Lite nyårsprat

Gott Nytt År på er.
Redan 3 jan och har inget skrivet. OK, det finns massor att kommentera, eller i vart fall notera. Men somt vill man helst glömma. Och somt är så trist eller svårt att det känns för svårt.

Rick Falkvinge avgått som PP-ordförande. Vad säger man? Oväntat att det kom nu, men ändå ingen överraskning. Han ville väl och jobbade hårt, men trampade i klaveret ett par ggr för mycket i senaste valrörelsen. Kanske blev piratpartiet också alltför mycket enmansshow, trots flera andra kunniga och skickliga medarbetare. Nu får vi hoppas på att Anna Troberg klarar av att lotsa skutan i de svåra vatten som är politiken.

Trots allt är det väl dessutom så att flera, snart sagt alla, av riksdagspartierna skulle vara i behov av ledarbyten och/eller en klarare ideologi. Både valresultat och blickar framöver visar det.

En tragisk personnyhet av annat slag är förstås Per Oscarssons. En stor skådespelare med en mycket personlig framtoning. Och - jag har svårt att föreställa mig något värre sätt att dö än att brinna inne.

Andra, ja cirka en halv miljon svenskar, har hamnat i andra bekymmer för sin överlevnad. Skuldfällan. Lånar och lånar för mycket. Lurade av konsumtionssamhällets faror. Påhejade av banker och andra. Kring detta kan mycket filosoferas. Avstår just nu och nämner bara en sak. Att inte folk kan betala lån de tagit beror ju ofta i vart fall delvis på att man råkar ut för händelser som numera inte samhället ger ett skyddsnät för: sjukdom, arbetslöshet etc.

Och så lär EU-beslut innebära att svenska åklagare och poliser blir tvungna att utreda brott som inte är brott i Sverige. Alltså av EU-medborgare som tagit sin tillflykt till Sverige. Det verkar mycket märkligt. Trots att Sverige anser att svenska lagar ska gälla även utomlands...

F.ö. har SVT knappast varit någon pålitlig kompis denna jul- och nyårshelg. Förhandsjinglarna var bättre än programmen. Enstaka program har varit OK. Men mest har det varit rent nonsens och ett evigt kokande av soppa på Viktoria och Daniels vigsel i somras. Hur trevlig än Vickan kan vara som person så står mig detta upp i halsen, speciellt som alternativen inte funnits. När folk är lediga och vill koppla av, då borde det sändas lagom underhållande och kvalitativa program. Program som inte är för tunga och inte för infantila. Åtminstone något per kväll...

Bevis på mänsklig dumhet, okunnighet och olyckor, de får vi nog av i de nyhetssändningar som vi ser och vill se. Dessutom börjar den grå vardagen nu... Då vi får ta oss samman för att gå vidare.

Vad ska en partiledare leda?

En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.

Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.

Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.

Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.

En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.

För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )

Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.

Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?

Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?