Om miljöförstöring, miljöfascism som kan avskaffa demokratin och The Handmaids Tale.

Richard Appelbom (VLT) har på Facebook länkat en ledare med rubriken " Farligt om överheten blir översittare" , skriven av honom, där han varnar för, utifrån protesterande sommarstugeägare och att staten har tvingat fram ett naturreservat varnas för att överheten kan bli översittare. och att "goda" GAL-människor kan tvinga på andra sin vilja. Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. 
    Det är ju riktigt.
Det gör samtidigt att jag osökt (?) kommer  att tänka på den ruggiga framtidsbild vi får i "The Handmaids Tale" i tv1, söndagkvällar. (I skrivande stund några avsnitt kvar av serien.)

Jag har inte stött på GAL-TAN-begreppet, som Richar Appelbom använder i sin ledare, eller rättare sagt inte orkat kolla vad det anses betyda.  Men ser att  GAL-TAN-skalan, sägs ersätta eller komplettera höger-vänsterskalan. Där GAL står för Grön-Alternativ-Libertariansk (frihetlig), i praktiken de "goda", och TAN för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk, i praktiken de "onda".  
Men, Handmaids Tale har fått mig att, allteftersom, fundra över vad som kan ses som miljöfascism. Hur den lätt (?) blir något som säger sig vilja rädda jorden/världen genom att diktatoriskt ålägga oss en livsstil OCH ett i högsta grad diktatorisk styrelseskick, som bara gynnar den klick som lyckats ta makten. 

Vi vill väl alla (?) ha ett gott samhälle, och att staten genom de vi väljer ska stå för ett gott samhälle. Ett samhälle där vi är fria medborgare, där vi tar hänsyn till varandra, lever i en socialt ansvarstagande gemenskap - och där vi - liksom samhällets organ - värnar en god miljö i samspel med naturen och där inte miljögifter och utsläpp tar död på oss. 
Men att detta goda inte lägger bördor på oss som vi inte orkar med, t ex p g a "miljöskatter" som knäcker de som har låga inkomster, men som de som har höga inkomster glatt kan betala - och strunta i att leva miljöriktigt, för de har råd... 

Vissa miljöfaror har vi lyckats minska, eller i vart fall minskat öka förstörelsen genom... Men väldiga insatser, som bekämpar miljöförstöringen i stället för att knäcka vanligt folks ekonomi och frihet och integritet, återstår. Jag avstår från att rada upp det jag anser är felaktiga beslut och förslag (här och nu) - konstaterar bara att vi lever farligt.  

Handmaids Tale visar hur det kan gå, i vissa avseenden, om man inte i tid lyckas stoppa miljöförstöringen och där religiösa fanatiker (eller rättare sagt något slags maktgalna extremister) använder långt gången miljöförstöring som en förevändning för ett maktövertagande med en märklig mix av tvångsåtgärder för att fortsätta producera barn i ett samhälle där de flesta kvinnor (och även många män) inte kan föda barn. 

Vi har ju sett hur Trump använder en mix av "högerkristna" inslag med en isolationistisk, nationalistisk politik som förnekar miljöfaror för att "rädda amerikanska jobb". The Handmaids Tale visar att utnyttjande av religiös extremism också kan mixas med miljöargument, till en mycet farlig brygd. 
Extremism är alltid farligt, men när flera sorters extremism mixas blir det än farligare - både för demokratins och människans överlevnad. 

Plus, så tänker jag förstås på Lord Actons insiktsfulla och varnande ord "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Betr fred och fredsminister, förtydligande

Min text nyligen om fred och fredsminister, som också i en något kortad version varit införd i PT, har föranlett en del kommentarer.
Jag har bl a vänligen fått (mp-aren) Valentin Sevéus helt nyutkomna bok i ämnet "Världen behöver fredsministrar" översänd (som fil). Den innehåller i mycket ett antal initiativ i fredsfrågan,  från mp i sig och från mp-medlemmar just betr vikten av en fredsminister.

Om detta och, och kringhörande kommentarer, finns mycket att säga. Just nu vill jag dock bara poängtera följande. Och det fär ses som ett förtydligande till tidigare text.

Alla, eller de flesta, gillar väl fred, i vart fall "vanligt folk" liksom de som styr demokratiska länder. I ett fullt demokratiskt land är det svårt att tänka sig att man röstar fram en aggressiv krigshetsare. Visserligen kan det uppstå, och det är det vanliga, krig där en demokrati och en diktatur än invovlverade, men inte mellan två demokratier.

