Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Maktpartierna (s+v) gillar inte en aktiv opposition

I lördags (4 aug 2018) hade Brith Fäldt, vänsterpartiets ledare i Piteå kommun, en insändare i PT, där hon skrev att "vänsterpartiet har gjort skillnad".  Det kan man ju i någon mån hålla med om. Men den väsentliga skillnaden är numera så gnäller vänstern alltmer över att den opposition hon inte längre tillhör (ens formellt), att den  är så besvärlig och inte "samarbetar" (dvs lägger sig platt för makten), utan kritiserar, begär återremisser, lägger egna förslag etc  Just denna inställning från v-ledaren blir det bestående intrycket av hennes insändare. Därför har jag tillställt PT en insändare som en replik, enligt nedan, underskriven av mig och Anders Nordin, SLP, som klargör vad som är oppositionens uppgift i en demokrati.

"Maktpartierna (s+v) i Piteå gillar inte en aktiv opposition.

Att socialdemokraterna inte gillar en aktiv opposition har bekräftats flera gånger på senare tid – i insändare och på andra sätt. Kritik och egna förslag kallas gnäll. En bra opposition ska snällt hålla med (s) – då är det samarbete. Sedan valet 2014 ingår även vänstern i maktkoalitionen och har anammat (s) syn på att oppositionen inte ska granska, opponera eller ha egna förslag, de ska bara ansluta sig till maktkoalitionens göranden och låtanden.

Nu verkar det ändå svårt för Brith Fäldt/vänstern att bestämma sig för vad de vill. Före 2014 års val var (v) formellt i opposition, men var ofta väldigt undergivna (s), med smärre undantag. Nu skriver ändå v-ledaren Fäldt att koalitionssamarbetet med (s) varit svårt, dvs att (s) varit ovana att ta hänsyn till samverkanspartierna. Samma (s) som hon tidigare berömt för samarbetsvilja, när (v) formellt var i opposition... Men hon vill ändå att (v) och (s) ska fortsätta tillsammans (underförstått: regera ihop). Varför det då? Ja, (v) vill förstås ha den makt som deltagande i en majoritetskoalition ändå innebär.

Det som bekymrar henne, och därmed (v), är att det finns en opposition som granskar och opponerar. De gör det svårt och så besvärligt med återremisser och egna förslag och synpunkter. Trist, tycker hon, när inte alla snällt ”samarbetar” och säger ja till allt som kommer från maktpartierna.

Nu är det faktiskt, i en demokrati, en oppositions uppgift att just granska makten och att ha egna förslag. Att kalla det trist eller besvärligt, det gör att man inte förstår oppositionens roll – eller majoritetens. Och, faktiskt, samarbete förutsätter att makten också ger något. MEN, inte heller ett verkligt samarbete mellan majoritet och opposition fritar oppositionen från att granska makten eller att lägga egna förslag (motförslag eller motioner etc).

Vi tror att (s) skulle kunna fungera bra (om än till en början med viss ovana) som oppositionsparti. Men skulle (v) göra det, oavsett hur majoriteten ser ut?

Lars-Erick Forsgren, (SLP), Anders Nordin (SLP)" 

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...

Nya bottensiffror för sossarna, än sen då?

Vem kunde vänta sig annat, än en trång krets partigängare möjligen? Ny bottennotering för Juholts s.
Varför skulle det ha vänt?

Mera märkligt är att det är fina siffror för moderaterna, detta självgoda och pösiga parti runt Reinfeldt. Ett trist förvaltarparti, som dessutom anser sig vara bäst och vackrast, bara för att det råkar vara störst. Och som ser oss medborgare som undersåtar, som ska övervakas, övervakas ini minsta söm.
Och de underdåniga lydpartierna fp, c och kd, vad motiverar att de får några opinionssiffror alls? Är det frånvaron av alternativ?

Man må tycka vad man vill om miljöpartiet, men det visar ändå lite liv emellanåt. Visar åsikter som ibland till och med hänger ihop. Det rättvisa i att vänstern får en del sympatier, det får anstå att bedömas tills vi ser om Jonas Sjöstedt kan ge det en klar linje sedan han blivit vald.

