Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":

"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".

HANS LINDBLAD.

Carlsson och Hamrin, plikttrogna problemlösare och statsministrar

Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som  Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.

Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter.  Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.

Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme)  ständig kallade på som problemlösaren.

Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet.  En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.

Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.

Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns.  Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.

Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter.  Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.

Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.

Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.

Gammalt går igen

Läser nu Bonnierserien om gamla statsministrar, 22 st från Karl Staaff och fram till Reinfeldt. Har hunnit till mitten av raden.  Läsningen föder många tankar. Om vilka som blev statsministrar, och varför. Vilka var de och hur såg de på sig själva? Så både lika och olika de var. Hur okända de flesta är för dagens svenskar.
Kan vi lära något av dem?

Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade.  Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid.  Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.

Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.

Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.

Socialdemokratins svek och det politiska förfallet

Socialdemokratin är i kris. Jag hörde bekymrade (utbildade) sossar viska kring detta redan i mitten av 60-talet. Problemet de såg var att arbetarbarnen utbildade sig i stigande grad, och därmed skulle de inte bli arbetare och inte automatiskt rösta på SAP.
Nu gick det rätt länge ändå att Partiet behöll regeringsmakten. Delvis p g a att det var rätt så pragmatiskt, lärde sig att socialiseringsförslag inte gav röster, delvis lyckades bredda sig från arbetarparti till löntagarparti, men också kunde parera valnederlag genom att det orättvisa valsystemet gjorde att eftersläpande majoriteter i första kammaren räddade s-regeringen.

Nu måste ett val vinnas, men ett enda parti lär knappast få egen majoritet, så dels så måste det samarbetas med fler partier, dels så byts regeringar då och då. Och socialdemokratin, som tappat både sin beteckning arbetarparti som ideologi, är ett parti som de andra. Och nu inte ens störst i varje opinionsmätning.  Kris? Javisst!

Jag ser det som att den kris som socialdemokratin genomlider, den är inget unikt för bara det partiet. Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för sd) har i hög grad tappat sina ursprungliga ideologier, bytt "ansikte" en eller flera gånger. Blivit alltmer lika varandra i kampen om "mittenväljarna". Och det som några decennier har dominerat är att målet inte är att genomföra den respektive ideologin, utan att TA och BEHÅLLA MAKTEN. Inte vad de vill göra med den.

Har ens socialdemokratin någon ideologi? Det namnet står för och stod för är att partiet vill genomföra socialismen, men med demokratiska medel. Inget våld, men socialismen är (var) målet. Trots att Nils Karlebys mera pragmatiska (eller i viss mån socialliberala) linje i mångt och mycket hade starkt inflytande hos partiets ledning så var ändå länge socialismen (förstatliganden, planekonomi, kollektivism) den dröm som präglade partiet. Men det var en dröm som krävde makt, egen majoritet.
Övriga radikala, sociala mål, som folkhemmet i form välfärd, pensioner, rösträtt, barnbidrag, semestrar, föräldraledighet etc, det kunde genomföras i samarbete med liberaler/folkpartiet och ofta med dessa som pådrivande.
Men inte socialisering.

Nu sörjer Åsa Linderborg i AB över förfallet i dagens socialdemokrati. Det kan jag förstå. Inte minst då hon står mycket till "vänster" inom (?) socialdemokratin, eller något snäpp än närmre de uttalat socialiseringsnostalgiska.
Hon verkar anse att redan Hjalmar Branting "svek" revolutionen (som ju hade våldet som metod), genom samarbetet med liberalerna, som då var det stora partiet till vänster, och att Olof Palme också, trots sin retorik, svek och i praktiken var "för borgerlig". Hon anser att alla utom socialdemokraterna (och kommunister och deras efterföljare?) är "borgare". Ser bara svart och vitt. Dvs inom det som hon ser som "vänster" finns grader, där hon dock har svårt att godkänna dagens socialdemokrati. Men allt annat är "borgerlighet". På  samma sätt som socialdemokratin, sen åtminstone 50-60 år kallat all opposition som "borgare" och därmed som höger i den gamla, konservativa meningen.
Visserligen var folkpartiet det stora hotet, genom sin utvecklingspositiva socialliberalism, men propagandamässigt var det lämpligt att bunta ihop dem med högern, Hjalmarssons och Bohmans parti.