När det då reses frågan om en fredsminister i olika sammanhang så brukar den hamna i sidospår, som inte visar hela eller ens delar av hur komplicerat det är att få fred.
Felet med resonamanget om fredsminister etc (liksom i nämnda bok) är att man ser för "snällt", för begränsat på det hela. Som om en fredsminister är ett slags quickfix. Att man tror (?) att något slags förbud mot vapen och vapenförsäljning i sig är fredsbefrämjande. Och att man därvid bortser från hur det ser ut i världen, där det faktiskt är bristen på demokrati och överflödet av auktoritära och diktatoriska regimen som är orsaken till icke-fred (krig).

En demokrati måste försvara sig emot angrepp, av skilda slag, från dess fiender, vilka är diktaturer. Då är det farligt att, som en kvarleva från forna tider, tro att neutralitet till förekomsten av diktatur gagnar freden. 
Förutom att orsaka krig emot sina grannar så är ju diktatur också en osäkerhetsfaktor inrikes. Medborgarna vill ha frihet. Fria medborgare röstar inte fram styrande som anfaller andra länder. Mellan demokratier förhandlar man. Man håller fred. 

En fredsminister är inget värd om hen inte har ett omfattande mandat, som inbegriper en stor mängd departement. Plus att det finns, måste finnas,  en helhetssyn - dvs på orsakerna till krig (icke-fred).
Dvs att avskaffandet av diktatur är det viktigaste. Dvs införandet av stabil demokrati är grundbulten.
Vapenförbud är verkningslöst om det inte råder demokrati.
Det hela är alltså mkt svårare än att bara ropa "fred" och lägg ner vapnen eller avstå från NATO eller avstå från försvar.
Ett aktivt arbete för demokrati i alla jordens länder - är det viktiga - och då får inte Sverige vara neutralt till de delar av omvärlden, även mäktiga statet, som är diktaturer.

Och man ska inte tro att det är lätt.
Det torde kräva mer än en "fredsminister". Däremot kräva aktiva demokratiseringssträvanden, från både Sverige och andra demokratiska länder.

Terrorn fortsätter, antidemokratiska tankar är en orsak

Terrorn fortsätter. Det är trist och tragiskt. Finns något sätt att få stopp på den?

Nu når oss skrämmande nyheter om ännu ett terroristattentat i norra Pakistan, fredspristagaren Malala Yousafsais hemtrakter.
Terroristerna, som är talibaner, tog sig in en bakväg till universitetet. I skrivande stund så uppges att dramat ska vara under upplösning, men förutom minst 21 döda, varav 2 terrorister, har också gisslan tagits.
Som vi vet är det just dessa talibanterrorister som bekämpade det som Malala står för, och som var/är hennes främsta motståndare. Hennes och de mänskliga rättigheternas motståndare. Hon, som själv är troende och utövande muslim, beskriver talibanerna som outbildade och fanatiska människor, som blint följer sina maktgalna ledare. Och talibanerna har uttalat att de kommer att döda Malala så fort hon återkommer till Pakistan, efter sina studier.

Talibanerna är nära allierade med och har samma politiska strävan, nödtorftigt maskerad som en extrem tolkning av islam, som t ex al Quaida, is/Daesh och liknande terroriströrelser i Afrika och Sydostasien.

Ytterligare information om den aktuella händelsen finns på denna länk från Sky News. Trots att vi i Europa mest reagerar när vi utsätts för terroristattacker i vår närhet, som t ex de i Paris ifjol, så ska vi komma ihåg att de som utsätts mest är muslimer och andra som bor där terroristerna är mest verksamma och ibland även har militära aktiviteter, som IS/Daesh har i Syrien och Irak.

Varför blir de fler och fler?
Jag tror inte det finns någon snabb och enkel lösning. Och de aktioner som sker i Europa kan vara desperata försök att visa sin styrka trots att de kan möta motgångar på "hemmaplan".
Och inte ens dessa "smärre" aktioner, som inte kräver mer än en liten grupp som spränger några bomber och skjuter vilt omkring sig, är lätta att effektivt stoppa med id-kontroller och stängda gränser, ökad bevakning fysiskt eller genom övervakning via media och kommunikation.

