Tre generationer omgivna av krig och maktgalna härskare, nu rysk invation av Ukraina

Torsdagen den 24 februari 2022. 

 Så här är det. Min pappa upplevde WW1, ja höll på att bli mycket konkret eftersom han emigrerade till Amerikat, och när USA gick in i WW1 så kallades han in för militärutbildning och var precis klar för överskeppning till Europa när det blev Vapenstillestånd, så det stoppades. Efter något år återvände han till Sverige. Och hamnade i diskussioner med både nazister och kommunister, de båda extrema och odemokratiska ytterligheterna. Farligt.

Jag föddes under WW2, men var för ung för att inkallas. Dock var det världspolitik som var mitt första politiska intresse. Indokinakriget, som ledde till att Frankrike tappade sitt inflytande där och som var en orsak till Vietnamkriget, som blev ett elände för USA. Stalin dog 1953. Men Sovjet överlevde. Ungernkrisen 1956 följde jag i radion, med Kurt Anderssons rapporter. Pragvåren 1968, då jag hade ett besök av en tjeckisk vän, följdes av att Sovjets tanks tog över i augusti, vilket jag följde i skolkontorets centralradio, vilket tysta och chockade lärare också gjorde.

Till slut revs Berlinmuren och Sovjetväldet föll.

Putin vill dock återupprätta Ryssland som en stormakt och i morse hann min unga son uppfatta att Putins startat kriget emot Ukraina, genom en omfattande invasion. Framkommen till skolan berättade han detta där, och följde nyhetsrapporteringen där (genom mobilens nyhetskanaler) så att både lärare och klasskompisar blev rejält informerade.

Ska krigen förfölja oss, generation för generation? min far (född på 1800-talet), jag född på 1900-talet och min unge son, född nu på 2000-talet. När Rysslands diktator hotar med kärnvapenkrig om någon "lägger sig i" när han vill ta över Ukraina och inkludera landet i sitt Storryska välde. Ett välde som blir allt mera reglerat, diktatoriskt styrt, där oliktänkande inte tolereras. Ryssarna måste skaka av sig Putin.

WW1:s slut för 100 år sedan, idag Fars dag

Idag firar jag, och firas jag, på Fars dag. Känns lite konstigt men också högtidligt, att påminnas om att det idag, den 11 november 2018, är det hundra år sedan som det blev vapenstillestånd i första världskriget (WW1). Den formella freden kom förstås senare, men den 11 nov 1918 tystnade vapnen. Kriget var de faco slut, och det skeppades inga fler soldater från USA för att bli kanonmat i det storkrig som härjat i Europa i mer än fyra blodiga år.
Att jag finns - och idag kan fira Fars dag, och har en ung son som kan fira mig - det skulle knappast ha hänt om inte WW1 tog slut denna tid.  Ok, jag har ett par vuxna utflugna döttrar också.

Min far, klar att skeppas till WW1.

   Första världskriget var blodigt, och krävde enormt många soldaters liv. Min far, som emigrerat till Amerika (först till Canada och sedan till USA) 1913 var sedan en tid inkallad till militärutbildning utanför San Francisco, var precis färdigutbildad och väntade bara på att skeppas över till slagfälten i Europa.

Min far for, liksom så många andra, från fattigdom och arbetslöshet i Sverige för att finna sin utkomst på andra sidan Atlanten. Han var uppvuxen i skogsindustrins övre Norrland, var utbildad målare, men det var ont om arbete. Dessutom så hade demokratin inte riktigt slagit igenom i Sverige och försvaret var Kungens och överhetens krigsmakt, inte ännu ett folkets försvar för demokrati. Det var oroligt runt om i Europa och krig låg i luften, och i Ryssland var det revolutionsstämning, kommunismen i Lenins tappning på frammarsch. Min far hade ingen lust att kriga, han ville arbeta.

I både Canada och USA hade han haft många olika arbeten, på farmer, på rancher, som målare, som skogsarbetare och i Montana hade han sökt om en bit jord att få odla upp för att få bli egen, hade byggt en liten koja, ett s k homestead, att bo i, allt enl "Homestead Act". Men så blandade sig USA i WW1 för att rädda Europa och inkallades för att utbildas till soldat. Vilket innebar att han tappade möjligheten till en egen jordlapp, eftersom han inte kunde bruka jorden samtidigt som han utbildades till soldat.

