Arroganta politiker förstår inte att demokrati innebär att de ska lyssna på medborgarna

Jag är mäkta irriterad över hur politiker på olika håll missuppfattat vad demokrati är. Politiker som ser sig som en överklass, som får förolämpa medborgare som engagerar sig i viktiga frågor - utanför de toppstyrda partierna.
Partierna har tappat medlemmar, och det i takt med att de fjärmat sig från medborgarna och i stället litar på stöd från stat och kommun, dvs av skattepengar. Dagens partier lever i en glasbubbla, avskärmade från verkligheten och där partipiskan är lag. De har i hög grad tappat bort sina grundideologier. De fladdrar i stället och försöker tillfredställa de "opinioner" som kommer till tals genom starka lobbyorganisationer, typ storföretag och fackliga organisationer av skilda slag.

Vi är många som ser hur svårt det är att komma till tals med politikerna. Förr var de många förtroendevalda, speciellt på kommunal nivå. Numera är det en liten klick som bestämmer, partierna är toppstyrda med sin kanslier som lever på skattebidrag.

Däremot är det många människor som VILL få säga sin mening. Vare sig det gäller olika sakfrågor, eller vill se något ideologiskt mönster i hur partierna agerar.
Partierna är ju omöjliga betr att hålla den ideologiska kompassen rätt. Man vet inte var de hamnar utan ideologi, och man orkar därför inte heller engagera sig i partier. I dag mals ideologierna sönder i de etablerade partierna. Det gynnar dels möjligen karriäristerna och partiledningarna, som kan göra som de vill, men dels och kanske framför allt extrema "populistiska" nya partier (med gamla agendor).

De som inte känner sig hemma i de toppstyrda ideologilösa partierna eller i de nya extremistiska partierna, de måste söka andra vägar om de vill vara med i samhällsbyggandet.

En viktig och alltmer använd väg är obundna rörelser som vill förmedla folkets röster i olika sakfrågor till beslutsfattarklicken. Inte som lobbyister för penningstarka organisationer, utan för att ge sin röst, i samklang med fler som tycker lika, just i olika konkreta frågor. I Sverige finns t ex "Skiftet" och internationellt t ex Amnesty och Civil Rights Defenders och liknande, som politiskt obundna, men som försvarar demokratiska rättigheter. Men också en organisation som Avaaz, som på en bredare bas samordnar aktiviteter för folkligt  stöd för demokrati, klimatfrågor, mänskliga rättigheter, mot korruption, mot fattigdom och konflikter.  Sh ar t ex The Guardian beskrivit Avaaz som  "the globe's largest and most powerful online activist network".

Skiftet får ses som en svensk motsvarighet till Avaaz.  Dvs en organisation, en rörelse som samordnar
kampanjer i frågor som engagerar många, och folk av olika politiska åsikter, som inte ser att 
partierna engagerar sig. Eller är för smala.

Jag har engagerat mig i några kampanjer via både Avaaz och Skiftet. I frågor där jag delar syftet, 
och ansett att en kraftfull opinion måste komma till tals. Det kan gälla t ex den etniska rensningen i 
Burma, galenskaper i Trumps politik. Storbankers suspekta affärer, korruption - och krisen för 
förlossningsvården i Sverige och emot toppolitikers fallskärmar.
Det är frågor som är politiska, men inte valda för att stödja partipolitiska ställningstaganden.  Det är 
frågor som engagerar många oavsett politisk hemvist. (Ngt som är svårt att hitta i dagens partibild 
i Sverige för övrigt)

Men jag har erfarigt att både Avaaz och Skiftet får partipolitiker att reagera, att se spöken. De blir 
rädda att förlora makten, att inte ha makten över varken dagordningen eller opinionsbildningen. 
Då börja de slunga ur sig befängda påstående och rena lögner både om dessa folkrörelser och om 
de som har åsikter som inte stämmer med partiernas.

Jag ser t ex att Skiftet angrips både från  (s) och (m)-håll. Vilket i och för sig visar att Skiftet inte tar 
partipolitisk ställning. 
Hur har Patrik Björck (S) mage att säga: ”Nån sorts politikens rättshaverister” och ”Tycker att Skiftet är sorglig historia”.  Han i sin glasbur. 
Och hur kan Hanif Bali (M) påstå om Skiftet: ”S egna stödtrupper”
Jag har själv varit (parti)politiskt aktiv i drygt 50-talet år,  men är sen partierna tappade sina ideologier inte, sedan flera år, med i något parti.
Jag är är inte stödtrupp till varken (s) eller (m). Varken till vänster eller höger. Inte heller till mitt gamla parti, så länge det famlar utan att hitta tillbaka till sin ideologi.  Och kan aldrig känna någon som helst sympati för det rasistiska och nynazistiska sverigedemokraterna.

