På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.
Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP. Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister. Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet och högerexstremism med extrem "fulnationalism". Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
Det var väl alla partier..
Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?
En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet. Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....
Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett partier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett partier. Visa alla inlägg
06 november 2018
27 september 2017
Arroganta politiker förstår inte att demokrati innebär att de ska lyssna på medborgarna
Jag är mäkta irriterad över hur politiker på olika håll missuppfattat vad demokrati är. Politiker som ser sig som en överklass, som får förolämpa medborgare som engagerar sig i viktiga frågor - utanför de toppstyrda partierna.
Partierna har tappat medlemmar, och det i takt med att de fjärmat sig från medborgarna och i stället litar på stöd från stat och kommun, dvs av skattepengar. Dagens partier lever i en glasbubbla, avskärmade från verkligheten och där partipiskan är lag. De har i hög grad tappat bort sina grundideologier. De fladdrar i stället och försöker tillfredställa de "opinioner" som kommer till tals genom starka lobbyorganisationer, typ storföretag och fackliga organisationer av skilda slag.
Vi är många som ser hur svårt det är att komma till tals med politikerna. Förr var de många förtroendevalda, speciellt på kommunal nivå. Numera är det en liten klick som bestämmer, partierna är toppstyrda med sin kanslier som lever på skattebidrag.
Däremot är det många människor som VILL få säga sin mening. Vare sig det gäller olika sakfrågor, eller vill se något ideologiskt mönster i hur partierna agerar.
Partierna är ju omöjliga betr att hålla den ideologiska kompassen rätt. Man vet inte var de hamnar utan ideologi, och man orkar därför inte heller engagera sig i partier. I dag mals ideologierna sönder i de etablerade partierna. Det gynnar dels möjligen karriäristerna och partiledningarna, som kan göra som de vill, men dels och kanske framför allt extrema "populistiska" nya partier (med gamla agendor).
De som inte känner sig hemma i de toppstyrda ideologilösa partierna eller i de nya extremistiska partierna, de måste söka andra vägar om de vill vara med i samhällsbyggandet.
En viktig och alltmer använd väg är obundna rörelser som vill förmedla folkets röster i olika sakfrågor till beslutsfattarklicken. Inte som lobbyister för penningstarka organisationer, utan för att ge sin röst, i samklang med fler som tycker lika, just i olika konkreta frågor. I Sverige finns t ex "Skiftet" och internationellt t ex Amnesty och Civil Rights Defenders och liknande, som politiskt obundna, men som försvarar demokratiska rättigheter. Men också en organisation som Avaaz, som på en bredare bas samordnar aktiviteter för folkligt stöd för demokrati, klimatfrågor, mänskliga rättigheter, mot korruption, mot fattigdom och konflikter. Sh ar t ex The Guardian beskrivit Avaaz som "the globe's largest and most powerful online activist network".
Skiftet får ses som en svensk motsvarighet till Avaaz. Dvs en organisation, en rörelse som samordnar
kampanjer i frågor som engagerar många, och folk av olika politiska åsikter, som inte ser att
partierna engagerar sig. Eller är för smala.
Jag har engagerat mig i några kampanjer via både Avaaz och Skiftet. I frågor där jag delar syftet,
och ansett att en kraftfull opinion måste komma till tals. Det kan gälla t ex den etniska rensningen i
Burma, galenskaper i Trumps politik. Storbankers suspekta affärer, korruption - och krisen för
förlossningsvården i Sverige och emot toppolitikers fallskärmar.
Det är frågor som är politiska, men inte valda för att stödja partipolitiska ställningstaganden. Det är
frågor som engagerar många oavsett politisk hemvist. (Ngt som är svårt att hitta i dagens partibild
i Sverige för övrigt)
Men jag har erfarigt att både Avaaz och Skiftet får partipolitiker att reagera, att se spöken. De blir
rädda att förlora makten, att inte ha makten över varken dagordningen eller opinionsbildningen.
Då börja de slunga ur sig befängda påstående och rena lögner både om dessa folkrörelser och om
de som har åsikter som inte stämmer med partiernas.
Jag ser t ex att Skiftet angrips både från (s) och (m)-håll. Vilket i och för sig visar att Skiftet inte tar
partipolitisk ställning.
Hur har Patrik Björck (S) mage att säga: ”Nån sorts politikens rättshaverister” och ”Tycker att Skiftet är sorglig historia”. Han i sin glasbur.