Men vapenstilleståndet kom precis i rätt tid för att slippa kriget - och för att få överleva. Efter ytterligare några år i USA så fick han brev från Sverige att hans far (min farfar) var allvarligt sjuk, och min far återvände då snarast möjligt till Sverige. Gifte sig, men frun var sjuklig och de fick inga barn. Något år efter det att hon avlidit gifte pappa om sig och de fick barn, jag var första barnet. Och i sinom tid gifte jag mig och fick en son, som idag uppvaktat mig på fars dag, 100 år efter att WW1 tog slut. (Mina två vuxna döttrar är dock födda på 1980-talet.)

Så kan det gå. Här sitter nu alltså en ung pojke, född på 2000-talet och firar sin far (mig) född på 1900-talet, som i sin tur minns sin far (sonens farfar) som räddades, ca 26-årig,  från kriget för 100 år sedan, och som var född på 1800-talet. Tre generationer av samma släkt, födda under var sitt århundrade!

Det är viktigt att läsa - oavsett generation

Burning Daylight  och min far E.V (Walfred) Forsgren, 1917 

En gammal bok kom fram häromdagen.

     En bok som min far  köpte under sin tid i British Columbia, Canada, 1913 (!).   Min far var då 21 år, och hade arbetat sig igenom Canada från östkusten och genom vetestaterna (bl a på farmer och rancher) och arbetade i British Columbia som skogsarbetare. I skogskojorna som de sov i kunde ibland björnar ramla in genom taket, så sömnen blev det väl lite si och så med.
     Boken jag hittade är "Burning Daylight" utgiven 1910 (svensk översättning 1913 som "Kungen av Klondyke") och är skriven av Jack London. På omslaget ser man en varg och en man klädd i varm päls och varma handskar.           Det är en tjock äventyrsroman, på engelska, som min pappa pratade med mig om om då och då, många decennier senare. Pappa avled 1982. Han hade bara gått 6-årig folkskola, men var både intelligent och kunnig i det mesta. Han läste redan som ung under sina år i Canada och USA, och hade några böcker med sig hem, liksom efter återkomsten till Sverige, köpte t ex också Svensk Uppslagsbok i drygt trettio band, och en tjock världsatlas, vilket nog var rätt ovanligt för en enkel arbetare (målare). Han kunde prata med vem som helst, hög som låg, och jag minns hur han i 80-årsåldern kunde diskutera med ministrar, lugnt och insiktsfullt, när jag ibland drog med honom på politiska möten.

Min son Erik 2018

     Jag har fortsatt att läsa, och att också köpa olika uppslagsböcker, encyklopedier . Jag är född under 1900-talet, och har en son som är född 2005. Min far föddes således på 1800-talet och min far, jag och min son är alltså födda under tre olika decennier.  Jag försöker få min son att förstå, också han, hur viktigt det är att läsa - böcker. Trots internet.
Och att inse att för att förstå vår nutid bör man också känna till sin egen historia.

Bilderna visar omslaget till Burning Daylight, och min far i unga år (men något år äldre än när han köpte boken). Han var då under militärutbildning i USA, utanför San Fransisco, dit han tagit sig efter tiden i Canada.
Så en bild av min son, vid ett besök i år vid min farfars grav (dvs min sons farfars fars grav E A Forsgren) i Robertsfors.

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år  i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.

Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige".  Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Hur ser det ut med demokratin - och var finns den? (Tillägg)

Grunnar på det här med demokrati. Vilket land är bäst? Finns det olika grader av demokrati - och vad kan (ska?) man lägga in i begreppet demokrati?
Stötte då på Demokrati Index. (Se länk, studera noga!)  Det är ett index som bygger på 60 kriterier, sorterade under 5 kategorier. Man kan ju själv "väga" vilka man lägger mest vikt vid, men OK, låt oss acceptera kriterierna. Och kolla vidare.
Det är en intressant vägning, sammansättning av begrepp och krav i indexet. Och mätningarna har skett under flera år. Utvecklingen har också mätts. Med begrepp som pluralism, mänskliga rättigheter, politisk kultur etc. Nå, Sverige är inte etta, det är sedan 2010 Norge. Island är tvåa, Sverige trea, Nya Zeeland är fyra, sedan följer Danmark, Schweiz, Canada, Finland och Australien.

