Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

En härlig socialliberal!

Vilken härlig socialliberal Sven Wedén var! Klar motståndare både till nazism OCH kommunism/socialism. Därför en övertygad demokratiförespråkare, konsekvent betr den personliga friheten och integriteten liksom till det sociala ansvarstagandet.

Han var socialt medveten och övertygad om behovet av företagsdemokrati, jämställdhet och minskade klyftor i samhället - redan som fpu-ordförande!  Lanserade tidigt förslag om andel-i-vinst och behovet av tjänstepension för alla, värdesäkrad. Ja, han var företagare själv men  insåg behovet av företagsdemokrati, styrelserepresentation för de anställda och behovet av anställningstrygghet - decennier innan det genomfördes. Han höll distans till Wallenberg.
Betr andel i vinst skrev han:  ... " (det) ger ett klart uttryck för en högre uppskattning av varje arbetsinsats värde och motverkar den materialistiska uppfattningen om den mänskliga arbetskraften som endast ett kostnadselement  bland andra i produktionen. Vinstdelning gör de anställda till medarbetare och stärker deras självkänsla. Dess produktionsfrämjande verkan gör välståndsstegringen snabbare."
Både LO och arbetsgivarförening var emot vinstdelning.

 Wedén var också en framsynt bostadspolitiker. Inte minst från sin egen barn- och ungdom visste han hur dåliga bostäder påverkade hälsan och välbefinnandet. En viktig orsak till tuberkulosens härjningar var ju trånga och dåliga bostäder.  Wedén lade tidigt förslag om ökat bostadsbyggande och han ansåg att det var viktigt med konkurrens, som skulle sänka kostnaderna.
(Min notering är att den socialdemokratiska politiken i detta i stället inneburit olika slag av skattefinansierade subventioner och även bostadsbidrag. Åtgärder som visserligen hållit nere utgifterna för att hyra lägenhet, men knappast stimulerat till konkurrens och lägre samhällsekonomiska kostnader. )

Och så var Wedén en ovanligt empatisk och trevlig person, som gillade rent spel i politiken.  Ledande fp-politiker under 25 år, men p g a sjukdom bara partiledare i drygt två år.

Detta är några exempel, tagna delvis ur Hans Lindblads biografi över Wedén på Ekerlids förlag.  Läs den. Titeln är: Kärlek, tbc och liberalism.
Lindblad jämför Wedén även med de partiledare i fp som kom efter honom och finner att Bengt Westerberg är den som mest liknade Wedén.

De nya daglönarna

Gårdagens Uppdrag granskning om bemanningsföretagen, visar på en bransch som gått för långt. Visst, det kan tyckas att innan de blev tillåtna så var det en väldigt stelbent arbetsmarknad i Sverige. Vilket gjorde att inte minst ungdomar hade svårt att komma in.

Det är mycket möjligt att en del ungdomar genom att under en tid arbeta på ett bemanningsföretag kan få in en fot, hitta och få ett lämpligt fast jobb. Om de vill, en del kanske inte vill vara så hårt bundna. De flesta vill nog ändå ha den relativa trygghet som ett fast jobb innebär.

Men, jag reagerar emot det märkligt svaga avtal som gäller för branschen. Att folk förbinder sig att praktiskt taget runt vara tillgängliga för jobb, utan att veta om de får några timmar den dagen, eller när. Att inte kunna planera sin tillvaro.

Än mer reagerar jag emot det cyniska resonemang som ledande storföretagare, dvs direktörer som själva är anställda och egentligen inga företagare men med finfina villkor om de skulle få sparken, för. De talar om flexibilitet, och menar att de anställda inte ska vara anställda utan fungera som daglönare som ska bocka och buga för att i nåder få några timmar då och då.
Därigenom kan direktörerna spara på löneutgifterna och skrapa ihop miljarder åt företagen så att de själva får ära och gigantiska löner plus bonusar. Att se ScaniaVDn Östling hånflina in i kameran gav mig illamående.

Dessutom så förefaller det som att företagen feltolkat lagen och en AD-dom, då det aldrig varit meningen att man ska kunna sparka folk och sedan "återanställa" dem genom bemanningsföretag - för samma arbete. Inte när det faktiskt inte föreligger arbetsbrist!

