25 januari 2009

Vi behöver "extremistpartier"

Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sveriges riksdag. Partier som vågar vara idéburna. Partier, var blotta existens skulle tvinga eller i vart fall utmana dagens gammelpartier till något slags ideologiskt reningsbad.

Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.

Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.

Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).

Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.

Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?

Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.

Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.

Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.

11 kommentarer:

Johan Westerholm sa...

Lars Erick

Jag kan glädja dig med att i förra veckan blev jag klassificerad som "bombkastarvänster" i en infekterad debatt.

Så låt inte hoppet fara! Än finns barrikaderna kvar! Vad kan jag få kalla dig?

Mvh

Johan

Lars-Erick Forsgren sa...

Där ser man! Så utslätat är det att balanserade gentlemän som du kallas bombkastare...

Vad du får kalla mig? Det beror på mottagaren... o om tex FRA registrerar oss.
Extremliberal känns fel eftersom det leder tankarna till ny(neo-)liberaler.

Ingen tror på ngt som bombkastarliberal... Det är ju språkligt otänkbart.

Socialliberal verkar ytterst få begripa vad det är, egentligen. Möjligt att det av en del uppfattas som extremt...

Kalla mig bara inte folkpartist eller borgerlig. Det är begrepp helt utan innehåll. Å andra sidan så retar de väl inte heller - och inte entuisamerar de heller...

Det var en bra fråga, vad ska man kalla sig, en beteckning som både är rätt och som entuiasmerar - och gärna retar någon?

Johan Westerholm sa...

Bomkastarliberal? Liberal rebell? Den sista tyckte jag var rätt ok faktiskt.

Hitta på något nytt som retar folk! Hade jag varit i det blå laget hade jag varit liberal eller frisinnad. Nu är jag i det röda laget så rebell eller anarkist ligger närmare. Jag har lite svårt att foga mig men blev lite smickrad av tillmälet.

FYI: Gunnar Andrén (FP) utnämnde mig till "klassisk protektionistisk betongsosse" för ett år sedan....

Jag är väl en bomkastande betongsosse vilket inte låter riktigt lika kul som bombkastarvänster.

mvh

Johan

populisten sa...

Jag tror i Hayeks anda att det politiska rummet inte är en höger-vänsterskala utan en triangel (socialism-liberalism-konservatism). Dagens svenska partier har trängt ihop sig på en oerhört liten yta någonstans mitt emellan socialismen och liberalismen. För det parti som vågar finns det därmed gott om jungfruligt land att exploatera åt det konservativa hållet. Man kan ju också notera att så fort ett borgerligt parti har vågat ta ett litet steg åt det hållet så har de gjort ordentligt bra ifrån sig i opinionsmätningarna. FP börjar prata om lag och ordning samt krav på invandrare och vips var det en Leijonborgeffekt t.ex. Men lik förbaskat så vänder de tillbaka till mitenträsket igen. Hur tänker de egentligen?

Jag tror förstås att de flesta innerst inne är rätt konservativa (man vet vad man har o.s.v.) men om vi låtsas att majoriteten av väljarna faktiskt ligger i det ideologiska utrymme som partierna fiskar i så är det ju ändå idiotiskt för ett litet parti att inte profilera sig annorlunda. Det måste ju vara bättre att ha 30% för sig själv än att dela 70% med alla andra.

Appropå vad man kan bli kallad så kan man ju förekomma sina motståndare och kalla sig själv saker, t.ex. populist. :-) Dock är jag ganska avundsjuk på Johan Hakelius som på bästa dagstidningsplats blivit kallad "brölande högerspöke". Själv verkar han så nöjd med omdömet att det finns på baksidan av hans bok "Manifest för otidenliga".

Olof Bjarnason sa...

Lars-Erick, ursäkta för detta off-topic-påhopp, men jag tänkte det kunde intressera dig att läsa igenom den kommentarsdebatt som pågått under helgen på s-ledamoten Eva-Lena Janssons blogg: http://bit.ly/6j8J

John sa...

Jag hoppas på att piratpartiet kommer in in först EU och sen riksdagen. Ganska oavsett detaljerna i deras ideologi faktiskt. Anledning är precis den du nämner: Riksdagen behöver ett parti med ideal.

Och piratpartiets ideologi är inte unken som svergiedemokraternas, oavsett vad man tycker om upphovsrätt och övervakning.

Rikard sa...

Pirat?

Det verkar få blodet att koka hos vissa ;-)

Lars-Erick Forsgren sa...

Johan W. Liberal rebell? Ja, varför inte, eller socialliberal rebell.

Det låter nog utmanande idag, då man tror att liberal är ngt utslätat menlöst...

Tvärtom står ju liberalism just för opposition mot vrånga förhållanden, och för förändringar till det bättre! Emot det konservativa förtrycket (oavsett om dess utövare kallar sig höger, konservativa, sossar eller kommunister).

Just det, en liberal är rebell! Varför kom jag inte på denna självklarhet själv?

Renst språkligt ska frisinnad vara det svenska ordet för liberal. Innehållsmässigt är det mera komplicerat.

Betr Gunnar Andrén. En ggn i tiden en hyfsad redaktör för NU, men sen han kom in i riksdagen vet jag inte vad som hänt...

Lars-Erick Forsgren sa...

Olof Bj. Tack för tipset. Det var intressant.

Olof Bjarnason sa...

Vassego!

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop. höger-vänster är ju ett mkt förenklat schema. Men 3-kantsmodellen är inte mkt bättre. Verkligheten är mer komplicerat.

Eller inte (bitter ironi). Eftersom alla ligger mkt nära varandra i en klump. Alla är, i sämsta mening populister, utan att lyssna på folk dock. Och utan bestämd ideologi. Så positionsplaceringar blir svåra. Men vi ser ju att de geggar på om oväsentligheter o förstorar små skillnader, för att få profil. Medan MAKT är det enda de vill ha till sina ryggradslösa karriärister. Jag blir inte arg, utan VRED över detta svek mot demokratin.

Jag är liberal, och känner att det åter måste definieras som rebell.
Så se upp du pop.