Denna text av Hans Lindblad har stort intresse mot bakgrund av att Lindblad var politiskt verksam, bl a som riksdagsman, under Olof Palmes tid. Texten är bl a en recension av en nyutkommen bok om Olof Palme, med intressanta utblickar.
Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----
Olof Palme – från toppen fanns bara en väg
”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”
Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.
I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Första delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)
Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.
Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.
Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”
Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.
För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.
Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Däremot nog usel administratör med drag av bohem.
Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.
Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.
Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.
Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”
Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”
Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.
Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.
IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.
Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.
Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.
När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.
Hans Lindblad
Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----
Olof Palme – från toppen fanns bara en väg
”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”
Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.
I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Första delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)
Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.
Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.
Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”
Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.
För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.
Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Däremot nog usel administratör med drag av bohem.
Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.
Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.
Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.
Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”
Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”
Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.
Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.
IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.
Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.
Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.
När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.
Hans Lindblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar