Möblerar om i dator och på internet

Jag möblerar sedan en tid om i dator(er) och inte minst betr internet och bredband. Av olika skäl, även andra praktiska , off keyboard.
Finns  så mycket att skriva om eller kommentera, men det måste anstå en tid.  Det gäller även i viss mån Facebook. Låg aktivitet överlag. Sorry.

En sak kan jag dock nämna. Lyssnade igår, onsdag, på sångerskan Selma  Pinton med komp i Badhusparken, Piteå.  Soft, melodiöst, trivsamt, men samtidigt lite blekt, om än det blev mera fart och färg mot slutet. Nog sagt.

borta länge fr bloggen

lång frånvaro fr denna  min blogg. Och ö h t fr inernet i ngn aktiv mening. Bla sjukdom och krångel med dator i sig, och med internet.
Hoppas kunnA BLI MER aRTIV SNart....hoppas.
Det är ju mycket som händer.

Är det obegåvat att vara äldre ? Om nyttan av moblier

Mobilerna håller på att ta över från datorerna betr internet. Inte bara betr privata användare, utan också (och kanske än mer?) betr myndigheter som ska stå för samhällsservice, banker etc. Men också "gammelmedia" och jag ser också att de s.k. sociala media (som numera missbrukas av många, så de funkar som asociala media). Det märks ibland av den dåliga stavningen (pga klumpiga mobiler).

Från många håll förutsätts det  numera att all kommunikation sker via s.k. smarta telefoner. Dvs dessa små manicker som inte bara används för att telefonera med, utan gör anspråk på att ersätta de fullvuxna datorerna, som är uppkopplade via internet. Jag har tidigare protesterat emot detta, bl a i samband med hur parkeringen ska "skötas" i Piteå centrum. Påtalat att det inte är helt enkelt att hantera mappar via mobiler på ett smidigt sätt. Inte ens de modernaste. I kylan t ex. Med stela, styva fingrar. I mörker i kombination med något begränsad syn.  Till exempel.
   Då har en del personer sagt stt de äldre (som ofta är de som har bekymmer med mobiler och appar) är så pigga och "moderna" av sig att visst fixar de detta med mobilstyrd parkerings-byråkrati. Nog är pensionärer intelligenta nog pillra med mobilernas knappar.

   Nog kan det vara så. Eller rättare sagt, det är inte begåvning som saknas. Utan andra faktorer som spelar in. Och en del äldre bor ju så centralt i centrum, och är pigga och starka,  att de inte  behöver bil till varuhus eller service, eller kan åka med den avgiftsfrian centrumlinjen.  Men älde som bor utanför centrum har inte heller de fria resor till stan.

   Nu har en insändare i PT (tsd 3 april) menat att det bör satsas med trådlöst, inte kabel, för det går bra att använda de moderna smarta mobilerna i st f datorer. Och att det räcker för äldre, som är begåvade nog.

Som kommentar har jag skrivit en kommentar (i skrivande stund inte fått den införd i PT) om orsaken inte beror på kabel eller trådlöst - utan p g a hur mobilerna fungerar eller kan användas.

   Alltså. Insändaren som jag replikerar emot, förespråkar där trådlös kommunikation/"master" före kabel/"fiber" i glesbygden. Han tror inte att äldre är så obegåvade att de inte klarar av enklare mobiltelefoner.

   Nej, äldre är inte obegåvade, MEN många klarar inte av ens enklare mobiler för annat än telefon, och som kamera som inte . Det beror INTE på bristande intelligens eller begåvning, utan på grund av hur de s.k. smarta mobilerna ser ut och fungerar för många "äldre". Det är inte fråga om graden av intelligens ej heller om telefon eller internet kommer till och från mobilen trådlöst eller via kabel.
   Men givetvis måste överföringen vara stabil och klara de behov vi har.

   Det stora felet, haken, är att mobilerna har för små skärmar för den som har något nedsatt syn och har stela fingrar (och kanske inte heller har unga flickfingrar). Hur mycket de "smarta" telefonerna än teoretiskt klarar så fungerar de inte som fullvuxna datorer. De är klumpigare att manövrera, kräver slimmade program för att hjälpligt rymmas att visas på mobilernas små skärmar. Och man måste scrolla åt alla håll för att se det man vill/behöver se, men det är inte nog, förutom att det är bökigt för stela fingrar (även med pekpenna). Att det krävs appar fram och tillbaka hjälper inte.
   Märk väl, det är inte bara ee som är äldre som kan ha problem med syn, hörsel el annat som försvårar användning av smarta mobiler. 

   Det är alltså inte mast eller kabel som är det viktiga, inte heller om man som äldre är begåvad nog. Det är att även äldre (inte minst i glesbygd) visserligen kan använda en mobil telefon som telefon (och kamera), men att dagens "smarta" telefoner inte är smarta nog och helt enkelt är för små för att i praktiken fungera som ersättning för också datorer för den som har stela fingrar, något begränsad syn och hörsel. Glasögon kan inte avhjälpa allt, och hörsel är ofta mycket mer komplicerat än volym, hög volym kan försämra ljudet.

