S-bloggaren Johan Westerholm har en text som handlar om priset för skyddet av politiker i Sverige. Texten har den något komplicerande rubriken: Personlig integritet: Om priset för en demokrati. Johan hänvisar till SvD (och TT) och innehållet var en nyhet även i SR, där framför allt kostnaden i pengar nämndes. Att skydda landets toppolitiker kostar nu en kvarts miljard om året. Nu tycks mig den krets som kallas för toppolitiker vara rätt vid, men möjligen anses den som hotas också därmed vara en toppolitiker.
Kostnader förvånar mig inte längre. Eller rättare sagt, de upphör aldrig att förvåna och förskräcka mig. I synnerhet när det gäller "toppolitiker".
Detta sagt, visst måste utsatta politiker ha skydd för hot de ådrar sig i sin "yrkesutövning", dvs i sina förtroendeuppdrag.
Det torde vara få personer som undgått något slags hot om de verkat som politiker - eller opinionsbildare utan uppdrag (!!!) - och vågat säga något som kan reta någon. Personligen har jag fått hot både via brev, telefon och internet, och då såväl när jag hade förtroendeuppdrag som i rollen som fri opinonsbildare/samhällsdebattör. (Dock har det hittills aldrig fallit mig in att polisanmäla hoten.)
Varken politiker eller vanliga medborgare ska behöva känna sig (allvarligt) hotade eller kränkta. Hoten mot politiker liksom de kränkningar som vanligt folk upplever att politiker utsätter dem för har, i vart fall som jag uppfattat det, ökat markant de senaste decenniet eller så.
Snart sagt varje människa känner sig kränkt av politiska beslut. Och numera är det inte bara en handfull politiker på högsta nivå som hotas. Obehagliga hot möter förtroendevalda på tämligen låg nivå. I vart fall om de vågar stå upp för sina åsikter. Måhända detta hänger ihop?
Eller är det så enkelt som att antalet galningar ökat? Nej, det tror jag inte.
"Toppolitiker" genomför beslut som dels kränker många människor på ett eller annat sätt. Och möjligheterna att ändra el påverka beslut upplevs som närmast obefintliga. Skilda värdar. Dels innebär denna frustration att även "lägre" förtroendevalda drabbas av den vrede som maktelitens beslut medför.
Kanske är det faktiskt så att detta med ökade hot mot politiker inte är demokratins pris, utan ett pris som beror på brister i demokratin?
Det är betydligt allvarligare än några hundra miljoner i kostnader för säkerhetsvakter.
Jag menar att vår personliga integritet som medborgare kränkts och fortsätter kränkas i ökande grad genom politiska beslut. Men självfallet tas även andra beslut som stora befolkningsgrupper upplever som kränkande av andra skäl, orättvisa nedskärningar av välfärden, eller yttrandefrihetsinskränkningar. Ett exempel är notisen i DN före jul (som tog några dagar för att komma ut i gammelmedia) som omtalade att en Facebookgrupp emot förhandsgransking av public service-media samlat 45 ooo namn.
Självfallet skall även (ledande) politiker åtnjuta personlig integritet. Dvs så länge det gäller deras privatliv. Gränsen kan dock ibland vara flytande - och minst lika självklart är att de inte ska "skyddas" emot granskning och kritik vad gäller de politiska besluten!
Min uppfattning är att maktelitens vilja att minska insynen i vad de gör, samtidigt som de bevakar oss andra, det gör att medborgarnas misstro emot politiker ökar. Detta samtidigt som de faktiska möjligheterna att påverka eller rätta till politiska beslut kringskärs alltmer.
För allt fler kan det innebära att de ser en demokratins kris, som leder till en frustration som kan drabba aktiva politiker, också. Förutom vanligt folk. Grupp ställs emot grupp. Politikerna kräver skydd. Och de låter i sin tur bevaka medborgarna. I en levande demokrati behöver rimligen inte politikerna skyddas för medborgarna i en så hög grad som idag.
Men helt lär vi inte komma ifrån vissa skyddskostnader. För galningar finns alltid.
Bland "vanligt" folk, liksom bland politiker.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
2 kommentarer:
Boken med titeln "Ingen tar skit i de lättkränktas land" (David Eberhardt) handlar just om att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt. Vi blir allt mer lättkränkta och det är hur tacksamt som helst att ikläda sig en roll som offer. Någon måste klä skott för ens egen olycka eller utsatthet - varför inte den tacksamma gruppen av politiker och de som har andra åsikter än de egna.
Intolerans och bristen på empati går nästan att ta på i dagens samhälle. Allting handlar om den egna situationen.
Detta innefattar givetvis även det som vi kallar för demokrati. Respekten för andras åsikter och viljan till att anpassa sig till majoritetens beslut. Det innefattar också respekten för oliktänkande och socialt utsatta.
Somliga har sagt att det behövs en konflikt, större olycka eller krig för att vi människor skall förstå vår litenhet och utsatthet....
Sverige har inte haft krig på många hundra år och tar välfärden och demokratin för självklar.
Jan. Det var ju en längre kommentar är på FB ;)
OK, visst har det skett en glidning, el utvidgning, av begreppet kränkt. Men jag tycker nog du (el boken?) övertolkar det. Att skylla på politiker, varför det? Jo, de (många) lever för långt ifrån vår vardag. Antalet förtroendeuppdrag har minskat drastiskt, för 50 år sedan var ju var och varannan åtminstone suppleant i hästuttagningsnämnden el likn, då förstod man att "politiken" innebar praktiska sammanjämkningar ibland. Utan att man för den skull ruckade för sin principiella grundsyn.
Den kritik du/boken har emot dagens syn på politiken innebär ju att den är mera individuell (liberal?) än gårdagens mera kollektiva (socialdemokratiska?).
Eller bara det faktum att idag så lever vi mera åtskilda, är föga aktiva i de föreningar som vi eventuellt är medlemmar i? Vi diskuterar möjligen på internet, men till vardags är det inga djupare tankar vi utbyter. Ojar oss bara över vädret.
Att respektera majortetsbeslut är en sak, men som vi vet så är det frustrerande att ständigt befinna sig i minoritet när majoriteten inte lyssnar det minsta på minoriteten (som ofta varit fallet med sosseregering o inte minst i s-styrda kommuner).
Det märkliga är att frustrationen är minst lika stor, el större, när nu sossarna är i klar minoritet. Kan det bero på att "vi" vant oss av med att ha inflytande på politiken?
Och är "politikerna" utan skuld i detta???
Skicka en kommentar