Och hur kan Hanif Bali (M) påstå om Skiftet: ”S egna stödtrupper”
Jag har själv varit (parti)politiskt aktiv i drygt 50-talet år, men är sen partierna tappade sina ideologier inte, sedan flera år, med i något parti.
Jag är är inte stödtrupp till varken (s) eller (m). Varken till vänster eller höger. Inte heller till mitt gamla parti, så länge det famlar utan att hitta tillbaka till sin ideologi. Och kan aldrig känna någon som helst sympati för det rasistiska och nynazistiska sverigedemokraterna.
Men jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att ha en demokratiskt grundad ideologi och att framföra mina åsikter, även om de av partipolitiker stämplas som något annat än just den partipolitikern gillar.
---
Länk till Avaaz. https://www.avaaz.org/page/en/
Länk till Skiftet, https://skiftet.org/
Partierna har tappat medlemmar, och det i takt med att de fjärmat sig från medborgarna och i stället litar på stöd från stat och kommun, dvs av skattepengar. Dagens partier lever i en glasbubbla, avskärmade från verkligheten och där partipiskan är lag. De har i hög grad tappat bort sina grundideologier. De fladdrar i stället och försöker tillfredställa de "opinioner" som kommer till tals genom starka lobbyorganisationer, typ storföretag och fackliga organisationer av skilda slag.
Vi är många som ser hur svårt det är att komma till tals med politikerna. Förr var de många förtroendevalda, speciellt på kommunal nivå. Numera är det en liten klick som bestämmer, partierna är toppstyrda med sin kanslier som lever på skattebidrag.
Däremot är det många människor som VILL få säga sin mening. Vare sig det gäller olika sakfrågor, eller vill se något ideologiskt mönster i hur partierna agerar.
Partierna är ju omöjliga betr att hålla den ideologiska kompassen rätt. Man vet inte var de hamnar utan ideologi, och man orkar därför inte heller engagera sig i partier. I dag mals ideologierna sönder i de etablerade partierna. Det gynnar dels möjligen karriäristerna och partiledningarna, som kan göra som de vill, men dels och kanske framför allt extrema "populistiska" nya partier (med gamla agendor).
De som inte känner sig hemma i de toppstyrda ideologilösa partierna eller i de nya extremistiska partierna, de måste söka andra vägar om de vill vara med i samhällsbyggandet.
En viktig och alltmer använd väg är obundna rörelser som vill förmedla folkets röster i olika sakfrågor till beslutsfattarklicken. Inte som lobbyister för penningstarka organisationer, utan för att ge sin röst, i samklang med fler som tycker lika, just i olika konkreta frågor. I Sverige finns t ex "Skiftet" och internationellt t ex Amnesty och Civil Rights Defenders och liknande, som politiskt obundna, men som försvarar demokratiska rättigheter. Men också en organisation som Avaaz, som på en bredare bas samordnar aktiviteter för folkligt stöd för demokrati, klimatfrågor, mänskliga rättigheter, mot korruption, mot fattigdom och konflikter. Sh ar t ex The Guardian beskrivit Avaaz som "the globe's largest and most powerful online activist network".
Skiftet får ses som en svensk motsvarighet till Avaaz. Dvs en organisation, en rörelse som samordnar
kampanjer i frågor som engagerar många, och folk av olika politiska åsikter, som inte ser att
partierna engagerar sig. Eller är för smala.
Jag har engagerat mig i några kampanjer via både Avaaz och Skiftet. I frågor där jag delar syftet,
och ansett att en kraftfull opinion måste komma till tals. Det kan gälla t ex den etniska rensningen i
Burma, galenskaper i Trumps politik. Storbankers suspekta affärer, korruption - och krisen för
förlossningsvården i Sverige och emot toppolitikers fallskärmar.
Det är frågor som är politiska, men inte valda för att stödja partipolitiska ställningstaganden. Det är
frågor som engagerar många oavsett politisk hemvist. (Ngt som är svårt att hitta i dagens partibild
i Sverige för övrigt)
Men jag har erfarigt att både Avaaz och Skiftet får partipolitiker att reagera, att se spöken. De blir
rädda att förlora makten, att inte ha makten över varken dagordningen eller opinionsbildningen.
Då börja de slunga ur sig befängda påstående och rena lögner både om dessa folkrörelser och om
de som har åsikter som inte stämmer med partiernas.
Jag ser t ex att Skiftet angrips både från (s) och (m)-håll. Vilket i och för sig visar att Skiftet inte tar
partipolitisk ställning.