   Jag har en smartphone med stor skärm, men min syn och fingrar kräver att jag skriver detta på min fullvuxna dator. Annars skulle det ta orimlig tid och ansträngning. Att sitta (eller stå) och pillra med min smartphone med stor, och därmed faktiskt otymplig skärm, det är inget alternativ.

   Media bör också tänka på att att om deras internetkanal alltmer koncentrear sin kommunikation till att ske via smart phones så når man inte - och kan inte nås av - alla de som borde ha samma  rättvisa möjligheter som de har tillång till fungerande kanaler och användbara apparater. 

Händer och papper contra minskad kunskap, sämre integritet och hjärnkapacitet

Nu vill regeringen åter öka övervakning och dataavlyssning av medborgarna. Nu med hänvisning till "terrorbekämpning". Regeringars färg varierar, men viljan att övervaka och kränka den personliga integriteten, den består, om än de alltid lägger ut genomskinliga dimridåer om att den ska bevaras.

När jag läser böckerna om tidigare statsministrar (Bonniers serie med tjugotvå volymer) slår det mig hur beroende författarna är av arkivmaterial och dessutom av personliga brev, dagböcker etc. Om vissa finns mycket litet officiellt skrivet och få notiser i dåtidens media, och om politikerna inte heller skrivit dagböcker så är forskningen närmast helt hänvisad till eventuella släktingars och vänners nedtecknade hågkomster. Tills för några decennier sedan så använde de flesta människor, både de som var politiskt verksamma eller "ledande" i andra avseenden papper och penna eller skrivmaskin för att skriva och dokumentera vad de gjort och tyckt. När datorerna var unga så skrevs också de flesta texter ut på papper, som bevarades. I vart fall före internets genombrott.

När jag så läser Pedagogiska Magasinet (papperstidskrift!), nr 2/2016, vars huvudtema är "bortom skärmen", så tycker jag mig se samband, se orsak och verkan beträffande detta med hur våra hjärnor arbetar och hur vi får och kan få, eller missa information och hur vi ska bearbeta fakta för att få kunskap.
En av de intressanta artiklarna har skrivits av professorn (emeritus) och tidigare överläkaren Göran Lundborg och har rubriken "handen spelar huvudrollen i hjärnan".  En vitsig, men beskrivande rubrik.
Handen samspelar med hjärnan, har ett mycket stort område i hjärnan, dvs kräver hjärnkraft. Med händerna gör vi inte "bara" en mängd saker som kräver finmotorik etc, utan vi använder dem också i hög grad för att uttrycka känslor, smeker, straffar, tröstar och beskyddar.  Handen är lika viktig som ögat och örat. Handen formar och utvecklar hjärnan. Arbetar man med händerna utvecklas fantasin och vidgas vyerna. Det är tack vare kreativa händer som vårt samhälle utvecklats (broar, byggnader, parker, konstverk, musikskapande etc). Våra förfäder hade mycket små hjärnor, men med händernas aktivitet så har den under årmiljonernas lopp har den växt och ökat dess kapacitet, t ex gjort att människan även utvecklats sin talförmåga och lärt sig skriva.

Och jag förstår att författaren av boken om Ernst Trygger, en av flera i stort sett bortglömda statsministrar i tidigt 1920-tal, dels menar att man kan lära sig en hel del om dagens politik genom att granska tidigare politiker, dels hennes undran (farhåga) hur man ska kunna göra den granskningen av dagens politiker. De är (blir) ju svåråtkomliga när det inte finns tryckt arkivmaterial om deras förehavanden. De göms bakom en mur av glömska, bortklickade e-mail, raderade SMS och kommentarer på facebook etc. Och genom att teknikutvecklingen gör att det som skrivits och "lagrats" på internet kommer att vara oläsbart rätt snart. Hade Tryggers (och Felix Hamrins med fleras) samtid använt e-mail och mobiltelefoner hade vi inte vetat mycket om honom.
Jag vet ju själv att det jag skrev, och ej skrivits ut på papper eller publicerats i (pappers-)tidningar, det är oåtkomligt. Ev lagringsmedia och program kan inte läsas i dagens datorer, och de gamla fungerar inte.

Inte heller kommer vi (eller kommande generationer)  kunna forska i om den omfattande övervakning som nu sker var nödvändig för vad den skulle användas till, och inte se på vilka data som eventuella ingripanden gjorts, varken betr nödvändighet eller om bevisens tyngd och relevans. Och hur mycket rent strunt och/eller integritetskränkande som registrerats för helt oskyldiga. Eftersom det i vissa (många?) fall raderats efter viss tid, i andra fall blivit oläsbara p g a teknikutvecklingen.

