Karl Staaff - demokratins försvarare, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.

Nu den 4 oktober är det hundra år sedan Karl Staaff avled. Karl Staaff var liberal partiledare och statsminister (1905-1906 och 1911-1914), förkämpe för och försvarare av demokratin, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator. Hatad av den tidens makthavare, dvs de konservativa, högern, monarkin. Nu utges två böcker som beskriver Karl Staafs gärning. Den ena skriven av Hans Lindblad, titel: Försvaret och demokratin, den andra har titeln:  Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator, där fyra skribenter samsas - Håkan Holmberg, Anders Johnson, Svante Nycander och Marika Hedin.Jag har alltid betraktat Karl Staaff som en av de absolut mest viktiga liberala politikerna i Sverige, och då även i betydelsen socialliberal politiker, som tillsammans med t ex Adolf Hedin lade grunden till den precisering av svensk liberalism som detsamma som socialliberalism och som även mera "officiellt" under Bertil Ohlin blev folkpartiets ideologi fram till ungefär det senaste sekelskiftet. 

När jag letade lite fakta inför denna text noteras jag att när Staaff bildade den första rena liberala regeringen 1911 så genomförde han en rad reformer, där den viktigaste var införande av en allmän folkpension, som lade grunden till den moderna socialpolitiken. Det var frihet och social trygghet som var det som präglade Karl Staaffs politik.

Jag hittade också en text av Håkan Holmberg, som jag citerar. 
"Karl Staaff (1860-1915) var politisk ledare för den svenska rösträttsrörelsen och det tidiga 1900-talets dominerande liberala politiker. Han var statsminister 1905-1906 och 1911-1914.

Karl Staaff var född i Stockholm och studerade i Uppsala där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning. 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Rösträttsförbundet efterträddes 1902 av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen (i riksdagen Liberala samlingspartiet) med Staaff som politisk ledare.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig Staaffs rösträttsförslag som bl a innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den s k 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911. För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte nu högern och kungahuset strid med Staaff med försvarsfrågan som verktyg. Staaff var beredd att öka satsningarna på försvaret men utmålades av högern som landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det s k bondetåget i februari 1914 öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska muséet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917-20."

---
Böckerna om Karls Staaff utges på Ekerlids förlag och finnas även att köpa i ett paket under titeln: "Karl Staaff - fanförare, buffert och spottlåda". 

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.

Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.

Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.

Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.

Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.

En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.

Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.

E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.

Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.

Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.

Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.

Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.

Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.

Kunskapsbrist orsak till folkpartiets förfall.

Som en och annan känner till, så är jag djupt bedrövad över socialliberalismens ställning i svensk politik. Länge var ju folkpartiet detsamma som det liberala partiet, och då inte bara till namnet. Länge var dessutom svensk liberalism detsamma som socialliberalism. Ja, åtminstone från 40-talet till sent 90-tal.

Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.

Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.

”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)

(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )

Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).

Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.

Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.

Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.

Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.

Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.

Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.

Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.

Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.

Självförverkligandet kontra (?) att leva i gemenskap.

Bloggaren Klara är en intressant och självständigt tänkande person. Hon har en bakgrund "till vänster", som ultrafeminist, hade tankar på att bli präst, var broderskapare. Hon är piratpartist, men hade svårt för att vara propagandist under valrörelsen. Hon har svårt för att se i svart och vitt. Vill se och undersöka sammanhang till varför saker är och blivit vad de är. Det är en inställning som jag gillar.

Det finns en "Staffans stolle" från 70-talet (gissar jag), som uttrycker det sålunda. Även om jag inte är säker på att Klara instämmer i kategoriseringen.
"Han är en sån där som liberal tokskalle. Som måste se saken från flera håll innan han beslutar sig."

Nå, Klara skriver om kapitalism (väldigt lite), feminism, beroende, oberoende, styrka och svaghet, manligt och kvinnligt etc under den lite felaktiga rubriken "Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten".

Jag undrar om kanske feminismen skulle ha bytt plats med kapitalismen i hennes rubrik, för att bättre stämma med innehållet?

Som jag ser det handlar hennes text huvudsakligen om svagheter. Om oberoende/frihet alternativt om beroende/gemenskap. Hon polemiserar emot frihetstänkandet idag, om fokuseringen på oberoende. Ger flera fina exempel på hur vi kan vara, eller vill vara, beroende av andra. Och då inte bara om fri mjukvara och Ubuntu.