Hur har Patrik Björck (S) mage att säga: ”Nån sorts politikens rättshaverister” och ”Tycker att Skiftet är sorglig historia”. Han i sin glasbur.
Och hur kan Hanif Bali (M) påstå om Skiftet: ”S egna stödtrupper”
Jag har själv varit (parti)politiskt aktiv i drygt 50-talet år, men är sen partierna tappade sina ideologier inte, sedan flera år, med i något parti.
Jag är är inte stödtrupp till varken (s) eller (m). Varken till vänster eller höger. Inte heller till mitt gamla parti, så länge det famlar utan att hitta tillbaka till sin ideologi. Och kan aldrig känna någon som helst sympati för det rasistiska och nynazistiska sverigedemokraterna.
Men jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att ha en demokratiskt grundad ideologi och att framföra mina åsikter, även om de av partipolitiker stämplas som något annat än just den partipolitikern gillar.
---
Länk till Avaaz. https://www.avaaz.org/page/en/
Länk till Skiftet, https://skiftet.org/
23 juni 2015
Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen
Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation.
I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans. Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.
---
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation.
I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans. Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.
I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."
Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga.
Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt.
I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.
För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna.
För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna.
Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna.
Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det? Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av.
Varför?
Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet.
Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.
Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om.
Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om.
Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt. Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt. Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska.
Hur ska vi då komma förbi detta?
Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati.
Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre rutinärenden"). Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska.
Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen.... Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det). En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.
Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen.... Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det). En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.
Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt.
Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift.
Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då?
Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt.
Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor. Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor. Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng.
Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för. Att övertyga väljarna i st f att stryka populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.
Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.
I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet.
Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.
I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet.
---
Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare.
24 november 2014
Är majoritetsbeslut demokrati?
Demokrati innebär i grunden att folket skall styra. Eftersom det är rätt så opraktiskt, anser de flesta, att varje medborgare ska delta i beslutsfattandet i varje detalj, speciellt i större sammanhang, så avser vi i dagligt tal representativ demokrati med demokrati.
I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.
Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.
Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet. Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.
Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.
Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.
Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.
Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar. Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner. Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.
På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.
Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.
I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.
Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.
Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet. Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.
Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.
Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.
Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.
Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar. Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner. Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.
På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.
Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.
13 augusti 2014
Valfläsket - fläskpannkaka eller pyttipanna?
Ser på en FB-tråd en förvirring om den mängd utspel som partierna gör inför valet. En mängd valfläsk, som någon liknade vid en fläskpannkaka.
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.
Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.
Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.
Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll! Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.
Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?
Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.
Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.
Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.
Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll! Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.
Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?
Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?
07 juli 2014
Hur hitta rätt i politiken?
Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa. Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.
Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.
Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.
I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.
Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.
Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.
Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta. Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in. Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro.... Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.
Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar. Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...
Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.
Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.
I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.
Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.
Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.
Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta. Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in. Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro.... Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.
Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar. Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...
22 februari 2014
Statens ungdomsstyrelse har gjort sitt. Men inte avvecklas den inte!
Partier och politiker som suttit för länge vid makten, växer ihop med den. Ännu ett tecken på detta har Christian Dahlgren observerat och skrivit om på sin blogg. Denna gång är det Maria Arnholm, folkpartistisk minister och av många fp-are ansetts som den, vid sidan om Birgitta Ohlsson, som ska rädda fp från dess snedtramp till höger som skett under Jan Björklunds styre, som gjort en logisk kullerbytta som onekligen ser ut som en satir ur verkligheten.
Makt korrumperar och vanställer.
"Maria Arnholm konstaterar att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk. Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.
Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.
Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor”.
Christian Dahlgren fortsätter: "Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.
Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.
De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige."
Rent spontant verkar Christian Dahlgrens kommentar sund och riktig. När en myndighet gjort sitt ska den avskaffas, inte utvidgas med luddiga mål. Likaså kan man ifrågasätta det föreningsliv som behöver stöd i sådan utsträckning som idag. Många gånger verkar det inte ha en egen livskraft. Och med statsbidrag fungerar de som en del av staten, de med.
Som t ex de politiska partierna. De ser sig som statsbärande (med kraftiga bidrag) i st f att samla människor med liknande ideologisk idé till samhällsförbättringar och förändringar för att ge den enskilde människan mera livsrum. Tillsammans med andra.
För en socialliberal är det riktigt och naturligt att inse att vi lever i gemenskap och bör stödja varandra. Men vi ska behålla vår frihet, inte sättas under förmyndarskap av statens myndigheter.
29 november 2013
Partiers historia har betydelse, men också nutid
Mera Olle Wästberg.