Jag vet ju inte den totala sanningen, men nog kan man konstatera några orsaker, som kan bidra. En är att terroriströrelserna uppstår genom att skrupelfria och ibland karismatiska "ledare" använder religionen i extrem tolkning, en tolkning som inte omfattas av speciellt många, och som bygger på okunnighet och obildning - och auktoritetstro. Det är ju inte precis några demokrater som leder dessa terrorgrupper. Och därför så är inte heller ett samarbete med "västvänliga" diktaturer en effektiv väg. De som i t ex Pakistan eller Syrien vill bli av med terroristernas inflytande, de vill ju inte bara byta en slags diktatur mot en annan.
Demokrati är det bästa medlet för att avskaffa diktatur. Utbildning ger förutsättning för demokrati, arbete och utveckling och krav på mänskliga fri- och rättigheter. Och att de i "väst" som vill se demokrati och bekämpning av terrorn kan se förutsättningarna för terror och för dess motsats, demokrati i terrorns hemländer - och i demokratierna.
Det duger således inte att i Syrien bekämpa bara IS/Daesh, med eller utan stöd av Putins Ryssland, även Assads diktatur måste bort för att ge utrymme för demokratiska krafter och frihet och fred. Terror och inbördeskrig och diktatur skapar flyktingar.

Således. Diktatur, ofta i kombination med religiöst maskerad opposition mot diktaturen, dålig utbildning, arbetslöshet och dåliga levnadsvillkor är grogrund för terror, ofrihet. Terrorn måste givetvis så långt det är möjligt stoppas "omedelbart", vilket dock kräver medel (militär och övervakning etc) som inte är ensamma räcker på lång sikt. Utbildning, arbete, frihet från olika slag av förtryck måste till för att skapa fredliga, gynnsamma förutsättningar för utveckling och demokrati som håller.

Stängda gränser, rasism, enögdhet och stöd till diktaturer i kampen mot terrorism är faktiskt kontraproduktivt.

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.

Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Extremism är farlig, vare sig den är höger, vänster eller nationell

Jag är oroad över extrema rörelser både här i Sverige och på andra håll. Hur de verkar inom olika länder. Och hur de utnyttjas för expansion och anspråk på andra länder. Oroas av och ogillar nynazism/högerextremism i Sverige, i Ukraina, i Ungern. Ogillar och oroas av s.k. "vänsterextremism" som är samma andas barn som AFA och div bokstavsvänster/kommunister.

Jag ogillar och oroas av när svenska,  liksom utländska,  "vänsteranhängare" av olika valör visar en märklig tolerans inför det postkommunistiska, ytterst autoritära styret i Ryssland och dess agerande både inom Ryssland och genom att spela på stor-rysk nationalism.
Det är som om det faktum att Ryssland under dryga sjuttio år var socialistiskt-kommunistiskt kan ursäkta även nutida autoritära och rent fascistiska-nationalistiska övergrepp på människor och andra länder, bara de görs inom och av Ryssland och dess ledare Putin.

All extremism är farlig, för demokrati och människovärde - och för fred och frihet. Vare sig den har en etikett till höger eller vänster eller en diffus nationalistisk etikett. De bygger på makt, en kollektiv syn på människan att underkasta sig "ett högre mål". En pervers populism, som utesluter demokrati som en metod att leva i frihet, fred och samverkan mellan människor på lika villkor och med respekt för individens integritet.
---

Ett par intressant texter i detta sammanhang.
"Putin har begravt mitt hopp"
 http://www.gp.se/kulturnoje/1.2303396-svetlana-aleksijevitj-putin-har-begravt-mitt-hopp-

"Invasionen i Ukraina följer ett mönster"
http://www.svt.se/kultur/sofi-oksanen-invasionen-i-ukraina-foljer-ett-monster

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

En härlig socialliberal!

Vilken härlig socialliberal Sven Wedén var! Klar motståndare både till nazism OCH kommunism/socialism. Därför en övertygad demokratiförespråkare, konsekvent betr den personliga friheten och integriteten liksom till det sociala ansvarstagandet.

