Bör Littorin stämma AB?

Nu diskuterar självaste förre PO, Pär-Arne Jigenius, i DN frågan hur Littorins skuld ska prövas, vad PO bör eller kan, dvs inte kan göra. Och - inte minst - AB:s roll och hur man kommer åt dålig journalistik.

"I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius."
Vidare skriver han: "I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion."

Även andra debatterar den juridiska aspekten, ofta i förening med den etiskt-moraliska.

Bör nu Sven Otto Littoring stämma AB?
Självklart vill han kämpa för sin heder, och han har de ekonomiska resurserna. Men bör han?
Ja, om man "bara" beaktar det som en kränkning av integriteten.
Men, risken är, som jag tidigare skrivit, att frågans behandling får vidare konsekvenser. En fällande dom mot AB kan (kanske) få politikerna att avstå från lagförslag för att ge politiker en gräddfil betr integritet, något som vanligt folk inte kan hoppas på. Men en fällande dom kan också innebära att press- och yttrandefrihet naggas i kanten. Dels då som ett prejudikat, som gör tidningar försiktiga inte bara när det gäller offentliga personers privatliv utan även i annan granskning. Dels kan regering och riksdag ta en dom som förevändning för skärp lagstiftning emot misshaglig mediabevakning.

Att stärka den personliga integriteten samtidigt som pressfriheten bevaras, det är en svår uppgift. En balansakt som dock måste genomföras. Jag hoppas att Littorin som en erfaren politiker på toppnivå inser det. Liksom andra aktörer i detta drama.

Känslorna fäller men förnuft friar - eller hur AB riskerar yttrandefriheten

Michael Gajditza (usch så svårstavat, kan du inte byta till ett "svenskare" namn, haha) gör på sin blogg Svensk Myndighetskontroll en välformulerad genomgång av ett antal rättsfall där "folk" har en åsikt om skuldfrågan, som är fällande, medan domstolarna dömt på annat sätt, dvs friande pga bristande el undermåliga bevis. Avstamp sker i Littorinfallet och Mats Alm-fallet men Michael redovisar även flera andra fall där det visat sig att folkets dom var fel, eftersom den åtalades version visserligen kunde förefalla otrolig, men ändå visat sig vara den faktiska.
Slutsatser: håll fast vid den gamla regeln att hellre fria än fälla i tveksamma fall. Liksom: ingen ska anses skyldig före det han/hon dömts. Stå emot de ständiga kraven på att det inte ska behövas starka bevis för att fällande domar. Vidare, domstolarna måste vara fria från den politiska makten, och ej påverkas av media heller.

Min kommentar hos Michael var ungefär denna. "Svenska folket" är uppenbarligen ett känslostyrt folk, som inte låter ev befintligt intellekt arbeta. Jag gissar att mycket faktiskt beror på hur media, spec kvällspressen, förmedlar info om (påstådda) brott, eller utpekade misstänkta. Den bild media ger, den präglar folks uppfattning. Självfallet.
Det struntar uppenbarligen många media i, de säljer lösnummer genom att hitta enkla lösningar och genom att leta upp skandaler, som ofta är ordentligt skruvade för att bli just skandaler.

Det är ett stort demokratiskt problem. Dels givetvis för rättssäkerheten!!!
Dels då medias dåliga stil, bristande objektivitet och usla analys i info-förmedlandet - och det allt vanligare tyckandet även på nyhetsplats - ger politikerna en ursäkt för att nagga press- och yttrandefrihet i kanten.

Jag anser att även politiker har rätt till personlig integritet, men pressens övertramp kan leda till att politikerna (som grupp) gärna vill skapa en gräddfil där de undantas från granskning! Samtidigt som de fortsätter att kränka vanligt folks integritet.
---
Personlig integritet och press- och yttrandefrihet är viktiga medborgerliga fri- och rättigheter som måste kunna kombineras på ett vettigt sätt. Att den personliga integriteten inte är prioriterad hos dagens riksdagspartier (minns t ex FRA-lagen och Ipred) är ju ett sorgligt faktum.

De senaste årens allt flitigare övertramp från media betr integriteten, där AB:s kampanj emot Sven Otto Littorins privatliv bara är det senaste exemplet, kan leda till oönskade konsekvenser. Politikerna känner sig kränkta och alltför övervakade och jag blir inte förvånad om det med tiden kommer förslag som skall freda "offentliga personer".

Detta vore mycket olyckligt. Dels ska integriteten gälla den personliga sfären, dvs inte den politiska, och dels ska det inte gälla olika regler vad gäller personlig integritet beroende på om man är en politiker eller inte.

Det är viktigt både att skydda den personliga integriteten för alla och press- och yttrandefrihet. AB:s senaste övertramp kan försämra bådadera.

Journalister och smutsig politik - uppdat.

Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.

Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:

"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."

Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?

Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.

Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.

Media, politiker och integritet

Med anledning av "Littorin-affären" återger jag nedan avsnitt 10 och 11 från min artikel på sidan "Integritet", se ovan.

Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!

---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.

Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.

11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.

Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.

Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.

Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---

Det politiska klimatet...

Det finns flera tecken i tiden som visar på ett märkligt politiskt klimat i Sverige. Som visar på brister. Littorins avhopp är ett, det visar ju att integriteten inte respekteras och att för pressen är det enklare att jaga politikers familjer än att granska politiken.

Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.

Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.

Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!

Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.

Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.

Littorins avhopp visar behovet av respekt för integritet

Så orkade inte Sven-Otto Littorin längre. Det har jag all respekt för, ingen ska behöva utsättas för kränkingar av den personliga integriteten, privatlivet, på det sätt som pressen visat prov på här.

Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!

En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.

Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.

Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.

Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.