Har politiska partiers historia någon betydelse? Nästa års förstagångsväljare föddes 1996
Så börjar Olle Wästberg ett litet avsnitt i sitt månadsbrev för november. Jag citerar.
"Men partihistoria är viktig. Det visades när moderaterna 2011 förfalskade sin historia och påstod att de varit "en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet". Något man sedan fick stryka.
Att sverigedemokraterna utvecklats ur nynazistiska partier har relevans. Likaså att vänsterpartiet kommer från stalinistiska Sveriges kommunistiska parti. 1997 firade Vänsterpartiet sitt 80-årsjubileum. Just firade.
Det är mot den bakgrunden man ska läsa om vänsterpartiet i ny doktorsavhandling av Petter Bergner: Med historien som motståndare.
CH Hermansson kom med i kommunistpartiet när de stödde tyskarnas invasion i Norge. Han hyllade Stalin, fördömde ungrarnas uppror mot sovjetmakten. Han är nu snart 96 år gammal och är fortfarande en aktad gäst på Vänsterpartiets kongresser. När han kommer in står deltagarna upp och applåderar."
Citatet är taget ur en artikel Olle Wästberg skrivit i Frisinnad tidskrift. Länk:
http://tinyurl.com/kell84s
eller här:http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/oevriga-artiklar/vaensterpartiet-kan-inte-stoltsera-med-sin-historia.aspx
Jag instämmer. Men dessutom är det viktigt att ha klart för sig om dagens politik avviker från partiets historia. Om partiet t ex säger sig stå för sin gamla historia, men kraftigt eller i väsentliga stycken ändrat sin kurs i förhållande till sin historiska bakgrund.
Har politiska partiers historia någon betydelse? Nästa års förstagångsväljare föddes 1996
Så börjar Olle Wästberg ett litet avsnitt i sitt månadsbrev för november. Jag citerar.
"Men partihistoria är viktig. Det visades när moderaterna 2011 förfalskade sin historia och påstod att de varit "en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet". Något man sedan fick stryka.
Att sverigedemokraterna utvecklats ur nynazistiska partier har relevans. Likaså att vänsterpartiet kommer från stalinistiska Sveriges kommunistiska parti. 1997 firade Vänsterpartiet sitt 80-årsjubileum. Just firade.
Det är mot den bakgrunden man ska läsa om vänsterpartiet i ny doktorsavhandling av Petter Bergner: Med historien som motståndare.
CH Hermansson kom med i kommunistpartiet när de stödde tyskarnas invasion i Norge. Han hyllade Stalin, fördömde ungrarnas uppror mot sovjetmakten. Han är nu snart 96 år gammal och är fortfarande en aktad gäst på Vänsterpartiets kongresser. När han kommer in står deltagarna upp och applåderar."
Citatet är taget ur en artikel Olle Wästberg skrivit i Frisinnad tidskrift. Länk:
http://tinyurl.com/kell84s
eller här:http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/oevriga-artiklar/vaensterpartiet-kan-inte-stoltsera-med-sin-historia.aspx
Jag instämmer. Men dessutom är det viktigt att ha klart för sig om dagens politik avviker från partiets historia. Om partiet t ex säger sig stå för sin gamla historia, men kraftigt eller i väsentliga stycken ändrat sin kurs i förhållande till sin historiska bakgrund.
14 maj 2013
Partier - med och utan medlemmar
Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev tillåter jag mig att citera följande betr partier i USA och Sverige.
"USA har inte partier i svensk bemärkelse. Partiorganisationerna är inte särskilt aktiva mellan valen och har inte medlemmar som styr politiken. I stället byggs kampanjer upp och valorganisationerna är ofta starka – för att försvinna efter valet.
Som jag tidigare skrivit försöker Barack Obama bygga en permanent kampanj med organisationen Organizing for America. Det är ett sätt att hålla kvar gräsrotsrörelsen från valet, lite grann som att starta ett politiskt parti av europeiskt snitt.
tinyurl.com/c6b52ya
"USA har inte partier i svensk bemärkelse. Partiorganisationerna är inte särskilt aktiva mellan valen och har inte medlemmar som styr politiken. I stället byggs kampanjer upp och valorganisationerna är ofta starka – för att försvinna efter valet.