Genom internet och datorer (i olika form) ges, om de överbrukas och missbrukas, möjlighet till en övervakning och åsiktskontroll av enorma mått, på (relativt) kort sikt, men samtidigt förlorar vi det grundmaterial som kan ge oss värdefull kunskap - och om vi låter händerna reduceras till bli ett pekfinger för att "läsa" på skärmen, så kommer hjärnkapaciteten sluta utvecklas och kanske gradvis att förtvina. Aktiva händer håller hjärnan i trim.
---
Visst datorn är ett bra arbetsverktyg i flera avseenden. Jag använder den mycket just för att skriva och lägga ut texter på internet och för att e-maila.
Jag borde nog därför, om någon i framtiden vill veta vem jag var, kanske ta ut en del texter jag skrivit på papper också...

Sociala eller asociala medier ?

Internet är en uppfinning i klass med boktryckarkonsten. Genom den kan fler lära sig mera, snabbare och enklare, ibland också något billigare.
Men jag måste erkänna att det också finns stora nackdelar. Nackdelar som inte beror på internet i sig, utan på hur det används. På sätt som till en del av dessa nackdelar  (men inte alla) finns även när man använder tryckta medier.

Det jag irriterar mig på det är att i första hand de så kallade sociala media används i så våldsamt hög grad - och ibland så de blir snarare asociala - och används för desinformation.

Sociala medier kan vara en välsignelse på många sätt. Det hjälper dig att hitta folk, ta kontakten och hålla den. Du kan utforska och lära dig. men det kan också ha en förmåga att ta över ditt liv. Du kanske funderar på att bryta mönstret - och bryta med alla dessa sajter och appar?

Jag använder i första hand internet för nyttoändamål, som att söka information (inklusive källkritik), för e-mail (som ju hög grad ersatt den gamla snigelposten), för bankaffärer, dvs betala räkning och sköta ekonomin. Dessutom använder jag den utomordentliga debattkanal som bloggar kan vara, och Facebook. Det senare är dock inte ett riktig bra ställe för mera meningsfulla diskussioner, de blir för snabba, ger inte tid och utrymme för eftertanke, blir ytliga - och hamnar lätt utanför ämnet. Och så används Facebook i hög grad för desinformation och obehagliga påhopp och ren mobbning. Såväl Facebook som andra sociala medier, som Instagram, Twitter etc används också i hög grad för rent tjafs, oväsentligheter, OCH ryktesspridning och s.k. näthat, dvs mobbning, ofta helt anonymt. Och de är tidstjuvar. Och jag använder mobilen sparsamt, vill inte hela tiden ha näsan pekande ner på en liten skärm - jag vill se världen och människorna omkring mig.

För att belysa vad som som skulle hända om man ransonerar sin uppkoppling via dator, surfplatta, smartphones och användandet av "sociala medier", så citerar/refererar/bearbetar jag nedan en sammanställning som redan finns på nätet...

- Borta från alla uttryck för hur bra alla (?) andra har det, så kan du njuta av nuet utan att jämföra dig med andra. Tycka att de har det bättre och bli avundsjuk. Att slippa alla jämförelser gör dig till en lyckligare människa och mer positivt inställd till ditt eget liv.

- Ibland kan pressen att dela med sig innebära att du inte på riktigt uppskattar det som egentligen händer. Instagramma inte din middag - njut av den istället! Umgås med de som du äter tillsammans med. Checka inte in - ta in atmosfären istället!

- Först och främst: Ju mindre tid du tillbringar framför en skärm ju mer får dina ögon vila. Och när du kliver ur den virtuella världen finns det mer tid att röra på dig i den riktiga.

- När du skiftar fokus från din mobil till horisonten kanske du blir inspirerad av att se mer av den. Uppleva den IRL (internetförkortning för in real life, verkliga livet AFK (från tangentbordet)

- Man kan naturligtvis läsa e-böcker, men det är ändå något speciellt med en riktigt bok i handen. Ta chansen - ta till dig det tryckta ordet igen. Där finns nya världar och erfarenheter att upptäcka.

-   Du blir mera produktiv. Flera olika undersökningar visar att sociala medier ta för mycket av vår uppmärksamhet, både från studier och arbete - och familj. Ta dig tid att fokusera mera, in i detalj.

- Visst är det trevligt att skicka nära och kära ett meddelande. Men skulle du inte hellre träffa dem i verkliga livet? Och har du barn, ägna dem mera av rent fysisk närhet! Prata med dem - se dem  i ögonen.

- Studier visar att många känner sig pressade att bidra när de är på sociala medier, de bara måste kommentera, dela och gilla. Om du inte blir bombarderad med statusar och tweets hela tiden kan du försöka få balans på din självkontroll och bidra på ett mer sansat sätt.

- Du lär dig nya saker. Du kommer att upptäcka att du har mer tid över bara genom att sluta med att scrolla upp och ned på sociala medier. Du kan göra fantastiska saker med den här tiden, ta pianolektioner, lära dig ett nytt språk - eller utarbeta en livsplan.

- Du kan upptäcka livet bortom tekniken. Vi har lärt oss att vi inte klarar oss utan teknik såsom mikrougnar, telefoner och datorer. men så fort du slutar med sociala medier kommer tekniken ta en mycket mindre plats i ditt liv.  Tekniken ska väl vara hjälpmedel som ger oss tid, inte ta över våra liv?!

