Jag sätter utropstecken efter rubriken, men inte är det så helt självklart. Men en fråga väl värd att diskutera.
Alltså, jag noterar att riksdagens ledamöter i högst begränsad grad svarar på e-mail. Mina mer eller mindre privata likaväl som mer organiserade frågerundor från engagerade medborgare. Att de i FRA-debatten visat tecken på en ovilja att sätta sig in i sakfrågan.
Att de inte är överdrivet klara i ideologiska ställningstaganden.
Att de i mycket fungerar som partimegafoner, inte som individer.
Att allt de verkar vilja är att bli valda. Sedan ska vi väljare sitta tysta. Hålla käft tills vi får rösta nästa gång om fyra år.
Och under tiden ska ledamöterna (en alltför stor del av dem i alla fall) få sova sig igenom mandatperioden och trycka på knapparna ja el nej bara utifrån vilket block de representerar.
Sedan nytt val, men enda chansen att markera om man gillar en ledamot är ett ynka kryss.
Inget sätt att markera avståndstagande.
Det är ett alltför begränsat utrymme för verkligt personval.
Ett radikalt förslag - eller en tanke att grunna omkring:
Tänk om partierna skulle avskaffas!
Tänk om varje ledamot skulle tvingas ta självständig ställning till varje fråga.
Tänk om regeringen därigenom tvangs att argumentera både lättfattligt och välgrundat!
Tänk vilken skillnad - tänk vilken demokrati!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
15 kommentarer:
Jag har tigare varit emot enmansvalkretsar eftersom det leder till tvåpartisystem. I ljuset av FRA-lagen och debatten (bl.a. här på din blogg) om hur lite våra riksdagsmän lyssnar på väljarna så känner jag mig inte alls lika säker.
Tänk om enmansvalkretsar i teorin betyder två partier, men i praktiken avskaffandet av partiväsendet som vi känner det? Kandidater som måste besegra moståndare för att alls bli riksdagsledamöter kan inte vara nickedockor som lyder under partipiskan. Dessutom kan helt oberoende kandidater dyka upp och driva kampanj i en enskild valkrets vilket skulle pigga upp debatten.
I vilket fall som helst så vore det angeläget med en diskussion om inför vilka en riksdagsledamot är ansvarig. Enligt vallagen så representerar en riksdagsman en valkrets och inte ett parti. Det är långt mellan lag och praktik i det här fallet.
Du har en poäng.
Ja, jag blir mindre o mindre säker på alltmer, i ljuset av FRA-debatten och allt omkring den. Jag har också varit emot enmansvalkretsar av samma skäl som du populisten. Men nu vet jag inte, det beror på konsekvenserna.
Jag är dock helt emot ett 2-partisystem. Eftersom jag vill ha reell valfrihet, dvs ngt att välja emellan.
Med två stora partier så kommer, gissar jag, dessa ha ofantliga partistöd (om det inte sker en revolution) och det kommer att bli praktiskt taget omöjligt för oberoende kandidater, el kandidater för småpartier att göra sig hörda i debatten. Om de inte är mångmiljonärer (el är beroende av stöd fr ngt stort företag, vilket inte vore bra).
Men du har en poäng i att riksdagsmannen repr en valkrets, inte ett parti. Det är kanske utifrån det som vi ska arbeta vidare. För att stärka den enskilde ledamoten på partiets bekostnad.
Intressant tanke då jag förespråkar det som vi kan kalla hyperdemokrati eller mer direktdemokrati. Det finns en länk (kan inte få till länkarna när jag kommenterarhos blogger hjälp) som heter beyond plutocracy. Gå in och kolla den. Samt andra direktdemokratiska knep likt det som nu pågår inom FRA samt fildelningen är applicerbart på svenska förhållanden. Vi borde få till en folkrörelse ang sjukförsäkringsreglerna
känns som om det är lika angeläget faktiskt kanske mer egentligen om jag ska lyssna på hjärtat.
Så jag stödjer dig i dessa tankar Lars Erik. :D
Jag tittade igåroppositionsledare Mona Sahlin och Statsminster Fredrik Reinfeldt, ingen brainfood direkt. Jag håller inte med språkröret Maria Wetterstrand heller med det blev intressant att lyssna samt att hon är den som retoriskt kan bemöta Vice statsminister Maud Olofsson. Mona Sahlin klarar inte det och deras ogillande av varandra förtar de politiska budskapen
Vi hörs
Tindra66
Tindra. Jag har använt termen utökad direktdemokrati eller direktdemokratiska inslag som tänkbara vägar att öka o vitalisera demokratin. Men det kanske är fel ord.