Som jag tidigare skrivit försöker Barack Obama bygga en permanent kampanj med organisationen Organizing for America. Det är ett sätt att hålla kvar gräsrotsrörelsen från valet, lite grann som att starta ett politiskt parti av europeiskt snitt.
tinyurl.com/c6b52ya
I Sverige går utvecklingen åt motsatt håll: På tjugo år har 300.000 medlemmar försvunnit från de politiska partierna, en nedgång med 56 procent. Det innebär att själva idén att partierna ska styras av sina medlemmar försvagas och att partiledningar och partitjänstemän får mer makt.
tinyurl.com/cs73yaz
Det amerikanska och det svenska partisystemet närmar sig varandra."
tinyurl.com/cs73yaz
Det amerikanska och det svenska partisystemet närmar sig varandra."
---
Olle Wästberg har bl a varit chefred för Expressen och socialliberal riksdagsled för folkpartiet.
29 september 2011
Vad är bekymret med politiska vildar?
Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.
Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.
Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.
Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!
Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.
Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.
Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.
Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.
På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.
Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.
Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).
Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.
Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.
Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.
Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!
Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.
Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.
Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.
Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.
På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.
Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.
Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).
Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.
23 januari 2011
Politik utan folkrörelse
Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).
Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.
De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.
Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.
Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.
Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.
När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.
Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.
Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.
De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.
Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.
Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.
Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.
När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.
Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.
16 januari 2011
Vad tror partierna att vi är intresserade av?
En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.
Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.
Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.
Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.
För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).
Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.
Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...
Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...
Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.
Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.
Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.
För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).
Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.
Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...
Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...
21 november 2010
Vad ska en partiledare leda?
En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.
Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.
Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.
Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.
En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.
För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )
Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.
Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?
Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?
Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.
Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.
Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.
En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.
För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )
Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.
Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?
Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?
15 mars 2010
Vad representerar partierna?
Enl Rapport i morse (kolla om det finns på Svtplay) så fortsätter partierna att tappa medlemmar. Det är i och för sig inte förvånande. Trenden har hållit i sig i decennier, med enstaka hack uppåt för enstaka partier då och då.
Det parti som positivt avviker något från regeln denna gång är miljöpartiet, som ändå bara har runt tio tusen medlemmar vilket inte är mer än vad folkpartiets ungdomsförbund hade på 60-talet, om jag minns rätt. De flesta partier har tappat en tredjedel av medlemmarna under 2000-talets första decennium. Sossepartiet, som fortfarande menar sig vara ett stort parti, har nu färre medlemmar än vad folkpartiet hade under sin storhetsperiod på 50-talet. Fp:s väljarandel var då 22-25%, sossarna idag ligger på ca 34%. Kd som snubblar runt 4% av väljarna har ändå något fler medlemmar än vad fp har idag.
Snacka om medlemsras. Utom då för piratpartiet, som har en medlemskader i samma storleksordning som regeringspartiet moderaternas...
(De politiska ungdomsförbundens medlemstal är idag löjligt låga, efter att registren rensats från pappersmedlemmar.)
Givetvis kan man fråga sig hur partierna ska kunnar rekrytera nya medlemmar. En orsak är måhända att de lever i gamla tider, med huvudsaklig aktivitet i form av fysiska medlemsmöten i form av kafferep, där det politiska innehållet ofta är väldigt tunt och med minimalt utrymme för diskussioner. Andra möten är genomgång av kommunala ärenden, med ofta än mindre attraktionskraft och utrymme för debatt. Den information som förmedlas är i hög utsträckning enkelriktad; dvs om vad partiledningen vill föra ut som partiets politik. Den faktiska politiken fastläggs uppifrån och ev diskussion förs i små kretsar, och i blygsam mån via internet.
De flesta partier, utom piratpartiet, ser internet som en propagandakanal där medlemmar och intresserade ska informeras om politiken, inte en plats för diskussion för att utforma den. Därigenom, och pga hur partistödet är utformat, så styrs de små (=alla) riksdagspartierna uppifrån. Medlemmarna behövs de facto bara som valarbetare. Personval är en tänkbar stimulans för ökat intresse, men där är de flesta partier föga entusiastiska... Rena personval kan ju minska partiledningarnas inflytande till förmån för självständiga politiker!
En konsekvens av dagens situation är att partierna inte är det minsta representativa för sina väljare, ja knappt ens för de krympande medlemsskarorna! Ex-vis så deltar ofta bara 20-30% av de få medlemmarna i de provval som ordnas. Sossarna har inte ens provval...
Huvuddelen av medlemmarna är äldre och deltar i liten utsträckning i någon verksamhet, de står kvar bara av något slags kvarvarande lojalitet med det parti de en gång gick med i.
Många andra har gått ur partierna eftersom de insett att deras inflytande är minimalt och att partierna i hög grad ändrat sin politik jämfört med för något/några decennier sedan.