Den som har en smula hum om den politiska historien de senaste 100-150 åren, vet ju att vänstern det var liberalerna och till den kom så småningom socialdemokratin, i gemensam kamp för demokrati, allmän och lika rösträtt, sociala reformer och emot den konservativa högern och det kungliga enväldet.
Men liberaler (och folkpartiet) har alltid varit emot socialisering och kollektivisering. Så när s trodde sig se en skördetid för socialismen i slutet av 1940-talet så fick de möta kraftfullt motstånd och fick ge sig även framöver betr socialiseringsframstötar. Det som först var ett samarbete inom oppositionen för att bryta socialdemokratins maktmonopol utvecklades successivt till en alltmer utpräglad blockpolitik, som genom att moderaterna växte i styrka och folkpartiet hamnade mera i skuggan, blev alltmer "borgerlig" (dvs högerbetonad).

När samtidigt s-partiet blev ett parti som måste kämpa om makten precis som de andra, så blev själva maktsträvan den viktigaste ingrediensen. Den eventuell ideologi tunnades ut, och de som sett s som ett parti att klättra i fick alltmer övertaget och att snegla på opinionen var viktigare än ideologin. Och alltmer sneglade man fel...
Alternativet kunde ju ha varit att anpassa och modernisera de gamla dogmerna, utan att släppa dem, till det nya läget, som möjligen "förnyarna" ville. Men så skedde inte, med följd att det enda säkra betr s-politiken blivit osäkerheten om vad partiet står för. Fladdrar som ett rö för vinden.

Och det har väljarna med tiden börjat inse. Att s inte är vad det varit, och att det är osäkert vad det numera vill.

Samtidigt har alla andra partier förändrats. Gammalkommunisterna, tog några steg och försökte alltmer framstå som rumsrena demokrater, om än med en rödare kofta. Vill idag framstå som det parti som övertagit den gamla socialdemokratin med socialistisk fernissa. Men  v inrymmer än idag en del kommunister i gammal mening.

Miljöpartiet började som ett rent miljöparti, grundat av den frispråkige Per Garthon, som hoppat av från fp, gled över till ett halvsocialistiskt parti, som med tiden fick en del socialliberala inslag men numera kompromissat bort sig (för makten) i samarbetet med s (och v) och tappat kompassen helt.
   Bondeförbundet, det gamla särintressepartiet för bönder (i synnerhet för storbönder) gled över till att bli ett allmänt landsbygdsparti som försökte fånga upp stadsväljare genom att ta namnet centerpartiet, fick en uppgång under Fälldin genom hans hederliga folklighet och kärnkraftsmotstånd, fick därefter en kortare period med inslag av  socialliberalism, men som idag är en mix av liberal och human flykting- och invandringspolitik och en närmast nyliberal ekonomisk politik, långt från socialliberalism.
  Folkpartiet gled, under trycket av det alltmer nyliberala moderaterna, stegvis till höger och tappade gradvis den socialliberala kompassen runt år 2000. Anpassade sig alltmer till Alliansen (= nya moderaterna). Men har idag försökt att se mera självständiga och  socialliberala ut, med föga framgång, och har bytt till Liberalerna som partinamn. Och har, i vart fall i vissa delar, i likhet med AKBs moderater och KD, tappat alltmer av sin liberala flyktingpolitik och blivit försiktigt negativ till den - och hukar för SD.

KD då, Alf Svenssons och Göran Hägglunds snälla, hyggliga och kristet präglade parti. Som  fanns där någonstans med socialkonservativa och socialliberala inslag, t ex i bistånds- och flyktingpolitik och en moralkonservativ familjepolitik. Det har nu blivit ett högerkristet parti, alltmer både höger och extremkristet. Och nationellt, som i likhet med m flirtar med sd-sympatisörerna i flyktingpolitiken.

