Demokratins pris - eller den bristande demokratins pris?

S-bloggaren Johan Westerholm har en text som handlar om priset för skyddet av politiker i Sverige. Texten har den något komplicerande rubriken: Personlig integritet: Om priset för en demokrati. Johan hänvisar till SvD (och TT) och innehållet var en nyhet även i SR, där framför allt kostnaden i pengar nämndes. Att skydda landets toppolitiker kostar nu en kvarts miljard om året. Nu tycks mig den krets som kallas för toppolitiker vara rätt vid, men möjligen anses den som hotas också därmed vara en toppolitiker.

Kostnader förvånar mig inte längre. Eller rättare sagt, de upphör aldrig att förvåna och förskräcka mig. I synnerhet när det gäller "toppolitiker".
Detta sagt, visst måste utsatta politiker ha skydd för hot de ådrar sig i sin "yrkesutövning", dvs i sina förtroendeuppdrag.

Det torde vara få personer som undgått något slags hot om de verkat som politiker - eller opinionsbildare utan uppdrag (!!!) - och vågat säga något som kan reta någon. Personligen har jag fått hot både via brev, telefon och internet, och då såväl när jag hade förtroendeuppdrag som i rollen som fri opinonsbildare/samhällsdebattör. (Dock har det hittills aldrig fallit mig in att polisanmäla hoten.)

Varken politiker eller vanliga medborgare ska behöva känna sig (allvarligt) hotade eller kränkta. Hoten mot politiker liksom de kränkningar som vanligt folk upplever att politiker utsätter dem för har, i vart fall som jag uppfattat det, ökat markant de senaste decenniet eller så.

Snart sagt varje människa känner sig kränkt av politiska beslut. Och numera är det inte bara en handfull politiker på högsta nivå som hotas. Obehagliga hot möter förtroendevalda på tämligen låg nivå. I vart fall om de vågar stå upp för sina åsikter. Måhända detta hänger ihop?

Eller är det så enkelt som att antalet galningar ökat? Nej, det tror jag inte.

"Toppolitiker" genomför beslut som dels kränker många människor på ett eller annat sätt. Och möjligheterna att ändra el påverka beslut upplevs som närmast obefintliga. Skilda värdar. Dels innebär denna frustration att även "lägre" förtroendevalda drabbas av den vrede som maktelitens beslut medför.

Kanske är det faktiskt så att detta med ökade hot mot politiker inte är demokratins pris, utan ett pris som beror på brister i demokratin?
Det är betydligt allvarligare än några hundra miljoner i kostnader för säkerhetsvakter.

Jag menar att vår personliga integritet som medborgare kränkts och fortsätter kränkas i ökande grad genom politiska beslut. Men självfallet tas även andra beslut som stora befolkningsgrupper upplever som kränkande av andra skäl, orättvisa nedskärningar av välfärden, eller yttrandefrihetsinskränkningar. Ett exempel är notisen i DN före jul (som tog några dagar för att komma ut i gammelmedia) som omtalade att en Facebookgrupp emot förhandsgransking av public service-media samlat 45 ooo namn.

Självfallet skall även (ledande) politiker åtnjuta personlig integritet. Dvs så länge det gäller deras privatliv. Gränsen kan dock ibland vara flytande - och minst lika självklart är att de inte ska "skyddas" emot granskning och kritik vad gäller de politiska besluten!
Min uppfattning är att maktelitens vilja att minska insynen i vad de gör, samtidigt som de bevakar oss andra, det gör att medborgarnas misstro emot politiker ökar. Detta samtidigt som de faktiska möjligheterna att påverka eller rätta till politiska beslut kringskärs alltmer.

För allt fler kan det innebära att de ser en demokratins kris, som leder till en frustration som kan drabba aktiva politiker, också. Förutom vanligt folk. Grupp ställs emot grupp. Politikerna kräver skydd. Och de låter i sin tur bevaka medborgarna. I en levande demokrati behöver rimligen inte politikerna skyddas för medborgarna i en så hög grad som idag.

Men helt lär vi inte komma ifrån vissa skyddskostnader. För galningar finns alltid.
Bland "vanligt" folk, liksom bland politiker.