Statsvetarna menade att under 70-talet låg alla partier (program/partiledningar) till vänster om sina väljare. Idag är förhållandet det motsatta. Partierna ligger till höger om sina väljare. - OK, höger-vänsterdimensionen är ett trubbigt instrument, men ändå.
Min slutsats är alltså att partierna idag, av flera skäl, inte är representativa för väljarna. Partier som styrs uppifrån och som inte förmår (eller vill) rekrytera fler medlemmar, som får inflytande, de kommer förr eller senare straffas rejält i valen. Medan däremot de som både vill och kan attrahera aktiva medlemmar, de kommer att belönas.
Visst kan väljare bli lurade, men inte hur många gånger som helst eller hur länge som helst.
Det parti som positivt avviker något från regeln denna gång är miljöpartiet, som ändå bara har runt tio tusen medlemmar vilket inte är mer än vad folkpartiets ungdomsförbund hade på 60-talet, om jag minns rätt. De flesta partier har tappat en tredjedel av medlemmarna under 2000-talets första decennium. Sossepartiet, som fortfarande menar sig vara ett stort parti, har nu färre medlemmar än vad folkpartiet hade under sin storhetsperiod på 50-talet. Fp:s väljarandel var då 22-25%, sossarna idag ligger på ca 34%. Kd som snubblar runt 4% av väljarna har ändå något fler medlemmar än vad fp har idag.
Snacka om medlemsras. Utom då för piratpartiet, som har en medlemskader i samma storleksordning som regeringspartiet moderaternas...
(De politiska ungdomsförbundens medlemstal är idag löjligt låga, efter att registren rensats från pappersmedlemmar.)
Givetvis kan man fråga sig hur partierna ska kunnar rekrytera nya medlemmar. En orsak är måhända att de lever i gamla tider, med huvudsaklig aktivitet i form av fysiska medlemsmöten i form av kafferep, där det politiska innehållet ofta är väldigt tunt och med minimalt utrymme för diskussioner. Andra möten är genomgång av kommunala ärenden, med ofta än mindre attraktionskraft och utrymme för debatt. Den information som förmedlas är i hög utsträckning enkelriktad; dvs om vad partiledningen vill föra ut som partiets politik. Den faktiska politiken fastläggs uppifrån och ev diskussion förs i små kretsar, och i blygsam mån via internet.
De flesta partier, utom piratpartiet, ser internet som en propagandakanal där medlemmar och intresserade ska informeras om politiken, inte en plats för diskussion för att utforma den. Därigenom, och pga hur partistödet är utformat, så styrs de små (=alla) riksdagspartierna uppifrån. Medlemmarna behövs de facto bara som valarbetare. Personval är en tänkbar stimulans för ökat intresse, men där är de flesta partier föga entusiastiska... Rena personval kan ju minska partiledningarnas inflytande till förmån för självständiga politiker!
En konsekvens av dagens situation är att partierna inte är det minsta representativa för sina väljare, ja knappt ens för de krympande medlemsskarorna! Ex-vis så deltar ofta bara 20-30% av de få medlemmarna i de provval som ordnas. Sossarna har inte ens provval...
Huvuddelen av medlemmarna är äldre och deltar i liten utsträckning i någon verksamhet, de står kvar bara av något slags kvarvarande lojalitet med det parti de en gång gick med i.
Många andra har gått ur partierna eftersom de insett att deras inflytande är minimalt och att partierna i hög grad ändrat sin politik jämfört med för något/några decennier sedan.
Statsvetarna menade att under 70-talet låg alla partier (program/partiledningar) till vänster om sina väljare. Idag är förhållandet det motsatta. Partierna ligger till höger om sina väljare. - OK, höger-vänsterdimensionen är ett trubbigt instrument, men ändå.
Min slutsats är alltså att partierna idag, av flera skäl, inte är representativa för väljarna. Partier som styrs uppifrån och som inte förmår (eller vill) rekrytera fler medlemmar, som får inflytande, de kommer förr eller senare straffas rejält i valen. Medan däremot de som både vill och kan attrahera aktiva medlemmar, de kommer att belönas.
Visst kan väljare bli lurade, men inte hur många gånger som helst eller hur länge som helst.
23 oktober 2009
Skilj kyrkan från staten - på riktigt!