Jarl Hjalmarssons högerparti var ett mycket konservativt parti, som ville göra alla till småkapitalister. Under Bohman ville moderaterna ta sig en liberal etikett, delvis påklistrad men delvis "sann" i nyliberal (dvs neoconservativ) bemärkelse. I stark kontrast till folkpartiet som då ännu var socialliberalt. M betonade ständigt att sänkta skatter var medicin emot allt ont. Med Reinfeldt i ledningen  och med prefixet "nya" så tonades en del hårda höger/nyliberala krav ner, och man ville framstå som ett välfärdsgaranterande arbetarparti - men icke-socialistiskt. Bekämpa utanförskapet. Och med en liberal-human flyktingpolitik. Efter Reinfeldts avgång flagnar den fernissan snabbt, både betr flyktingpolitiken som snabbt närmar sig SD (i likhet med s kantring), och i övrigt med en hårdare, traditionell högerpolitik som än mer förstärker klyftorna i samhället. En politik som knappast ens kan kallas socialkonservativ längre, snarare höger med neoconservativa inslag.

Är det att undra på att jag, och väljarna har svårt att känna igen och lita på vad partierna står för?

Slutligen, sverigedemokraterna. De är i och för sig en mix av diverse "försvenskade" inslag av fascism, nynazism, rasism och allmän främlingsfientlighet, kryddat med tal om det gamla folkhemmet och politikerförakt - och påståenden om att allt elände idag beror på flyktingarna. Och att alla brister kan avhjälpas om vi stoppar all invandring och alla flyktingar avvisas och utvisas. Så visst vet vi vad SD står för och vill. Trots att de ibland säger sig värna främst omsorgen om de äldre, och annats som s en gång i tiden stod för. Men i riksdagen så är det alltid främlingsfientligheten som de betonar, inte några mjuka värden. Och inte demokrati och mångfald. Och att alla som tycker annorlunda än SD, de kommer med SD i maktställning inte få säga vad de tycker. SD styr då allt i media.

Åsa Linderborg har alltså delvis rätt, men ändå fel i sin analys. Bakgrund och slutsatser måste rättas och kompletteras - och det politiska förfallet gäller över hela spektrat. Inte bara socialdemokratin.
Och sverigedemokraternas opinionsframgångar ska ses mot den bakgrunden.

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

Palmedoktrinen som försvann

Henrik Alexandersson (HAX) skriver idag på sin blogg en intressant text med rubriken: "Vem bryr sig om demokratin".  Läs den, läsvärd. Inte för att jag håller med om varje detalj, men i princip. Kanske jag i annat sammanhang tar upp några aspekter i den.
När jag läser den tänker jag på allt intressant som står i Hans Linblads biografi över den f.d. fp-ledaren Sven Wedén. Denne var verkligen en sann demokratiförkämpe. Demokrati i djupare mening och ur flera aspekter var ett övergripande värde hos Sven Wedén. Bland annat innebar det att han i så hög grad ägnade sig åt utrikespolitiska frågor, försvars- och säkerhetsfrågor och hade åtskilliga invändningar till den politik som Östen Undén och Olof Palme drev.

Det finns åtskilliga exempel, men jag ska här nöja mig med ett. Bakgrunden är en redovisning i olika syn på försvarspolitik - och givetvis det beryktade "hemliga brevet" som Erlander-Palme använde som argument för att smutskasta Wedén i 1968 års valrörelse. Det år som sovjettrupper i augusti invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa de frihetssträvanden och demokratiseringstendenser som uppstått under den s k Pragvåren.  Och hur historieskrivning inte bara består i hur en händelse beskrivs utan även att den kan förtigas, som om den aldrig ägt rum.

Mot den bakgrunden beskriver Lindblad det som under Palmes tid kallades Palmedoktrinen. "Palmedoktrinen nämns inte i någon av de tre senaste biografierna om Olof Palme, trots att Palme själv återkom till den gång på gång." Den innebar att det kalla kriget var till fördel för små stater, medan skeden av avspänning mellan USA och Sovjet innebar att respektive makt passade på att utöva påtryckningar på mindre länder.
Det enda ställe där Palme fick beröm för sin doktrin var i Peking, dvs av Kommunist-Kina.
Palme talade också om den inför Paasikivisamfundet. Den finländska erfarenheten var dock den rakt motsatta, att tider av ökad spänning mellan supermakterna medfört kyliga vindar för Finland. Där delade man alltså inte Palmes oro för avspänning. Det känns konstigt att en så stor central tankegång hos Palme bara försvinner i de biografiska eftermälena.

