Den alternative Trump

Donald Trump och hans talesmäns argsinta reaktioner när media redovisade andra uppgifter om hur många som följde presidentinstallationen, på plats eller via media, gav en träffande beskivning om hur Trump ser på omvärlden. Inte i blixtbelysning kanske, men väldigt talande. Trumps kallade sin åsikt om antalet lyssnare för "alternativa fakta", och han förklarade krig emot media som visade dokumenterade fakta.
Jag har inte kommenterat Trump på bloggen, hans valkampanj och åsikter, under rätt lång tid, men nu måste jag göra det.

Det har redan under valkampanjen, men än mera sedan valet visat sig att Trump inte skiljer på sina åsikter och fakta. Hans åsikter är fakta, för honom. Att åsikter inte per automatik är fakta, bekymrar inte honom. För honom är hans åsikter lika med fakta. Att de inte stöds av vetenskapen, av statistik, av erfarenhet eller av en handfast verklighet, det rubbar inte hans uppfattning. Hans åsikter är "aternativa fakta".
Vilket visar att han inte bara är ytterst vårdslös med sanningen, utan att han över huvud taget har en "alternativ" syn på verkligheten, på demokrati, på omgivningen, på människan som individ, att hon är en del av ett kollektiv, ett kollektiv (en grupp, en ras, en religion, nationalitet etc) som han antingen gillar/accepterar eller som han fördömer.

I Trumps makabert trångsynta värld, är media (inklusive internet) en underhållningsindustri och en reklamkanal för företagen, för de rika och en megafon för makten. Media ska absolut inte granska makten, inte redovisa fakta - bara sälja produkter och sälja in hans "alternativa åsikter och världsbild.

Man kan tycka att frågan om hur många som såg (och jublade över) hans installationshow inte har så stor betydelse. Däremot visar det hur Trump ser på vad som är sanning och lögn. Det visar att om han blir emotbevisad och påkommen med lögn, så ser han det som "alternativa fakta".  Det gör att vi inte kan lita på att något han säger är riktigt, dvs stämmer inte med statistik, vetenskap eller bevis.
När Trump ser presidentskapet som en show, är det ju också ett mycket alternativt betraktningssätt på en presidents uppgift och ansvar.

De som inte passar in i hans alternativa världbild, de ska straffas. Invandrare som kommer till USA via Mexico ska hindras genom en mur längs hela gränsen, och antalet gränsvakter (som redan är stort) ska ökas kraftig och omedelbart. Och den som försöker komma in ska skjutas, enl Trump. Mexico ska på ett eller annat sätt tvingas betala för murbygget. Att det inte bara är mexicaner som kommit över gränsen, det är ett faktum som inte bekymrar Trump. Att en hög tull på mexikanska varor inte i första hand drabbar Mexico utan de i USA som vill köpa mexicanskt, det blundar han för. För honom räcker det (?) att en eventuellt minskad import gör att i Mexico blir fler arbetslösa.
Trump vill kraftigt minska världshandeln, för att göra USA great. Frihandel, det är en styggelse för honom. Hans bild av USA är att landet inte ska importera, t ex genom höga tullar som de facto stoppar import eller gör det våldsamt dyrare att köpa utländskt. Därigenom menar han att det skapas fler jobb i USA, vilka dock måste bli lågavlönade...
Så ska också inköp från Canada bli 35% dyrare (enl TT). Trump ser t ex Mexico som fientligt. Men vänligt sinnade länder kommer också att drabbas, både Latinamerika, i Europa och Asien. Handelsavtal brytas för att försvåra och fördyra handel med USA, som därigenom blir isolerat och inkrökt, knappast större men fattigare (även om det till en början kan gynna en del inhemska företag). Trump gillar förstås inte heller EU, att europeiska länder samarbetar.

