Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.

Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.

Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.

 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS

Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson, Ljungskile

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.

Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Turbulensen inom L - personstrid eller ideologisk?

Fredag morgon (16/9), radionyheterna: Turbulensen inom (L)iberalerna fortsätter.

Ack ja. Den angripne framträdande L-profilen, i partiledningen, riksdagskvinnan, fd ministern Birgitta Ohlsson intervjuas och visar klart sina åsikter, varför hon ifrågasatt en del utspel av Jan Björklund och hur hon ser på partiets politik och vägval. Där hon kritiserat Jan Björklund och hans utspel, anser att de inte är liberala och anser att de bryter tidigare linje och landsmötesbeslut. Då har hon all rätt kritisera och diskutera dem öppet. Att hon skulle få kritik för sin kritik förstod hon, men hade inte väntat att hon skulle uppmanas avgå, inte när hon försvarar liberala ställningtaganden inom ett parti som skall vara liberalt.
Kvällen innan hade Jan Björklund, pressad av situationen, i TV-aktuellt medgett att hon (och alla) har rätt att ifrågasätta och diskutera partiets politik, och ändringar av den,  öppet. Om det skedde med gott omdöme...  Och han medgav att Birgitta gjort mycket gott och bra för partiet.
På morgonen framkom också att flera framträdande företrädare för (L) i Stockholm län nu kräver att länets L-ordf Anna Starbrink, förbrukat sitt förtroende när hon krävt Birgitta Ohlssons avgång, och själv bör avgå på grund av sitt personangrepp på Ohlsson.

Alltså, nu fick attackerna emot Birgitta så mycket mothugg att Jan Bj fick kalla fötter och backade, lite luddigt, betygande sin respekt för Birgitta. 
Det kändes som en avbön från hans sida, om än väl så mångordig och  krystad, för den behandling som hans hovdamer (ett roligt och träffande uttryck som jag såg någon använde på Facebook) och riksdagsgruppen (inom slutna dörrar, men också offentligt) utsatt henne för.

Att Birgitta Ohlsson (med flera!) haft skilda meningar om fp/L:s politik i många frågor gentemot den styrande kretsen kring Jan Björklund, det är väl känt sedan länge. Och trots att många av de som hävdat och hävdar de mer liberala och socialliberala värden som fanns inom fp, har slutat eller mer eller mindre frivilligt stigit åt sidan, så har den interna kritiken emot partiets högervridning fortsatt. Men också på sociala media. 

Det har med tiden alltmer, och då från den styrande gruppen kring Jan Björklund, gjorts till en personfråga. Att de aktuella angreppen på Birgitta Ohlsson mötte så starkt motstånd och så intensiva reaktioner verkar ha överraskat den styrande "Jan-gruppen".  
Trots den åthutning som de gav Birgitta i ett dagslångt möte inom slutna dörrar. 

Nu kan de få sota för det, och Starbrink verkar på väg ut. Alla bedyrar att debatt, även offentlig, inom (L) är inte bara tillåten, utan viktig inte minst inom ett liberalt parti. 

Men grunden till det hela är inte en personfråga, även om sidorna kan ges personnamn.
Det är en strid om politikens innehåll, där den ena sidan (som sedan länge "Jan" står för) och är något slags konservativ krav"liberalilsm"som inneburit ett fjärmande från den liberalism på frisinnad grund som fp stod för, och den "klassiska" fp-liberalism  (symboliserad av Birgitta) som vill återvända till och fortsätta till den utvecklingsvänliga, socialt betonade liberalism för demokrati,  internationell öppenhet och jämställdhet -  och utveckla den. 

Turbulensen i dagens (L) är ett tecken på detta. 
Och den ideologiska striden är inte avgjord.

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Pingst i Pite

Intro. Piteå är lite annorlunda än resten av röda Norrbotten. Lika rött som de flesta andra norrbottenskommuner. Men samtidigt en ort med en hel del Västerbottensanda, småföretagande och frikyrklig religiositet. Det senare med betoning på EFS, som ändå betecknats som en inomkyrklig väckelse. I Västerbotten har dessa faktorer också kombinerats med (lett till) ett starkt inslag av frisinne, dvs den folkligt förankrade liberalism som länge var folkpartiets kännetecken och även kallas socialliberalism. Frisinnet i politisk mening är dock knappast något som präglar Piteå. Piteå har sedan länge en stark musikprägel, som kanske även den har en del av sina rötter i frikyrkan och Framnäs folkhögskola och sedan några decennier även det faktum att här ligger en musikhögskola, landets nordligaste, som t ex  bl a utbildar kyrkomusiker, musiklärare och studiomusiker, och omfattar numera även olika mediautbildningar.

