Kungen med familj, Sveriges största socialbidragstagare , ej behovsprövade dessutom. (UG 17 maj 2023)

Värre än jag trodde - trots att jag ändå trodde att jag visste det mesta... 

Det är min sammanfattande kommentar till UG:s granskning igår kväll 17/5 2023). 
Jag önskar att alla sett det. Kungen (dvs kungafamiljen) har inte bara ett väldigt saftigt tilltaget "apanage" (som fickpengar), de har därtill i princip betalt allt vad gäller ev kostnader "hovet". Och det inkluderande inte bara att kunna disponera några slott (Stockholm slott och Drottningholms slott, trodde jag det var. Nej dessutom ett antal andra slott och herresäten  och ett stort antal lägenheter  som trots märkliga skrivningar från förrförra seklets början är statens, men som kungen bestämmer över, men där  vi som skattebetalare står för kostnaderna, drift, renoveringar och upprustningar etc.  Bl a genom Statens (!) fastighetsverk, i kombination med  en servil underdånighet hos de som är satta att sköta om detta. Där besittningsskydd saknas. 
Det är sååå illa,  verkligen illa. Kungen har ytterst lite av reell politisk makt, däremot visst reellt inflytande över näringslivet, och över det som "anses" (av honom och "tradition")  vara hans i egenskap av kung. Slott, herresäten, fastigheter, lägenheter och annat. Det är så illa att så många fjäskar och snällt ger honom allt detta, av våra skattepengar.  Sveriges främste, störste socialbidragstagare! Ej behovsprövad.

Den svenska monarkin är en märklig institution, som verkligen inte är  förenad med demokratin.  Bara en tradition, för att ge glans och tillgångar till en person (familj) att leva flott på, utan krav, utan  ansvar. 
Självklart borde Sverige ha en statschef, med vald och ansvarig president. Demokratiskt vald, och inte genom arv (gener).  Exakt utformning kan diskuteras, men statschefen ska vara demokratiskt vald, sitta för en bestämd tid.  
(En randanmärkning. En gång i tiden så utsågs kungarna i val - av "stormän", men inte för att deras  arvtagare också skulle vara kung.)
   Nå, jag tror inte att vi hux flux kan få republik. Opinionen verkar inte mogen. Och risken är ju då, i nuvarande läge att vi får se att hr Åkesson blir president. Genom oheliga allianser av maktsugna nollor.  Då skulle vi hamn ur askan i elden...

Jag har haft funderingar att man skulle låta kungen  abdikera - vilket han inte vill - till förmån för Viktoria. Men då, genom demokratiska beslut ändra "förmånsreglerna"  betydligt snävare än de är (tillämpas) idag. För henne och hovet etc. 

Samt att givetvis ska inte den avgående kungen få ta med sig något "på köpet", varken av slott och herresäten  jordbruk. 350 lägenheter...   Abdikering ska gälla allt han åtnjutit som kung. Bostäder och förmåner, allt. 
  OK den förmögenhet i aktier som han har, måste han väl få behålla. Utdelningarna på aktierna lär vara  avsevärda. Men inget "pensionsapanage", eller krimskrams - juveler och byggnader etc är ju statens. Möjligen få en "garantipension" enl vanliga regler.
 Viktoria ska, om hon vill ta över som "regerande" Drottning, få nöja sig med rimliga , enklare förmåner och villkor än vad kungen har haft. 
Vad sägs? 

Dock, jag inser att detta inte är genomförbart, inte än. Inget parti vågar göra ens en partiell demokratisering av monarkin. Och än mindre att avskaffa den, på ett "avskalat" sätt... 
Republik skulle dock  "rensa bordet."   

 Men  UG-programmet var en viktig information om hur illa det är ställt. Sverige är inte ett samhälle med Rättvisa, eller full demokrati ... Vår statschef är inte vald. 

• 
  

Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Hans Blix och Karl Staaff

Ser att Hans Blix, fd utrikesminister, och kärnvapeninspektör med mera fortsätter att argumentera för nedrustning och avspänning enl artikel i DN idag.  Men han nöjer sig inte med det, utan tar strid för en park på Norrmalm i Stockholm.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff. 

Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.

USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice beskriver i sina memoarer Blix som "ärlig och modig", trots att hans hållning var ett stort problem för Bush-administrationen.

Karl Staaff, 1860–1915,var partiledare för Liberala samlingspartiet och Sveriges statsminister i två omgångar 1905–1906 och 1911–1914.

Tillsammans med Hjalmar Branting, som var en ungdomsvän, skapade han en demokratisk vänster och lade en grund för det svenska demokratiska systemet och rösträtten. Han förföljdes och var mera hatad än någon annan svensk politiker av den politiska högern och kungahuset. 

Så spred högern askkoppar i form av Staaffs ansikte, så att den tidens moderater kunde roa sig med att fimpa i hans ögon. 

Vid Karl Staaffs begravning så sa Hjalmar Branting att Staaff var arbetarnas främste vän. 

Det visar vilken stor statsman och demokrat  Staaff var, och reser frågan varför Hjalmar Branting verkar vara närmast bortglömd inom svensk socialdemokrati.