Kunskap om annat än det dagaktuella är viktigt, för att kunna sorter bort skräp och fake news.

 I en omfattande debatt på FB, var det en deltagare som tyckte att det var rogivande att det är bra om vi glöms bort sådär efter en-två generationer, efter vår död. Men att visst kan verkligt viktiga personer (t ex kulturbärare få minnas något längre). Debatten startade i  upptäckten att få av dagens unga känner till Hasse och Tage. Vilket väl de flesta som är i vuxen ålder (50+?) gör?
Jag kunde inte hålla mig utan utvecklade ett resonemang enligt följande.

Nej, för mig är det inte rogivande att det mesta är glömt inom en-två generationer. Tvärtom. Varför? Tja jag är inte bara 70+, utan 80-. Och jag lärde mig i min ungdom att hjärnans kapacitet är närmast oändlig. Men jag har en tid märkt på andra, att nej de har svårt att komma ihåg det som de vetat, och svårt att ta in nytt. Men nu måste jag erkänna att jag är där själv...

Är inte konservativ, nej bevare mig väl, jag är en öppen liberal, som vill utveckling och framsteg, har alltid varit nyfiken. Vet att fp fanns före Per Ahlmark och Gunnar Helén. Att det fanns någon sosse före Olof Palme. Att Hilding Hagberg var kommunistledare i Sverige under 50-talet.

Men jag har upptäckt att allt nytt inte är framsteg och utveckling. Och att glömska och segare hjärna är deprimerande, det är en slags mental terror.

Varför får man inte komma ihåg det man en ggn lärt sig, och varför ses det som naturligt att unga (dvs 50-) inte har en aning om Hasse & Tages storhet, och just ingen vet vad Fridolf Rhudin var för en herre?
Jag skulle kunna dra hundratals fler exempel på nutidens glömska - om jag bara snabbt kom ihåg namnen. (Självironi)

Jag kommer faktiskt ihåg vad politiska ideologier stod för, och att det länge fanns partier med rättvisande kompasser.

Och jag har flera välfyllda bokhyllor, som också innehåller bortglömda poeter som Ferlin och Fröding. böcker av Ola Larsmo, och böcker om Karl Staaff och "Rasjön", t o m engelskspråkig historisk litteratur om FÖRSTA världskriget. Med mera. Samt mer än sprängfyllda hyllor med musik (bara få stenkakor, men mängder vinyl och cd, plus litteratur om musik. Om Bach och Sibelius. Att det fanns fina jazzmusiker före C Parker, T Monk och Albert Ayler, även om dessa också är fina jazzmusiker.  Och tidskrifter. Etcetera.

Är det fel att ha kunskaper om det som hände före 1970, (visserligen delvis bortglömda, eller gömda... ), så att jag/vi  kan granska och värdera det "nya", och slippa falla för nytt, som bara är inskränkt dumt?

Jag tycker faktiskt det är synd om dagens "unga" välutbildade, som ofta inte har någon kunskap om sådant som hände före det de föddes. Om upptäckten av Amerika, att det fanns tidiga kulturer i Afrika, inte bara Egypten. Om Romarriket. Om hur jorden utvecklats, klimatförändringar. 

Man behöver inte kunna allt, och kanske det är så att den mänskliga hjärnan trots allt har begränsad kapacitet. Kanske...  men bevisa det !

Trots allt vill jag nog tro att vi lever ett rikare liv (inte vad gäller pengar) om vi kan, och kommer ihåg, rätt mycket mer än bara det som hänt en mansålder tillbaka, i vår närmaste omgivning. Att vi inte sväljer fake news. 

Nyfikenhet är bra. Kan ge kunskaper av värde.

Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.