- När vi hela tiden är uppkopplade blir vi blasé och svåra att imponera på. Vi tittar hela tiden efter nästa grej som ska underhålla oss. Stanna upp, se dig omkring. Det finns mycket skönhet omkring dig.

- Undersökningar som utfördes under senaste OS visade att de som följde sporten och resultaten från mästerskapet på sociala medier också använde sig av flera tekniska hjälpmedel på en gång. Det var inte ovanligt att titta på tv och vara aktiv på sociala medier samtidigt. Ge din hjärna och din själ lite andrum.

- Sluta försöka göra allt på en gång. Ta chansen att prioritera bättre, sätta mål, bestämma vad som kommer först och vad som kan vänta. Njut av känslan att det du gör just nu verkligen är värt din tid.

Googles spionerande på oss. Lönsamt...

Jag gillar Google. Använder alltmer dem i stället för Internet Explorer, som ju är långsamt, hänger sig ofta och är allmänt trasslig. Men en sak som jag ogillar är dess i vart fall stundtals alltför undfallande attityd till akutoritära diktaturers krav på att få styra hur internet används.

 Och enl PC-tidningen och DN fortsätter Google att kartlägga bl a våra politiska åsikter och inköpsvanor. Något som är av kommersiellt intresse för Google, och en del av dess användare. Vilket gör mig ytterst bekymrad.

 Ett citat från PC-tidningen. "Upp till 92 procent av hemsidorna som Dagens Nyheter undersökte lämnar ut information om sina besökare till Google. Bland annat Sjukvårdsrådgivningen, flera banker, en stor mängd partier och Datainspektionen använder verktyget, vilket gör att Google har tillgång till information som till exempel politisk åskådning, shoppingvanor och vilka sjukdomar personen sökt mer information om."

 Detta är i högsta grad integritetskränkande. Att partier och myndigheter liksom företag kan köpa uppgifter om oss, uppgifter som vi inte godkänt att de ska få känna till.

UPPDATERING. Att detta kränkande av integriteten är lönsamt, det visar denna Di-artikel.
Googles är nu större än Microsoft.

Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet

På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.

Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---

Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.


Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst

FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.

Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.

Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.

En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.

Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.

UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.

En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.

Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.

Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.

Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.

Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.

Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.

Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.

Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Massmedia tar inget ansvar

Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.

Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra

President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.

Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835

Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.

Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/

Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.

I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).

Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.

Försiktiga grattis till Egyptens och Jemens folk

Visst, Mubarak borde ha insett att det var läge att tillkännage sin avgång i sitt teve-tal igår. Folkets protester och Obamas påtryckningar borde ha gjort klart att hans tid är ute. Att han nu sitter på övertid som Egyptens härskare.
Uppenbarligen är hans självförtroende så stort och hans omvärldsuppfattning så bristfällig att han tror att han kan klamra sig kvar till hösten. Det är möjligt att han kan det, men till stora kostnader både i liv och för Egyptens ekonomi. Han tror antagligen att hans löfte om att inte ställa upp till omval ska lugna folket, inte minst då de mängder av statsanställda som är beroende av en stabil regim. I vart fall spelar han på det kortet.
Om han försöker sitta kvar in i det sista så är det dessutom en uppenbar risk att extrema krafter i oppositionen får mera spelrum än idag. Därför bör USA (och Israel!) ge honom en sista knuff från presidentposten. En post han innehaft runt 30 år, vilket bara det i sig visar att han varit en diktator. Av folket valda presidenter i en demokrati sitter aldrig så länge.

Varit skrev jag, för jag har svårt tro att Mubarak tid vid makten kan bli speciellt mycket längre. Tar han till mera trixande och använder polisiärt och/eller militärt våld, då är han snabbt bortsvept av en kombination av folklig vrede och omvärldens påtryckningar. Att han vill sitta kvar ett halvår till för att skapa en ordnad övergång till ett nytt styre, det är svårt att tro.

Tunisien visade vägen, diktatorerna måste bort. Egypten är det arabland som därnäst skakats mest, men samtidigt som Mubark signalerar en långsam reträtt så kommer också en liknande deklaration från Jemen. Dess president, som tänkt sig att sitta på livstid och redan även han suttit i 30 år, säger nu att han är beredd att avgå när denna mandatperiod är slut 2013.

Det är en ännu långsammare reträtt än Mubaraks, men ändå ett tecken på att arabvärldens ledare (diktatorer) börjar inse att det börjat brinna runt knutarna. Att det är bäst att försöka sig på ordnade reträtter.

Om insikten är tillräckligt djup är en annan sak. Det är svårt att lämna ifrån sig makten. Särskilt om man suttit på den så länge som många av självhärskarna gjort.

Som lord Acton sa, makt korrumperar och absolut makt korrumperar fullständigt.

En sak till. Både Tunisien och Egypten visar att internet och bloggare är viktiga instrument för demokratin, för att kämpa för den, för att uppnå den. I de gamla demokratierna bör de styrande inse att internet också är ett viktigt instrument för att bevara demokratin. Stryp inte internet!