Han var socialt medveten och övertygad om behovet av företagsdemokrati, jämställdhet och minskade klyftor i samhället - redan som fpu-ordförande!  Lanserade tidigt förslag om andel-i-vinst och behovet av tjänstepension för alla, värdesäkrad. Ja, han var företagare själv men  insåg behovet av företagsdemokrati, styrelserepresentation för de anställda och behovet av anställningstrygghet - decennier innan det genomfördes. Han höll distans till Wallenberg.
Betr andel i vinst skrev han:  ... " (det) ger ett klart uttryck för en högre uppskattning av varje arbetsinsats värde och motverkar den materialistiska uppfattningen om den mänskliga arbetskraften som endast ett kostnadselement  bland andra i produktionen. Vinstdelning gör de anställda till medarbetare och stärker deras självkänsla. Dess produktionsfrämjande verkan gör välståndsstegringen snabbare."
Både LO och arbetsgivarförening var emot vinstdelning.

 Wedén var också en framsynt bostadspolitiker. Inte minst från sin egen barn- och ungdom visste han hur dåliga bostäder påverkade hälsan och välbefinnandet. En viktig orsak till tuberkulosens härjningar var ju trånga och dåliga bostäder.  Wedén lade tidigt förslag om ökat bostadsbyggande och han ansåg att det var viktigt med konkurrens, som skulle sänka kostnaderna.
(Min notering är att den socialdemokratiska politiken i detta i stället inneburit olika slag av skattefinansierade subventioner och även bostadsbidrag. Åtgärder som visserligen hållit nere utgifterna för att hyra lägenhet, men knappast stimulerat till konkurrens och lägre samhällsekonomiska kostnader. )

Och så var Wedén en ovanligt empatisk och trevlig person, som gillade rent spel i politiken.  Ledande fp-politiker under 25 år, men p g a sjukdom bara partiledare i drygt två år.

Detta är några exempel, tagna delvis ur Hans Lindblads biografi över Wedén på Ekerlids förlag.  Läs den. Titeln är: Kärlek, tbc och liberalism.
Lindblad jämför Wedén även med de partiledare i fp som kom efter honom och finner att Bengt Westerberg är den som mest liknade Wedén.

Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Sjätte november, och sjunde.

I morgon onsdag är det den sjätte november. Till åminnelse av krigarkonungen Gustaf II Adolf och att han dog vid slaget i Lutzen 1632. Det kan väl alla som gick i skolan på den tiden det lästes historia. I våra historieböcker sågs kungen som en hjälte och trons, den lutherska, försvarare. 

Riktigt så enkelt var det ju inte. Trettioåriga kriget var i och för sig ett religionskrig. Men ett religionskrig där (som oftast med sådana krig)  religionen nog för flera parter bara var en förevändning för storpolitiska ambitioner. Dvs för att vinna makt, territorium och ära.

På torsdag, den sjunde november,  "släpps" biografin över Sven Wedén. (av Hans Lindblad, på Ekerlids förlag). Wedén, en man som såg internationalismen som en viktig bevarare av fred, och en förutsättning för frihet. Han kunde historia, Wedén, efter många och långa vistelser på sanatorium och mycken tid att läsa. Och han såg nationalism som en konservativ inskränkthet, farlig, konflikt- och krigsskapande. Wedén såg också farorna med både nazismen och kommunismen.

I år skulle Sven Wedén ha blivit 100 år, om han fått leva.

Vapen till rebeller

En svensk medborgare med syriskt ursprung smugglar vapen till rebellerna (= den opposition som nog har faktisk majoritet) i Syrien.
Det är inte lagligt. Det är SRs huvudnyhet idag, torsdag 31 okt 2013.

Jag förmår inte bli särskilt upprörd över detta lagbrott.

Under en förutsättning förstås. Att vapnen går till den demokratiska oppositionen, inte till någon grupp som vill ersätta dagens blodiga regim med någon annan totalitär regim.

Och - hur var det med Sveriges stöd till ANC i Sydafrika. Vet vi att inget gick till vapen? Eller ville vi inte ens veta? Eller visste vi och godkände att en del gick till den väpnade delen av kampen? Jag minns inte.... men ställer frågan.

Jfr gärna föregående inlägg om fredens pris. 

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.


 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Maktberusad och desperat

I går tillät jag mig uttrycka försiktigt optimism om utvecklingen i Egypten. Förutsatt att Mubarak har tillräcklig insikt om situationen.

Bara någon timme senare så visade det sig att Mubarak inte har den insikten. Hans maktberusning är så stor att han i syfte att inte mista makten tillgriper desperata åtgärder, som att hyra in och avlöna "motdemonstranter", vilka till stor del förefaller vara folk ur hemliga polisen och andra civilklädda poliser eller statsanställda. Dessa låter han angripa de obeväpnade frihetsdemonstranterna med knivar, påkar, skjutvapen, molotovcocktails etc. Givetvis med mängder av skadade och dödsoffer som följd. Det är inte speciellt upplyftande att se direktsändningarna i teve.

Detta avslöjar att Mubarak inte menade något med sitt tal om att frivilligt avgå i september. Han ville bara vinna tid och utså split hos sina motståndare. Följderna kan bli mycket allvarliga. Värre än de offer som redan skördats. Maktkampen kan bli onödigt lång och blodig.

Till slut måste han dock avgå. Jag kan bara hoppas att folket inte ger upp, men utan att offren blir för stora. Och att USA sätter åt tumskruvarna på Mubarak. Stoppa den ekonomiska hjälpen till Mubaraks regim. Om så sker kan han inte avlöna sina anhängare - eller armén. Då kanske till och med armén petar honom åt sidan, för den vill givetvis ha stabilitet. Och förhoppningsvis kan det leda till demokrati samtidigt.
Må det bara ske snabbt.

Vad tror partierna att vi är intresserade av?

En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.

Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.

Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.

Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.

För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).

Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.

Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...

Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...

Nobelpristagare hyllar internet för det fria ordet

Måste bara, först och främst, lyfta fram en stor artikel i DN idag. Det är årets fredspristagare Liu Xiabobo som med kraft påpekar vilken kraft som ligger i internet som kanal för det fria ordet.

I dessa dagar då mängder av makthavare i "demokratiska" stater rasar över hur internet används just för att ge oss medborgare information om hur de brukar och missbrukar sin makt, då är fredspristagarens uttalande en viktig påminnelse om vikten av det fria ordet och dess betydelse för demokrati. I Kina finns ingen demokrati, och myndigheterna försöker på alla sätt minska friheten på internet. Ofta med "god" hjälp av en del inställsamma internetföretag.

Det oerhörda är att vi ser denna inställsamhet gentemot makten även i västliga demokratier när företag som Mastercard och Visa hjälper makthavarna att tysta Wikileaks, samt hur Schweiziska myndigheter har stängt Julian Assenges bankkonton i landet. Vi vet också hur starka påtryckningar som USA utövar på EU för att införa regler som underlättar för USA att komma över alla uppgifter över européers bankaffärer.

Det är faktiskt dags för alla som värnar frihet och demokrati att vakna, att inse att så mycket som görs idag av "våra" politiker och deras myndigheter är till för att öka maktens makt, ofta med andra föregivna syften, på bekostnad av vår integritet, vår frihet, rättssäkerheten och vår demokrati.

Det fria ordet är faktiskt grunden för demokrati. Att censurera internet, att strypa informationen, det är att gräva demokratins grav.

Läs fredspristagarens viktiga budskap till oss, klicka länken!

Tobaksdebatt, uppdat.

Det har blåst upp en tobaksdebatt. Igen. Tyvärr alltför hårt vinklad på förbud. Och rökarna poppar upp som om de stuckits av getingar.
Nja, jag älskar inte förbud. Men tobaksrökning ÄR faktiskt farligt, för både rökaren och dennes omgivning.

Tobaksrökare är ytterst sällan så toleranta och hänsynsfulla som de rökare som i debatten säger att de frågar omgivningen innan de tänder en cigarett.
Jag mår illa av tobaksrök och -lukt. Den skadar min livsmiljö och utsätter min hälsa för oönskade risker. Att utsättas för indirekt, s.k. passiv rökning genom att tvingas vistas nära rökare är ungefär lika farligt som att röka själv. Det ska ingen behöva utsättas för!
Rökare måste ta större ansvar för sin omgivning, de lever faktiskt inte på en öde ö. Visst, om någon väljer att röka och utsätta sin kropp för rökningens alla risker, var så god. Men utsätt INGEN annan för det.

Och frågan är vem som ska betala sjukhusräkningen för den som fullt medvetet dragit på sig de stora hälsorisker som rökningen innebär. Ingen ska behöva vara okunnig om tobakens skadeverkningar och börja röka av okunnighet. Därför bör man, anser jag, förhindra att folk och då speciellt unga, att börja röka.