Men vi ska inte glömma att det inte bara är Manpower och andra bemanningsföretag som handlar på detta sätt för att skapa daglönare åt (stor)företagen. Både stat och kommun är lika ivriga som storföretagen att hålla nere sin fast anställda styrka och håller sig med vikariepooler och mängder av springvikarier, med ofta usla villkor. Allt i syfte att slippa fastanställa personal som man egentligen behöver.
Och så slutar man anlita dem precis innan de enl LAS skulle fastanställas. Ut i kylan och arbetslösheten bara... Socialt ansvarstagande är det inte fråga om där heller.

Rawls, LO och klyftorna

Mark Klamberg har en liten bloggpost den 9 dec med rubriken "Sverige blir mer rättvist" där han i vanligt försynt stil undrar (i påstående ton) om inte en av socialliberalismens teoretiker, John Rawls, skulle ha varit mycket belåten med en utveckling där de sjuka etc fått en inkomstförbättring på +0,86% samtidigt som förvärvsarbetande fått +3,3% per år under perioden 1991-2007. Detta med anledning av en DN-artikel den 8 dec av ett par LO-ekonomer där de påvisar att skillnaderna mellan fattiga (+15%) och rika (+88%) ökat dramatiskt, såväl under sosseregering som under "borgerlig"regering.

Nja, jag menar att där drar Mark för långtgående slutsatser. Att den som har lyckan att vara frisk och ha jobb har högre inkomst än den som drabbats av sjukdom och arbetslöshet är något som de flesta accepterar, om skillnaden inte är för stor. Men att det är bra med ökande skillnader i välfärd för lyckliga och olyckliga, det är en annan sak. Socialliberalismen innebär socialt ansvarstagande, utan det blir det ingen välfärdsstat. Att förvärvsarbetandes redan högre inkomster ökat ungefär fyra ggr så mycket som de sjukas, det urholkar den välfärd som karatäriserar ett rättvist samhälle.
Än mera iögonfallande är den våldsamma ökningen av skillnaderna mellan de 10% sämst resp 10% bäst ställda. Inte bara av rättviseskäl. Iögonfallande skillnader av denna storlek blir en psykologisk faktor som driver på lönekrav och därmed ökar prisnivån för alla, vilket givetvis främst drabbar de med låga inkomster.

Jag vill nog mena att det är främmande för John Rawls att förespråka ett samhälle med djupa och ökande klyftor mellan de fattigaste och de övriga, vare sig de övriga definieras som den stora majoritet som har fasta, goda jobb, eller de rikaste 10 %-en.

Jag kan inte svara för vad LO anser. Men för mig är det mera naturligt och eftersträvansvärt med en jämnare fördelad välfärd, än med det som Mark insinuerar - jämnare fördelad fattigdom. (En jämnt fördelad fattigdom är snudd på kommunism, vilket ändå inte LO kan beskyllas för att förespråka.)

Rawls differensprincip säger att skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras. Visserligen accepterar han en lönedifferentiering för att motivera människor att utbilda sig eller arbeta hårdare. Det är ju OK. Men, utifrån detta kan man inte dra slutsatsen att de som är sjuka eller inte har jobb (dvs de som inte kan arbeta hårdare!) skulle ha en succesivt sjunkande inkomst i förhållande till andra.
Tvärtom anser han ju att ett samhälles ökande inkomster (t ex genom att de som arbetar får högre inkomster) används till att fördela till dem som har det allra sämst ställt.

Så ser jag, som socialliberal, det också.

(OBS, av för mig oförklarlig anledning så fungerar stundtals inte länkningsfunktionen för mig.)

En passionerad liberal! (Uppdat.)

Den siste store politikern i Kennedyklanen har avlidit. Under decennier har Kennedyfamiljen haft stort inflytande i amerikansk och därmed delvis även i internationell politik. Fadern Joseph Kennedy var den som drev på och sonen John F Kennedy nådde ända till presidentposten men mördades 1963. Robert Kennedy var inflytelserik justitieminister, men mördades även han, 1968, strax efter mordet på Martin Luther King jr. Yngstebrodern Edward Ted Kennedy var den ende som nådde en högre ålder (77 år) och hann med nära 50 år som senator, en inflytelserik sådan, innan han nu avled. Han lyckades försvara liberala värden till och med under - och i strid mot - president George W Bushs tid och var inflytelserik rådgivare till president Bill Clinton och även till Barak Obama.

Hans främsta områden var skolpolitik, social omsorg och ett bättre sjukvårdssystem. Vilket känns som klar och tydlig socialliberal politik och välgörande distanserad från den neoliberalism som tyvärr i alltför hög grad präglat både amerikansk och europeisk politik under de senaste decennierna.

