Piratpartiet, att segla i politiska farvatten är att väja för grynnor och falska sirener...

Ett aldrig så riktigt ändamål helgar aldrig att man använder vilka medel som helst! Jag undrar hur många gånger jag skrivit detta?

Den plötsligt uppflammande debatten om barnporr, om manga-teckningar etc har aktualiserat detta än en gång. Samtidigt har den, än en gång, visat att politik är något svårt och att i sak riktiga ståndpunkter måste formuleras väl och inte ge blottor för missförstånd och vantolkningar. En läxa som nu piratpartiet får göra. Det är ju valkampanj på gång och motståndare till ett parti brukar inte släta över klumpiga uttalanden. Tvärtom är det tacksamt att hugga snabbt och hårt för att få in debatten på sidospår som ger politiska poäng och samtidigt ger en dålig bild av motståndaren.

När jag vaknade i morse var det två inslag som det pushades extra för i SR:s sändningar - och som presenterades som om det var ett sammanhang; att piratpartiet vill avskaffa barnporrlagen och att det är vanligt att anmälningar om sexbrott mot barn inte leder till åtgärd. Upplägget var sådant att man genast tänkte att det måste vara pp:s fel detta. Usch, pp försvarar sexbrott!

Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var avsikten med upplägget: att misskreditera piratpartiet. Ett mycket vanligt tillvägagångssätt hos en del traditionella media. Och nu rasar debatten även bland bloggar och i Facebook.

Nå, bakgrunden består bl a av ett domslut i Uppsala tingsrätt, som fällde en person för innehav av teckningar av nakna barn. Något slag av japanska serieteckningar (manga). Vilket ger som konsekvens att konstnärers avbildande av verkliga eller fiktiva nakna barn skulle kunna vara ett slags "barnporr" (jfr Carl Larsson) och att bara titta på foton som privatpersoner har av sina nakna småbarn skulle kunna vara olagligt "tittande" på barnporr.

"Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott. Det enda rimliga är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det berörda barnet. Barnpornografibrottet bör därför konstrueras om efter mönster från häleribrottet", skriver Madeleine Leijonhufvud i DN idag. Hon är en respekterad jurist, men få lyssnar på sansade människor i detta. Om barn utnyttjas och avbildas i något slags sexuell akt, då är det en kränkning av de avbildade barnen. Det anser nog de flesta är uppenbart. Men vilket barn blir kränkt av en teckning, som inte avbildar barnet?

Ja, är det inte det som är knuten i detta? Knut skriver jag eftersom det borde vara meningen, men av debatten att döma vill många i moralisk upprörd hysteri vidga begreppet in absurdum. Och de flesta politiker tassar tyst av rädsla för att tappa röster, eller så använder de hysterin i eget syfte för att ropa efter ännu mera övervakning och integritetskränkande åtgärder.

Ett exempel på hur debatten kan se ut är Kent Perssons (m) blogg inklusive kommentarerna där. Kent P menar att med Rick Falkvinges, pp:s partiledare, uttalanden så kan pp inte längre ha någon chans till riksdagsplats. Och visst, Falkvinge talade väl så yvigt och lurades lätt ut i gungflyet. Vilket ledde till att han såg sig tvungen att senare gå ut med ett förtydligande pressmeddelande. Hur mycket som kan räddas av det är svårt att säga. SR fortsätter att toppa nyheterna med pp och frågan om barnporr. Att pp ser det som en fråga om rättssäkerhet, informationsfrihet och om att fokusera på verkliga sexbrott mot barn (i st f teckningar och vidlyftig lagstiftning som är hot mot yttrandefrihet, konstnärlig frihet etc), det kommer bort.

Skadan är skedd, och ingen ska tro annat än att det är detta, liksom olaglig fildelning, som kommer att vara mediabilden och de andra partiernas bild av piratpartiet. Så går politiken till, hur snuskigt det än kan verka vara.

OK, det leder till ökad uppmärksamhet för pp. Dock kräver det enorma insatser av pp för att vända det rätt, att få uppmärksamhet på vad piratpartiet står för i st för motståndarnas nidbilder! Att få publicitet för kraftfulla uttalanden om hur snett dagens politik betr integritet med mera slår. Med goda exempel!

Är fattigdom el rikedom problemet?

Kent Persson (m) skriver om problemet med fattigdomen. Att moderaterna vill bekämpa fattigdom och hemlöshet. Det är väl bra, även om jag spontant inte känner att det är riktigt det som jag förknippar med moderaterna. Inte ens nya moderaterna.

Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.

Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!

Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.

Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!

Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.

Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.

Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?