Detta kan bilda bakgrund till en liten notis om "Pingst i Pite".  Pingstaftonen var det musikgudstjänst i Öjeby gamla stenkyrka, mer än 600 år, och det var samtidigt Troendegruppens vårkonsert. Troendegruppen är en ungdomlig kör (jfr ovan betr skolorna och EFS) under ledningar Staffan Sandlund, en av de många duktiga musikerna med det efternamnet i Piteåbygden. Kören har en bred repertoar inom kyrklig och andlig musik och har en ungdomlig fräschör och styrka i sitt framträdande. Halleluja ur Messias av Händel avslutade och toppade deras vårkonsert på pingstaftonen.

Pingstdagens förmiddagsgudstjänst hölls på EFS:s moderna anläggning Storstrand.  Även det en gudstjänst som fyllde lokalen och dominerades av sång och musik. Support Choir är även det en lokal kör och koncentrerar sig på    gospel, oftast av det mera rytmiska slaget. Lite opolerat kan det låta, men så ska det ju vara, inte minst när gospel framförs av körer. Och engagemanget och sångglädjen går det inte att ta miste på. Dessutom så räds inte kören att använda det rörelseschema som präglar gospelkörerna i gospelns hemland USA.

Det var två härliga pingstkonserter/gudstjänster med två visserligen något olika körer men båda med goda ledare och ett entusiastiskt och musikaliskt framträdande av klass!

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.

Ett nytt parti... men vad vill det?

Det var några veckor sedan jag först stötte på nyheten att det bildats ett parti vid namn Landsbygdsdemokraterna. Lite senare såg jag också en snutt om detta i en nyhetssändning i teve. Snällt och beskedligt, verkade det, kryddat med lite landsbygdsnostalgi.

Nu ska jag säga att jag vuxit upp på landsbygden och levt större delen av mitt vuxenliv i mindre städer och tätorter, sådana ställen som stockholmare med lätt förakt kallar landsorten eller "landet". Min politiska grund är det folkligt förankrade frisinnet. Det som idag oftare kallas, med möjligen aningen bredare tolkning, socialliberalism. Det definierar jag som en socialt ansvarstagande liberalism, vilket på intet sätt ska förväxlas med socialism. Frisinnet har sina rötter främst på "landet" (där de flesta bodde, faktiskt) hos småfolket där, småbrukare, hantverkare, lärare etc, folk som ofta också fostrats i folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse och fackföreningsrörelse. Den ideologin satt djupt hos dessa även om man inte alltid läst en massa politisk teori. Dock har jag även verkat en period i Stockholmsområdet, och även läst statsvetenskap, både om liberalismen och andra ideologier.

Den som vill läsa mera om hur jag beskriver socialliberalismen kan läsa i vänstermarginalen på denna blogg.

Vad jag förstår har Landsbygdsdemokraterna startats som en reaktion på centerns utveckling. Centern hette ju bondeförbundet och som jag lärde känna det i min ungdom var det ett intresseparti främst för mera välburgna bönder. Ett parti som gärna kompromissade om vad som helst bara det främjade böndernas intressen. När folk började flytta från landsbygden i allt högre grad kände bondeförbundets ledning att man måste söka väljare även i städerna och bytte namnet till centerpartiet. Det tog några decennier av utveckling (där kärnkraftsmotståndet en tid var centerns signum) innan centern faktiskt började anamma en del liberala idéer och fick en del väljarframgångar i städerna. Jag började hoppas på centern, eftersom samtidigt försvagades socialliberalismen inom folkpartiet. C beskrev sig till och med som socialliberalt en kort tid, men de facto blev det mera av neoliberalt med sin framtoning av "Stureplansliberaler" som Fr Federly. Så blev det en Alliansregering, där både centern och fp ingick och där de sprang ifrån sina socialliberala idéer i hög grad. De svek sådana liberala idéer som integritet och rättssäkerhet.

Det märkliga är att Landsbygdsdemokraterna (Ld) inte verkar ha reagerat på detta svek, utan främst motsätter sig att centern sökt anpassa sig till en samhällsutveckling som innebär att de flesta människor lever i städer och i någon mån anammat moderniteten.