USA ligger på 20:e plats strax efter Uruguay och precis före Italien. Det är bara de 20 första på listan som platsar som fullvärdiga demokratier.  Sedan följer mera "tveksamma" regimer, dvs stater som har brister i demokratin, den "flagnar" en del, oftast i flera avseenden, ex-vis inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. 

Världens största demokrati (till befolkning) Indien ligger således på 35:e plats. Filippinerna ligger på delad 54:e plats tillsammans med Ungern och snäppet efter Ghana.
Jag undrar hur mycket "Phils" sjunker efter senaste presidentvalet ... (pga kränkningar av mänskliga rättigheter-kriterierna) i nästa mätning.

Efter demokratierna med brister kommer "hybridregimer", dvs där finns fortfarande "officiellt" en del drag av "demokrati" men i styrd och väldigt ofullständig grad. Både betr "friheten" i valen, mänskliga rättigheter och mångfald och politisk kultur ("mognad").
Turkiet kommer på 97 plats, betecknas således som eb hybridregim (vilket rimligen förstärkts negativt under senare tid), Uganda är 96:e, dvs aningen bättre än Turkiet, men också en hybridregim, dvs långt ifrån även "flagnande/tveksamma" regimer. Efter Turkiet följer t ex Thailand och Venezuela. 

Från 117:e plats (Mauritanien) och neråt är alla stater auktoritära,dvs diktatoriska. Där återfinns en massa väldigt problematiska länder som Haiti, Palestina, Etiopien,Vit-ryssland, China, Ryssland, Egypten, Saudi-Arabien, och rena absoluta botten: Syrien och Nord-Korea.

Studien omfattar i princip alla stater av betydelse, endast några "mikrostater" är inte med.

Som sagt, studera gärna listan, och kriterierna - det föder många nyttiga tankar....

Länken i klartext.  https://en.m.wikipedia.org/wiki/Democracy_Index

---
Tillägg. Av tabellerna kan man, förutom en rangordning land för land av 167 stater, att varje kategori mäts mellan 0 till 10 poäng, där 10 är högst = bäst.  Landets sammanfattande poäng är en snittsumma av delkategorierna, på skala 0 - 10.
Inget land, inte ens Norge eller Island, når 10 i alla kategorier och därför inte heller totalt. Men Norge tar full pott i 4 av 5 kategorier... Island 2 av 5, Sverige 1 av 5. 

Som Full demokrati räknas de länder som har en snittpoäng av 8 - 10. Det är det bara 20 länder som klarar. Det är 12% av det totala antalet studerade länder, och de har knappt 9% av världens innevånare. 
"Flawed democrazy"  =  länder med en poäng mellan 6 och 8. Till den gruppen räknas 59 länder, dvs drygt 35 % av antalet länder, som har knappt 40% av jordens invånare.
Under strecket faller 36 länder, hybridregimer, vilket är ca 22% av antalet. De har en poäng mellan 4 och 6 poäng.  Med 17,5% av jordens invånare.

I debatten kallas en del länder som "demokratur". Dvs som ett slags urvattnade styren med "låtsasdemokrati" med en del av diktaturens kännetecken.  Jag gissar att den lägsta/sämsta  fjärdedelen av "flawed democrazy"länderna och kanske max en handfull (5-6 ?) av de "bästa" av de länder som i denna indexstudie kallas auktoritära  skulle falla in under "demokratur"beteckning om man fingranskade dem.  Dvs de utgör en mycket, ur demokratisk synpunkt, mycket problematisk grupp. 