Svensk utrikespolitik präglades länge av Östen Undéns  starka undfallenhet inför den odemokratiska sovjetiska grannen, och Palmes ovilja att kritisera förekomsten av kommunistisk diktatur i Sovjet och dess lydstater. Sverker Åström hade ju också i mycket samma inställning, att inte kritisera kommunistisk diktatur, dvs att inte försvara demokratins värde framför diktaturen.

I eftermälena till dessa framträdande socialdemokratiska utrikespolitiker så tonas detta ner, ja "glöms" till och med bort.
Det är också ett sätt att skriva historia.

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Vet du vem du, äh, vem Olof och hans son Mårten är?

Igår visade teve, dvs SVT, sista avsnittet av Vet du vem du är? En något ojämn serie, men oftast ändå intressant.
Att det var programmet där Olof Palmes son Mårten som skulle avsluta var nog en medveten toppning, för att få tittare. Kändisars bakgrund är inte alltid så intressant. I vart fall inte mycket mera än vilken Svenssons som helst, men släkten Palme vet vi ju en del om och det ökar intresset för att få veta ännu mera.

Ser att en del tittare tyckte att Mårten Palme sken av belåtenhet över alla adliga och kungliga släktingar som finns i hans stamtavla. Det tyckte inte jag.
Det blev ett intressant program, även om inledningen tragglade lite för mycket om Olof Palme, som vi ju känner rätt väl till, de flesta av oss. 
Sedan förde programmet oss längre tillbaka än vad som varit känt. Mårten verkade mest intresserad, och tagen av, okända uppgifter om en syster till sin farfars far, som blev suffragett och gifte sig med en indisk kommunist i London och hennes öde. 
Visst var fakta ända från slottsfogden på Stockholms slott på 1300-talet, och släktskapen med både Gustav Vasa och Johan III intressant också, liksom på moderns (Lisbets ) sida med flera danska kungar. Men jag tyckte han verkade lätt generad då och då över sitt släktträd. Kanske en följd av att Olof Palme inte precis ville framhålla sin adliga bakgrund? Han var ju ordförande för ett socialistiskt arbetarparti.

En del "stängda" dokument öppnades och gav lite mera djup också.  Vanligen får  vi inte vet  allt om offentliga personer.  Och jag vet inte om mer finns att veta i detta fall heller. Både privatliv (och kärleksliv), bakgrund och snedsteg t ex betr politiska åsikter brukar mörkas. Eller inte gå att forska i. 

Ett exempel på det, men att det ändå kan gås djupare, det är Hans Lindblads oerhört intressanta biografi, som släpps denna vecka, över f d fp-ledaren Sven Wedén. Det som lite äldre personer, i vart fall med en smula politiskt intresse  vet är ju att Wedén efterträdde Bertil Ohlin, och att han var sjuk. Men i biografin får vi veta hur svårt sjuk han var och hur sjukdomen (tbc) liksom förhållandet till hustrun påverkade hans framväxande ställningstagande till (social-)liberalismen. Trots familjens konservativa bakgrund. Hans djupa övertygelse om kvinnans frigörelse, om socialt ansvar, om frihet, hans motstånd till både nazismen och kommunismen. Etc. Det ger en fin helhetsbild inte bara av liberalen Sven Wedén utan också av människan Wedén, och varför han blev den han blev.  

Så visst är det mycket intressant att få veta mera om kända personer. I synnerhet om de har gjort något annat än att vara kända bara som kändisar.  

Sven Wedén och Hans Lindblad, viktiga liberaler

Den som följer min blogg vet att jag har en speciell rubrik "Hans Lindblad". Jag hoppas att ni kollar in den då och då för att påminna er själva om denne kunnige och gedigne liberal/socialliberal. Jag ska inte här ge något porträtt av Hans Lindblad. Studera honom under rubriken i stället. Däremot vill jag uppmärksamma er på att det projekt som Lindblad hållit på med under några år nu närmar sig publicering; Lindblads biografi över Sven Wedén.

Vem var då Sven Wedén ? Det bästa svaret är läsa Lindblads bok när den kommer ut i höst. Den (preliminära ?) boktiteln är: "Kärlek, tbc och liberalism, en biografi om Sven Wedén.



