Att överleva innebär också gemenskap i frihet

Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne, skriver en ung läsare i DN. Ett inlägg fullt av insikter, som jag länkar till här, men också vill citera och kommentera.

Först kort, sådant som naturkatastrofer och smittspridning är inte alltid helt oförutsägbara. Inte heller andra katastrofer, människors attityd till varandra är en viktig faktor, som kan antingen skapa katastrofer - eller förhindra dem.

Så citat: "Vi i Sverige har det väldigt bra – men det betyder inte att vi kan slappna av. Överlevnadskunskap borde bli ett ämne i skolan för att förbereda oss på eventuellt framtida katastrofer." inleder skribenten Saga Modenius.
Och hon fortsätter: "Efter att ha läst boken ”Spring så fort du kan” av Sofia Nordin inser jag hur mycket som kan gå fel och hur lite vi människor vet om hur man överlever ute in naturen. Det kan vara från att man går vilse i skogen, till att man sätts i en situation där man måste överleva under jordbävningar och orkaner. Naturkatastrofer och epidemier kan inte förutsägas och vi alla måste göra oss beredda.

Just nu pågår krig och terror, människor svälter och global uppvärmning hotar hela världen. Som tur är har vi i Sverige det väldigt bra i förhållande till andra länder, men det betyder inte att vi kan andas ut och slappna av, det är nu vi har chansen att utbilda och göra oss beredda på vad som än händer i framtiden.

I tidningen Tjugofyra7 (mars 2017) menar MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) att människor är dåligt förberedda på en situation utan exempelvis el, vatten och värme och att folk söker så konkreta och handfasta råd som möjligt. Det är exakt vad överlevnadskunskapen kan ge dig. Du får kunskaper inom djurhållning, jordbruk, vattenrening, sjukvård och mycket mer.

Överlevnadskunskap kan ge nyttig kunskap i andra ämnen också, SO och NO till exempel. Det kan hjälpa dig i sociala och vardagliga situationer och gör dig också mer allmänbildad.

Det är inte bara att vara förberedd praktiskt, det gäller att ha en mental beredskap också. Ifall ett krig skulle bryta ut, eller om vi drabbas av översvämning, jordbävning eller andra naturkatastrofer gäller det att agera snabbt. För att inte hamna i chock behövs en mental beredskap. Med hjälp av överlevnadskunskapen vet du vad som behöver göras och hur du ska agera på bästa sätt, vilket kan rädda många liv.

Politikerna är också oroade. Nyligen beslutade regeringen att återinföra värnplikten i Sverige. Det säger mycket om vad som händer ute i världen just nu, bland annat att politikerna är oroade för vad som kan hända Sverige och att försvaret måste förstärkas.

Det är nu vi har chansen att göra något åt det här, innan det är för sent. Som sagt har vi som bor i Sverige det väldigt bra, men vi måste vara redo om en katastrof drabbar oss. Det har inte hänt än, och därför är det nu vi ska göra något, genast. Det är dags att vakna och börja inse att vi inte är så trygga som vi tror, men att vi faktiskt kan göra något åt det. Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne!"

Jag instämmer, men vill tillägga och stryka under detta.
Att göra överlevnadskunskap till ETT skolämne är kanske inte den bästa vägen. Det är en så omfattande kunskap, och kräver insikter som bör meddelas i många ämnen. I skolan som i övrigt. 

Krig, terror och svält uppstår inte av sig självt. De orsakas av hur människor uppträder och behandlar varandra.  Och detsamma gäller till en del också naturkatastrofer (typ global uppvärmning), vilka kan uppstå genom att vi inte skyddar naturen, inte stoppar klimatförändringar och t ex förbrukar i st f brukar naturresurser, eller använder sådant som olja och kol i för stor och miljöskadlig utsträckning.

Att lära sig hantera olika slag av katastrofer av olika slag är givetvis viktigt. Men minst lika viktigt är att söka förebygga dem. Att förstå orsakerna.
Krig kan förhindras genom att vi har ett försvar, som avskräcker ev angripare. Vilket i dessa tider innebär också försvar emot agrepp via internet.  Att farlig smitta kan användas som ett anfallsvapen.
Men varför skulle någon angripa oss, eller andra länder? Ja, i grunden ligger nog sådant som girighet och maktbegär, att vilja utnyttja andra människor, att utnyttja folks rädsla för det okända, för de av annan religion, av annan hudfärg eller kultur.  Botmedlet är att inse att demokrati, som ger oss frihet och medbestämmande också innebär att vi inser att vi har ett ansvar för varandra. Frihet i gemenskap. Att friheten är viktig, men har en gräns när den skadar andra. Likaså att gemenskapen inte får bli ett kollektivets tvång över den enskilde.
Det innebär då att konfliktorsaker måste undanröjas. Genom utbildning, genom fria och demokratiska val och avskaffande av diktatur och förtryck. Genom samarbete och avvisande av osund och begränsande nationalism.
Vi i Sverige, och i andra i vart fall vad gäller ekonomisk välfärd rika länder, måste inse att allas överlevnad (vår och "de andras")  innebär att också de som lever i fattigare länder och i länder som styrs auktoritärt/diktatoriskt måste få bättre levnadsförhållanden.   Dvs få utbildning, frihet och hjälp att leva i demokrati och utvecklas så de kommer ur fattigdomen. 

