Fotboja eller fängsligt förvar, det är tecken på hat emot flyktingar

Hatet emot flyktingar tar sig många uttryck. Ett exempel är hur hatet blåses under av populistiska uttalanden om hela gruppen aslysökande, som fått avslag på ansökan.

Hela detta snack om fotbojor och "avvisningar" (= utvisning av flyktingar som inte fått asyl, dvs inte ens ett tidsbegränsat uppehållstillstånd) är en rätt så ruskig och pinsam snedvikling av debatten. Därvid skuldbelägger man grupper av folk, med hänvisning till vad en enskild misstänkt terrorist/gärningsman gjort.

Alltså, den som inte beviljats asyl, den är inte per definition en brottsling.

Denne ska inte bara för detta (avslaget) sättas i fängsligt förvar eller förses med fotboja!

Någon anständighet måste man ändå visa.

Att dra alla över en kam, det har inte med demokrati eller rättssäkerhet att göra. Gruppstraff för att man tror eller förutsätter, utifrån sina fördomar, att någon i gruppen kanske kan ha begått något brott, det är ju helt horribelt .

En helt annan sak är om man, efter utreding och rättslig prövning, funnit att någon person (inte en hel grupp) begått ett allvarligt brott (som kan leda till mer än böter). DÅ, men först då, kan det bli tal om fotboja eller något slags förvar/fängelse.

Jag har svårt att se att detta tal, där man generaliserar och gruppbestraffar folk, som något annat än främlingsfientlighet, för att inte säga bottna i ett hat, som i detta fall, mot flyktingar.

Att ansöka om asyl kan inte vara ett brott.

Den farligt populistiska trenden med snabbköpslösningar har väldigt snabbt spridit sig. På detta tåg är, i skrivande stund, KD genom partiledaren, M är otydligt, men verkar luta åt att fotboja löser en del problem, mp var tidigt ute. Och nu visade det sig häromdagen att det är ett förslag som innefattar den rödgröna regeringen, dvs socialdemokraterna. Ja, det troliga är tyvärr att S är de pådrivande. Och givetvis är SD entusiastiska. Eftersom SD:s riksdagsgrupp är den mest brottsligt belastade så kunde man väl köra den gruppen som ett slags försöksprojekt. Boja dem, så får vi se om det förhindrar dem från att begå nya brott...
Emot är Liberalerna, vars huvudargumenta tycks vara att fotboja inte är effektivt i detta fall. Finns det starka belägg för misstankar om terrorbenägenhet så räcker förstås inte fotboja. Vänsterpartiet verkar inte heller pigga på fotboja.

Jag är inte emot att använda fotboja som bestraffning, påföljd i de fall som det kan anses vara lämpligt, vilket rimligen ska gälla lindrigare brott och utan våldsinslag i brottsbilden. Och då inte p g a någon grupptillhörighet, utan p g a begånget brott.

Mitt motstånd emot fotboja som metod att hålla asylsökande under kontroll när de fått avslag på sin asylansökan har flera orsaker.
1. Även om t ex mp menar att fotboja bara ska användas där det, från polis/SÄPO (?), finns starka skäl att mistänka terrorbrott så är det ett misstänkliggörande av en hel grupp. 2. Om det finns starka misstankar, då är fotboja inte effektiv. En fotboja, som satts på, lär inte vara så svår att ta av för den som vill avvika och vet att hen är terrormistänkt. Då är förvar motiverat, inlåsning, i väntan på rättegång.
3. Därtill är elektronisk fotboja dyrbar, den kostar inte bara i sig. Dessutom ska den ses till, polis ska rycka ut varje gång som bojan larmar att den bojade rör på sig för mycket. Det kostar och binder polisresurser, som behövs på andra håll. 4. Den får dessutom ses som mycket integritetskränkande för den helt oskyldige, som bara använt sin rätt att söka skydd och asyl, även om hen fått nej. Och, som sagt, bojan torde inte stoppa den som verkligen planerar terrorbrott. Att fotboja skulle vara ett quick-fix betr att förhindra brott torde vara starkt överdriven. Varför, ja dels av de skäl jag redovisat ovan. Dels p g a att den utpekade gruppen minskar i numerär p g a allt färre flyktingar söker sig till Sverige. Men också eftersom de som begått terrorbrott inte kommit som asylsökande från något oroligt land. Terrorbrott har (med något enda undantag) begåtts av personer som är födda och uppvuxna inom EU-området.
I den svenska debatten har flitigt nämnts en summa att i landet finns 12.500 personer som som fått nej på sin asylansökan, men som inte kunnat avvisas. De sägs då ha gömt sig.
Nu betvivlar jag starkt den siffran, vilket även stöds av en artikel av juristen Gabriel Donner. Han framhåller att ca 4000 av dessa faktiskt inte finns i Sverige. De har lämnat Sverige, men glömt att säga adjö. En viss del, som anses som avvikna, är pågående ärenden... som utreds om de ändå har asylskäl, skydsskäl. Och det är en grupp som växt starkt. Donner skriver "Men, under nuvarande regering har personer nekats asyl som för fem år sedan skulle ha beviljats asyl och antalet beviljade asylfall är i dag lägre än under normalår. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att ett påtagligt antal nekade flyktingar gömmer sig av rädsla. De har anledning att fly. De är rädda för sina liv. De fruktar tortyr med mera, men fick ingen fristad i Sverige. Tanken att skickas åter till hemlandet driver dem till att gömma sig. Denna grupp som upplever en verklig fruktan för att återvända till hemlandet utgör självklart ingen fara för vårt samhälle. Men hur stor är den? Om vi tar sikte på den ändrade viljan att erkänna skyddsbehov kan det röra sig om uppemot en tredjedel av alla som är gömda."  (Efter dessa två faktorer är det runt 4000 pers kvar av de 12500.)