Mitt första intryck av Ld är att Åsa-Nisse uppstått från de döda. Dvs en oförargerlig, lantlig humor, som tål att skrattas åt, men inte mycket mer. När jag kollar upp lite mera finner jag också att det som partiet står för, utöver svepande landsbygdsnostalgi, där detta är ett centralt citat: förutsättningarna för att på traditionellt sätt, utan obehagskänslor och otrygghet, kunna ägna sig åt jakt, fäbodbruk, fiske, djurhållning, bärplockning, svampplockning, rörligt friluftsliv, hästsport, hundsport etc., återupprättas, är att vargarna ska skjutas bort.
Betr företagande och service läser jag framför allt in ett krav på att landsbygden ska subventioneras till att kunna hålla samma service som i städerna, vilket torde innebära bidrag från städernas befolkning till landet. I någon mån möjligen genom att vinsterna av naturresurserna i högre grad ska beskattas där de finns. Detta senare kan jag i viss mån känna sympati för, men torde varken räcka eller ens vara praktiskt politik att kunna genomföra.

Betr demokrati och påverkan så kan partiets krav kort sammanfattas som mera av närdemokrati. Ett sympatiskt krav. När det exemplifieras som en möjlighet för landsbygden att få bort rovdjuren (läs vargarna), så blir jag dock betänksam.

Betr framtidstro och utveckling så kommer det nostalgiska bidragstänkandet, i kombination med närdemokratiska krav, fram igen.

Som helhet är dess program, eller vad man ska kalla det, tunt och föga förankrat i någon ideologi men desto mera av nostalgi och rosenröda drömmar, som kontrast mot moderniteten i samhället i övrigt. Ett slags outvecklad och primitiv konservatism alltså.

Visst behövs det fler och bättre alternativ till dagens riksdagspartier! Jag har dock svårt att se att ett parti som redan genom sitt namn exkluderar huvuddelen av väljarna har en framtid. Inte heller tror jag på någon framgång för det genom att så utpräglat spela på nostalgi i kombination med hat emot rovdjuren.

Mera av framtidstro och vilja till demokratisk förnyelse kunde de visa genom att lyfta fram internet som ett instrument för en demokrati som inte behöver vara storstadscentrerad.

Ett fritt internet, utan censur och integritetskränkande regleringar, det kan vara en väg för inflytande även för landsbygdens folk!

Är det någon förlust om fp ramlar ur riksdagen?

Brutal rubrik? Kanske det, men i den ligger ett allvarligt konstaterande, allvarligt i vart fall för den som värnar den socialt ansvarstagande liberalismen inom svensk politik.
Liberalismen i vid mening ansågs för några år sedan ha tagit över flera partier. Moderaterna var närmast nyliberala (dvs gammelliberala men med Milton Friedman som icon), centern knaprade i sig lite liberalism och Maud Olofsson sa sig vara socialliberal. Kd anammade stora delar av fps biståndspolitik. T o m enstaka socialdemokrater ansåg sig vara liberala, och anammade i vart fall marknadsekonomin.

Men på senare tid har detta förändrats. Moderaterna har blivit nya moderaterna, vars främsta kännetecken är strävan efter makt utan speciell ideologi kombinerad med viss återgång till socialkonservatism ("den gode brukspatronen"), centern har alltmer slagit över till högerliberalism med viss återgång till bondekonservativ egoism (etanolfrossan). De socialliberala inslag som finns inom miljöpartiet förmörkas av deras samarbete med sossarna och vänstern.
Och fp, tja, hemska öde, där används etiketten, men den har berövats allt innehåll i praktisk politik. Även om det finns ett fåtal företrädare som alltjämt är socialliberaler, men de lider i tysthet (i stort sett) och är lojala till döds med partiledningen och alliansen (= Reinfeldt och Anders Borg). Samtidigt är sossarna till förvillelse lika nya moderaterna, dvs ingen ideologi utöver strävan att komma till makten (igen).
Under de senaste månaderna har dock debatten om signalspaning och FRA:s roll väckt de liberala tankegodset till liv igen. Måtte det bli en fortsatt livlig och seriös debatt som inte "bara" handlar om FRA-lagen utan om liberala värden i stort, sådant som integritet, socialt ansvar utan socialism, om en fri marknad som behöver regler för att inte ta död på sig själv, om den enskildes rätt gentemot både staten och storkapitalismen. Vi behöver en renässans av den folkliga socialliberalism som också betecknas som frisinne (ett fritt sinne, emot auktoriteter, men för den enskilda lilla människan - frisk som sjuk), som ger utrymme för den enskildes initiativförmåga.

Jag fick också nyss mig tillsänt en länk som visar hur inte bara löntagare utan även småföretagare, som blir sjuka, drabbas av den nya sjukförsäkringslagen. http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=53665&a=1193058

De "liberaler" som styr regeringen verkar inte ha minsta kontakt med verkligheten.

Jag kan inte sörja om fp åker ur riksdagen, om fp fortsätter sin högerpolitik. Det jag sörjer är frånvaron av socialliberalism inom svensk politik. Ett vaccum som inget annat parti förmått att fylla.