Kd lär vara utom allt hopp, som det ser ut för närvarande.

Har en enskild ledamot något ansvar?

Jag ska försöka låta bli att skriva om Ask och Pehrson idag, jag mår så illa av att bara tänka på dem.
I stället vill jag lyfta fram en sak som Camilla Lindberg (fp) skriver om ansvar på sin blogg.

Jag tror, ja jag är övertygad om att vi väljare vill ha politiker som vågar stå upp för sin övertygelse. Även när de blivit invalda i riksdagen. Även när partipiskorna viner. En som verkligen förstår och förmår detta är Camilla. Det betyder inte att jag håller med henne på varje punkt, däremot är det en viktig princip. Att inte låta "regeringsduglighet" bli en ursäkt för att kröka rygg och springa ifrån sitt samvete.
Camilla skriver bl a: "Självklart kan vi inte ha en polsk riksdag, men lite mer utrymme för den enskilda ledamoten måste till, annars behövs inte alla dessa 349 ledamöter. Jag tror att vi är på rätt väg, dels på grund av vi har börjat fokusera på den enskilda ledamotens ansvar för de beslut man fattar men också för att personvalet blir alltmer viktigt."
"Media har även börjat debattera ledamöternas roll, mycket pga förra veckans votering då oppositionen vann vid voteringen om ett erkännande av folkmordet 1915. Även i vår egen riksdagsgrupp har vi haft denna diskussion, då också med anledning av att jag tryckte avstod i voteringen om uttagsskatt på vindkraft förra veckan. Jag kan väl lugnt konstatera att vår riksdagsgrupp inte är lika positiv till ledamöter som avviker från partilinjen. Är det verkligen viktigare att hålla ihop och bibehålla en enighet utåt än att då och då låta ledamöter rösta efter förnuft och känsla? Jag tror inte det, jag tror dessutom att partipiskor och totalitarism leder till än mer politikerförakt."

Ett väljarkontrakt är en väg att gå för att visa väljarna var enskilda kandidater står.

Därför noterar jag att Camilla och Mathias Sundin inte längre är ensamma fp-are på Nej till datalagring! I skrivande stund ser det ut såhär, förutom Camilla och Mathias:
Tobias Josefsson (FP), Östergötland.
Marcus Grundén (FP), Skåne Norr och Öster.

Följande piratpartister har skrivit på:
Hela landet, Anna Troberg
Hela landet, Mikael Nilsson
Hela landet, Rick Falkvinge
Lista Mitt*, Curt Jonsson
Lista Mitt*, Lars-Erik Jonsson
Lista Mitt*, Rickard Olsson
Lista Mitt*, Urban Sundström
Lista Väst*, Olof Bjarnason.

Men övriga partier då?
Var är centerns integritetsivrare?
Vänsterpartiets?
Miljöpartiets?
Finns ingen modig sosse eller moderat?
Och ingen enda kristdemokrat som vågar skriva på?

Jag förväntar mig en ström av underskrifter från ALLA partier.
Annars finns bara två orsaker. De vågar inte, eller så är de övertygade om att integritet inte är det minsta intressant eller viktigt för svenska medborgare. I och för sig en intressant upplysning...

Hur kan man bli förvånad över opinionssiffrorna?

Demoskops senaste opinionsmätning, publicerad i DN, kommenteras givetvis då det visar att tre (3) partier skulle ramla ur riksdagen! Både c, kd och v skulle hamna under spärren. Fp tappar hela 1,5% från förra mätningen. S och m går upp lite men sd ligger tryggt ovan spärren. Dock ej pp. DNs Hans Brors menar att det skulle vara sensationellt om Demoskops siffror skulle bli valresultatet i september.

Det kan man givetvis tycka, antalet intervjuade är (som oftast!) bara runt 1000 personer, och opinionsmätningar nio månader före ett val brukar inte bli valresultatet.
Johan Westerholm gläds åt centerns kräftgång, och verkar känna optimism därav.

