En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.
Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.
Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.
Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.
En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.
För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )
Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.
Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?
Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
21 november 2010
Vad ska en partiledare leda?
Etiketter:
centern,
Expressen,
folkpartiet,
Hans Lindblad,
Johan Westerholm,
partier,
partiledare,
politik,
socialdemokraterna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om man missat intervjun med Thomas Bodström i Sverker rakt på i tisdags finns den här:
http://svtplay.se/v/2244268/sverker_rakt_pa/del_9_av_12
Skicka en kommentar