Mårtensson har skrivit en god minnesruna över Ted Kennedy.

Det lär dröja innan någon ny Kennedy förmår träda fram till en liknande position som den de klart liberala bröderna John F, Robert och Edward Kennedy haft. Visserligen var nog hans äldre bröder mera kända för en bredare allmänhet, men genom sin långa gärning är det fråga om, om inte Ted gjort mera varaktiga avtryck i vart fall i den amerikanska politiska vardagen.

En passionerad liberal, så beskrivs Edward "Ted" Kennedy. Det är märkligt, nog känns saknaden stor efter Ted Kennedys bortgång, men trots allt kommer det att stå upp fler liberaler som förmår ställa sig i främsta ledet i USA. Handfasta, gedigna liberaler med social ansvarskänsla, som tar strid mot konservativa och okänsliga neoliberaler.

I Sverige ser det sämre ut. Var finns de passionerade liberalerna i Sverige? Ja, inte i riksdag och regering i alla fall. De engagerade socialliberaler som finns, de tvingas huka under partipiska från s.k. batongliberaler i fp. Och även i övriga partier sitter de mycket trångt.

---

Tillägg. Media uppmärksammar givetvis Ted Kennedys bortgång. Men var är de politiska bloggarna (i Sv)? Mårtensson (c) och ett par-tre andra är vad jag hittat. På bloggar.se är det just nu tre texter om detta, ynkligt lite. (Och min har inte noterats där, trots etikett. Varför?)

Inte ens bland de utpräglade fp-bloggar jag kollat har någon mer än Olle Schmidt noterat Kennedys bortgång. Är detta ytterligare ett tecken på att liberalismen, och kännedomen om denna, ligger risigt till idag?

Är religion farligt?

Religion och politik. Alltid brännbara ämnen. Från min mera aktiva period (publika och partianslutna) var det två ämnen som orsakade tidvis hätska telefonsamtal och till och med anonyma hatbrev. Det var om jag i något sammanhang uttalat mig om religiösa frågor i samband skolorganisation, t ex om rätten att starta friskola.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.

Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.

Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.

Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?

Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.

Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)

För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.

Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.

För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.

Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.

Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?

Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.

Sundin och socialliberalismen

Folkpartisten Mathias Sundin i Norrköping har rest till USA och deltar i kampanjen för republikanen John McCain. Det får han givetvis göra utan partiledningens godkännande. Men nog höjer jag ett ögonbryn. Frånsett frihandelsfrågan så borde demokraterna ligga närmare folkpartiet än vad republikanerna gör. Eller i vart fall intill för något år sedan.

Fd riksdagsledamoten Lola Björkquist (fp) har uttryckt sin förvåning över Sundins ställningstagande och sin förmodan att det beror på bristande insikt i fps historia och ideologi. Detta gillar inte Johan Ingerö, neoliberal Stockholmare. Han gillar inte Björkquists attityd skriver han i sin blogg. Jag gillar inte Ingerös attityd i denna fråga.

Vad gäller FRA-frågan så verkar Mathias Sundin, Ingerö och jag vara av samma åsikt, dvs emot FRA-lagen. Men här måste jag instämma i Björkquists uttalande att många (yngre) fp-are idag inte verkar ha gått partiets nybörjarkurs eller känner till partiets historia. Eller så har de mycket kort minne.

Det är ingen tvekan om att socialliberalismen var folkpartiets ideologi åtminstone från Ohlin och intill för något år sedan. Att Ingerö inte gillar det är en annan sak. Idag används ibland ordet som en hedersetikett, men sällan med verkligt innehåll. Utanför partiet enas felaktigt ofta neoliberaler av olika slag med socialdemokrater om att säga att socialliberaler är något slags halvsossar.
Högerfolket, nyliberalerna (Adolf Hedin vänder sig i graven) säger det med illa dolt förakt, sossarna med en gnutta uppskattning. Men hur fel har inte både sidor.

En socialliberal är en klar anti-socialist, han/hon är för marknadsekonomi, frihet och personlig integritet förenat med stark social ansvarskänsla och engagemang. Ny/neoliberalerna är oftast ensidigt inriktade på ekonomisk liberalism, utan socialt ansvarstagande.

Jag menar att socialliberalismens tankar finns hos stora delar av svenska folket. Däremot är det illa beställt med dess partipolitiska hemvist. Vilket givetvis Lola Björkquist har all rätt att påpeka.