Blixt och dunder

Åskväder. Visst är de vackra och samtidigt skrämmande. En naturkraft som vi inte kan betvinga.

Till exempel; i bästa fall fall tvingar de oss att koppla ner all elektronisk utrustning. Då klarar vi oss undan med någon timmes avbrott i uppkopplingen...
I sämsta fall, då vi vägrar böja oss för naturens styrka, slår åskvädren ut internet, datorer, teve och radio. Med mera. Vilket nu nog skett för tusentals personer under de senaste dagarna.

En nyttig, men irriterande påminnelse om vår litenhet.
Trots alla våra apparater.

Att skjuta budbärare... om internet och Wikileaks

Ja, ja, vi vet att internet är ett otyg. Upphov till allt som är fel i samhället. Och i dessa dagar får vi veta att detta att Wikileaks använder internet (vad annars?), det är ännu ett exempel på detta.

Mängder av bloggare har dessutom uttalat sig, dock inte så ofta rent fördömande om Wikileaks publicering av vad som försiggår i Afghanistan. Inte heller att det skulle vara speciellt skadligt för de trupper som befinner sig där. Däremot är det bra, anser många, ett exempel här, att vi får kunskap om hur frihetens försvarare uppför sig.

Jag vill bara nu dra fram en aspekt, och det med hjälp av Annika Beijboms artikel i Svd. I och för sig är jag inte 100% klar över vad hon menar med sin slutkläm, men huvudbudskapet är detta.

"All tänkbar information om ISAF finns på en dottersida till NATO på isaf.nato.int. Ända in i minsta beståndsdel beskrivs där vilka länder som deltar i kampen mot terrorismen, vilken mankraft och utrustning de bidrar med i Afghanistan. Alla utrikesstyrkor finns inritade på kartan."

Hon påpekar att en av de mest paradoxala invändningarna från myndighetshåll – att Wikileaks publiceringar äventyrar sekretessbelagd information – är en regelrätt contradictio in terminus. En enkel google-sökning tar fram allt du vill veta och mer därtill.

Alltså, Wikileaks har gjort en god gärning som fått några gammelmedia att lyfta fram det material som Wikileaks har och som redan finns i stor utsträcking i lätt tillgänglig info från NATO. Att olika försvarsorgan målar ut Wikileaks som farliga är att skjuta sig själva i foten.

Internet är "bara" ett kommunikationsmedel, vare sig ont eller gott i sig. Eller, möjligen kan man säga "gott" då det gör det lättare för oss att orientera oss i vår komplicerade värld.
Att detta gör det svårare för överheten att manipulera oss är en annan sak...

Några blogglänkar till:
http://mitt-i-steget.blogspot.com/2010/07/wikileaks-och-afghanistan-att-sa-vind.html
http://jppirat.blogspot.com/2010/07/wikileaks-lacker-afghan-war-diary.html
http://www.victorzetterman.se/2010/07/hurra-for-wikileaks.html
http://emil.isberg.eu/2010/07/28/nobels-fredspris-till-julian-assange/
http://opassande.se/index.php/2010/07/26/the-pirate-bay-och-wikileaks/

Håll käften, pervo!

Internet är farligt, där finns konstiga åsikter och "fula" bilder. Bäst att förbjuda eller i vart fall censurera, eller hur?
Internet ska väl bara vara en försäljningskanal!

Böcker är farliga, förbjud dem och bränn dem på bål! Det lär ju finnas böcker som beskriver sexuella handlingar, usch!
Och självaste Carl Larsson har ju målat tavlor med nakna barn. Hur kunde han? De måste ju förbjudas och brännas!

Och alla dessa tidningar, snusk, snusk. Förbjud!
Hur ska vi göra med telefonen - så mycket skitsnack och snusk som pratas där! Bäst att förbjuda telefonerande! Och straffa folk som använt telefonen till sådant! Lyckligtvis har vi ju FRA-lagen, och får väl en datalagringslag som gör det enkelt att komma åt alla dessa snuskiga brottslingar!

För att nu inte tala om alla människor som tänker och tycker fel! Vi som tycker rätt och riktigt, vi måste lagstifta om att folk håller käften! Det kan väl inte vara så svårt.

Nog är det för väl att det inte får tecknas vad som helst (enl nylig dom)! Självfallet måste vi renhjärtade dessutom se till att folk inte tar bilder av sina små barn där dessa inte bär kläder! Inte hjälper det att de finns inklistrade i privata album. Och än värre om de förvaras på Facebook! Usch! Så förfärligt att se hur föräldrar klappar och kramar sina barn, de måste ju vara pedofiler! Straffa dem! Ta från dem barnen!

En sak bekymrar mig dock. Hur ska vi kunna förbjuda människor att tänka fritt, att fantisera, att inom sig själva kritisera sådant som dessa virrhjärnor anser vara fel i vad våra goda politiker beslutat???
Hur ska vi kunna förbjuda kärlek? För visst är det störande att se folk som hämningslöst kramas och pussar varandra!