Nå, indexstudien kallar de länder som har mellan 0 och 4 poäng för auktoritära. Vilket betyder att de är helt diktatoriskt styrda, om än av skiftande slag. Det kan vara kommunistiska länder, militärstyren eller "civila" styren utan minsta grad av riktiga val, demokratiska eller mänskliga rättigheter, ingen yttrandefrihet, ingen politisk kultur och ofta dessutom mycket ineffektiva och korrupta regeringar. Hit hör 52 (!) länder, dvs drygt 30 % av länderna med en dryg tredjedel av jordens befolkning. 

Norra afrika och Mellanöstern, har 20 av dessa länder och gör hela gruppen auktoritär med en snittsiffra av endast 3,58 poäng. 

Världens snittpoäng är 5,55 p och ligger på samma dåliga nivå som regionen Central- och Östeuropa... 

Regionen Afrika söder om Sahara har ett snitt på 4,38 p. Där finns alltså flera länder av ytterst skiftande demokratigrad...  riktigt dåliga (t ex Tchad, de två kongorepublikerna, Eritrea och Etiopien)  men också en del ganska hyfsade (t ex Botswana och Sydafrika). 

Jag hoppas att dessa exempel gör er nyfikna att kolla upp mera hur det ser ut med demokrati och diktatur i världen. 

Vad är det som håller igång Daesh/IS ?

De djupare orsakerna till att IS/Daesh uppstått är många och komplicerade.  Och de ska jag inte gå in på här. Liknande och delvis samarbetande rörelser finns ju också på andra håll, talibanerna i Afghanistan och Pakistan t ex och Boko Haram i norra/nordvästra Afrika.

Men vad är det som håller igång den väldigt aggressiva och ekonomiskt starka terrorgruppen IS/Daesh. Jo, det är just att de har stora inkomster. Dels genom kidnappning i stor skala, dels genom att de får en del från sympatisörer på andra håll i världen, men dels och kanske framför allt genom OLJAN. Men hur det går till har vi nog haft lite diffusa föreställningar om. 
En del debattörer har,  betr oljan,  lite diffust skyllt det på USA och det kapitalistiska systemet. 

Men USA och dess regering är väldigt kritisk och irriterad över att t ex Turkiet och Jordanien köper denna olja, men smugglarna och smugglandet lever sitt eget liv, vilket inte USA (och tydligen inte heller köparländerna) kan göra mycket åt.

Jag lägger här in  en länk som visar det komplicerade och delvis mycket paradoxabla i denna hantering. Det är en intervju med Mellanösternexperten Per  Jönsson på utrikespolitiska institutet. 

Det visar sig att som vanligt är det smugglare/profitörer som står för det första ledet i hanteringen. Slutliga köpare kan t ex vara vanliga människor inom de av IS/Daesh-kontrollerade områdena, men också t ex i Turkiet och Jordanien. Länder som är emot IS, men oljan är ju billig... (det är ju stulen olja som säljs under marknadspriset)...  och Syriska staten (Assads regim, som bekämpar IS och som IS bekämpar). Den Syriska stat som har svårt få olja på annat sätt. Och det går genom mellanhänder/smugglare/profitörer. 
I vilken mån som slutanvändarna är medvetna om att detta, det är nog svårt att veta.  En del vet troligen? Vilket blir en paradox, då de därmed finansierar Daesh/IS krig mot dem själva....

Men Turkiet ser genom fingrarna betr denna oljesmuggling, trots USA:s irritation. Dock har oljehandeln minskat  rätt kraftigt de senaste månaderna, pga omvärldens påtryckningar på de omkringliggande staterna. Vilket i sin tur gjort att t ex masskidnappningarna som IS också bedriver i stor skala har ökat på senare tid. 

Men oljan är fortfarande viktig. 

Apell för försvaret av demokratiska värden

Se detta som en appell för att bevara demokratiska värden.

Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:

"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.

Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.

Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.

De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd)  har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation.  Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.

Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater.  Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.

Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre.  Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att  arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet  och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.

Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna  integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.

J F Kennedy, mördades för 50 år sedan...

I dessa dagar för femtio år sedan mördades John F Kennedy, USA:s president, på öppen gata i Dallas,. Texas. Ett på många sätt spektakulärt politiskt mord.