Där vill jag ändå protestera lite. För är det inte så att alla (ok, de flesta då), vill känna en stor frihet, ha ett privat rum, kunna vara oberoende i någon mening – men samtidigt känna gemenskap. Ja, till och med inser att vi är sociala varelser där gemenskapen och samarbetet är en förutsättning för våra liv. För att vi ska vara fria!

Då plötsligt blir jag ideologisk, tänker ideologi. Konservatismen handlar om kollektivet, i och för sig ett kollektiv där en elit styr. Ett samhälle där medborgarens ansvar och uppgift är att underordna sig kollektivet i överhetens, statens, kyrkans, maktens namn. Att vara en tämligen obetydlig kugge i maskineriet.
Socialismen är mycket lik detta. Kollektivet är det viktiga, överordnade. Individerna ska
underordna sig kollektivet för att kämpa för de mål som den mer el mindre självutnämnda eliten satt upp.

Liberalismen kom som en reaktion emot konservatismen. En frihetsrörelse, där människan skulle få vara med, vara medborgare, få rösträtt och delta i samhällets styrande. I st för den adliga eller på annat sätt självutnämnda makteliten. Liberalismen innebar t ex att skrå-kollektivens tvång skulle brytas – för fri konkurens som en välfärdsbringande kraft för alla i st för skråets oligopolställning för en grupps privilegier. Redan Adam Smith insåg samtidigt att (den ekonomiska) liberalismen inte fick innebära utsugning av arbetarna, utan att de hade rätt till del av vinsten i form av rimliga löner och levnadsvillkor. Detta vidareutvecklades i Sverige med kraft och konsekvens av Adolf Hedin. – Detta senare har en del ”nyliberaler” i vår tid valt att bortse ifrån.

Socialismen kom också som en reaktion både emot konservatismen, för rösträtten, och emot den ekonomiska liberalismens överdrifter. Men, som sagt med en stark betoning på kollektivet. Med följd att många kände kollektivet som ett tvång.

När Klara skriver om oberoende versus beroende så ser jag det som ett resonemang om frihet i kontrast emot gemenskap. Då tänker jag omedelbart på den definition som getts (av Gunnar Helén) på socialliberalismen. Dvs att den är ”Frihet i gemenskap”. Att den innebär en frihet så långt den inte skadar andra (och en själv!) och med fullt medvetande och insikt i att vi lever, måste leva, i gemenskap och ansvarstagande för varandra. Att vi både vill vara fria och leva i gemenskap.

Och faktiskt, jag tror att vi, samhället, blir lyckligast om vi försöker leva upp till detta. Att inte vara egotrippade frihetsegoister – och inte heller ta kollektivet som en förevändning för att förtrycka andra.
Att självförverkligandet (detta ord för som inte minst feministerna använde för att ''släppa ut" kvinnorna från köken) sker bäst i gemenskap med andra.

Vad tror du?

Vad är idag en "nyliberal" eller "nykonservativ"?

Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.

"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.

I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."

Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.

Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.

"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.

Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Vem ska slå vakt om grundlag och integritet? (Söndagsbetraktelse)

Jag gjorde nyss en uppdatering av mitt förra inlägg, p g a en kommentar som ville göra sig lustig och vända på mitt förslag till ny slogan för piratpartiet till att innebära att pp inte vill följa upphovsrättslagen. Den "lustigheten" visar att personen ifråga inte ser skillnaden på grundlag och underställda lagar.

Vem ska då slå vakt om grundlagen? Givetvis borde det vara riksdagen, som vald av folket (vilket idag innebär att de ska genom partiernas filter först, vilket ju kan diskuteras lämpligheten av). Det vi ser idag är att riksdagen inte gör det. Som Ann-Marie Pålsson (m) påpekat är riksdagen numera ett transportkompani till regeringen (alternativt till resp partiledningar). Fredrik Reinfeldt vill ju i första hand se regeringsduglighet, varvid avses att avvikande meningar i partierna inte får rubba ritningarna.

Ett tecken på riksdagens minskade inflytande är också att regeringsbildare i allt högre grad väljer ministrar som inte är riksdagsledamöter. Statsministrar vill ha lydiga underhuggare som ministrar, inte personer med en egen förtroendebas bland väljarna. Genom detta har också riksdagsuppdraget minskat i attraktivitet. Den som vill nå inflytande går andra vägar, t ex genom att bli byråkrat-ämbetsman. Då behöver man ju inte heller be om väljarnas förtroende...