Men jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att ha en demokratiskt grundad ideologi och att framföra mina åsikter, även om de av partipolitiker stämplas som något annat än just den partipolitikern gillar.
---
Länk till Avaaz. https://www.avaaz.org/page/en/
Länk till Skiftet, https://skiftet.org/

Partier, -ismer och valapparater

Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.

Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.

Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?

Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?

När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.

Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)

Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.

Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.

Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)

Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.

Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.

Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.

Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html

Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html

Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.

Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.

Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.

Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.

Camilla och Johan, dubbelsparken?

Ja, Camilla Lindberg (fp) fick foten från Justitieutskottet. Självklart pga sitt liberala samvete som krävde att hon motsatte sig FRA-lagen 1.0.

Därmed får hon mindre möjligheter att utifrån den plattformen fullfölja sitt engagemang i den frågan liksom i integritetsfrågor i övrigt. (Se annat inlägg nedan om hennes integritetsmotion.)

Hon beklagar dessutom att hon inte kan arbeta vidare för att folkpartiet skall återgå till en mera human kriminalpolitik. Efterträdaren Johan Batong Pehrson (fp, men knappast liberal) har redan gått ut och krävt hårdare tag. Det blir också svårare att föra kampen mot myndighetsmissbruk och byråkrati, t ex från Skatteverkets sida.

Men det är möjligt att fp-ledningen passade på att slå två flugor i en smäll. Johan Pehrson satt tills nu i Finansutskottet, och där gjorde han inget större väsen av sig. Kanske lika bra det...
Och inte fick han bli minister heller... Kan det vara så att partiledningen inte är helt nöjd med honom.
Så nu flyttar man ned honom från det prestigefyllda Finansutskottet till det "lägre" Justitieutskottet. Och petar Camilla åt sidan, för det måste vara rättning i leden. Och Johan Pehrson är ju dessutom förste partiinpiskare...

Därmed kanske det blir en vinst för Finansutskottet. Och det blir i dubbel mening en försämring för Justitie, Camilla ut och Johan in. Han med sin oförmåga att inse att buggning är en mycket tveksam metod i ett land där vi har en poliskår som aldrig själv anmäler när polismän går utanför lagen.

Bocken till trädgårdsmästare med andra ord.
Nog krävs en nyordning inom svenskt partiväsen - en ordning där vi medborgare kan vara aktiva i en "deltagande närdemokrati".

Röd eller vänster, konservativ eller liberal?

Ett inlägg på Mark Klambergs blogg om "Tack för kaffet" och hans parallellklasskompis Timbuktu får igång mig att fundera lite omkring begreppen "röd" och "vänster" och hur de och andra begrepp används i dagens debatt.

Först, jag noterar det fina liberala draget både hos Mark och hos Timbuktu att inte svälja allt som kommer "uppifrån".

Betr rött eller inte. Vad är rött? Eller snarare, vad är vänster?
Sedan lång tid, dock ej hela vägen till Hedenhös, så har vänster-höger-begreppet fått en innebörd som inte är den ursprungliga, och som jag inte köper.

Det som vimsat till det är att socialismen ansåg sig som vänster, och att graden av rött skulle vara ett tecken på hur mycket till vänster man är.
Sedan sextiotalet har i stora kretsar rött och vänster setts som sammanfallande begrepp - och dessutom som något "bra".

Jag vill nog mena att socialism, med sin dogmatism, ofta kan vara allt annat än vänster, snarare blir det i praktisk politik rätt så konservativt/höger.
Gemensamt med högern har socialisterna också sin övertro på staten och att kollektivet går före den enskilde.
Jag vill nog fortfarande anse att liberal är vänster ( = radikal, omprövande, kritisk, ha ett fritt sinne, sätta människan före dogmen etc), och konservativ är höger (= samhällsbevarande, auktoritetstroende etc). Som det var i den franska nationalförsamlingen.

Jag är liberal och därmed vänster.
Därmed så är jag per definition inte konservativ eller socialist. Konservativ eller socialistisk ideologi kan inte förenas med liberalism.

Men OK, inom varje människa kan finnas lite inslag av även andra ideologier än den dominerade, även om man inte vill erkänna det.

Got it?

Eller fortfarande förvirrad av att dagens högerparti omväxlande kallar sig (ny-)liberalt och konservativt? Eller av att fps "liberala" politik och moderaternas "konservativa" politik ibland är till förvillelse lika? Eller att sossarna till och från försöker att vara pragmatiska, dvs anamma en del liberala inslag tillsammans med sin auktoritetstroende socialistiska konservatism? Ja, vem har sagt att det ska vara lätt att förstå svensk partipolitik?
Om man inte inser att strävan efter makten är helt överskuggande formell ideologi.