---
Det är givetvis fritt att använda detta, eller delar av det, i egna versioner som tillställs papperspressen. Bara det framgår att det är en ironisk drift med hur läget i Sverige ser ut idag. Tyvärr.

Barnporr och Jan Myrdal

Nej, ingen vettig människa kan ha något till övers för barnporr, dvs för foton som visar hur barn utnyttjas och förnedras. Har varit en debatt kring detta senaste dagarna, som jag tillbringat genom att bränna bensin på semestervägarna.

Men, bilder på nakna barn är inte per definition porr. Och tecknad serier med barn, de visar inga utnyttjade barn. De är rena fantasier, som knappast skadar någon - även om jag inte kan fantisera i de banorna.
Nu är det åter på gång moralpanik och skamlöst utnyttjande av denna panik för att dels "rädda" barnporrlagen, som tydligen använts för att fälla en person som haft tecknade bilder av barn i sin dator, dels för att censurera internet. Det är en svår debatt att föra, då de intellektuella argumenten inte biter på de som ser rött så fort de ser eller hör ord som "porr", "sex" och "internet". Sätter man ihop dessa ord blir det total blockering i hjärnan. Lägger man till ordet "barn" också så blir det kortslutningen direkt. Trots att det blandas friskt med begreppen. Och trots att varje tänkande människa borde ställa sig frågan vad dessa censurivrare egentligen är ute efter, vems ärenden de går, vilka som tjänar på detta?

FarmorGun i Norrtälje skriver klokt om detta bland annat här, här och här. En annan som skriver skarp och mördande analytiskt är den gamle debattören Jan Myrdal i Expressen. Han kallar barnporrlagen för en omoralisk absurditet. Nu måste jag erkänna att Jan Myrdal är en person som jag känner ett slags hat-kärlek till. Jag beundrar ofta hans intelligens och analytiska skärpa. I vart fall när han inte använder för mycket av marxistisk gegga. Och trots mina invändningar så har han alltid stått på (i vart fall den svenska) yttrandefrihetens sida. Människans rätt att tänka fritt. Och i detta fallet kan jag bara buga och instämma. Därför, läs Jan Myrdal och FarmorGun.

Samt läs förstås Anders Widén. Bara rubriken borde få dig att reagera: Bränn Carl Larsson på bål.

Ska katolska kyrkan förbjudas? Eller "bara" censurera lite

Ropen på censur och förbud av alla slag skallar runt omkring oss. Inte minst vill en del, främst tydligen politiker, censurera och begränsa internet. Där finns barnporr, bevars.
Jaha, frågar jag, är det internets fel? Är det inte människor som publicerar det? Blir det mindre förgripliga saker av att vi försöker förbjuda det?

Kanske är det människors attityd i sig som vi i stället borde försöka påverka? Och erkänna att det ofta ligger kommersiella avsikter bakom. Försök klämma åt dem som säljer skiten. I stället för att ropa på lagar om censur.

Nej, nu var jag naiv.

I dessa dagar poppar det upp alltfler pedofilskandaler inom den katolska kyrkan. Präster och biskopar som förgripit sig på barn, vars föräldrar trodde att i kyrkan var de säkra.
Ska vi dra parallellen till internet och barnporren, så då borde katolska kyrkan förbjudas. Eller hur?

Eller ska vi nöja oss med att censurera alla nyheter om påven och hans kyrka? Fram för allt då på internet. Ingen (?) vettig människa vill ju veta om barnporr eller pedofeli! Censur, censur.

Då blir ju allt bra då.

Så kan vi passa på att censurera och förbjuda allt annat som vi inte tycker om heller. När vi ändå är på gång. Till exempel, förbjud försvarsadvokater, som bara gör det svårt för domstolarna genom att kräva bevis. Förbjud föräldrar att ha åsikter om deras barn ska få drogtestas. Censurera obehagliga dokumentärfilmer att visas, vi mår ju bara illa av att se hur barn och oskyldiga dödas. Och varför ska poliser behöva tåla att deras övergrepp visas upp? Censurera internet. Förbjud bloggar.
En enda religion räcker väl också! Annars blir det bara bråk.
Och en dagstidning räcker väl - de är ju ändå samma nyheter och åsikter som vi kan läsa i dem.
Och inte behöver vi nyheter och Uppdrag granskning i teve? Ge oss underhållning 24 om dygnet i stället. Bara det inte är satir.

Sedan behöver vi inte tänka längre.
Föresten, då får vi inte tänka heller. Lika bra det. Inga mer bekymmer.

Smutsig valkampanj? Vems fel?

Under några dagar har det varit en debatt både i pressen och bland bloggare om något som kallas risken för att den ökade användningen av sociala media skulle ge en smutsig valrörelse.

Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå denna plötsligt uppflammande debatt.

Det har alltid funnits smutsiga inslag i valrörelser. Ibland inspirerade av dumheter från högre ort, ofta pga övernitiska gräsrötters heta engagemang - och svårighet att inse betydelsen av fair play även i politiken.

