Statens ungdomsstyrelse har gjort sitt. Men inte avvecklas den inte!

Partier och politiker som suttit för länge vid makten, växer ihop med den. Ännu ett tecken på detta har Christian Dahlgren observerat och skrivit om på sin  blogg. Denna gång är det Maria Arnholm, folkpartistisk minister och av många fp-are ansetts som den, vid sidan om Birgitta Ohlsson, som ska rädda fp från dess snedtramp till höger som skett under Jan Björklunds styre, som  gjort en logisk kullerbytta som onekligen ser ut som en satir ur verkligheten.

"Maria Arnholm konstaterar att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk. Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor”.

Christian Dahlgren fortsätter: "Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige."

Rent spontant verkar Christian Dahlgrens kommentar sund och riktig. När en myndighet gjort sitt ska den avskaffas, inte utvidgas med luddiga mål. Likaså kan man ifrågasätta  det föreningsliv som behöver stöd i sådan utsträckning som idag. Många gånger verkar det inte ha en egen livskraft. Och med statsbidrag fungerar de som en del av staten, de med. 

Som t ex de politiska partierna. De ser sig som statsbärande (med kraftiga bidrag) i st f att samla människor med liknande ideologisk idé till samhällsförbättringar och förändringar för att ge den enskilde människan mera livsrum. Tillsammans med andra.

För en socialliberal är det  riktigt och naturligt att inse att vi lever i gemenskap och bör stödja varandra. Men vi ska behålla vår frihet, inte sättas under förmyndarskap av statens myndigheter.  

Makt korrumperar och vanställer.

Partistöd och integritet, om makt till salu

Skrev härom dagen om ett röd-grönt förslag till ändrad partifinansiering, eller rättare sagt om offentlighet i redovisningen.
Det verkade som ett elegant förslag. Men helt säker kände jag mig inte. Inte minst då moderaterna verkar kunna svälja betet. Men det finns ju fler frågetecken.

En bloggpost av Christian Dahlgren tydliggör det. Rubriken är "Regeringsmakt till salu".
Här ett citat:
"Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag." 

Och: "på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar." 

Läs gärna hela texten. 

 Dahlgrens text får mig att fundera extra på om det röd-gröna förslaget är så bra egentligen. Mottagarna kan ju krypa undan i hålen på ett sätt jag inte gillar.

Om moderaterna får nog med anonyma bidrag kan de ju välja att inte ta emot statligt partistöd  (men kanske behålla det från landsting och kommuner). Vi skulle alltså inte veta vem som köper moderaterna politik. 

Och sossarna kan välja att redovisa sina enorma bidrag (i pengar, men inte bry sig om allt personellt stöd de få från bidragsgivarna) från LO och LO-fack.  Eftersom de inte har mage att skämmas för LO-mutorna, Och fortsätta ta emot även statligt (och kommunalt) partistöd.  

Båda de stora partierna skulle utan att blinka kunna fortsätta att ta emot bidrag som innebär att de låter sig köpas.  För att låta sig användas i maktställning av bidragsgivare som kräver betalt. 

Illa, mycket illa.  Bidrag som öppnar för maktmissbruk.

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Om den offentliga maktfullkomligheten

Knycker ett citat som Christian Dahlgren publicerat på sin blogg.

"“Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Så sant, så riktigt.