Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.
Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:
"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."
Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?
Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.
Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
1 kommentar:
Lab-rättan. Jag publicerar inte din kommentar eftersom den inte håller sig till ämnet.
F.ö. kan du läsa min vänsterspalt. Därav framgår bl a att rebelliskhet inte behöver betyda grova ord och oförskämdheter, men däremot en kritisk analys, som i mitt fall drabbar alla riksdagspartier, vilket knappast är pk.
Skicka en kommentar