Nyheten om detta nådde mig  när jag kom hem från lumpen, permissionsledig någon dag. Pappa satt i vardagsrummet vid radion och såg väldigt allvarlig ut. Kennedy hade ju gett USA ett framtidshopp, en ung liberal president, full av energi. Trots sin sjukdoms plågor. Han gav de färgade hopp. Och han gav hela den fria, icke-kommunistiska världen hopp.  Trots min ungdom förstod jag det. För pappa var det extra allvarligt eftersom han i sin ungdom emigrerat till USA,  inte minst på grund av de dåliga tiderna i Sverige.

Såhär femtio år senare kan man undra, inte bara om varför mordet skedde, om det blev ordentligt utrett, om det fanns fler skyldiga. Men dessutom hur USA och världen sett ut om president Kennedy fått leva och dessutom fått en period till.  Troligen lite bättre. Kanske hade  Vietnamkriget fått ett annat och/eller snabbare slut, vem vet?

Men att fler politiska mord skedde senare, det gör att man inte kan vara säker. Det fanns - och finns - många mörka krafter också. Fem år efter mordet på John F Kennedy, 1968, mördades både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King Jr och Johns bror Robert Kennedy, som varit radikal och effektiv justitieminister i broderns regering. Samma år, 1968, tågade Sovjets trupper in i Tjeckoslovakien och krossade den dröm om frihet som väckts där.

Hjälpen kommer till tyfonområdena, men hur många hinner dö?

Tyfonernas Filippinerna.
USA har över 250 marinsoldater och annan personal på plats och Pentagon uppger att antalet förväntas öka. Soldaterna delar ut bland annat vatten, mat, skyddsutrustning och mediciner, enligt USA Today.

5.000 USA-soldater på väg.

USA, som är en nära allierad till Filippinerna, har även upplåtit åtta transportplan som ska leverera hjälp. Dessutom ska fartyget USS George Washington anlända under onsdagen tillsammans med fyra andra marinfartyg. Ombord på USS George Washington finns omkring 5.000 soldater och över 80 flygplan, skriver Reuters.

Japan skickar 1000 soldater för att hjälpa till med biståndsarbetet. Hjälparbetet kommer att vara koncentrerat till den totalförstörda staden Tacloban. Tacloban var en av de första städer som befriades från den japanska ockupationen efter andra världskriget. Kanske det ska ses som ett slags ursäkt för tidigare oförrätter emot Filippinerna. 

Över huvud taget kan man konstatera att hjälpen från omvärlden är på väg, och i vissa delar är på plats. Och den kommer inte bara från avlägsna Sverige. Och eftersom all samhällsservice slagit ut så måste även resurser sättas in för "vanlig" sjuk- och hälsovård. Så kommer tusentals barn att födas inom området... 

Folk blir alltmer desperata. Citerar: "Åtta människor dog när rislager stormades. Det var i Alangang, 17 kilometer från den ödelagda staden Tacloban, som människor i desperat jakt på mat i tisdags trängdes för att försöka nå fram till lagret.

– En vägg på vår lagerbyggnad kollapsade och åtta människor krossades och dog ögonblickligen, sade Rex Estoperez, talesman för landets livsmedelsmyndighet, som handhar statlig rishandel.
Rislagret bevakades av poliser och soldater men de övermannades av folkmassan, som fick med sig över 100.000 säckar ris, sade Estoperez. Varje säck väger 50 kilo, vilket säger något om hur många människor som måste ha deltagit i stormningen, tillägger han."

Samtidigt som den stora katastrofen sjunker ner lite i nyhetsvärde i media så vi alltså konstatera att även om hjälpen är på väg, så är den sen - Filippinerna ligger långt bort - och alla områden har man inte ens fått kontakt med.  Hur desperata är inte de som befinner sig där? Hur många kommer att dö?  Det är en jobbig fråga. Och katastrofer som denna går knappast att planera för, denna är FÖR stor. För komplicerad. Det land som snabbast och i störst skala hjälper till, det är USA. Det kostar givetvis pengar, men framför allt har USA både personella och materiella resurser att snabbt sätta in. Andra länder hjälper till så gott de kan. Dock inte alla - jag ännu inte sett någon uppgift om att China, den rika grannen, skickar någon hjälp.