Nu är det hög tid att skilja kyrkan från staten! Oavsett vad man anser om beslutet om Sv kyrkan ska få viga homosexuella, så var det ett beslut som fattades av fel personer. Kyrkomötet är - genom statens inblandning - formellt kyrkans högsta beslutande organ. MEN, Svenska kyrkan är lika lite som Baptisterna eller Katolska kyrkan en del av den svenska staten. Ett kyrkomöte som är som en kopia av riksdagen är inte något som hör hemma i ett fritt samfund. Eller i någon annan fristående organisation som helst.
En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.
Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.
Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.
Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.
Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.
Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.
En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.
Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.
Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.
Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.
Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.
Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.
25 januari 2009
Vi behöver "extremistpartier"
Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sveriges riksdag. Partier som vågar vara idéburna. Partier, var blotta existens skulle tvinga eller i vart fall utmana dagens gammelpartier till något slags ideologiskt reningsbad.
Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.
Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.
Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).
Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.
Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?
Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.
Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.
Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.
Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.
Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.
Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).
Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.
Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?
Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.
Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.
Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.
05 november 2008
Partier, -ismer och valapparater
Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.
Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.
Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?
Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?
När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.
Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.
Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)
Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.
Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.
Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)
Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.
Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.
Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.
Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html
Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html
Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.
Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.
Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.
Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.
Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.
Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?
Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?
När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.
Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.
Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)
Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.
Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.
Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)
Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.
Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.
Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.
Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html
Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html
Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.
Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.
Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.
Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.
21 oktober 2008
Tid för demokratisk renhållning?
Finns det ingen tid för demokratisk renhållning?
Tid är en dyrbar vara. Man får förmoda att det är så som många riksdagsledamöter tänker, när de inte svarar på de små frågorna som tillställts dem om deras kunskaper om FRA-lagen. En del har ju faktiskt i sina intetsägande svar angett just tidsbrist. Det finns ju de som t ex prioriterar att svara på frågor från skolklasser före frågor om FRA-kunskaper som initierade väljare ställer till dem.
Att de helt negligerar väljarna, det vill jag inte tro...
Nu upptäcks nya hot mot olika demokratiska rättigheter snart sagt varje dag. Förslag till lagar läggs både i riksdagen och i EU-sammanhang. Lagar som skulle förtjäna mycket ingående gransking. Men beslutsfattarna verkar inte ha tid för detta, de registrerar knappt förslagen mer än så att de voterar om dem, som regel enligt regeringens eller gruppledarens vilja. Granskningen får journalister och bloggare stå för.
En sådan granskningen är självfallet bättre än ingen alls. Problemet är att då har partierna, dvs partiledningarna redan bestämt vad som ska beslutas. Det blir för jobbigt för enskilda ledmöter att sätta sig in i frågorna och ännu värre blir det om de har avvikande åsikt. De dränks ju av andra frågor, ofta av mindre dignitet. I vart fall om man ser till de principiella eller ideologiska aspekterna.
Hur löser vi det då?
Jag tror att det vore intressant att väcka upp idén om närdemokrati. Den idé som i man i någon mån försökte sig på under 70- och 80-talen. Tyvärr var de experimenten oftast lite halvhjärtade och dog som regel ut efter några år. Idén i sig ser jag dock som utvecklingsbar och borde i vart fall prövas igen. Då med de dubbla syftena att dels lägga besluten närmare människorna, dels avlasta riksdagsledamöterna en hel del ärenden, så att de i högre grad fick tid för viktiga principiella och ideologiska frågor .
Riksdagen borde avlastas ärenden som kan läggas på regional eller kommunal nivå, i en del fall kanske till och med till de enskilda medborgarna. Frågor som idag anses som regionala eller kommunala kan man testa om de inte lika bra läggs på den enskilde eller på något slag av ”kommundelsråd” eller liknande. Möjligheterna till aktiv demokrati skulle öka.
Det borde ge utrymme -tid - för riksdagsledamöterna att fullfölja det som jag ser som deras egentliga uppdrag vid sidan av budgetfrågorna, att bevaka makten och skydda demokratiska värden som yttrande- och tryckfrihet, integritet, mänskliga rättigheter.
Riksdagens uppgift kan inte vara att vara transportkompani åt regeringen! Riksdagen skall balansera och granska både regeringen och andra maktcentra utifrån ett medborgarperspektiv!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
Tid är en dyrbar vara. Man får förmoda att det är så som många riksdagsledamöter tänker, när de inte svarar på de små frågorna som tillställts dem om deras kunskaper om FRA-lagen. En del har ju faktiskt i sina intetsägande svar angett just tidsbrist. Det finns ju de som t ex prioriterar att svara på frågor från skolklasser före frågor om FRA-kunskaper som initierade väljare ställer till dem.
Att de helt negligerar väljarna, det vill jag inte tro...