Titeln antyder att Sven Wedén var betydligt mera än en f.d. fp-ledare under några få år.  Han efterträdde Bertil Ohlin som folkpartiledare, och följdes senare av Gunnar Helén. Han kunde missuppfattas som en barsk person, med sina buskiga ögonbryn och sitt distinkta sätt att uttrycka sig. Och han misshandlades i inrikespolitiskt syfte kraftigt av Tage Erlander i samband med Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. Jag har inte hunnit kolla, men jag förutsätter att detta behandlas utförligt i biografin. Men  detta har hos många, även politiskt intresserade, färgat bilden av denne mångsidige politiker som levde och verkade under en tid då liberalism var detsamma som socialliberalism och då detta var folkpartiets självklara ideologi.

I boken beskrivs vad som format Wedén, hans bakgrund, uppväxt, kärleken till hustrun (Lindblad har bl a haft tillgång till 800 kärleksbrev) och det faktum att han led av tbc, lungsot och långa tider låg på sjukhus för detta. Och givetvis hur han uppfattade och utformade sin socialt ansvarstagande liberalism.  Han avled 1976.

De som kom i närmare kontakt med honom beskriver honom som en varm och medkännande person, som lyssnade och hade lätt att komma överens med människor. Och som partiledare aldrig skyllde ifrån sig på andra.

Jag tillåter mig göra några citat om uttalanden om Sven Wedén:

"Nära vännen Nils Hallerby framhöll att det var krigsåren som definitivt väckte Svens politiska intresse och gav honom den klara, tveklösa, liberala samhällssynen. Han kunde länge lyssna, pröva argumenten i debatten för att slutligt ta ställning. Han kunde därigenom bli övertygad, men däremot aldrig övertalas att kompromissa med sin övertygelse. ”Det var hans styrka som politiker – och kanske hans svaghet som partiledare.” Men det är den egenskapen vi, hans politiska vänner, främst vill minnas.”

Bertil Ohlin framhöll Sven Wedéns ovanliga förmåga att analysera politiska problem, stor arbetsvilja och lätthet att få personliga kontakter, det senare genom att han talade uppriktigt – ibland förvånande uppriktigt. ”Hans rättrådighet och ovanligt starka personliga integritet var uppenbar för alla.” Ohlin menade att Wedén hade personliga förutsättningar att bli en politisk ledargestalt av ovanliga mått fast sviktande hälsa tyvärr kom som ett hinder.

Thorbjörn Fälldin upplevde Sven som vänlig, positiv och generös. Han var enligt Fälldin en lysande begåvning som hade lätt för att dra upp konstruktiva politiska linjer. Han ägnade sig mer än de flesta åt den ideologiska debatten.

Statsminister Olof Palme uttalade att Sven Wedén hade ett lidelsefullt politiskt intresse, en bred överblick och stor sakkunskap i frågor som väckte hans särskilda intresse. ”Som politisk motståndare upplevde man hos honom debattlust och stridsglädje utan ett spår av bitterhet. Han ville strida med blanka vapen. Det var därför alltid roligt att möta Sven Wedén i debatt. Därtill bidrog till att han personligen var öppen, vänlig och hänsynsfull. Sven Wedén var på sätt och vis en klassisk parlamentariker av anglosachsisk typ. Som sådan gav han färg och stimulans åt vårt parlamentariska liv.” Låg möjligen i Palmes ord om ”blanka vapen” en sen signal om att utnyttjande av hemliga brev nog inte ingår i den arsenalen?

Vid jordfästningen i Båstads kyrka den 10 april 1976 talade Rolf Wirtén för partiet: Mest kommer vi att minnas Sven Wedén som värnare av demokratin. Men också att han alltid var hjärtevarm och generös." 

Läs denna värdefulla bok när den kommer ut av trycket i höst. Den ger perspektiv på svensk politik, på liberalismen i Sverige och ger en vink om vad som saknas i dagens politiska scen. 

På Youtube kan vi finna denna SVT- intervju med Sven Wedén: http://www.youtube.com/watch?v=I_3XHfUfDio

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Hans Lindblad (fp) om Tolgforsaffären

Än finns det liberaler med en kompass som visar rätt. En av dem är Hans Lindblad, fortfarande folkpartist och tidigare fp:s försvarsexpert i riksdagen.

Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.

Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---

Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.

Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.

För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.

Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.

Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.

Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.

Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.

Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.

Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Hans Lindblad
---

Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.

Ett annat 25-årsminne, och ett positivt sådant. EDSA-revolutionen.

Samtidigt med rapporterna om vad som sker i Libyen så uppmärksammar media här hemma att det den 28/2 är tjugofem år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Ja, visst minns jag det. Att en svensk politiker mördades, på öppen gata dessutom, det fick många att inse att inte ens Sverige är förskonat för politiskt våld.

Det dagsaktuella våldsamma skeendet i Nord-afrika och Mellanöstern har dock en aspekt som ger koppling även till ett annat 25-årsminne. I många länder, speciellt där det olja, finns det också en mängd gästarbetare från andra länder. Så t ex finns snart sagt överallt filippinare som arbetar som hembiträden, sjuksköterskor, lärare, sjömän, byggnadsarbetare eller i oljeindustrin. I Libyen lär finnas, ha funnits 30 000 filippinska gästarbetare. Liksom alla andra så försöker de nu komma ut ur Libyen. Att arbeta utomlands har lång tradition, men tog fart under ex-diktatorn Ferdinand Marcos regim, som uppmuntrade arbetslösa unga kvinnor att ta jobb utomlands.


I dagarna (den 25 febr) så firas i Filippinerna minnet av Marcos avgång, den s.k. EDSA-dagen. Information om detta kan man finna på Wikipedia och dagen uppmärksammas även av en svensk bloggare. Då hade Marcos suttit som (vald) president i tjugo år. Vilket visar att även mer el mindre demokratiska val snabbt kan missbrukas av den som vill ha total makt för längre tid än den som valet inneburit. Val behöver som bekant inte innebära demokrati, de skall också vara fria och allmänna och inte kunna manipulseras.


Missnöjet med Marcos blev dock stort och han tvingades bort just för tjugofem år sedan i en demonstrationsvåg som betraktas som en oblodig revolution. Marcos regim var, i likhet med de flesta med dikatorers, väldigt korrupt och han och hans beryktade hustru (Imelda, hon med skorna) levde lyxliv och förde ut väldiga pengasummor.


I likhet med dagens diktatorer försökte han använda militären för att slå ned demokratidemonstranterna, men militären vägrade att skjuta på sitt eget folk. Marcos flydde till Hawaii och efterträddes av Corazon Aquino, hustru till hans politiska motståndare. Därefetr har följt några andra presidenter av skiftande, inte alltid så lyckat slag, men ifjol vann en son till Aquino valet, vilket väckt förnyat hopp om en bättre utveckling för Filippinerna.


En son till Marcos sade i samband med 25-årsfirandet, att under Marcos kunde Filippinerna blivit ett nytt Singapore (dvs med hög levnadsstandard), men den nye presidenten, Noynoy Aquino, replikerade att under Marcos var Filippinerna i den situation som Libyen är idag.

Min kommentar blir att Marcos junior själv vill ta över makten, men att utvecklingen under Ferdinand Marcos inte visade att Filippinerna var på väg att ekonomiskt likna Singapore, dels att Singapore verkligen inte är en demokrati. Filippinerna har lång väg att gå för att nå en dräglig levnadsstandard, men de har demokrati. Kan de bli av med den korruption som finns kvar och lyckas få slut på de terroriströrelser som finns så kan de dock även de få det mycket bättre. Jag vill också mena att stora delar av befolkningen också fått det bättre under det senaste halvdecenniet. Även om det ännu finns en stor grupp väldigt fattiga.

Lindblad om Olof Palme!

Denna text av Hans Lindblad har stort intresse mot bakgrund av att Lindblad var politiskt verksam, bl a som riksdagsman, under Olof Palmes tid. Texten är bl a en recension av en nyutkommen bok om Olof Palme, med intressanta utblickar.

Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----

Olof Palme – från toppen fanns bara en väg

”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”

Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.

I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Förs­ta delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)

Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.

Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.

Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”

Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.

För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.

Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Där­emot nog usel administratör med drag av bohem.

Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.

Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.

Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.

Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”

Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”

Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.

Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.

IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.

Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.

Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.

När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.

Hans Lindblad