Även eu-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp) har kommenterat, och undrar med viss förvåning om det är vindsröjning på gång i svensk politik.

Är det så konstigt med dessa siffror? Som jag ser det är det enda märkliga att inte fp råkar ännu värre ut! Fp har ju helt gjort bort sig både betr FRA-lagen (men där Cecilia W ett tag i alla fall hamnade rätt) och IPRED (där Cecilia W hamnade helt fel). Jan Björklund har en del tämligen bra förslag betr skolan, men han framför dem så han skrämmer alla med sin aggressiva framtoning. Socialliberalismen inom fp är ju satt i skamvrån. Resten är ett misch-masch av extrem nyliberalism, batong"liberalism" a la Johan Batong Pehrson och allmän maktsträvarpolitik utan klar ideologi.
Centern skrämmer bort alla de liberaler som gästspelade där några år, och har inte kvar många av sina gamla landsbygdsröster heller. Och missköter dessutom sina ministerposter, möjligen med ett litet undantag för Eskil E.
Kd kompromissar bort sina hjärtefrågor, vilka ofta är tämligen oliberala, men därmed finns det ju heller inget berättigande för kd, möjligen då som ett allmänt social-konservativt parti, men utan profil.
Vänstern spelar på en vänsterpopulism, men utan trovärdighet. Lars Werner vågar ju inte ens kalla sig kommunist längre.
Och vad vilja socialdemokraterna? Egentligen? Mer än att komma tillbaka till maktens köttgrytor? Det finns enstaka sossar med en ärlig socialliberal inställning, men de verkar inte få något egentligt inflytande.
Moderaterna är som fp (som tagit över dess högerprofil) men med tillagt till sin mix en socialkonservativ touch, som de kallar "arbetarvänlig", alltid lurar det någon. Men nog är denna soppa av fragement från olika ideologier märklig! Det är alltid svårt att veta var de hamnar! Förutom att maktsträvan lyser igenom i allt.

Av riksdagspartierna är det egentligen bara miljöpartiet som visar någon själ och har stundtals strimmor av gedigen socialliberalism, men de vill ju regera ihop med sossar och vänster, så de får anpassa sig i fel riktning.

Ett elände är förstås att sd, pga riksdagspartierns allmänna ideologiska luddighet och främlingsskap om vad som händer i folkdjupen, plus ett spelande på främlingsrädslan, vinner så stor anslutning.
Ett annat elände är att piratpartiet, som trots sitt löjliga namn är klart liberalt i sina profilfrågor, inte lyckats nå samma opinionssiffror som i EU-valet. Möjligen delvis beroende på deras rädsla för att utvidga sitt program utanför kärnfrågorna. Liksom att riksdagspartierna föredrar att inte aktualisera vare sig FRA-lagen eller IPRED, dvs tiger ihjäl de frågorna idag. Därigenom spelar de sd i händerna.

I mera cyniska ögonblick undrar jag om det är det som riksdagpartierna vill; att de hellre ser sd i riksdagen än pp.

Sveriges europaparlamentval, valanalys del 2.

Finns mängder att säga om eu-valet.
En ironisk sak, om man ser till resultatet för hela Sverige är att flera partier ligger snubblande nära antingen förlust av preliminärt vunna mandat, eller vinst av mandat om sluträkningen går år "rätt" håll och om Lissabonfördraget går igenom. Det skulle ju ge Sverige ytterligare två mandat.

T ex piratpartiet är ju emot Lissabonfördraget, men... liksom junilistan, som just nu ligger lite under gränsen för mandat att ta ett av de 18 mandaten... Junilistan gick för övrigt rätt så bra i min kommun, Piteå, möjligen pga att en av dess nuvarande ledamöter - Helen Goudin - kommer från Piteå och dessutom är aktiv jägare, något som är viktigt för norrbottningar...

