Om biståndet och moderaterna

Som en kommentar till mitt tidigare inlägg om biståndspolitiken och folkpartiets inställning till den följer nu några rader betr moderaternas (och indirekt även vänsterpartiets) historia - och nutid i frågan.

 Jag hörde nu på morgonen (måndagen 9 dec) i radion att Lars Ohly (v) ville att moderaterna och Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för sina tidigare mycket negativa och fördömande ord om Nelson Mandela och ANC. Han menar att annars är det hyckleri när Reinfeldt reser till Sydafrika för att delta i begravningen av Mandela, en man som de ännu i sen tid kallat för terrorist. 
Nu är väl inte Lars Ohly och hans vänsterparti de som har den bästa meritlistan betr att stödja demokratiska rörelser - tvärtom har ju deras mål varit socialism i st f demokrati. Men hans kritik av moderaternas mörka historia i detta är fullt berättigad! Moderaternas inställning har varit negativ till bistånd pga en slags kvardröjande kolonial inställning och dessutom gått på näringslivets (läs Wallenbergs) linje för hur eventuellt bistånd och stöd till u-länder ska gå till. Dvs en inställning som mera gynnar svensk industri än resp u-land och dess demokratisering. Och än idag är moderaterna snabba på att använda biståndbudgeten för allehanda kostnader som inte har med bistånd att göra. 
Detta för att de anser att Sveriges bistånd ska begränsas. De talar om effektivitet (vilket är ett självklart krav), men använder det för att begränsa stödet!  

Det är märkligt att dagens folkparti i regeringsställning inte protesterar kraftigare emot denna själviska och negativa syn på bistånd och demokrati som moderaterna företräder.

Det var beklämmande att höra hur Gunnar Hökmark inte ville ge den begärda ursäkten för moderaternas räkning, hur han slingrade sig som en mask.  Moderaterna vill gärna komma ifrån sin historia i olika avseenden, och det utan att erkänna tidigare misstag.  Ynkligt! 

Partiers historia har betydelse, men också nutid

Mera Olle Wästberg.

Har politiska partiers historia någon betydelse? Nästa års
förstagångsväljare föddes 1996
Så börjar Olle Wästberg ett litet avsnitt i sitt månadsbrev för november. Jag citerar. 

"Men partihistoria är viktig. Det visades när moderaterna 2011 förfalskade sin historia och påstod att de varit "en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet". Något man sedan fick stryka.

Att sverigedemokraterna utvecklats ur nynazistiska partier har relevans. Likaså att vänsterpartiet kommer från stalinistiska Sveriges kommunistiska parti. 1997 firade Vänsterpartiet sitt 80-årsjubileum. Just firade.

Det är mot den bakgrunden man ska läsa om vänsterpartiet i ny doktorsavhandling av Petter Bergner: Med historien som motståndare.

CH Hermansson kom med i kommunistpartiet när de stödde tyskarnas invasion i Norge. Han hyllade Stalin, fördömde ungrarnas uppror mot sovjetmakten. Han är nu snart 96 år gammal och är fortfarande en aktad gäst på Vänsterpartiets kongresser. När han kommer in står deltagarna upp och applåderar."

Citatet är taget ur en artikel Olle Wästberg skrivit i Frisinnad tidskrift. Länk: 
http://tinyurl.com/kell84s

eller här:http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/oevriga-artiklar/vaensterpartiet-kan-inte-stoltsera-med-sin-historia.aspx

Jag instämmer. Men dessutom är det viktigt att ha klart för sig om dagens politik avviker från partiets historia. Om partiet t ex säger sig stå för sin gamla historia, men kraftigt eller i väsentliga stycken ändrat sin kurs i förhållande till sin historiska bakgrund.

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.