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.

Det är integritetskränkande att bli trampad på (tredelning, del 4)

Det är väl kärnan det, att bli trampad på, förnedrad, avlyssnad, övervakad, att det är det som är integritetskränkande.

Det är illa nog att vara fattig. Men att vara både fattig, eller sjuk eller arbetslös och dessutom trampad på, det är en kränkande förnedring. Att känna sig trakasserad av rigida och svårtolkade regler och beskäftiga handläggare hos olika myndigheter, att tvingas sälja varje pryl för att överleva. Det är en integritetskränkning av stora mått.

Alliansens chefsdomptörer menar att de minskar utanförskapet när de beordrar att folk som är sjuka ska ut och arbeta. OK, börjar man vara frisk är det en sak. Men är man sjuk är man sjuk.
Att då utförsäkras förbättrar sjukstatistiken. Men inte blir man frisk. Inte heller förbättras sysselsättningssiffrorna!
För, skulle du kunna arbeta till några procent, vad hjälper det eftersom det inte finns något vettigt arbete!

Det verkliga utanförskapet består i att hamna mellan alla stolar.
För att snygga till någon statistik.
Det är illa.
Den kyla, som de som beslutar om detta utstrålar, är fruktansvärd. Det är en skärande falskhet när de försöker övertyga varandra om att detta är "jobblinjen".

Men inte bara det.
De trampar på, de förnedrar de som redan ligger. De kränker den integritet som varje människa har rätt till.

(Ytterligare aspekter på detta med integritet finns här. Liksom dess samband med hur samhället sorterar oss, till exempel här och här och här.)

Är fattigdom el rikedom problemet?

Kent Persson (m) skriver om problemet med fattigdomen. Att moderaterna vill bekämpa fattigdom och hemlöshet. Det är väl bra, även om jag spontant inte känner att det är riktigt det som jag förknippar med moderaterna. Inte ens nya moderaterna.

Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.

Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!

Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.

Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!

Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.

Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.

Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?

Fattiga riddare.

I min barndom gjorde min mor ibland "fattiga riddare". Det var mat för folk med knapp kassa. Om jag minns rätt var det brödskivor, dränkta i mjölk med lite kryddor (kanel?) och så stektes de.

Ser nu att det är på väg att bildas ett nytt parti, med namnet Fattiga riddare. Om jag fattat saken rätt är det ett parti av folk som faller mellan stolarna i vårt "välfärdssamhälle". I vårt f.d. välfärdssamhälle. Fokus är på folk som i desperation satt sig i skuld och har svårt att komma ur skuldfällan.

Problemet och det nya partiet beskrivs även på flera bloggar, bl a denna. Rent spontant känner jag stor förståelse för partiet, för den situation och de känslor som driver fram detta. Dagens riksdagspartier har alltmer fjärmat sig från det liv vanliga människor lever, för de problem och prioriteringar som engagerar folk.

Det förefaller som att riksdagspartierna, yes, allihop, vädjar till en välmående medelklass. Folk med fasta anställningar och helt friska. Och under 65, men över 30. Väljare som inte bekymrar sig för arbetslöshet, sjukdom eller hur de ska klara sig på en mager pension om de får uppleva den dagen, och inte bekymrar de sig för sin personliga integritet. De litar på staten. Tror att vi lever i den bästa av världar där Storebror Staten är god. Att man bara behöver välja mellan Snälla Fredrik eller Snälla Mona.

OK, lite hårddrar jag, men kollar man upp bakom fasaderna är skillnaderna inte så stora som partierna själva vill måla ut det. Visst, m eller s har lite olika uppfattning om nivåer på "välfärdssystemen", men i grunden så lever de i samma värld. De som lever utanför denna värld är många, men ändå för få för att attrahera partierna på allvar. För, i så fall fick de radikalt göra om sina program, kanske till och med plocka fram sina ideologier för tillämpning. Och hur skulle det se ut?

Därför förstår jag de som tappat hoppet om riksdagspartierna. Jag tror dock inte på att Fattiga riddare når riksdagen. Det är för nytt och diffust i kanterna än. Men det är ett tecken i tiden. Ett av flera tecken på att riksdagspartiern befinner sig i en glaskupa, avskärmade från verkligheten.

Vaknar de inte kan det bli allvarliga konsekvenser. Inte bara för de gamla partierna utan för samhället i sin helhet.

Fattig men stolt, sa man i min ungdom. Ingen vill vara fattig, och stoltheten har fått sig många knäckar. Ingen bör bli berövad vare sig sin stolthet eller sin integritet.