Läste just ett inlägg av Jan Eliasson, fd s-utrikesministern, i AB. Han har väl alltid gjort ett sympatiskt intryck och är ju känd som en internationellt framgångsrik diplomat och medlare.
Efter en snabb genomläsning av Eliassons text måste jag säga att jag känner stark sympati för hans resonemang, hans sätt att resonera.
Jag kan inte påstå att jag blir sosse i en hast p g a Eliassons argumentering, men han befäster det intelligenta och medvetna intryck han alltid gett.
Han är i någon mening en "traditionell" sosse, men känns inte fast i den socialistiska betongen. Han tuggar inte teser och han är inte heller den som till varje pris vill ha en reformering av partiet. Tvärtom, han vet var han och partiet har rötterna, men ser både framåt och utåt. Han utstrålar därmed både trygghet och faktiskt förnyelse. Men inte lär sossarna våga välja en 70-åring till ny ledare? I Sverige anses ju som regel den som passerat 60-årsstrecket helt förbrukad. Ofta anser man att den som fyllt 45 bör flytta på sig.
Idag ser vi hur det är närmast kaos i sossepartiet. Det är inte bra, för trots allt är s ännu ett stort parti. Vilket inte betyder att jag vill se det återkomma i en position där det närmast prenumererar på makten. Däremot tror jag faktiskt att Jan Eliasson vore bra för socialdemokratin, han har en trygg utstrålning, är intelligent och han är en diplomatisk ledare. Under honom skulle partiet inte dra iväg ut på äventyrligheter åt någotdera hållet.
Uppdatering. Har sett flera kommentarer om detta. Nu även Johan Westerholms, som på sin blogg beskriver s som ett parti i fritt fall. Och att det behövs en ledning. Visst. Läs det också. Kaos och ängsligt positionerande leder ingen vart. Visa vad ni vill, ni sossar som vill något. En del av de som visat vad de vill, de vill nog få i partiet ha, och ex-vis Per Nuder kan nog inte bli något annat än en nödlösning av sämre slag. Varför inte våga ta en klok karl som Jan Eliasson?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
6 kommentarer:
Du har ett bra namn på din blogg, Lars-Erik. :) Dessutom tycker jag om din text "Socialliberalism”. Och också det här inlägget naturligtvis. För övrigt har jag skrivit en kommentar till dig på mitt blogginlägg om Jan Eliassons artikel på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=47924.
Gott fortsättning på det nya bloggåret!
/Eva
Bra sammanfattning du gjort av hans artikel!
Jag "ramlade" in här på din blogg via Eva Hillén Åhströms blog...
Intressant blogg du har.
Både Eva och Bo, tackar!
Ja, jag tror att Jan Eliasson vore den s-ledare som behövs.
Visserligen verkar inte partiet veta vart de vill - ideologiskt vilset liksom de flesta partier idag.
Och Jan E skulle nog inte "välja väg" på ett sätt som är "stötande uppenbart" men ändå innebära en viss försiktig förnyelse på en stabil men pragmatisk grund.
Kanske skulle han t o m kunna ge s en bra och rätt tydlig ideologisk profil. Förnyelse utan avfall.
Som kontrast till dagens vilsenhet inom s.
Övriga partier har ju ingen klar ideologi annat än till namnet. "Förnyade", tja möjligen, men då innebärande att de helt el delvis avfallit från sina ideologiska grundvalar. Med resultat att partiväsendet idag är en svårgenomtränglig vattvälling... som ska passa alla. Men passar väldigt få.
Egentligen.
Bra skrivet, Lars Erick. God fortsättning på det nya året, förresten.
Är det inte så att det i princip finns två skäl för att rösta för ett visst politiskt parti. Det en skälet är att det valda partiet skall kunna fixa till alla orättvisor och problem bara de får en ledare som är tillräckligt trygg och stark... Det andra skälet är man tycker att man skall överlåta så mycket som möjligt till människors egna initiativ och fantasi och röstar gärna för ett parti som försöker undanröja de värsta hindren. Lars-Ericks motto ang makt har länge varit mitt eget. Även liberalism handlar dock ofrånkomligen också om organisation; trots allt är det i samverkan som vi har möjlighet att lösa problemen och då måste vi ha en sorts organisation. Men den måste ha frihetliga förtecken och får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa ut ur sin organisation. Alltså: organisationen är det viktigaste för att kunna åstadkomma något men man måste akta sig för att institutionalisera den!
Anonym. Jag antar att du egentligen avsåg att kommentera min text om att liberalismen inte är en organisationsfråga. Men OK, jag kommenterar dig här.
Jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt.
Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att med det som skäl överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb o redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera!
Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.
För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken.
Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).
Nå, åter till själva frågan. Givetvis krävs ngt slag organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.
Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) ngt liknande Den institutionaliserade revolutionens parti.
Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution.
Skicka en kommentar