Sedan skriver Donner om " kristna konvertiter från länder som Iran och Afghanistan som numera nekas asyl under de mest fantastiska argument man kan tänka sig. Migrationsverkets egen land­information uppger att kristna konvertiter behöver skydd och alla kristna konvertiter som nekas asyl är just konvertiter. De är döpta och aktiva i sina församlingar och församlingarna bedömer att de är genuint troende." Och han visar på en osäkerhet och okunskap hos svenska myndigheter om religionens betydelse och vikt i andra länder, och speciellt där kristna utgör en minoritet. Och det uppskattas att antalet kristna konvertiter i Sverige är ca 1000 st.
 Alltså, räknar man bort dessa grupper, då finns det inte många kvar i Sverige, som dessutom är gömda. Mycket få kvar, och rimligen är det bland dessa som kan utgöra ett problem. Men där deras enda "brott" är att de inte har har tillräckliga asylskäl, utan ofta då "ekonomiska flyktingar, dvs fattiga.

Summa sumarum. Fotboja är inget bra skydd mot terrorism, och den av fotbojepratet misstänkliggjorda gruppen är mycket, mycket mindre än några 12.500.
Och de tilltänkta terroristerna återfinns, med hög sannolikhet, inom andra grupper... 

Varför Trump?

Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.

Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.

Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk".  Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer.  Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.

Undra på att börserna rasar.  Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.

Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs  Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.

Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.

Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.

Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid.  Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.

Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var då i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.

Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.

Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.

Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.

Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.

Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 

"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....

Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.

Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.

I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 

Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 

"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.

Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.

Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

Vad är SD? Populister, rasister eller konservativa eller...

Vad är sverigedemokraterna - egentligen?  Är de rasister? Är de "bara" främlingsfientliga? Är högerextremister?
Kanske tycker vi inte att det spelar så stor roll hur vi betecknar den. Men, ska vi förstå vad partiet i sig står för kan det vara bra att veta varifrån det kommer, hur det växt fram och i vilken mån det skiljer sig från nazister, nynazister, fascister, extremhöger etc. ÄR det Sveriges Dansk folkeparti eller  motsvarigheten till Framskrittspartiet? Är de arvtagare till de svenska bruna rörelserna, eller inte? Eller motsvarar de Le Pens franska invandrarfientliga och populistiska parti? Eller...

Alla dessa extremister åt olika håll,kan man ju tycka.  Och varför finns de, och hur SD-sympatisörerna ut? .... 
 ill man ha en koll på extremhögern (ett i o f sig oegentligt begrepp) så kan man med fördel läsa "Sverigedemokraternas svarta bok" (Axelsson/Borg).
Det är ju närmast omöjligt att ha allt i huvudet, men i den boken (utgiven strax fölre valet 2014)  får man en grundlig kartläggning av SD:s bakgrund, av hur SD växte fram och ur vilka rörelser. Vilken soppa, ja, det är det. Är SD populister? 
På köpet får man och ett grepp om SDs strategi och egen positionering i förhållandet till andra grupper. Och växelspel med dessa betr personer och åsikter.


Helt kort (läs boken).  SD:s strategi är att blåsa under det utbredda missnöjet rent allmänt med alla andra partier, de etablerade. Och all publicitet gynnar dem. Får dem att bli underdogs, att ta på sig offerkoftan. De spelar givetvis på att yttrandefriheten innebär att de ska få föra fram sin politik, och där får de ofta (ett naivt) medhåll av gedigna demokrater. De utmålar sig som anständiga, välkammade, inga skinnskallar längre, och inget gatuvåld inte, men de gillar uppmärksamheten kring järnrörsaffären - och internt och hos de breda medlemslagren är de inte lika välkammade. Men utåt. 

I någon mening kan man nog säga att de är ett slags ultrafascister, i en egen tappning. De använder (utåt) inte begrepp som ras, nordisk ras etc. Nej, man talar om svenskhet. Som kan förvärvas trots hudfärg och långväga härstamning. Men kan också förloras om man, "svensken" inte lever enligt svenskhetens principer utan förfaller till mångkulturell syn.  Och det är "massinvandringen" som är hotet mot svenskheten, mot det svenska välfärdsamhället. 

Rötterna är många (läs boken, det är inte bara BSS). Men samtidigt så växer det ut bruna grenar från det nutida blå-gula SD-trädet. 
Och det är förenklat att kalla SD för högerextremister, eller ens socialkonservativa. Även om de själva kallar sig för socialkonservativa.
De hyllar dessutom i hög grad den gamla socialdemokratiska folkhemmet. Vilket ju visar sig också i deras olika förslag i riksdagen. Men de är exkluderande som varken folkhemssossar eller socialkonservativa är. 
Det övergripande är en extrem nationalism, även om de inte använder ordet i onödan, en längtan till det gamla, till den rena  nationen utan influenser utifrån. Givetvis i högsta grad emot internationalisering, emot EU etc.
Sverige är i förfall, och måste räddas.
De klagar inte bara på skatterna (tvärtom) som populisterna oftast gör. De har en ideologi som går djupare än Ny Demokratis ytlighet. 

Och lösningen på alla problem är att stoppa invandringen. 
Att det är emot all humanitet - och emot utveckling och skulle rasera den svenska välfärden, det bryr de sig inte om.
De spelar på det främlingsskap som många känner inför omvärlden, inför utvecklingen, de gamla partierna oförmåga att ha kontakt med väljarna. På rädsla. 

Och gissningsvis så sympatiserar inte partiets stora sympatisörskara med SD:s ideologi fullt ut. Men de är rädda .... och tror att SD har lösningen. 

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.