I många länder skyndar sig även privatpersoner att donera pengar till olika hjälporganisationer. Här en länk till några vägar att hjälpa till för svenskar. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-kan-du-hjalpa-efter-tyfonen-haiyan/ 

General Giap död, vilket väcker minnen

En liten, liten notis i tidningen meddelar att general Giap är död. Vietnamesisk krigshjälte, han blev 102 år gammal.
Vem var han? När dagens (medelålders) läsare ser det så kopplar de troligen till Vietnamkriget mot USA.
För mig väcker det dock minnen långt före den tiden. Det påminner mig om när jag som mycket ung satt och läste Norran, (Norra Västerbotten). Politiskt brådmogen som jag var så läste jag ledarsidan inklusive t ex  de utrikespolitiska kommentarerna där. Året var 1954.
Det som för alltid etsat sig fast i mitt minne var nyheterna om Indokinakriget, dvs det som Frankrike, som var kolonialmakten, förde mot den kommunistiska rörelsen Viet Minh. Där general Giap tillfogade fransmännen ett förödande, blodigt nederlag vid Dien Bien Puh 1954. 

Jag citerar "Snart rasade det franska kolonialväldet samman. Dien Bien Phu, är historiker ense om, påskyndade hela avkoloniseringen och gav andra förtryckta folk insikten att de med beslutsamhet och militär styrka kunde besegra till synes övermäktiga motståndare.

USA klev snart in i Vietnam i ett försök att hejda kommunismen i Asien, men blev också besegrat. " 

Även där var Giaps insatser viktiga.  Och trots att han var kommunist, så symboliserar han idag -även för mig - en koloniserade folks frihetskamp. Att han fortfarande levde intill för någon dag sedan, det var en överraskning.  Soldater brukar inte bli så långlivade, speciellt inte de som fört gerillakrig.  

Och trots detta mycket gamla minne har jag faktiskt en bra bit kvar tills jag är 102 år. 

Ser också att notisen på internet är mera utförlig än den i papperstidningen. Läs den.

Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara. 

Om att spionera eller att avslöja hur överheten spionera på oss

Visst ogillar jag att USA avlyssnar myndigheter och institutioner inom EU ... 
Men ändå, att länder spionerar på varandra (bedriver underrättelseverksamhet, som det då brukar heta), det är ju rätt trivialt,,, så har alltid gjorts. Hur fel det än kan tyckas vara. Speciellt om det sker mellan demokratiska länder som dessutom säger sig vilja samarbeta och vara vänner.... 

Värre är dock när myndigheter (inkl FRA och liknande organ inom och utom Sverige) avlyssnar medborgarna, kränker deras privatliv. Och indirekt deras yttrandefrihet. Inskränker de medborgerliga rättigheterna. 

Det som irriterar och oroar mig är att detta spionerade av myndigheter på varandra inom och utom länderna, det innebär OCKSÅ att privatpersonernas integritet kränks... per automatik. För myndigheterna handhar ju en massa uppgifter om oss som det inte är meningen att andra än just den myndigheten ska känna till. 
Fastän vi vet ju att de samkör och kränker hej vilt...
Så jag är rätt så upprörd över också USA:s (och andra länders) spionerande på även myndigheter och institutioner utanför det egna landets gränser. 

Att däremot samvetsömma personer avslöjar just hur myndigheter kränker oss, avlyssnar och registrerar allt vad vi företar oss - och hur vänskapligt sinnade nationer spionerar på varandra, det är ju bara bra att det kommer fram. Och sådant bör stödjas och avslöjarna hyllas! 

Det jag inte förstår är att en del av dessa goda avslöjare är så politiskt naiva att de, när det börjar brinna under fötterna på dem i sitt hemland, tar sin tillflykt, i vart fall temporärt, till demokratiskt tveksamma länder, som Putins Ryssland. Därmed stämplar de sig själva som suspekta individer  - och ger sådana som Putin möjlighet att helt utan anledning framstå som något slags hyllare av medborgerliga fri- och rättigheter. 

