De resonabla krafterna i Mellanöstern blir allt färre

Jag är Israel-vän. Det är riktigt och rätt att judarna fick Israel som en hemvist, en logisk konsekvens av Hitlers och nazismens massmord av judar. Ett massmord som i sin tur var en konsekvens av det utbredda judehat som fanns och till en del ännu finns i många länder och kretsar.

Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.

Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?

Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.

En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.

Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.

Det är olika saker som driver vårt intresse...

Den senaste tidens aktuella debatter har varit deprimerande. Inte minst tänker jag på de olika debatter som orsakats av sådana politiker som justitieminister (!) Beatrice Ask och fp:s (!) rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Mitt intryck är att deras agerande drivs av mycket destruktiva krafter, jag vet inte vilka. Men, hur ska man karaktärisera förslag och åtgärder som så klart syftar till att skada människor, genom skuldbeläggning, våldsamt överdriven kontroll, hot om straff och uthängning till och med av misstänkta (dvs de som ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte bara genom att någon påstått något), ihärdiga förslag om hårda tag och integritetskränkningar på löpande band?

Jag är rädd att denna slags attityd uppmuntrar till pöbelartat beteende, detta som en skarp kontrast till rättssäkerhet och omdöme. Ett exempel på det är händelserna i Bjästa. Jag försvarar givetvis på intet sätt den dömde våldtäktsmannen (pojken). Men jag reagerar både på de som förtalat flickan och den undfallande vuxenreaktion som därigenom tvingat henne att byta skola och de tydligen lika grova reaktionerna till flickans försvar. Skuldfrågan är, såvitt jag kan se, helt klar. Flickan är ett brottsoffer, och pojken förövaren. Men det är domstolens sak att utdöma straff, inte självutnämnda lynchningsbenägna, som vill agera utan hänsyn till rättssäkerhet.

Självfallet bör både föräldrar, skola och omgivning reagera med förnuft och förstånd och till stöd för ett brottsoffer. Samtidigt måste vi känna oss säkra på att vi har polis som klarar av att utreda brott på ett rättvist och effektivt sätt. Likaså att domstolarna fungerar som de ska och att de har stöd av ett rimligt lagsystem.

Risken med fall som detta är att "hårda-tag"-politiker tar chansen att ytterligare öka kontrollen av oss alla, att ytterligare kränka vår integritet med detta som förevändning. Att fokus sätt på hämnd i stället för att återföra lagbrytaren till ett lagligt liv. Öga-för-öga, tand-för-tand är för mig en primitiv princip som oftast leder till än mera brott, s.k. blodshämnd, och i vilket fall som helst inte till minskad brottslighet, eftersom man inte försöker återanpassa brottslingen till ett normalt samhälleligt liv.

Jag noterar att Emma på Opassande resonerar engagerat men lugnt och med eftertanke kring dessa problem. Samtidigt blir jag förfärad, och undrar över de bakomliggande motiven, när en person som den nyliberale Dick Erixon, i Ask-Pehrsons efterföljd, ropar på hårdare straff och uppenbarligen inte ser så noga på bevis och faktiskt uppmuntrar pöbelfasoner. Jag ger inte länken till hans blogg, eftersom han inte har någon kommentarfunktion så man kan diskutera med honom. Den mail-debatt jag haft med honom bekräftar tyvärr i hög grad min slutsats att Bea Ask är en riktig mjukis jämfört med Erixon.
När ledande politiker och opinionsbildare som Erixon direkt eller indirekt agerar så att de stimulerar ett pöbelbeteende vid sidan om lagen, då lever vi i ett farligt samhälle!

Em sansad person som däremot verkar ha helt andra drivkrafter för sitt samhällsengagemang är Jan Rejdnell. Han skriver om de sämst ställda, de hemlösa, betonar att risken för många av oss kan vara stor i vissa lägen och att vi inte ska tro att vi i grunden är så olika de som är hemlösa. Jan vill självfallet inte framhäva sig själv, utan fokuser på ett anständigt och realistiskt beteende från oss alla och från samhällets sida. Rekommenderas till läsning. Samtidigt får det mig att reflektera över hur olika många ser på politik och samhälle. En del ser makt, karriär och en chans att "ge igen" för mer eller mindre imbillade oförrätter. Andra vill göra samhället bättre, och då inte minst för andra. Att ta socialt ansvar. Att se människan.
Det jag sett av Dick Erixons åsikter är närmast en parodi på begreppet nyliberal. Jan Rejdnells engagemang visar däremot vikten av prefixet "social" i ordet social-liberal. Att frihet förenas med socialt ansvar.
Oavsett vad människor kallar sig, är det senare en attityd som jag tror skulle göra världen bättre.

(Tillägg. Ser just nu att Isobel Hadley-Kamptz är inne på liknande tongångar i Expressen.)