Kanske är ordet NÄRDEMOKRATI bättre, om ngn kommer ihåg det? Dvs att flytta så mycket som möjligt närmare människorna. Till lägre nivåer och i tankens förlängning ligger givetvis att den enskilde ska kunna besluta mera om sin egen situation i större utsträckning än idag.
Men hur nå dit? Riksdagen lyssnar inte, svarar inte? Jag gillar inte revolutioner, men ibland känns det som att dagens partier vill provocera fram något sådant.
Inte att de vill... men deras agerande och ickeagerande är provocerande.
Dagens politik är gladiatorspel för en förmodat blodtörstig publik. Men jag tror inte folk gillar det som förr. Vi vill vara med.
Och betr sjukförsäkring, ja det finns flera sådana exempel på galna saker. Som många vill ändra på , utan att falla i Sahlins famn.
Jag håller med dig. Jag tycker inte heller om de gladiatoriska inslagen vi matas med. Och den politiska distortionen avskyr jag. Överföringsfelen är flagrant och jag tror våra folkvalda måste tränas i att tala klartext. I samband med FRA spå har ju floskel och nonsensargumenten varit betydande från salsatuggarna Ingen nämd men de är många och jag tror du anar ven/vilka jag åsyftar.
Jag ogillar starkt det semaniska bullret från de som sitter närmast maktens innersta.
Jag är inte naiv och jag förstår att det visst måste rättas in i leden, ibland. Men det brister i lyssnandet utåt.
Ja någon form av genombrott ang hyperdemokrati, Karl Palmås begrepp eller nätdemokrati borde vara den mest sannolika demokratiutvecklingen.
Vi i FRa gänget har ju bidragit till att påvisa att det går. Oavsett vår politiska plattform
1980 var jag med och startade upp PFDD på högskolan i Karlstad Partiet för direkt demokrati.
Och nu börjar jag äntligen skymta min vision och dröm ta form. Det är långt kvar men men nu har vi nätaktivister med sunda idéer brutit igenom barriären och påvisat medborgarmakt i fra frågan.
Då kan vi ta oss an de andra viktiga socialpolitiska frågorna via "Nätets Folkrörelse" eller ngt sådant
Vi hörs..
Tindra66
Varför inte arbetsnamnet "deltagande närdemokrati" ?
Vi vill delta i det demokratiska samtalet - utan att vara heltidspolitiker - och att beslut ska fattas på så nära nivå som möjligt.
Och det ska vara ett respektfullt samtal - dvs om de vi väljer respekterar oss, lyssnar på oss och står för deklarerade idéer.
Vi konservativa gillar ju det krångliga ordet subsidaritetsprincipen (även om jag personligen inte kan begripa hur KD kunde få för sig att sätta det på en valaffisch), dvs att varje peslut ska fattas på den lägsta lämpliga nivån. Börjar man i den änden så kommer man automatiskt att ta mycket makt ifrån heltidspolitikerna.
Helst skulle jag slippa enmansvalkretsar och du har rätt Lars-Erick i att det skulle bli katastrof med dagens partistöd. Men om man tittar på åsiktsspridningen inom partier i länder med tvåpartisystem så antyder det ju inte direkt liten valfrihet.
Det är förstås enklast att gräva där man står och då är alltså tanken att återuppväcka det tydliga sambandet mellan valda och deras valkrets mest lovvärd. Ett problem i sammanhanget är dock våra alltför stora valkretsar med ibland ologisk geografi (jag röstar t.ex. i riksdagsvalkretsen Stockholms län exklusive Stockholms stad), det måste finna ett lokalt samband också.
Pop, du har intressanta åsikter (o insikter), men jag störs ärligt talat av ditt nick... ;) Du har din definition av det, men det är inte som det används idag.
Men till åsikterna då. Subsidaritetsprincipen. Långt o krångligt att stava. Ett EU-ord, som tyvärr EU inte självt förmår att leva upp till. Icke desto mindre rätt tänkt. Men svårt att genomföra, erkännes, men en bra målsättning.
Att minska antalet heltidspolitiker måste vara en gudi behaglig gärning. Liksom att öka antalet engagerade fritidspolitiker, som kan leva upp till det vackra ordet "förtroendevald".
Tänk, jag är så gammal att jag minns den tid då varje människa antingen var förtroendevald själv eller i vart fall kände någon dito. Någon som man hade förtroende för. Om han så bara var suppleant i hästuttagningsnämnden.