För både m och s måste valet vara en besvikelse. Jag vill nog tro att det beror på att en del av "deras" väljare ville straffa de båda partierna för deras inställning till integriteten (FRA, Ipred med mera). Detsamma gäller för centern, de tappade sina liberala väljare. Men nu gäller det för Lena Ek att i handling visa om hon menar allvar med sitt tal om integritet.

Att kd öht snubblade in, om än med möda, på ett mandat, är nog lite förvånande. Det intressanta där är om det blir listettan Ebba eller den gamle, populäre räven Alf Svensson som kryssar sig förbi och kniper mandatet.

Jag blev överraskad redan i vallokalen att fp trots allt verkade hävda ställningarna. Att det dessutom skulle bli en framgång var än mer överraskande. Och jag känner starka tvivel på att kommentatorerna har helt rätt, som menar att det är en Marit Paulsen-effekt. Nog kan hon fortfarande ha en viss dragkraft med sitt lite kräva "tantsnack", men det känns lite out of date idag. Kanske en och annan ville tro på hennes sena omsvängning till en mera integritetsvänlig inställning under de allra sista dagarna. Tidigare var det dock inte mycket av det precis... Jag vill gärna tro att det faktiskt var Olle Schmidt och ett par andra på listan som räddade hem ett antal röster genom sitt mera aktiva och genomtänkta försvar för integriteten.

Vänstern gjorde en dålig valrörelse, men lite förvånande var nog deras genomklappning. Både deras förstanamn och Erik Josefsson en bra bit ner på listan, hade ju goda meriter i kampen för integritet. Men det kanske inte vänsterns väljare uppskattade? Då var miljöpartiets framgår mera förståelig genom att de var klart integritetsvänliga, trots att det är ett etablerat parti. Piratpartiet har jag ägnat en helt egen kommentar, se nedan. http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/06/piratpartiet-valanalys-del-1.html

Fi fick, aningen förvånande, lite fler röster än väntat, möjligen beroende på sista-minuten-stödet från ABBAs Benny Andersson. Än fler fick sverigedemokraterna, lyckligtvis dock inte nog för mandat. Deras image som främlingsfientligt känns ju otäck, men kanske ligger något i att "rumsrena" kommentatorer underskattat resultatet av att de också får sympatier i andra frågor, som tidigare betraktades som socialdemokratiska... Men som sossarna numera anses nonchalera.

I många avseenden alltså ett överraskande val, men där det viktigaste resultatet är väljarnas reprimand till flera av de gamla partierna och att de i stället lyfte fram piratpartiet. Men också att valdeltagande ökade något, och att det kan vara piratpartiets förtjänst även det!

Var finns pålitliga kandidater till EP-valet?

Jag måste bara få länka till den sammanfattande analys inför valet till Europaparlamentet som Daniel Rhodin i Eslöv gjort.
http://fpeslov.blogspot.com/

Den ger en heltäckande bild av parlamentarikernas göranden och låtanden i de frågor som berör rättssäkerhet och integritet och liknande. Han erinrar om den sammanställning som La Quadrature Du Net gjort avseende integritet- och internetrelaterade frågor och hur parlamentarikerna har röstat historiskt i telekompaketet.
Hans slutsats är att om man är vänster så finns bra kandidater.
Är man liberal finns Olle Schmidt (fp). Glöm inte att kryssa, så inte Marit Paulsen hamnar där i st f Olle!
Struntar man i alla andra frågor duger (pp).

Men har man sina preferenser hos andra partier finns inget att hämta hos deras kandidater. Deras record är inte bra, med hänvisning till nämnda sammanställning. Att se till 138:an-omröstningen räcker inte. Lena Ek (c) och t ex Gunnar Hökmark och Cristofen Fjelner (m) ligger långt ner i listan.

Se detta gärna som en konsumentupplysning för oss väljare.

Tillägg. OBS att i den redovisade sammanställningen hos FP-i-Eslövbloggen saknas Carl Schlyter, mp och Maria Carlshamre, fd fp numera Fi. De torde ha varit frånvarande vid aktull omröstning. Den senare lär f ö knappast besöka EU-parlamentet numera enl medias rapportering. Kandiderar ej heller.