Naturligtvis ska detta motverkas så långt det går. Vilket framför allt kräver partiledningar, som förmår hålla rent själva och att de uppmanar valarbetare att hålla en hyfsad nivå. Ändå måste vi inse att valrörelser engagerar många människor - som bara är människor. Alltför grova mänskliga övertramp får/ska givetvis bemötas.

Det enda nya i dagens debatt är att man synes vilja lägga skulden på de sociala media (dvs internet). Det är rent trams. Självfallet kan det inte vara teknikens fel, det är alltid människorna bakom som styr hur debatten blir.

Däremot har internet en annan fin egenskap, som gynnar demokratin. Internet med bloggar, mail, hemsidor etcetera ger fler människor möjlighet att delta i debatten, att inte bara sitta som åskådare. Att vara delaktiga i den demokratiska processen.

I mörka stunder undrar om det är det som internets belackare är rädda för. Att de är rädda för ett folkligt deltagande.

Opinion genom köpta röster - eller FRA i luften igen.

I mitt senaste inlägg ställde jag frågan om vilka som är opinionsskapare. Jag noterade där avslutningsvis att myndigheter i allt högre grad ägnar sig åt ett slags informationsutbud som är avsett att vara opinionsbildande. Detta mot bakgrund av att jag observerat att
myndigheter propagerar för en skärpt och utvidgad FRA-lag. Så har det multinationella företaget Mediaplanet i annonsbetalda artiklar skrivit att Säpo, Tullen och ISP beklagar sig över att de känner sig överkörda av politikerna! Kontentan är att de vill ha möjlighet att använda FRA även efter sina önskemål. "Öppna FRA-shoppen".

Mediaplanet är ett företag som uppenbarligen har som affärsidé att vara megafon för myndigheter, intresseorganisationer och andra lobbyliknande företeelser. De gör "tidningar" på olika teman, ex-vis säkerhet, och låter myndigheter etc köpa annonsplats i det som i sig är en enda stor annonspublikation. Annonserna är oftast tämligen menlösa och intetsägande i sig. Det intressanta är den text som kallas redaktionell, där myndighetsföreträdare etc uttalar sig och snällt refereras utan att något ifrågasätts. Som jag ser det är det textreklam, och den egentliga anledningen till att annonsörerna betalar genom att köpa tillräckligt med annonsutrymme för att finansiera distributionen av vad myndigheterna vill föra ut som sitt budskap.

Denna trycksak distribueras sedan som annonsbilaga till stora tidningar. Den är förvillande lik en av dessa bilagor som dagspressen idag delar upp sin text i. Visst, det står helt korrekt att "Hela denna tematidning är en annons från Mediaplanet". Dessutom finns något som liknar en redaktionsruta med några namn och e-mailadresser. Dock ingen webb-adress, den kan ni dock få här! Där kan man även i pdf-format läsa den artikel jag refererar till betr Säpos med fleras uttalanden om FRA. Den återfinns på sid 8 av annonsbilagans 20 sidor.
Någon ansvarig utgivare finns inte angiven i redaktionsrutan, men på min förfrågan uppger Mediaplanet att företaget är ansvarig utgivare. Jag som trodde att det kan bara en namngiven person vara... Mediaplanet säger att, ja, de tar hänsyn till annonsörernas intresse. Självfallet belyser de ämnen och frågor som ligger i deras annonsörers intresse, men inte på beställning av dessa.

Trots den något krystade förklaringen är det för mig uppenbart att detta innebär att det redaktionella materialet är textreklam. Det vill säga att Mediaplanet är en megafon för sina annonsörer. Någon normal journalistisk granskning och nyhetsvärdering förekommer inte. Tyvärr är inte detta någon helt ny företeelse, men blir allt vanligare. Tendenser i denna riktning har också funnits i dagspressen. Dvs att de skriver texter som anknyter till de annonser som de tar in och där texten kan befinna sig i ett gränsland till att vara textreklam.

Mediaplanet går ett steg längre. Mediaplanet är ett sätt för myndigheter och lobbyorganisationer att få ut sitt budskap i något som vill se ut som en tidning, men som är en förtäckt propagandakanal, som kan köpas för pengar. Därigenom behöver inte myndigheten skylta med att det är en reklambroschyr för dem själva, denna kanal är en mera raffinerad metod.

Jag menar att detta är ett sätt att, med skattemedel dessutom när det gäller myndigheter, smyga på oss åsikter. I sig är det inte fel att få ta del av åsikter. Dock menar jag att det inte är myndigheter som ska vara opinionsbildare och delta i den allmänna debatten. Det är vi vanliga medborgare, det är granskande media och det är politiker som ska väcka frågor och driva debatt - med öppna kort. Hur diskuterar man med en myndighet på ett meningsfullt sätt?

Att myndigheter känner sig överkörda av politikerna, som i "artikeln" om FRA, det är ett tecken på att myndigheterna anser att det är de som ska sitta i förarsätet, de ska bestämma, inte våra folkvalda politiker.

Det är en åsikt som jag är starkt emot.

