Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Politik i praktiken - taktik, ideologi och psykologi

Kring mina senaste bloggposter, om hur agera för en positiv lösning av FRA-lagsproblematiken, har utspunnit sig en liten debatt (i och utom kommentarsfältet).

Så har en kommentator påstått att det är en lätt fråga, och pekat på att regeringens aktuella lagförslag helt enkelt skulle ställas emot oppositionens motioner om att stoppa FRA-lagen.

Visst, om vi levde i en idealisk värld, där det inte fanns en mängd formalia som inbjuder till taktiska finter. Om inte viljan till taktiserande funnits även utan formalia att "skylla" på. Om det inte funnits partipiskor. Om man inte behövde tänka på psykologiska effekter. Att en sak, ett tillvägagångssätt kan ses som logiskt naturligt är ju inte detsamma som att det blir så i praktiken (vilket kan bli en bitter läxa både för nya partier som för nyvalda inom gamla partier).
Det finns systemfel i hur riksdagen arbetar, i hur partierna fungerar och i valsystemet som gör det svårt att fungera som en självständig kritisk ledamot, svårt att få tid till överblick, som gör det svårt för förnyelse inom partierna och för nya partier att ta sig in i riksdagen. Jag har varit inne på det tidigare men nu senast diskuteras detta bl a i bloggtexter hos FarmorGun och Sagor från livbåten.

Johan Westerholm tycker sig i sin blogg Mitt-i-steget se tendenser till en ny öppenhet inom hans (s)-parti till att diskutera integritetsfrågorna.
Är det så?

Och detta nyväckta intresse inom (s), skulle det till exempel kunna manifesteras genom att Thomas Bodström tog kontakt med Camilla Lindberg för att stoppa FRA-lagen. Dvs att (s) aktivt gick in för att verkligen stoppa FRA-lagen, inte bara taktiserade med ord och i omröstningar de vet de kommer att förlora.

Men då måste (s) avstå från att fiska efter billiga partipolitiska poäng! Att få med alliansens hunsade kritiker kräver att de inte blir statister i ett s-spel.

De har ju fått mycket stryk internt för sin kritik, och om de inte vet att det ger resultat så finns ju ingen anledning till ren demonstrationspolitik från deras sida, om det bara leder till mera rapp av partipiskorna. Eller hur?

För mig är saken, åtminstone när den kan ses ur en demokratisk-ideologisk synvinkel, viktigare än partiet. Så var det även när jag var medlem i ett parti under ett otal decennier.
Naturligtvis kan du Johan, men vill du också ta kontakt med Thomas B för att få rullning på detta? För att fruktbara kontakter skapas. Ur psykologisk synpunkt tror jag det är bättre att han tar kontakten, än att den måste komma från andra hållet!

Politik och taktik och olika allianser

Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.

Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.

Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.

Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...

Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.

Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.

F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.

Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.

Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.

Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Taktiskt och otaktiskt i FRA-frågan.

Från FRA-kramare reses alltmer kravet på "balans" i debatten och detta från varje enskild människa som debatteras. Jag uppfattar det så att FRA-kramarna främst finns inom riksdagen, regeringen och den närmsta kretsen kring dem, liksom bland politiserande byråkrater inom FRA och vissa politiserande militärer. Dvs folk som är eller agerar som politiker på hög nivå, och därmed är skyldiga att uppträda och agera tämligen balanserat. (Jfr m-ledamoten och militären Göran Petterssons föga balanserade "argumentering".)

Att ställa samma krav på varje medborgare är däremot synnerligen övermaga. Visserligen tror jag att debatt många gånger vinner på att föras i en lugn och saklig, analyserande ton, men det kan inte åläggas varje engagerad människa att vara så. Enskilda väljare måste få välja det sätt att uttrycka sig som han/hon kan. Och vrede och upprördhet är legitima känslor i fall där man känner sin personliga integritet hotad. Det måste de "balanserade" makthavarna förstå och acceptera.

Inte heller kan en riksdagsledamot avkräva en vanlig, engagerad väljare att kunna presentera fullständiga alternativ till förslag från makthavarna (som ju förfogar över stora utredningsresurser, hur nu de används... ) som den enskilde har invändningar emot.
Däremot bör enskildas sakkunskap i olika frågor tas tillvara. Denna sakkunskap förefaller dessutom, i vart fall i FRA-debatten, överträffa den "expertis" som makthavarna hittills använt sig av.

Men hur ska frågan om signalspaningslagen hanteras vidare? Hur ska vi få ett bättre integritetsskydd och hur ska vi motverka de skadeverkningar för demokratin, som makthavarnas behandling av denna fråga, skapat?

De värsta FRA-kramarna kan vi knappast rubba, de verkar inte emottagliga för sakargument, utan tvärtom lider de av en argumentnöd som närmast är pinsam och som visar att de målat in sig i ett hörn.
Många av FRA-kramarna och även en del andra ja-röstare, som i grunden är tveksamma, anser nog att det förekommer övertoner i debatten från nej-sägarna. Och visst gör det så. De vänder sig emot extrema, närmast anarkistiska uttalanden från folk som vänder sig emot all kontroll överallt. De tveksamma vill dock ofta ha en kompromiss.

Dessa tveksamma är vår målgrupp!

Vi måste därför vinnlägga oss i att söka upp de tveksamma och diskutera med dem. Vi måste visa att en kompromiss inte löser frågan om integriteten. Vi måste få de tveksamma att grubbla över om signalspaning/massavlyssning är den bästa vägen för att skydda Sverige. Att säga ja eller nej till signalspaning eller FRA-lagen är inte detsamma som att vara för eller emot underrättelseverksamhet eller försvar. Vi måste övertyga dem om de ytterligare oönskade konsekvenser som FRA-frågan fått och kan få för demokratin i Sverige.

Jag tror att vi måste använda både ironi och saklighet. Ironi är svårt (alla förstår det inte), men rätt använd mycket effektiv. Men framför allt måste vi "balanserade", men definitiva motståndare till FRA-lagen vara sakliga och analytiska, samtidigt som vi visar en ödmjuk inställning till de tveksamma, utan att därför kompromissa bort vare sig integritetskravet i sig eller demokratiska värden i övrigt.