Jämställdhet eller feminism?

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog.  Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.  
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller  jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är  tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera"  detta  så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket.  Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos! 
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det.  Männen som grupp är inte per definition förtryckare. 
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen.  När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas.  Inte kollektivbestraffa ett kön.

Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön.  Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet.   En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet. 

Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.  
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen.  Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas.  Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår. 
Till yttermera visso  så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister. 
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna  som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna. 
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser.  Den har inget med liberalism eller demokrati att göra. 

Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt  och bra. Men inte feminism för att förtrycka  grupper till den egna gruppens fördel och dominans. 

Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden. 

https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Kollektivtänkandet präglar även vår bild av muslimer

Jag har inte hunnit kolla i vilken mån söndagens debattartikel i DN om vår bild av muslimerna debatterats eller uppmärksammats i bloggarvärlden. Jag vill dock lyfta fram den eftersom den är viktig och intressant.

Den som skrev artikeln heter Dilsa Demirbag-Sten och rubriken lyder: Vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män. Hon menar bland annat att islamisterna - som är en minoritet bland Europas muslimer - har fått tolkningsföreträde i det politiska och offentliga rummet. Hon gör alltså en skillnad mellan islamister, som varande de mera aktivistiska och religiöst-politiserande, och de vanliga muslimerna, som är demokratiskt sinnade och mera moderata i sin religiösa utövning eller till och med lika sekulära som de flesta svenskar.
Jag tror att det är ett riktigt konstaterande.

Men varför skriver media om islam på det sätt de gör, och hur lyckas invandrarfientliga organisationers företrädare frammana bilden av de hemska och farliga muslimerna?

Jo, det beror på att medier (och politiker) inte går direkt till muslimerna utan till oftast självutsedda företrädare, skäggiga imamer etc. Därigenom kollektiviserar man bilden. Ser muslimer som ett kollektiv. Man definierar muslimerna genom religionen och hur hårdföra företrädare, islamisterna, uttrycker sig. Om islamisterna inte blivit mottagna av politiker och media som de blivit, skulle de inte varit lika framgångsrika. Hade individuella fri- och rättigheter varit självklarheter och försvarats som sådana, då hade den politiska islam inte haft några större framgångar.
På samma sätt har myndigheter ofta hjälpt till att finansiera islamistiskt identitetsbyggande och gett stöd inte till muslimerna utan till islamistiska organisationer och deras företrädare.

Hon skriver också: en välvillig kollektivisering av muslimer är inte särskilt mycket bättre än ett generellt skuldbeläggande. Och tar bl a upp SVTs stigmatiserande program Halal-tv, vilket mera visar redaktionens bild av den muslimska gruppen än verklighetens.

Jag menar att det är mycket intressanta tankar hon för fram. Dessutom visar hon på det "svenska" sättet att tänka i kollektiv i stället för i individer, och hur galet det kan gå.

Jag citerar hennes slutkläm.
"I tider med stor arbetslöshet och oro vädrar alla antidemokratiska krafter morgonluft. Förlorare på denna kollektiviserande retorik som verkar genomsyra det politiska, kulturella livet och medierna är alla som tror på demokratins grundprincip om individens suveränitet. Oavsett om vi är kristna, muslimska, judiska, kurdiska, eller ateistiska svenskar."

Jag vill mena att riksdagens beslut om FRA-lagen bygger på samma tänkande. Den ser oss svenskar som ett kollektiv, som skall bevakas i sin helhet. I stället för att gå på dem där det finns misstankar om att de gjort eller tänker göra något galet.