Ekonomi, USA och Keynes

Tillåter mig att citera någar rader ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev.
---

Alla larmrapporter till trots tål det att upprepas: USA:s ekonomi går åt rätt håll. Just nu är det främst fastighets- och byggmarknaden som drar. Men optimismen stiger i ekonomin – liksom börsen. Och budgetunderskotten minskar, om än på en skyhög nivå.

En del känner inte igen sig i bilden. Det beror på att ekonomiska kriser nästan alltid skapar större klyftor. Medan lägenheter säljs till ofattbara priser i nybyggda skrapor på Manhattan säljs hem på exekutiv auktion i Queens.

Debatten i USA, liksom i Sverige, handlar om i hur hög grad man ska stimulera ekonomin i dåliga tider. Den keynsianska sanningen är att arbetslöshet är värre än underskott. Problemet är att Keynes formulerade sig i ett ganska auktoritärt samhälle med dålig transparens. Andra sidan av hans teori var ju att staten skulle strama åt i bättre tider, d v s då väljarna kräver att få del av uppgången. Inte lätt. Washington Posts ledarskribent Charles Lane skriver bra om detta:
tinyurl.com/knhfe52

---
Det förtjänar alltså att upprepas. Att ekonomin i ett land "går bra", det betyder inte alltid att alla får det bättre. Ekonomiska kriser skapar (oftast) större klyftor i samhället. Både vad gäller inkomster och förmögenhet.  En del får det bättre, medan andra får det sämre.
Och Keynes sanning står sig. Arbetslöshet är värre än underskott. Men det finns ett par problem. Dels alltså att dagens samhälle inte är detsamma, betr dålig transparens, som när Keynes sade och skrev detta. Och att hans påpekande om att staten skulle strama åt i bättre tider, det "glömmer" politikerna oftast. Eller pressas av   väljarna att strunta i.

Partier - med och utan medlemmar

Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev tillåter jag mig att citera följande betr partier i USA och Sverige.

"USA har inte partier i svensk bemärkelse. Partiorganisationerna är inte särskilt aktiva mellan valen och har inte medlemmar som styr politiken. I stället byggs kampanjer upp och valorganisationerna är ofta starka – för att försvinna efter valet.

Som jag tidigare skrivit försöker Barack Obama bygga en permanent kampanj med organisationen Organizing for America. Det är ett sätt att hålla kvar gräsrotsrörelsen från valet, lite grann som att starta ett politiskt parti av europeiskt snitt.
tinyurl.com/c6b52ya

I Sverige går utvecklingen åt motsatt håll: På tjugo år har 300.000 medlemmar försvunnit från de politiska partierna, en nedgång med 56 procent. Det innebär att själva idén att partierna ska styras av sina medlemmar försvagas och att partiledningar och partitjänstemän får mer makt.
tinyurl.com/cs73yaz

Det amerikanska och det svenska partisystemet närmar sig varandra."

--- 

Olle Wästberg har bl a varit chefred för Expressen och socialliberal  riksdagsled för folkpartiet.  

Försiktiga grattis till Egyptens och Jemens folk

Visst, Mubarak borde ha insett att det var läge att tillkännage sin avgång i sitt teve-tal igår. Folkets protester och Obamas påtryckningar borde ha gjort klart att hans tid är ute. Att han nu sitter på övertid som Egyptens härskare.
Uppenbarligen är hans självförtroende så stort och hans omvärldsuppfattning så bristfällig att han tror att han kan klamra sig kvar till hösten. Det är möjligt att han kan det, men till stora kostnader både i liv och för Egyptens ekonomi. Han tror antagligen att hans löfte om att inte ställa upp till omval ska lugna folket, inte minst då de mängder av statsanställda som är beroende av en stabil regim. I vart fall spelar han på det kortet.
Om han försöker sitta kvar in i det sista så är det dessutom en uppenbar risk att extrema krafter i oppositionen får mera spelrum än idag. Därför bör USA (och Israel!) ge honom en sista knuff från presidentposten. En post han innehaft runt 30 år, vilket bara det i sig visar att han varit en diktator. Av folket valda presidenter i en demokrati sitter aldrig så länge.

