Jag minns när mjölken kostade 41 öre litern, och var man köpte den

 Nu har mjölken blivit mycket dyrare igen, liksom alla mjölk- och mejeriprodukter. Jag minns faktiskt när den kostade "bara" 41 öre litern, och var man köpte den. 

Första mjölkaffären jag minns, det var den i Boliden, i andra hälften av 1940-talet. . I backen, på vägen upp. Var mjölkaffär bara , punkt slut. En liten butik. Men mjölken var, och är, en viktig basvara som förtjänade en egen butik - också i gruvsamhället Boliden.

Mjölken hälldes upp i en mjölkhämtare, och nog var den på två liter? Kostade 41 öre litern. Jag följde mamma när hon skulle handla mjölk.

(Det här var på den tiden då bondeförbundet ännu inte gått med i regeringen och inte fått fem öre mer för mjölken. Eller var det bara ett öre mer de fick?)

Min andra mjölkaffär, den fanns i Vallsta. I Hälsingland. Inte långt ifrån skolan. Med egen ingång, i mejeriet, en halvtrappa upp. Där var det två expediter, tant Stina och tant Olga, båda arbetade också som mattanter i skolbespisningen. Glada medelålders kvinnor, gifta förstås. Tant Stina var gift med skolstyrelsens ordförande. Mamma fick alltid komplimanger av tant Stina om vilken trevlig pojke hon hade med sig...

Mjölken köptes också här i medhavd mjölkhämtare. Men efter något år så gick man över till mjölk i glasflaskor, förslutna med ett tunt lock av aluminium (?), stanniol. Tetrapack fanns inte på kartan.

På övre plan i mejeriet hade Jordbrukskassan sitt kontor, öppet några förmiddagar i veckan. Med egen ingång. Det var en räknekunnig hemmansägare som skötte kontoret, var kamrer.

Vi var ju inte bönder, och inte kunder/medlemmar i kassan, men vi visste vem han var. Storbonde, med gården någon kilometer utanför själva samhället.

Med tiden så lades mejeriet ner. Och i stället för mjölkbutik så öppnades där en fullvuxen mataffär med brett sortiment; Hälsinge-Livs. Butiksstrukturen i byn var förvandlad. Och intill f.d. mejeriet fanns nu en bensinmack.

Men då hade vi för länge sedan flyttat från Vallsta.

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.