Och dummade han sig var det bara att i all vänskaplighet ta honom i örat.
Idag är det inte många man känner, om man inte varit inne i svängen själv förstås. Men annars är de på sin höjd bilder i tidningen. Och man har en diffus föreställning av vad de egentligen står för.
Stridsropet är alltså. Avskaffa, el i vart fall begränsa starkt antalet heltidspolitiker"
Och öka radikalt antalet verkliga förtroendevalda fritidspolitiker (typ, man själv eller grannen).
Lars-Erick, du kanske störs mindre av mitt nick om du vet att en av anledningarna till att jag började använda det har med just detta som vi debatterar nu. Är det inte ganska obehagligt att bland det fulaste men kan kalla en politiskt aktiv person är ett ord som i sin betydelse antyder att denne har populära åsikter? För mig säger det en hel del om hur etablerade politiker ser på medborgarna. Inte för att kortsiktig popularitet är vad man bör ha som mål, men fel borde det ju aldrig vara.
Visst ligger det en medveten provokation i valet av nick, men det handlar också om att vinna tillbaka ett ord som inte borde vara negativt.
Du har ju hittat på en så trevlig förkortning så när jag inte använder openID här så kanske jag ska använda "pop" istället? Fast det skadar kanske mitt varumärke...
Angående ditt stridsrop så står det ju redan på första raden i regeringsformen "all offentlig makt utgår från folket".
pop. Din sista rad antyder att grundlagen kommit i skymundan.
Och jag ser det som en indirekt plädering för en författningsdomstol.
Ibland pläderar jag även direkt för författningsdomstol. Hur ett land kan anse sig ha ett demkratiskt statsskick utan författningsdomstol övergår egentligen mitt förstånd.
Min syn på grundlagen skymtar nog lite här och var på min egen blogg. På senare tid syns det kanske bäst här: http://populisten.wordpress.com/2008/09/15/program-for-en-hederns-politik/
Särskilt i stycket om "Republikanskt statsskick" (vilket inte betyder vad det låter som).
Pop! Kollade din länk till Kants tankar om republikanskt styre mm.
Vissa delar är ju OK. MEN jag går inte på Kants tankar om just "republikanskt".
En grundinvändning är att han enl dig menar att en (upplyst?) despoti (monarki) skulle vara bra då den är tyglad av en konstitution.
Varje slag av envälde kan ju faktist ändra konstitutionen efter eget skön.
Och så är vi tillbaka till detta att makt korrumperar, total makt korrumperar totalt.
Visserligen är upplyst despoti sannolikt det allra effektivaste statsskicket, problemet uppstår väl snarast då despoten inte längre är upplyst... Detta är naturligtvis ett fullständigt tillräckligt skäl att vara mot en sådan ordning.
Nåväl, jag tror inte Kants huvudtes var att propagera för totalt envälde utan snarare att ett statsskick där även den yttersta makten tvingas lyda konstitutionen. Dessutom syftar han tydligt på den exekutiva makten (kanske framgår det inte tydligt i det jag skrev) och gör åtskillnad mot den lagstiftande och dömande. Med en sådan klar konsitutionell åtskillnad kan ju inte ens en icke-vald exekutiv makt anses enväldig. Man kan ju i sammanhanget notera att (för att ta ett exempel) fransmännen närmast väljer sig en enväldig kung vart sjunde år.
Men främst är det ju godtycklig maktutövning som Kant vänder sig mot. Jag tror faktiskt att han hade en poäng i att det är viktigare att makten är tyglad av regler än tillsattt i val. Sedan måste ju inte det ena utesluta det andra, men ordnigar som den svenska där det personliga ansvaret för den exekutiva makten nämast öär avskaffat tror jag är väldigt farliga.
För övrigt anser jag att FRA-lagen bör rivas upp!
Pop, som du också säger, problemet är att despoten inte förblir upplyst. Och vill göra sig oavsättbar. Makt korrumperar. (Även hos franska kejsarlika presidenter.)
Jag tror nog att den bättre vägen är maktbalans och kontroll av makten. Så att den inte växer sig för stark.
Med en stark medborgarvänlig konstitution i botten. Som skyddas av en förf-domstol. Plus verkliga personval. Plus en deltagande närdemokrati. Reformerat valsystem.
Allt för att hålla tummen i ögat på de som vi för tillfället utsett till våra ombud - ej till våra herrar.
Skicka en kommentar