Trumps aviserade och till en del redan beslutade åtgärder innebär inte bara begränsad handel, vilket ju försenar utveckling i många länder i tredje världen. Trumps syn på mänskliga rättigheter är ju mycket "alternativ" och omfattar bara de som han gillar - och som inte säger emot honom. Vetenskap kan eller vill han inte förstå, information är inget självklart, kultur ser han inte som ett värde utan som ett nöje som ska bekostas av konsumenten. Givetvis gäller inte mänskliga rättigheter minoritetsgrupper, invandrare, sjuka och fattiga, muslimer etc. Så t ex ser han muslimer och invandrare som terrorister.  Flyktingar, som flyr från krig och diktatur, ser han som terrorister.
Han har redan också utfärdat order om att visum inte ska beviljas människorna från ett stort antal länder, bl a muslimska. Dock anser han tydligen inte att Saudi-Arabien hyser några terrorister, trots att erfarenheten visar att det är till stor del de kommer därifrån.
Samtidigt så är risken stor att många från länder som inte i sig svartlistats löper risk att inte får resa in i USA ens om de redan har visum. Resenärer har stoppats vid ankomsten, men i en del fall har - hittills - passkontrollerna gjort en egen tolkning och ändå släpp in en del. Och, enl radionyheterna, så är inte alla delstater överens med Trump om hans negativa inreseregler. Men SVT visade igår kväll att Trumps "regler" kan innebära att också svenska familjer kan stoppas. Om en i familjen, där alla är svenska medborgare, har någon form av invandrarbakgrund kan det bli stopp. Allt detta leder till oro och förvirring, och bitterhet givetvis emot Trumps USA.
Att stoppa och riva upp handelsavtal innebär också att andra länder kan lockas in i andra avtal med t ex Kina, där det inte finns några regler om hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Trumps alternativa världsbild innefattar således inget skydd för mänskliga rättigheter, för flyktingar, för frihandel, och inte heller för hållbarhet och en bättre miljö. En viktig ingrediens i Trumps vilja (?) att öka sysselsättningen i USA är att sätta igång nedsmutsande och miljöförstörande industri. Vilka, om de blir av, dessutom i hög grad kommer att vara farliga arbetsmiljömässigt och/eller relativt lågavlönade.
Fler jobb vill han också skapa genom att sänka (avskaffa?) skatten för företag som stannar kvar i USA, och inte flyttar ut tillverkningen.
Däremot så ska han straffa/beskatta de USA-företag som har (en del av) sin verksamhet utomlands.
 (Jag har inte sett om han också avser att försvåra för utflyttade företags produktion att importeras till USA, men det vore ju logiskt - för honom.)

Hela Trumps attityd till handel och affärsverksamhet är mycket protektionistisk, prishöjande och inskränkande och isolationistisk. Går precis på tvärs emot vad som varit USAs linje de senaste decennierna, och har mera likhet med 1930-talets. Ett isolationistiskt Trump-USA skulle aldrig ställa upp för att försvara demokratin på andra håll i världen.  (Som USA gjorde för att stoppa Hitlers nazism, WW2).
I det sammanhanget bör också nämnas motsägelserna i hans försvars- och säkerhtespolitik. Hans anser (har i vart fall sagt) att USAs försvarskostnader (budget) är för stora.  Samtidigt vill han höja försvarsutgifterna - och inte arbeta för minkning av kärnvapnen. Vad jag förstått vill han öka USA:s satsning på kärnvapen, och att det "inspirerar" Putins ryska satsningar också.
Trump släpper också tydligen Ukraina till Putin... vilket givetvis Putin noterar med tillfredställelse. Men skapar oro i flera andra f.d. Sovjetstater, som känner sig hotade av Putins Storryska anspråk.

Här kan också nämnas frågetecken i Trump och hans syn på China. Trump vill höja importtullarna på varor från China med 45%. Minska beroendet av China. Gör kinesiska varor dyra i USA. Stör relationerna med kommunistiska China kraftigt, som ju vill handla, sälja till USA. Men med sänkta skatter i USA, minskad handel, och en mur mot Mexico måste USA rimligen låna mycket för att täcka hålen i sin budget. Då måste USA/Trump låna från China.  Kommer han att få det? Och i så fall till vilka villkor?  Andra ev långivare vimlar det inte av, och vill och kan de låna ut till ett land som försvårar handel - och människors fria resor - så till den milda grad?