Riksdagen, som vakthund och försvarare av våra grundlagar, författningen, har alltså kraftigt devalverats i betydelse. Som Hans Lindblad ofta påpekat så saknas i dag en folktribun i stil med Adolf Hedin i riksdagen. Det är den regering vi för tillfället har, som styr och ställer, inte riksdagen.

Därför anser jag det intressant, och viktigt, att piratpartiet, med ett namn som skulle kunna antyda motsatsen och som dessutom (ännu) står utanför riksdagen, så kraftigt betonar grundlagarnas betydelse. Detta i skarp kontrast till hur riksdagspartierna i praktiken agerar.

Många bloggare förespråkar, mot den bakgrunden, att Sverige får en författningsdomstol. Ett nytt maktcentrum till demokratins försvar. Jag har också den uppfattningen.

Men självfallet kan det finnas invändningar, självfallet är det också beroende på vilken status en författningsdomstol får och hur den tillsätts. Liksom att, som jag antytt, det i grunden ska vara folkets förtroendevalda som styr, inte ämbetsmän.

Jag mail-diskuterar frågan med vännen Hans Lindblad, som egentligen är/varit rätt sval till en författningsdomstol. Han anser, liksom jag, att primärt är det riksdagen som ska hävda grundlagen och försvara den. Men, efter en genomgång av olika argument och hur svag riksdagen är idag, så kommer han fram till slutsatsen att något slags mellanting av läget i USA och i Sverige vore eftersträvansvärt. Och han ställer frågan, lätt retoriskt, att kanske är det så att grundlagsskyddet idag kan vi söka på europeisk nivå, när det inte fungerar i Sverige.

Hans skriver: " den enskilde kan numera vända sig till domstol på europeisk nivå. För sossar på Erlanders tid hade det nog varit en otänkbar tanke att svenska medborgare skulle kunna få (sin) sak bedömd på en nivå ovanför nationalstaten. Egentligen är det en fantastisk utveckling, och tillkomsten av den eurpeiska nivån har väl också minskat behovet av en specifik svensk författningsdomstol." Han snuddar därvid vid samma tanke som Maziej Zaremba framfört. Zaremba är ju en av de få kvarvarande intressanta och självständiga skribenterna i DN.

Lindblad misstror i hög grad tanken att jurister ska ha politisk makt. Samtidigt så erkänner han viss sympati för den maktdelning som finns i USA med Högsta domstolens korrigerande inflytande över kongressens lagstiftning. Inte minst pga att konstitutionen är så levande och man ständigt går tillbaka till den i den politiska debatten i USA. Samtidigt påpekar han att det faktiskt finns ett ideologiskt inflytande över HD genom att det ju är presidenterna som så fort det uppstår vakanser ser till att få in ledamöter med "rätt" ideologi. På gott och ont. Men det blir inte en självklar ämbetsmannamakt. Intressant är också att det i USA finns många framstående jurister bland politikerna. Han påpekar också att felet med FRA var att politikerna svek.

Jag inser, i likhet med Lord Acton (se högst upp i vänstermarginalen) att makt korrumperar. Därför tror jag att maktdelning kan vara en väg för uppnå en demokratisk balans, för att korrigera tendenser till maktkorruption.

Givetvis vill inte den gruppering som för dagen har makten se sin makt kringskuren, tvärtom. Hans ger ett bra exempel på det (samtidigt som han misstror konservativa jurister) genom att nämna socialdemokratins motvilja till en författningsdomstol. "Sossarna har ju länge nedvärderat individuella rättigheter (ganska naturligt i ett parti som länge hade kollektivanslutning) och Lidbom (justitieminister s) kom att symbolisera tanken att regeringen ändrar lagar närhelst det anses politiskt önskvärt, och att det inte heller gjorde något om det blev hastverk."

Lindblad skriver att för lite gjorts för att få bra lagar i Sverige. Han exemplifierar hur ideologiskt medvetna jurister kan göra stora insatser genom att nämna rådmannen Lars Vilhelm Henschen (1805-1885) som var Sveriges särklassigt mest intensive religionsfrihetskämpe. Johan Gabriel Richert den kanske störste liberale juristen i Sverige. Karl Staaff, liberal statsminister, var ju jurist, och han ville använda juridik för att stärka kvinnors och arbetares ställning, och han skrev starkt om föreningsfrihet.