Varit skrev jag, för jag har svårt tro att Mubarak tid vid makten kan bli speciellt mycket längre. Tar han till mera trixande och använder polisiärt och/eller militärt våld, då är han snabbt bortsvept av en kombination av folklig vrede och omvärldens påtryckningar. Att han vill sitta kvar ett halvår till för att skapa en ordnad övergång till ett nytt styre, det är svårt att tro.

Tunisien visade vägen, diktatorerna måste bort. Egypten är det arabland som därnäst skakats mest, men samtidigt som Mubark signalerar en långsam reträtt så kommer också en liknande deklaration från Jemen. Dess president, som tänkt sig att sitta på livstid och redan även han suttit i 30 år, säger nu att han är beredd att avgå när denna mandatperiod är slut 2013.

Det är en ännu långsammare reträtt än Mubaraks, men ändå ett tecken på att arabvärldens ledare (diktatorer) börjar inse att det börjat brinna runt knutarna. Att det är bäst att försöka sig på ordnade reträtter.

Om insikten är tillräckligt djup är en annan sak. Det är svårt att lämna ifrån sig makten. Särskilt om man suttit på den så länge som många av självhärskarna gjort.

Som lord Acton sa, makt korrumperar och absolut makt korrumperar fullständigt.

En sak till. Både Tunisien och Egypten visar att internet och bloggare är viktiga instrument för demokratin, för att kämpa för den, för att uppnå den. I de gamla demokratierna bör de styrande inse att internet också är ett viktigt instrument för att bevara demokratin. Stryp inte internet!

Ska Slösa efterträdas av Spara?

På min tid var serien Spara och Slösa det tunga inslaget i Sparbankernas Lyckoslanten. Spara verkade visserligen tråkig och präktig, men hennes sparsamhet visade ändå på ett slags trygghet i tillvaron. Slösa hade ju alltid så slarviga och trasiga kläder och ont i magen av allt godisätande. Spara kunde däremot alltid köpa det hon verkligen ville ha.

Trots det så har ändå Slösa varit den som de senaste decennierna vunnit matchen. Svenska folket har lånat som bara den. Enligt DN (ekonomibilagan i fredags) så har hushållens skulder ökat från ofattbara 800 miljarder kr för tio år sedan, till 2 400 miljarder nu - ännu mera ofattbart. Experter och Riksbank varnar för en lånebubbla. Lånen ökar oerhört mycket snabbare än folks inkomster. Visst känns det som att det som hände i USA kan hända även här när man ser de siffrorna.

Jag har nog alltid varit en Spara, inte bara pga serien i Lyckoslanten utan på grund av att det var en tvingande nödvändighet att vara sparsam i mitt föräldrahem. Ja, även därefter förstås. Jag skulle dessutom nog hellre svälta än ta SMS-lån.

Sten Dunér, vd för Länsförsäkringar, hade i lördagens DN-debatt ett intressant förslag för att få folk att börja spara innan de köper. Vilket ju var det vanliga tidigare, dock ej de senaste decennierna. Hans förslag är givetvis föranlett av risken för att lånebubblan spricker även i Sverige, med ödesdigra konsekvenser. Hans förslag är att den som sparar skulle få ett avdrag på skatten, grundat på sparandet.

Självfallet kan man diskutera den precisa utformningen, nivåer etc, men det är en intressant tanke, som skulle återknyta till hur staten tidigare såg på detta med sparandets välståndskapande kraft. Jag påminner också om att det inte var så förfärligt länge sedan som den som sparade fick en del av räntan, dvs upp till ett visst belopp, skattefritt.
Kanske är det också en åtgärd som kunde prövas igen som sparstimulans. Möjligen i kombination med ett mera preciserat förslag a la Länsförsäkringar.

Den som är satt i skuld är inte fri, är nog det bästa uttalande som Göran Persson gjort. Och vem vill uppleva en svensk låne- och bankkris av den omfattning som man haft (och har) i USA?

Framåt där - bakåt här.

(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)

Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?

Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.

Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.

Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.

Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.

En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss

USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.


Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.

Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.

I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.

Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.

"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.

Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?