Liberalism innebär frihet - så långt den inte skadar andra. När den gränsen överskrids så innebär den ofrihet för andra.

Frågan är vad man ska göra när många rökare helt struntar inte bara i sin egen hälsa utan även i omgivningens hälsa och välbefinnande?

Uppdatering. Så visar en stor forskarrapport att 600 000 människor dör årligen pga passiv rökning. Dvs pga andras rökning. Därav 165 000 barn! Hur många rökare frågar om barnen vill att de röker? Förklarar de riskerna med att barnen utsätts för passiv rökning?

Manifest för en liberal integrationspolitik, äntligen!

Den här dagen började bra! Fyra personer verksamma inom projektet Liberaldemokraterna, som så småningom är tänkt att bli ett parti, har som sin första publika aktivitet publicerat ett program för en liberal invandrings- och integrationspolitik!

De gör det eftersom de finner det vara angeläget att presentera ett alternativ till såväl den förda invandringspolitiken som till Sverigedemokraternas alltför förenklade lösning som är anpassad till en bakåtriktad världsbild med rädslans skygglappar.

Jag vill på en gång säga att jag gillar den positiva grundtonen i dokumentet, tilltron till människan. Övertygelsen att frihet kombinerad med medmänsklighet (frihet i gemenskap) är framkomstvägen för ett gott samhälle. Det känns onekligen bra att liberaldemokraterna valt just detta ämne för sitt första utspel! Vilken härlig kontrast till sverigedemokraternas dystra och inskränkta attityd, den löser ju ingenting utan skapar bara rädsla.
Samtidigt är den en effektiv argumentation till den "nävrättens" politik som i mångt och mycket präglat de etablerade partiernas inställning med sina repressiva lagar (som IPRED, FRA och SWIFT) ofta kombinerad med en nedlåtande bidragsgivarattityd i brist på konkreta, positiva åtgärder.

Dokumentet visar på en mängd mer eller mindre oliberala och inhumana förslag i den senaste tidens debatt, hur man letat efter syndabockar, om myten om brottsligheten och dess orsaker, om den sociala situationen etc.
Men liberaldemokraterna visar även hur man kan förändra situationen på flera sätt, genom ekonomin, genom att komma ifrån vi-dom-tänkandet, genom att se varje invandrare som en resurs. Allt detta förtydligat genom en rad konkreta exempel, som microlån, för företagande, genom att ta tillvara invandrarens utbildning etc!

Jag vill citera slutklämmen i detta liberaldemokratiska ställnigstagande, som menar att
för att lösa integrationsproblemen, och för att bekämpa sverigedemokraternas främlingsfientlighet, behövs lösningar som inte är "vänster" eller "höger". (Det som de beskriver som "vänster" eller "höger" skulle jag benämna "socialism" resp "konservatism".) Det behövs varken mer bidrag eller mer integritetskränkande förslag. Det behövs äkta liberala lösningar. Det behövs frihet, medmänsklighet och samhörighet.

"Vår politik bygger på människans värde och rätt. Vi hävdar allas frihet, samhörighet och lika rätt i samhället. Vår idé om hur vi löser integrationsproblemen är att var människa ska ha rätt att leva fritt som hon eller han själv vill, efter sitt eget huvud, enligt sina egna drömmar, så länge de inte inkräktar på andras rätt att göra samma sak.
Vi vill lyfta integreringsdebatten genom att ta denna strid för människors frihet, mot vänsterns idé om att stat och överhet vet bättre än oss, hur vi lever våra egna liv.
Vi vill ta striden för var människas frihet att leva som hon eller han själv vill mot högerns moralkonservatism och kontrolliver.
Och vi hävdar människans rätt, som svensk och världsmedborgare, mot Sverigedemokraternas "aja baja-fingrande".
Alla mänskliga relationer ska grundas på ömsesidig frivillighet.
Om folk får ordna sina liv själva, efter eget huvud och hjärta. Då blir det vanligen bäst."

Varje människa som är intresserad av aktuella samhällsfrågor, och speciellt det område som hittills främst betecknats som ett problem, invandring och integration, bör givetvis läsa hela artikeln, här får ni därför länken till den.
Pssst, integrationsminister Erik Ullenhag, det gäller dig med!

(Michael Gajditza - bilden - är en av de liberaldemokrater som skrivit manifestet.)