Min slutsats, som förstärks av Lindblads resonemang, blir att när riksdagen inte klarar sin uppgift som försvarare av grundlagarna och deras vaktslående av mänskliga rättigheter och den enskildes integritet, då måste vi hitta en demokratiskt grundad maktbalans där en författningsdomstol kan vara en väg. De jurister som ingår i denna domstol ska ha ett starkt mandat, men inte kunna bli en stat i staten. Det är en svår balansgång att hitta ett system som innebär att de inte blir vindflöjlar som viker sig för allehanda påtryckningar men samtidigt utses så att de står för demokratiska grundvärden och grundlagens överhöghet.

Jag har inget färdigt förslag för hur det exakt ska gå till, men menar att det förtjänar en allvarlig diskussion och att vi prövar hur rättssäkerheten och respekten för grundlagen förstärks.

Kanske kan det till och med i förlängningen innebära att folkets makt, genom att riksdagen blir mera självständig i förhållande till regering och partiledningar, förstärks?

Eller - måste våra förhoppningar om respekt för integritet och rättssäkerhet helt ställas till EU-nivån och Europadomstolen?

Lita på staten? Vilken stat?

Hax har ett blogginlägg med frågan om vi kan lita på staten. Och svarar med nej genom att göra en mängd exemplifieringar.

Jösses. Det är bara att hålla med, självfallet kan vi inte lita på staten.
Vare sig i dag eller igår eller i morgon. Den som litar på staten är mer än lovligt blåögd.

Dock bör man kanske definiera vad man menar med "staten".
Staten är ju mer än "bara" politikerna, dessutom skiftar det vilken gruppering som sitter i maktställning.
Staten är hela maktapparaten med byråkrater, polis, domstolar etc, och frågan är om man bara ska se "staten" som riksnivån. Kommuner och landsting är i hög grad också organ för det vi kallar statsmakten.
Och politikerna borde vara våra ombud som ser till att vi kan "lita" på "staten", som kontrollerar den. Men idag är många (de flesta?, alla?) politiker (i vart fall deras partier) så involverade med "staten" i övrigt, att denna kontroll knappast existerar.

Ack, om vi hade en Adolf Hedin i Sveriges riksdag, en folktribun!
Läs gärna Hans Lindblads omnämnanden av Adolf Hedin i gästinlägg på min blogg för sådär dryga året sedan, och mina anslutande kommentarer.

Var är dagens Vilhelm Moberg i den svenska debatten?

Massmedia, i vart fall gammelmedia, kallas ofta den tredje statsmakten. Vågar vi lita på "den tredje statsmakten"?

Riksdagens kapitulation, del 2.

Och nu kommer Lagen om datalagring, Stasi-lagen kallad. Allt ska lagras.

http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2188835.svd

Att en lag av det slaget ens laggs tyder pa en sovande riksdag. Eller en riksdag under partipiska.

Var ar dagens Waldemar Svensson, Adolf Hedin?

Har alla tappat vett och sans, fragar Mary pa sin blogg. En bra sammanfattning.

Regeringen vill uppenbarligen mobba bort sina valjare.
Och oppositionen (s) jublar over lagen, de vill ha den.

Godnatt Sverige.

I vilket annat land skulle detta accepteras av en demokratiskt vald riksdag?Lagen verkar passa utmarkt daremot i en diktatur.

Visst behovs en integritetsbalk, men med nuvarande riksdag tvivlar jag pa att den blir en garanti for integritet.

Sorry.

Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?

I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?


Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?


"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.


Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.


I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.

Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.

Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.

Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.


I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.

Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)

Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.

Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.

Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)

Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.

Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.

Hans Lindblad"

Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.

Vad har Gutenberg med FRA och demokrati att göra? (1.1)

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och små pamfletter som utvecklades till tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.

De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.

Superclass eller folktribun

Jag uppmärksammades just på en rec i DN av boken ”Superclass, Hur den nya globala makteliten styr världen” av David Rothkopf. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=814630). Författaren var tidigare rådgivare till president Bill Clinton och har kartlagt världens maktelit. Han visar vilka de är, utan att ge oss en lista på dem alla, och deras inbördes nätverk. Han har suttit med vid hemliga sammanträden och deltagit i deras middagsdiskussioner. Vad händer bakom de stängda dörrarna när de möts varje år i Davos eller ombord på ett flygplan på hög höjd? Nå, alla de 6.000 som han definierar in i denna Superclass kommer knappast till Davos. Men de är inte fler och inkluderar alla dollarmiljardärer. Och de träffas, vare sig de reser med dyra VIP-plan som tar dem förbi alla vanliga kontroller, eller inte.

Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.

Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.

Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.

(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)

Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.