Nu upptäcks nya hot mot olika demokratiska rättigheter snart sagt varje dag. Förslag till lagar läggs både i riksdagen och i EU-sammanhang. Lagar som skulle förtjäna mycket ingående gransking. Men beslutsfattarna verkar inte ha tid för detta, de registrerar knappt förslagen mer än så att de voterar om dem, som regel enligt regeringens eller gruppledarens vilja. Granskningen får journalister och bloggare stå för.
En sådan granskningen är självfallet bättre än ingen alls. Problemet är att då har partierna, dvs partiledningarna redan bestämt vad som ska beslutas. Det blir för jobbigt för enskilda ledmöter att sätta sig in i frågorna och ännu värre blir det om de har avvikande åsikt. De dränks ju av andra frågor, ofta av mindre dignitet. I vart fall om man ser till de principiella eller ideologiska aspekterna.
Hur löser vi det då?
Jag tror att det vore intressant att väcka upp idén om närdemokrati. Den idé som i man i någon mån försökte sig på under 70- och 80-talen. Tyvärr var de experimenten oftast lite halvhjärtade och dog som regel ut efter några år. Idén i sig ser jag dock som utvecklingsbar och borde i vart fall prövas igen. Då med de dubbla syftena att dels lägga besluten närmare människorna, dels avlasta riksdagsledamöterna en hel del ärenden, så att de i högre grad fick tid för viktiga principiella och ideologiska frågor .
Riksdagen borde avlastas ärenden som kan läggas på regional eller kommunal nivå, i en del fall kanske till och med till de enskilda medborgarna. Frågor som idag anses som regionala eller kommunala kan man testa om de inte lika bra läggs på den enskilde eller på något slag av ”kommundelsråd” eller liknande. Möjligheterna till aktiv demokrati skulle öka.
Det borde ge utrymme -tid - för riksdagsledamöterna att fullfölja det som jag ser som deras egentliga uppdrag vid sidan av budgetfrågorna, att bevaka makten och skydda demokratiska värden som yttrande- och tryckfrihet, integritet, mänskliga rättigheter.
Riksdagens uppgift kan inte vara att vara transportkompani åt regeringen! Riksdagen skall balansera och granska både regeringen och andra maktcentra utifrån ett medborgarperspektiv!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
18 oktober 2008
Vallagen, apropå FRA-lagens hantering mm. 1.1
Det är ju ingen tvekan om att det råder stor oro och besvikelse över hur FRA-frågan behandlats av riksdag, regering och etablerade partier.
Dessutom finns ju stor oro över hur närbesläktade frågor behandlas i t ex EU-parlamentet.
På s.k. förekommen anledning så kan jag här ge länken till vallagen.
http://www.val.se/valsystemet/lagar/vallagen/
Vallagen är på 15 kapitel, fördelade på 5 avdelningar.
Av intresse kan vara att veta att det behövs en anmälan om registrering, åtföljd av 1500 namnunderskrifter från röstberättigade svenska medborgare för att delta som nytt parti i riksdags- och EU-val. Det är en hel formalia som skall beaktas. Men den intresserade kan ju själv läsa vidare i lagen.
Tillägg: Genom att klicka på länken ovan så hittar man lätt en hel del annan information om vad som gäller vid val, för väljare likaväl som för partier. Där finns länkar till lagen om proportionella val, förvaltningslagen, regeringsformen, om partistöd och mycket annat av stort intresse.
Dessutom finns ju stor oro över hur närbesläktade frågor behandlas i t ex EU-parlamentet.
På s.k. förekommen anledning så kan jag här ge länken till vallagen.
http://www.val.se/valsystemet/lagar/vallagen/
Vallagen är på 15 kapitel, fördelade på 5 avdelningar.
Av intresse kan vara att veta att det behövs en anmälan om registrering, åtföljd av 1500 namnunderskrifter från röstberättigade svenska medborgare för att delta som nytt parti i riksdags- och EU-val. Det är en hel formalia som skall beaktas. Men den intresserade kan ju själv läsa vidare i lagen.
Tillägg: Genom att klicka på länken ovan så hittar man lätt en hel del annan information om vad som gäller vid val, för väljare likaväl som för partier. Där finns länkar till lagen om proportionella val, förvaltningslagen, regeringsformen, om partistöd och mycket annat av stort intresse.
15 oktober 2008
Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.
Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.
Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.
Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.
Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.
Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.
Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.
Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.
Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.
Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.
Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.
Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.
Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.
Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.
Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.
Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.
Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.
Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.
Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.
Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)