Även SvD har lånat sig till att sprida FRA-åsikter, vilket bloggaren Calandrella uppmärksammat och kritiskt granskat. SvD är dock en i stort sett "normal" tidning, där frågor analyseras utifrån olika aspekter, om än politiskt tidningen står moderaterna nära. På nätet går det också ofta att kommentera och diskutera tidningens artiklar.

Dessutom har vi ju ännu möjligheten att i bloggar själva diskutera och nagelfara det som behöver granskas. Just betr reklam, spec då förtäckt sådan kräver det dock extra uppmärksamhet.
Skulle däremot internet förvandlas till en enda reklamkanal, vilket en del politiker och många näringsidkare vill, då är vi helt sålda.

Taktik eller ideologi, eller ideologisk taktik. Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?

Traditionella media har ett starkt fäste (i vart fall hos politiskt intresserade) påpekar Mary Jensen i sina Lördagstankar, som en delförklaring till att provvalsresultatet inte blev så lysande för henne. Det har hon nog rätt i. Mary är en ovanligt sympatisk moderat med starkt engagemang i de viktiga integritetsfrågorna. Att debatterande på internet inte når traditionella partimedlemmar är nog också en förklaring till att en del andra goda internetdebattörer inte heller de hamnat på så bra placeringar i sina provval.

Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det. Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.

Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.

"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...

Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.

Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.

Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.

Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.

Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna. När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!

Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.

En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.

Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?
Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?

Och vad vill de traditionella massmedia?

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!

Såväl makt som vanmakt ropar på reglering och censur.

Visst är det lätt att bli frustrerad om det man själv tror på inte kommer fram i media. Och än mera när moståndare får, som man tycker, husera fritt. Jämför hur olika grupperingar klagat och klagar på SVT och SR och dagspressen (som ju inte har ett krav på sig att vara neutral)! Och i dessa sista dagar, klagomålen över internet, vårt nya media.

Nu är det ju olika spelregler för olika media. Som frihetsälskande liberal så vill jag givetvis att alla åsikter ska få komma fram. Det finns inget annat sätt för att få en levande och fruktbärande demokratisk debatt. En fri debatt bör stimuleras, inte strypas genom regleringar.

Dock, SVT och SR är public-service-företag med statsmaktens uppdrag att vara objektiva (ett något svårdefinierat begrepp) och opartiska (förutom i försvarandet av demokratin, om jag minns rätt). Pressen kan och ska givetvis inte ha ett sådant krav på sig. Inte så länge vi har pressfrihet och yttrandefrihet i detta land. Och när vi inte har det så har vi inte längre demokrati.

Vårt nyaste media är internet. Ännu så länge tämligen oreglerat och fritt. Enkelt och billigt att använda. Så har där också uppstått friska debatter om det mesta.
På internet behövs inte en egen tryckpress eller radiosändare för att komma ut. Visst får man kämpa med många andra röster, men så är ju livet. Vi är varken enslingar på en öde ö eller de enda med en megafon. Alla konkurrerar om debattutrymme - på lika villkor.

Alla demokratiska krafter borde därför bejaka den fria debatten på internet!
Det beklämmande är att inte minst etablerade makt- och tyckargrupper blir rädda över denna folkets frihet. En del pressmänniskor anser det suspekt med ett media där inte journalister och ansvariga utgivare kollar vad som folk får skriva - och läsa.
Politikerna vill censurera och reglera, styra internet, så att det blir enligt deras önskemål. Kommersiella intressen, med stöd av många politiker, vill göra internet till en säljkanal, till en kabel-TV där vi ska betala för att ta del av reklam och auktoriserade åsikter. Men inte kunna uttrycka oss själva.

Men - det är lika illa när man vill reglera gammelmedia som teve och dagspress. Det går inte att begära stoppur för olika sidors åsikter. Vem bestämmer för övrigt vilka åsikter som ska anses unika och värda presentation och debatt? En statlig övercensor? Inte heller kan rättvisa skapas genom att mäta spaltcentimeter och ålägga redaktioner till något slags rättvis fördelning.

Nej, press och internet ska vara organ för fri debatt. Mångfald och debatt skapas genom fri debatt, därigenom får vi chansen att både delta i debatten och bilda oss en egen uppfattning.
Det ska inte regleras vad som är olika politiska åsikter, hur de grupperas, hur de ska mätas etc. Nya ideer måste få komma fram på alla tillgängliga sätt. En tillfällig maktgrupp ska inte kunna reglera fram mediaövervikt för sig. En tillfällig opposition ska inte kunna kräva reglering för att deras åsikter ska komma fram bättre. En opposition kan se olika ut, den kan vara en tidigare maktelit, men likaväl vara helt nya idéer och åsikter. Opionioner och åsikter kan och ska ändras utifrån hur verkligheten skiftar. Verkligheten låter sig inte regleras. Demokrati är inte ett statiskt tillstånd, där två makteliter för tid och evighet kämpar om makten med väljarna som passiva åskådare. Nej, demokrati är fri och öppen debatt, utan reglering.

Allt annat är en tillbakagång till ett odemokratiskt synsätt.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp, göras om och göras rätt!