Så stödjer ju Trump tortyr också, ännu ett exempel på en väldigt alternativ syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och rättvisa ö h t.

Mycket mer finns att säga om Trumps alternativa världsuppfattning, och konsekvenserna av den. Men jag väljer att stoppa här.

Journalister och smutsig politik - uppdat.

Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.

Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:

"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."

Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?

Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.

Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.

Littorins avhopp visar behovet av respekt för integritet

Så orkade inte Sven-Otto Littorin längre. Det har jag all respekt för, ingen ska behöva utsättas för kränkingar av den personliga integriteten, privatlivet, på det sätt som pressen visat prov på här.

Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!

En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.

Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.

Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.

Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.

Sak eller person i politiken, eller program versus personval

I påskaftonens text skrev jag bl a om värdet av kompromiss i politiken. Kanske menar någon att detta står i kontrast emot att jag ofta skriver om behovet av tydlighet i politiken, min ständiga efterlysning av politisk profil, ideologi hos de olika partierna. Själv anser jag att det inte finns någon motsats i detta. Vet man (som parti el enskild politiker) vad man vill och varför, då är det lättare att kompromissa. För den som bara intagit en ståndpunkt eller läst in sig på en valplattforms krav är det däremot svårare.

Jag har skrivit om detta, om partiernas sjunkade legitimitet, om personval, om behovet av att grundlagen följs etc i mängder av inlägg, även på senare tid (vart och vartannat inlägg de senaste månaderna, men även dessförinnan).

Visst förek0mmer inlägg om demokratins, speciellt partiernas, brister då och då, men jag skulle gärna se en livligare debatt om detta - och då från ledande partiföreträdare också. Just nu skrivs mera om valkampanjerna, om hur de är och borde vara, om diverse opinionsundersökningar, om partiledares trovärdighet etc.

Vi har ju den märkliga (?) situationen att det är partierna som går till val, partinamnen står överst på valsedlarna. Personvalsinslaget är mycket svagt, som väljare behöver man inte kryssa någon speciell kandidat. Det räcket att ta det paket som ett partinamn står för. Eller det som vi tror det står för. Samtidigt är debatten ofta mycket personcentrerad. Det är Maud och Mona, Fredrik och möjligen Göran eller Beatrice och Johan P som det handlar om. Ofta lyfts deras negativa företräden fram, vad dumt de sagt eller gjort. Att utmåla någon som sänke är givetvis en bra rubrik.

En del sansade personer, inkl mig (haha), vill helst se en debatt som handlar om sakfrågor och/eller ideologi. Detta då den personcentrering som media ger debatten alltför ofta urartar till personförföljelse eller i vart fall på sidospår som har väldigt lite med sakfrågorna att göra. Är Fredrik en trygg landsfaderstyp eller har han offrat integriteten och en hel ungdomsgeneration. Är Mona ett sänke eller är hon den som ska frälsa Sverige från alliansens hemskheter.

Nej, jag gillar inte personförföljelse och smutskastning. Samtidigt måste jag erkänna att, när politiska ställningtaganden diskuteras, så är det enkelt och naturligt att deras främsta företrädare dras fram. När något urbota dumt sägs eller föreslås av en politiker, så måste man som debattör eller analytiker nämna personens namn. Liksom om något, som jag anser är bra, har sagts, så måste den få erkänsla som sagt eller gjort detta fina. Det kan därför inte ses som personkampanjande för eller emot att dra fram personer som exempel när man diskuterar politik.

Tvärtom anser jag att personer som klart kan beskriva vad de står för, och varför de gör det, är bra för att vi som väljare ska kunna göra ett vettigt val. I en tid när partiernas legitimitet kan ifrågasättas både p g a dess krympande medlemstal och deras allt otydligare politiska profil (ideologier) så är det angeläget med kandidater som inte mumlar i skägget utan redovisar sin ideologi. För att få det behövs ett mera markerat personvalsystem i Sverige.

Det är faktiskt inte uteslutet att det skulle kunna leda till ett mera medvetet ideologiskt klimat i svensk politik. Det skulle jag välkomna.

Men det är klart, det skulle nog innebära att media måste ge upp sin förenklade redovisning av vad val och demokrati handlar om.