena att det finns ett behov av moral, inte minst vad gäller hur partier och offentliga organ sköter eller missköter sig. Partifinansiering bör vara offentlig, det ska inte kunna misstänkas att partier kan köpas. Revisionen i offentliga sammanhang måste bli mera självständig och effektiv. Nå, även i bolagen. Jämför gärna med hur revision är något mycket inkomstbringande. Revisorer blir konsulter.
Folk ska inte kunna gå direkt från offentliga uppdrag till näringsliv utan karantän. Det ska inte kunna finnas misstanker för delikatessjäv, eller utnyttjande av information man fått som minister, riksdagsman eller generaldirektör för privat vinning. Ministrar blir konsulter och lobbyister.

Korruption och girighet är faktiskt ett hot mot demokratin.

Afghanistan

Jag tror inte jag skrivit om Afghanistan tidigare. Detta då ämnet i sig är så stort att det skulle kräva ett flertal, långa inlägg.
Idag ska jag ändå skriva något, och dessutom kort.
Dagens svenska diskussion handlar mest om de svenska soldater som skjutits till döds. Och Sveriges engagemang ifrågasätts i vanlig ordning av Lars Ohlys parti.

Nu ska vi inte glömma att Afghanistan snart sagt alltid varit oroligt och utsatt för både utländska makters försök att dominera liksom inhemska krigsherrars ständiga kamp om makten. Detta även före det att Sovjet invaderade Afghanistan för 30 år sedan. På senare år har bl a tillkommit opiumhandelns växande betydelse för landet, liksom talibanernas kamp för att föra landet tillbaka till medeltiden.

För att göra det lätt för mig ska jag, som en kommentar till dagens situation, hänvisa till en debattartikel i Svd den 10 febr av Torbjörn Pettersson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.

Pettersson förnekar inte att det behövs en militär insats i landet. Utan den skulle det bli totalt kaos och att talibanernas terrorvälde helt skulle ta över efter en kamp mellan krigsherrar som gör stora pengar på opiumhandeln.
Men, han påpekar att först måste afghanistanerna övertygas om att vi är där för att vinna deras fred, inte vårt krig.
Sedan måste de militära insatserna tonas ner till förmån för civil återuppbyggnad, att få till en legitim stat.
Dessutom bör inte biståndet kanaliseras via militära strukturer. De militära fredsfrämjande insatserna måste hållas isär från det humanitära arbetet.

Pettersson betonar att hela problematiken förvärras av korruption som råder i landet. Därför måste en hederlig och demokratisk struktur byggas upp. Det är inte gjort i en handvändning.
Detta vill jag stryka under med dubbla streck.

Läs artikeln.